Och så var det en himla massa pusselbitar som ramlade på plats också!
När jag fick klart för mig att Joakim skulle vara ute och "leka krig" hela denna helg så ringde jag mina föräldrar och undrade om de ville ha besök. För att göra nåt annat med helgen än att kura hemma, för att hinna träffa dem lite och för att bli lite ompysslad som man ju blir när man åker hem till mamma.
Lördag morgon gick jag upp tidigt och åkte till gymmet. Tränade på ett morgonlugnt gym och la fokus på att göra ett bra jobb rent tekniskt. Vänster axel var ganska öm efter Jimmys omsorger i fredags så det var inte läge att maxa i axelpressar eller andra övningar som var tunga för axlarna, men i bicepscurls gick det överlägset bra :-D Mycket nöjd med passet gick jag in och duschade och bytte om och tog sen emot en morgonsömnig kund som fick en genomkörare innan vi tog helg på riktigt!
Jag åkte hem, dumpade träningsväskan, haffade packningen som skulle med till Danmark och såg till att komma iväg helt enkelt. Dryga 1½ timme senare var jag framme och välkomnades med finlunch. Räkmacka på hembakat bröd, skinka och hemgjord potatissallad. Och en latte och en bit daimtårta till efterrätt. Fina grejer det!
Sen åkte jag och pappa iväg och handlade. Vi har en fin deal där jag betalar vissa räkningar åt honom i Sverige och handlar enligt önskemål till honom när vi ses, och sen får han betala när jag behöver handla och så räknar vi ihop det sen för att se vem som är skyldig vem pengar. Bara två ekonomer kan hitta på nåt sånt.... Hursomhelst fick jag med mig lite lyxiga julöl, några flaskor vin och lite godis hem. Plus att mamma fyllde på med hemkokt äpplemos, några kilo äpplen och lite närodlad potatis sen innan jag åkte i förmiddags. Kom alltså hem med rätt full bil :-)
Lördagsmiddag med anka och diverse tillbehör samt äpplekaka och glass och så en god natts sömn = utvilad jag i dag. Långfrulle och bilpackning och förmiddagsfika innan jag rullade hemåt och packade upp allting. Åt lunch och satte mig sen med förberedelse av veckans PT-pass för att få undan det och sen så seeegade jag. Visste ju att jag behövde springa en runda men det var lite trögt alltså!
Strax efter fyra bestämde jag mig för att få det gjort, tog favvotightsen och favvojackan och så mina mest krävande skor. Saucony Kinvara är totalt oförlåtande mot dåliga löpsteg och i dag ville jag springa bra. Och springa gjorde jag. Kroppen var stark och lätt (HUR kan den kännas så lätt när jag tycker jag är tung och småfet efter månader utan löpning???) och jag flöt fram på lätta ljudlösa steg. Så långt som flåset höll, alltså, sen fick jag gå en bit. Och sen tänkte jag att jag skulle springa lite lugnare men tji fick jag för kroppen bara rusade på som en ko på grönbete och det var bara att hänga med. Jätteroligt att flyga fram i skymningen bland prasslande löv, tyst och snabb och lätt!
Och där nånstans föll alla pusselbitarna på plats. Alla Katarinas övningar och förmaningar, allt som handlar om att jag måste bli starkare i bålen för att kunna koppla ihop över- och underkropp bättre, allt om stark aktiv baksida så att foten kommer fram till nästa steg kvickare, alla teknikövningar som jag har nött själv och lärt ut och korrigerat. Som om hjärnan och kroppen har absorberat all kunskap de senaste månaderna och NU kunde vi plötsligt använda alltihop. För att Madde har gett mig styrketräning som har stärkt upp de svaga delarna som behövde hjälp så att jag nu har nytta av allt det jag har lärt mig tidigare. Även om jag släpar på några kilo mer så är jag starkare, snabbare, lättare. Jättekonstigt och tokhäftigt! Nu ska jag bara jobba så att flåset kommer ikapp, sen kan det bli hur bra som helst. I can't wait :-D
Jag är så himla tacksam för att jag har förmånen att ha bra människor i mitt liv som hjälper mig att ta mig framåt - och tacksam för att kroppen ställer upp och håller. Så bra vi är tillsammans!
Toklycklig och endorfinrusig kastade jag mig på mattan och körde en omgång Happy Hips med mysigt kattsällskap medan jag var genomvarm. Det blev avslutet på en riktigt bra träningsvecka och nu laddar jag för en till!
Visar inlägg med etikett dragonmother. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dragonmother. Visa alla inlägg
söndag 8 november 2015
fredag 5 december 2014
Tidig morgonjogg - check!
