Race report: Tjejmarathon 2014

Jag är ultra. Det är fantastiskt! Från 10 km till 54 km på 3 år :-)

Det var ett långt lopp så risken finns att det blir en lång race report. Ska försöka "kapitelindela" lite så blir det mer lättläst. Men först - målgångsbilden från Tjejmarathon!

Uppladdningen
Vi åkte mot Borås lördag förmiddag. Stopp på Laxbutiken för lunch (lasta in bra fetter, ja tack) och så var vi framme på hotellet nånstans vid halv tre. Vi checkade in och rekade läget lite, kollade upp var loppets vätskestationer skulle befinna sig och sen drog vi ut på stan för en eftermiddagsfika. Eftersom vädret var helt kalasbra hittade vi även en bra uteservering vid Viskan och satt ett tag med benen uppe i solen och drack nåt kallt.

En bekant hade rekommenderat restaurangen Thai Silk som ett bra uppladdningsställe. Asiatisk bufférestaurang med lite smårätter, en fräsch wokbuffé och efterrätter. Kan vara risky - men har jag fått stället rekommenderat av nån annan så vågar jag oftast äta buffé och den här var det definitivt inget fel på. Jag lastade in goda wokade räkor med ordentligt med vitlök och ingefära (antiinflammatoriskt är alltid bra), fräscha grönsaker, ris och lite efterrätter. Sen blev det final i Gladiatorerna hemma på hotellrummet och vi fick även lov att lägga våra kylklampar i hotellfrysen så att Joakim kunde serva mig med kalla drycker under loppet. Kalasbra, tack för den servicen Scandic Plaza Borås!

Jag sov ganska gott på natten men frukostätandet på morgonen var det sämre med. Inte mycket som kom ner. Nånstans var jag ändå trygg i vetskapen om att det inte spelar så stor roll för glykogenlagren hur mycket jag lyckades få i mig - grundjobbet är ändå gjort och några hundra kalorier hit eller dit gör inte världens största skillnad.

Starten
Ett antal nervösa löpare stod och trippade utan för hotellet och väntade på bussen. Som var lite sen. Så när den väl kom blev det omgående inlastning och avfärd. Stämningen var nervös men de gamla ultrarävarna gjorde sitt bästa för att lugna oss rookies! Framme vid Hindåsgården mötte S upp mig (hon befann sig i kompisars sommarstuga) och det var en lättnad att ha nån att småprata nervöst med och få hjälp att montera nummerlappen fint på låret. Utan att nåla fast den i trosorna ;-)

Vi blev "vallade" bort mot starten på elljusspåret och fick de sista instruktionerna om vilka markeringar vi skulle följa, vilken färg på snitsel som gällde sista milen och att vi hade skyldighet att hjälpa andra löpare som befann sig i problem. Plus att vi skulle ha kul då! Sedan nedräkning och start. Tjohoo!

Loppet
Ultra på riktigt. Banan började med en uppförsbacke - och alla gick :-D My kind of race, definitivt! Och sen - sprang vi fel. Så himla typiskt när man springer vandringsled, det är helt klart den mest högfrekventa felspringningen! En hel klunga när leden följer ett elljuspår eller en grusväg = stor risk att man missar var man ska ta av och alla litar på att täten har koll. Det hade de... inte! Jag uppmärksammade efter ett tag att vi inte hade sett orange markering på länge och vi var några stycken som vände, kollade och hittade var vi skulle tagit av. Felspringning ca 1 km. Joråsåatteh... Efter ett antal kilometer där vi trodde att vi var ensamma och längst bak kom de som hade fortsatt i kapp. De hade fått ett extravarv på elljusspårets 2½ km och kommit tillbaka till starten :-D

"Vi" betyder i detta sammanhanget Magda och jag. Vi fick sällskap redan efter några kilometer och höll ihop hela vägen in i mål. Magda är en äkta ultraräv och dessutom läkare så jag hade världens tryggaste och bästa sällskap! Och så var vi överens om att ta det lite lugnt och gå i backarna vilket funkade kalasbra. Det var varmt - och vid första badplatsen vi passerade så dök vi ner och doppade händerna och hällde kallt vatten över huvudet. Perfekt! Nånstans efter första vätskestationen vid 15 km (då hade jag 17.6 på klockan och det hade tagit 2½ timme dit!) fick vi sällskap av Maggan som sprang med oss till sista vätskestationen och sen drog ifrån. Hon hade precis varit på tri-läger och gjort Borås City Triathlon i lördags så jag tyckte det var rätt imponerande att springa en ultra som långpass dagen efter :-)

