söndag 14 februari 2021

- ja, och sen fick vi Covid...

 6 veckor senare. Nyårsdagen hade jag många planer för 2021. Den 3 januari tappade jag smak- och luktsinne väldigt abrupt och dagen efter testade vi båda två positivt för Covid-19. Den där tröttheten och hostan som jag trodde var luftvägskatarr och vintertrötthet var alltså coronavirus. Vi bad A som vi visste hade antikroppar att handla det viktigaste, la in en beställning på Mathem, informerade alla som behövde veta och försökte att inte få panik, tror jag. 

Upplevelsen var som en rejäl förkylning med lite influensasymptom. Men både förkylning och influensa har ett förlopp man känner igen och man märker när symptomen klingar av. Nu var det snarast som om någon drog ett antal symptom i ett litet lotteri varje dag. Feber, hosta, huvudvärk. Nästa dag är febern och huvudvärken borta men i stället får du nästäppa och ont i magen. Genomgående var en enorm törst och sen var det svårt att äta när inget smakade nåt. Vissa saker var rentav obehagliga att ha i munnen - svamp, till exempel. Det där med att pigga upp sig med något gott när man är sjuk var också helt omöjligt! 

Jag tvingades avsluta min runstreak på dag 295 vilket var ganska surt såklart. Men på det igen. Under hela sjukperioden var vi ute och promenerade varje dag för att få frisk luft och hålla kroppen igång. Den 15 januari började jag försiktigt springa igen - långsamt och ganska kort men det gick. Den förlamande tröttheten höll i sig en vecka in i februari. Inte att jag var trött hela tiden men om jag gjorde lite för mycket så blev jag jättetrött och orkade liksom inte komma igång igen. Vissa arbetsveckor var rätt plågsamma när jag var helt färdig redan tisdag kväll och släpade mig i nån sorts zombieläge till fredag eftermiddag för att sen vila hela helgen. Och då jobbar jag ändå hemifrån och chefen och kollegorna var helt med på att jag inte riktigt var uppe i min sedvanliga effektivitet utan mest såg till att få undan det viktigaste! 

Nu har orken någorlunda kommit tillbaka även om löpningen inte alls är på samma nivå som innan jag blev sjuk. Kroppen håller och uthålligheten finns också de flesta dagar, men fart finns inte. I början kunde jag bara springa jättelångsamt, förra veckan hittade jag ett lite snabbare tempo (dvs långsamt) men några fartökningar eller så är det absolut inte frågan om. Det är också först senaste veckan som allting smakar och luktar som vanligt igen så det har varit ganska segt. 

Just för att återhämtningen har varit så seg har jag mer eller mindre bestämt att i alla fall februari ut ska jag inte stressa nåt på löpfronten. Jag springer varje dag men oftast kort och lugnt, fokus är mest på att komma ut i friska luften och röra på mig. Nåt försök till intervallpass varje vecka (gärna med ljudfil som stöd) men där det är helt okej att intervallerna går i lugnt distanstempo. Det är liksom ingen panik. Jag har inga tävlingar som väntar, inget stort uppsatt mål - det viktigaste är att jag får komma tillbaka i egen takt och orkar med min vardag. Vi har kört Winter Camp med Runacademy sedan vecka 3 och det är tur för mig att jag har kompetenta och starka ledare som har gjort allt jag inte orkat - eftersom jag fortfarande inte kan springa och prata samtidigt är det svårt att löpcoacha! 

Tur i oturen att de senaste veckorna har varit kalla, oftast klara och väldigt vackra så mina lunchrundor har varit superhärliga. Jag har verkligen njutit av alla möjligheter att vara ute (med underställ och fleecebuff etc), tagit extrapromenader till biblioteket och walk&talk med kollegor för att få en extrasväng ut. Så även om det har blivit mindre löpning tycker jag nog att jag rör på mig och försöker vara så aktiv som det går. 

Det är söndag kväll och vi har firat alla hjärtans dag med utflykt till Öresund. Långpromenad vid havet, titta på drivis, njuta av solen och fika ute. Precis vad vi behövde (och det kostade inte en extraspänn eftersom vi hade fikat med oss hemifrån). Linas Matkasse har landat och är uppackad så veckans middagar är förberedda. Nästa vecka är en helt vanlig vecka som vi ska försöka få lite flyt i! 

fredag 1 januari 2021

Gott nytt år!


 Då har vi passerat tröskeln från 2020 in i 2021 och jag gör det med en känsla av att tyst och försiktigt glänta på dörren och tassa in. Inga stora mål, inga högljudda proklamationer, bara ett djupt andetag och så vänder vi blad. Det är bra så. 

Många kallar 2020 för ett skitår. Och det är sant att det verkligen inte blev som vi hade tänkt oss. I slutet av januari befann Joakim och jag oss på ett hotell på ett halva-priset-erbjudande med middag och övernattning. Jag minns att vi låg i sängen och tittade på nyheter som handlade om epidemin i Wuhan. Joakim rynkade pannan och sa "det här känns verkligen inte bra". Som obotlig optimist sa jag att det är ju bara i Asien och det går nog bra - men den här gången hade jag tvärfel och 6 veckor senare var pandemin ett faktum. 

Men ett skitår vet jag ändå inte om jag skulle kalla 2020. Min arbetsgivare ställde om till distansarbete så fort det bara gick. Visst, vi hade lite trubbel med IT-infrastrukturen i början och det var lite hit-and-miss tills vi hittade "hem" i alla digitala möteslösningar men på det stora hela så löste vi det ändå väldigt bra. Jag har inte varit permitterad, ekonomin har varit ok och vi har haft tak över huvudet och mat på bordet. Givetvis är det jobbigt att jag inte har kunnat träffa min familj särskilt mycket och att alla träningsresor jag skulle coachat på har ställts in men vi har ändå tagit oss igenom året förhållandevis bra. 

Det blev såklart noll tävlingslopp, men utmaningar har vi fixat ändå. Jag inledde träningsprogrammet "10 månader mot 10 mil" den 1 juni och det har förutom många kilometer också bjudit på två omgångar ultraintervaller. Tillsammans med kompisar har jag "bestigit Kebnekaise" i Kossabacken hela två gånger vilket åtminstone var bra pannbensträning! Joakim och jag hade en fantastisk semestervecka i Idre men annars har vi mest hållit oss hemmavid och det var väl ganska rimligt just i år. 

Nyårsafton då? Jo, väldigt soft. Vi hämtade vår beställda meny på förmiddagen, sprang sedan en sväng och sen tog vi det lugnt. Trerätters med ganska måttligt alkoholintag och vi gick och la oss vid halv elva (mest för att Joakim ville gå upp tidigt och fiska, det är tydligen havsöringspremiär på nyårsdagen...who knew?). Inte för att man fick så mycket sömn förrän på andra sidan tolvslaget men det var skönt att ligga i sängen i stället för att sitta uppe och försöka hålla sig vaken till midnatt! 

Snart smyger jag igång 2021 med en lugn löprunda. Sen får vi se vad året bjuder på!