Jag har varit på kurs i dag med kursstart 9.30. Det är ju hiskeligt sent.... Och planerat slut klockan 17 = också sent. Enklast alltså att klämma ett morgonpass och eftersom #jävligtjobbigjulkalender har en lucka som heter "spring så många kilometer som dagens datum" kändes det smart att bocka av det tidigt i december. Öken att stå där med 24 km på julafton ju :-D
Alltså ringde väckarklockan före 6, och efter ett par snooze släpade jag mig ner i köket, drog på mig springkläder, drack grön drink, hittade pulsklockan och gav mig ut. En fot framför den andra i decembermörkret. Jag sprang en runda runt villaområden och inspekterade julbelysning. Konstaterade att vårt område är rätt så fint belyst, och att det finns en gata lite längre bort där ingen julpyntar alls.
Det var en skön runda - den kändes sådär "effortless" som Katarina säger att det blir när man gör rätt! Jag har bara sprungit kvalitetspass i flera veckor. Snabba intervaller och backintervaller och massor med löpskolning och teknikträning. Sprungit i lätta skor och terrängskor, inga dämpade dojor. Men eftersom dagens pass gick på asfalt tog jag "pjäxorna" Asics Nimbus. Tunga, men sköna. Resultatet av det brukar alltid bli att jag klampar fram och t o m Joakim har gnällt på att jag springer tungt. Men i dag var det inte så - jag tassade fram, tyst och lätt som en katt, utan ansträngning, steg för steg i lugnt tempo. Fantastisk känsla helt enkelt!
När jag cyklade hem efter kursen ösregnade det. Gissa om jag var tacksam för att jag valde att morgonjogga i stället för att spara passet till i kväll?
Alltså ringde väckarklockan före 6, och efter ett par snooze släpade jag mig ner i köket, drog på mig springkläder, drack grön drink, hittade pulsklockan och gav mig ut. En fot framför den andra i decembermörkret. Jag sprang en runda runt villaområden och inspekterade julbelysning. Konstaterade att vårt område är rätt så fint belyst, och att det finns en gata lite längre bort där ingen julpyntar alls.
Det var en skön runda - den kändes sådär "effortless" som Katarina säger att det blir när man gör rätt! Jag har bara sprungit kvalitetspass i flera veckor. Snabba intervaller och backintervaller och massor med löpskolning och teknikträning. Sprungit i lätta skor och terrängskor, inga dämpade dojor. Men eftersom dagens pass gick på asfalt tog jag "pjäxorna" Asics Nimbus. Tunga, men sköna. Resultatet av det brukar alltid bli att jag klampar fram och t o m Joakim har gnällt på att jag springer tungt. Men i dag var det inte så - jag tassade fram, tyst och lätt som en katt, utan ansträngning, steg för steg i lugnt tempo. Fantastisk känsla helt enkelt!
När jag cyklade hem efter kursen ösregnade det. Gissa om jag var tacksam för att jag valde att morgonjogga i stället för att spara passet till i kväll?
fredag 7 november 2014
Fredag. Go run!
Efter en inte helt hundra procent fantastisk arbetsdag stack jag till Stadion. Själv. Från början med tanken om "business as usual" men under dagen föddes tanken om att göra nåt annorlunda. Se hur fort jag kan springa 400 m om jag gasar som sjutton och inte vet att jag måste orka 10 intervaller?
Så blev det. Först noggrann uppvärmning med jogg, rotationsövningar, löpteknik, stegringslopp. Sen hade jag egentligen tänkt att jag skulle springa 1-2 intervaller först för att få upp flåset innan jag skulle springa riktigt snabbt. Men sen lyckades jag springa så pass fort på första (1:31) så jag tänkte att det var lika bra att vila några minuter och springa en till och trycka som sjutton för att komma under 1:30 :-) Det gick. 1:29! Visserligen har jag ett mål om 1:25 men det här är definitivt en riktigt bra bit på vägen.
Efter några minuters vila hade jag tänkt att jag skulle experimentera lite med en intervallvariant på 300 m, 30 sek vila, 100 m, 1 min vila. Planen var att springa 6 såna set men efter andra var jag tvungen att vila 1:30 innan det ens blev relevant att springa igen så jag gav mig efter tre stycken med insikten att det är ganska jobbigt att maxa på 400 m och att farten på 300 + 100 hade varit ungefär jämförbar med max på 400 - ca 1:10 på 300 m och ca 20 sek på 100 m. Finns således ingen risk att jag hotar Irene Ekelund eller Usain Bolt i närmaste framtid ;-)
Det är inte helt lätt att få fart på den här dieseltraktorn. Jag tvingar mig själv att springa fort för jag vet att jag har bättre teknik när jag springer kort och snabbt och jag tänker att jag sen ska kunna repetera de rörelsebanorna när jag springer längre och långsammare. Jag springer korta intervaller i stället för lugna långpass för att det är mindre destruktivt för muskelbyggandet och jag tror det funkar. Särskilt mina ben börjar se annorlunda ut efter några veckor med det upplägget.