Vi pratade och skrattade och hade det fint. Jag kämpade något mellan 20 och 25 km, av nån anledning får jag gärna en dipp efter 20 km men eftersom jag hade sällskap blev det aldrig lika hemskt. Vi sprang fel några gånger men felspringningarna blev allt kortare när vi insåg att nu har vi missat en markering, vi backar - och så hittade vi rätt. Leden var välmarkerad, bara det att det var så grönt och lummigt så markeringarna var lite svåra att hitta inne i grönskan ibland! Vi passerade flera vattendrag där vi kylde ner oss och det var verkligen något som gav extra kraft. Snart började vi närma oss vätskekontroll 2 som skulle vara "runt 30 km" vilket var typ 34 km eller nåt sånt. Påfyllning av energidepåer och här fanns även Joakim med min keps (hårt saknad, bra att jag fick den), Resorb och kalla jordgubbar. Välbehövligt!

Vi fortsatte framåt och var rädda att vi nu hade lite bråttom. Man hade aviserat repdragning vid 40 km efter 7 timmar (det visade sig sen att man hade skippat det eftersom terrängen var så tuff och vädret så varmt) så vi tryckte på lite. Jag fick lite magproblem av vätskan jag hade klämt i mig så jag fick ta lite gångpauser för att den inte skulle komma upp igen - turligt nog rörde det sig oftast bara om 4-5 minuter och traskar man på så tappar man inte så mycket tid. Biten mellan 30 och 40 km var nog den svåraste. Myrmarker som var sanka, branta backar, men fantastiska utsikter och underbar skog. En upplevelse! Maggan drog och drog, hejade och peppade oss för att vi skulle ta oss fram i tid. Vätskekontrollen låg väl snarare vid 43 km än vid 40 km (jag hade 46 km på klockan) men ÅH så välkommet det var att fylla på. Maggan gjorde en snabb påfyllning och stack med ett annat gäng, Magda väntade in mig medan jag duschade under vattenslangen och så var det på't igen.

Sista biten var mer asfalt och mindre terräng. Bra eller dåligt? Mer lättsprunget, men tuffare för fötter och leder, särskilt i trailskor! Och så skulle vi nu följa rödgul snitsel i stället för orange markering de sista 8 km. 8 km kvar - det äter man ju till frukost. Vi gick och sprang om vartannat. Gick när det var soligt, sprang i skuggan. Fyllde på med energi och vatten, pratade, jobbade, peppade. Vid 5 km passerade vi två löpare som gick, en av dem hakade på oss och sprang med oss in i mål. Från 50 km ungefär började mitt gamla löparknä ge sig till känna men 5 km på mestadels plan asfalt går ändå. De sista 5 km snirklade sig runt i Borås och vi hade "målvittring" en gång men skickades sen ut på en sista slinga på 500 m. Skittufft just där och då! Men det tog ju inte många minuter innan vi äntligen gick i mål, blev omklappade, fotograferade, fick medaljer och goodiebags och kallt vatten. Det godaste vattnet nånsin I tell you! Sen satte jag mig ner och funderade över tillvaron och drack och drack och drack. Och jublade inombords och var allmänt väldigt nöjd men väldigt trött!

Energi och support
Först och främst och bäst - att ankomma till en vätskestation på Tjejmarathon liknar inget annat. Alla tjoar och hejar och jublar och har koll. Ser till att man får i sig Enervit, salt (viktigt i värmen) och lite omsorg. DET är WIN! Jag tryckte i mig chips för salt och lite fett. Hade svårt med allt annat men såg till att dricka Enervit och kallt vatten eller cola. Plus Resorb när det fanns. Salta pinnar, nån fruktbit, men bullar och sånt funkade inte alls trots att jag hade velat. Resonerade att det var bättre att få i sig något än ingenting alls och så fick jag komplettera med det jag hade i ryggsäcken.