Jag kan inte påstå att intervaller på bana är särskilt behaglig fredagsfys. Det är betydligt roligare att köra discogym men endorfinruset efter intervallpasset är rätt oslagbart. Så jag fortsätter åtminstone tills snön lägger sig på tartanbanorna. Sen finns det en viss glädje i backintervaller, terrängintervaller och intervaller i snö så jag ska nog kunna hålla konditionen uppe under vintern!
Så blev det. Först noggrann uppvärmning med jogg, rotationsövningar, löpteknik, stegringslopp. Sen hade jag egentligen tänkt att jag skulle springa 1-2 intervaller först för att få upp flåset innan jag skulle springa riktigt snabbt. Men sen lyckades jag springa så pass fort på första (1:31) så jag tänkte att det var lika bra att vila några minuter och springa en till och trycka som sjutton för att komma under 1:30 :-) Det gick. 1:29! Visserligen har jag ett mål om 1:25 men det här är definitivt en riktigt bra bit på vägen.
Efter några minuters vila hade jag tänkt att jag skulle experimentera lite med en intervallvariant på 300 m, 30 sek vila, 100 m, 1 min vila. Planen var att springa 6 såna set men efter andra var jag tvungen att vila 1:30 innan det ens blev relevant att springa igen så jag gav mig efter tre stycken med insikten att det är ganska jobbigt att maxa på 400 m och att farten på 300 + 100 hade varit ungefär jämförbar med max på 400 - ca 1:10 på 300 m och ca 20 sek på 100 m. Finns således ingen risk att jag hotar Irene Ekelund eller Usain Bolt i närmaste framtid ;-)
Det är inte helt lätt att få fart på den här dieseltraktorn. Jag tvingar mig själv att springa fort för jag vet att jag har bättre teknik när jag springer kort och snabbt och jag tänker att jag sen ska kunna repetera de rörelsebanorna när jag springer längre och långsammare. Jag springer korta intervaller i stället för lugna långpass för att det är mindre destruktivt för muskelbyggandet och jag tror det funkar. Särskilt mina ben börjar se annorlunda ut efter några veckor med det upplägget.
Jag kan inte påstå att intervaller på bana är särskilt behaglig fredagsfys. Det är betydligt roligare att köra discogym men endorfinruset efter intervallpasset är rätt oslagbart. Så jag fortsätter åtminstone tills snön lägger sig på tartanbanorna. Sen finns det en viss glädje i backintervaller, terrängintervaller och intervaller i snö så jag ska nog kunna hålla konditionen uppe under vintern!
fredag 31 oktober 2014
Fredagsfys: Run like the wind!
Det satt långt inne med fredagsfysen i dag men turligt nog hade jag bokat intervalldate med kollega H. Så då kunde jag inte riktigt fega ur.... Efter en strulig arbetsdag där en kollega bl a satt och tjurade hela dagen (I am not kidding you, en vuxen människa som betedde sig som en tjurig treåring och inte ville prata...) gick jag och bytte om och sen åkte vi till Stadion. Tomt, som vanligt.
Business as usual. Jag går raka vägen in på banan och börjar värma upp. Rotationsövningar, tre varv jogg, sedan löpskolning. Ungefär när jag är halvvägs i löpskolningen är H klar med att byta om och börjar värma upp. Inget snack. Jag avrundade löpskolningen med några varv backward running som också får lite fart på baksidorna och så sprang jag tre stegringslopp. Taggade, laddade, drog igång intervallerna.
10 x 400 i dag igen. Jimmy föreslog ett annat upplägg med 300 m, kort vila, 150 m, längre vila etc som jag inte riktigt fick kläm på utan bad honom skriva det i mailet han ändå ska skicka med bilderna på mina skinkor med nålar i. Har inte dykt upp än så det blev 10 x 400. Fördelen med fyrahundringar är att man slipper tänka - man ska bara sikta på mållinjen!
Första intervallen var överjävlig. Inget funkade. Verkligen inget. Andra, tredje fick jag lite flyt. Fast sen fick jag mjölksyra i armarna - tackar gårdagens discogym för det! Sen kändes det extremt långsamt på sexan, jag ångrade lunchen lite och tyckte det var väldigt segt men konstaterade att tiden var 1:45 så det var väl inte så hemskt. Kämpa vidare nu - bara 4 kvar! Jag bet i, H passerade, vilade, flåsade (vi har inte mycket utrymme att heja på varann utan vi flåsar mest på varsitt håll...), räknade andetagen sista 80 m (jag brukar räkna ner från 20 från en fast punkt på upploppsrakan och det stämmer nästan alltid). Bara tre kvar. 8 och 9 kändes förbaskat obehagliga men som vanligt inte mycket att diskutera. Jag kastade telefonen på H och bad honom fota på sista varvet eftersom han var klar med sitt pass, laddade och stack ut på sista varvet. Mjölksyra och obehag vid 200 m, men bara 200 m kvar. Genom kurvan, tryck-tryck-tryck sista biten - slå av klockan på 1:40. YES!