Jag hade vatten i vätskeblåsan och fyllde på den längs vägen. Jag hade med mig gel som jag tog ibland - bäst var High5 IsoGel, den är lite mer lättflytande och smaksatt med fruktsaft så den är betydligt fräschare än de vanliga från Vitargo som jag har använt tidigare. Jag hade en Bounce-boll med jordnötter som jag tog några tuggor av (jordnötssmör + socker, asbra men svårtuggat). Och så hade jag Enervits energitabletter (jag tror de heter GT eller nåt sånt) och de var min livräddare. Druvsocker plus salt och mineraler och så smakade de lite syrligt.

På andra och tredje vätskestationen mötte Joakim upp med lite specialgrejer. Kalla jordgubbar och melonbitar var fantastiskt i värmen. Likaså kall päron-MER och kalla apelsinklyftor på sista vätskestationen. Jag mådde lite illa mellan varven från 35 km och in i mål och syrligt funkade bäst då. Energitabletterna t ex men även apelsinen var heeelt fantastisk. Joakim påstod att jag kastade mig över den som en vilde och just då var det nog det godaste som fanns! Det är bra att ha en "egen" supporter som fokuserar på att man får i sig saker och som har tänkt lite längre och handlat lite extragrejer som man kanske inte själv kom på att man behövde <3

Status efteråt
Det första jag var medveten om var ömma fötter. Och så det där stela IT-bandet på höger sida men det var jag också förberedd på - även om vi har fixat till den där högerhöften ordentligt så är det mycket begärt att den ska funka prickfritt i över 8 timmar. Och när höften blir trött så drar jag lite i IT-bandet och så känns det lite som löparknä. Fair enough. Därutöver var det mest lite stelt.

I duschen kollade jag av fysisk status. Fötterna såg roliga ut - jag hade ju doppat dem i myren ett antal gånger och sen sprungit i blöta strumpor så de var något russinlika. Några blåsor utanpå rester av gamla blåsor men inget varaktigt. Ska dock dra av nagellacket och kolla på min redan blåa högra stortånagel för att se om den har blivit så mycket värre att den behöver punkteras. Hoppas inte det... urk... Lite skav på vänster nyckelben och bak på vänster axel efter ryggsäcken, annars ingenting.

Sen blir man lite dum i huvudet av långa lopp och givetvis var jag inte särskilt bra på att sova i natt så i dag är jag ytterst korkad och övertrött helt enkelt. Men också glad och stolt.

Utrustningen
För den som undrar - jag körde säkra kort. Sånt som jag vet funkar. På fötterna ett par väl insprungna Salomon Speedcross 3 och 1000 Mile strumpor - såna med dubbla tunna lager som minimerar risken för blåsor. Tunna långa 2XU-tights - jag hade funderingar på korta tights och kompressionsstrumpor men jag gillar inte risken för lårskav så det blev långa tunna tights i stället. Sport-BH från Nike och Vårrusets T-shirt från Helly Hansen som är av världens mjukaste material och sitter riktigt bra. Vätskeryggsäck Salomon Skinlab-S med 1½ l vätskeblåsa. Ett par no-name solglasögon och en keps från Adidas.

Gör jag om det?
Absolut. Alla dagar i veckan. Men kanske inte i dag eller i morgon! Jag gillar att springa långt. Jag gillar att ta mig från A till B och när jag får springa på skogsstigar är jag som lyckligast. Nånstans vid 40 km noterade Maggan att jag fortfarande hade "snyggaste löpsteget" (tack Katarina för coaching!). Och trots ömhet och trötthet så känns Swiss Alpine inte längre lika avlägset. 78 km - jag har ju sprungit 54 km (och 2000 höjdmeter) så ytterligare 24 km kan väl inte vara så hemskt? Det ska väl gå, det med? Fast inte nästa helg. Om ett tag kanske!

TACK alla som har stöttat min insamling inför Tjejmarathon. Tack till alla som har varit med längs vägen - fysiskt eller i tanken. Ni gör skillnad. Och tack till Magda, Maggan och Anna för resan ända in i mål - och till funktionärerna och såklart Annie och Madde som arrangerar ett underbart lopp med själ och hjärta. You rock!