Så snabb att jag blev suddig :-) Sista 10 m på sista intervallen.
Andas. Svära. Skölja munnen. Andas. Jogga ner lite, stretcha, dra på sig överdragsjackan. Stretcha lite till. Endorfinbubbla med H. Mot bilen, överdragskläder, vatten, energibar att tugga på. Det ramlade in ett sms från Joakim "hojta när du är på G så sätter jag igång maten" och jag jublade tillbaka att jag var hemma om 7 minuter. Kom hem till mat som var på gång och kunde gå och duscha och sedan komma ner och få maten serverade. Den där kalla ölen till satt väldigt fint!
Jag är omåttligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här i dag. Det var inte helt självklart men fy tusan så bra det kändes efteråt! Nu tar vi helg :-)
Business as usual. Jag går raka vägen in på banan och börjar värma upp. Rotationsövningar, tre varv jogg, sedan löpskolning. Ungefär när jag är halvvägs i löpskolningen är H klar med att byta om och börjar värma upp. Inget snack. Jag avrundade löpskolningen med några varv backward running som också får lite fart på baksidorna och så sprang jag tre stegringslopp. Taggade, laddade, drog igång intervallerna.
10 x 400 i dag igen. Jimmy föreslog ett annat upplägg med 300 m, kort vila, 150 m, längre vila etc som jag inte riktigt fick kläm på utan bad honom skriva det i mailet han ändå ska skicka med bilderna på mina skinkor med nålar i. Har inte dykt upp än så det blev 10 x 400. Fördelen med fyrahundringar är att man slipper tänka - man ska bara sikta på mållinjen!
Första intervallen var överjävlig. Inget funkade. Verkligen inget. Andra, tredje fick jag lite flyt. Fast sen fick jag mjölksyra i armarna - tackar gårdagens discogym för det! Sen kändes det extremt långsamt på sexan, jag ångrade lunchen lite och tyckte det var väldigt segt men konstaterade att tiden var 1:45 så det var väl inte så hemskt. Kämpa vidare nu - bara 4 kvar! Jag bet i, H passerade, vilade, flåsade (vi har inte mycket utrymme att heja på varann utan vi flåsar mest på varsitt håll...), räknade andetagen sista 80 m (jag brukar räkna ner från 20 från en fast punkt på upploppsrakan och det stämmer nästan alltid). Bara tre kvar. 8 och 9 kändes förbaskat obehagliga men som vanligt inte mycket att diskutera. Jag kastade telefonen på H och bad honom fota på sista varvet eftersom han var klar med sitt pass, laddade och stack ut på sista varvet. Mjölksyra och obehag vid 200 m, men bara 200 m kvar. Genom kurvan, tryck-tryck-tryck sista biten - slå av klockan på 1:40. YES!
Andas. Svära. Skölja munnen. Andas. Jogga ner lite, stretcha, dra på sig överdragsjackan. Stretcha lite till. Endorfinbubbla med H. Mot bilen, överdragskläder, vatten, energibar att tugga på. Det ramlade in ett sms från Joakim "hojta när du är på G så sätter jag igång maten" och jag jublade tillbaka att jag var hemma om 7 minuter. Kom hem till mat som var på gång och kunde gå och duscha och sedan komma ner och få maten serverade. Den där kalla ölen till satt väldigt fint!
Jag är omåttligt stolt över att jag faktiskt gjorde det här i dag. Det var inte helt självklart men fy tusan så bra det kändes efteråt! Nu tar vi helg :-)
måndag 20 oktober 2014
10 x 400 m. Igen. Är jag riktigt frisk?
Gjorde sällskap med kollega H till Stadion efter jobbet i dag igen. Lite senare än jag hade tänkt mig men det gjorde inte så mycket, för då hann jag jobba in lite komp som jag behöver senare i veckan. Jag mötte honom ombytt i foajén och vi åkte bort till Stadion och parkerade. Jag skuttade in på banan och började värma upp - H bytte under tiden om i bilen (varför inte på toaletten på jobb, verkar enklare, men tydligen inte för honom :-D). När han börjar sin uppvärmningsjogg har jag redan hunnit med tre varv och påbörjat löpskolningen, och efter tre stegringslopp är det dags för mig att köra.
Vi kommunicerar knappt under passet. Hejar lite om den andre kutar förbi medan man vilar - om man har nån röst att heja med alltså. Annars är vi i varsin bubbla medan vi kör det vi är där för att göra. Efter passet kan vi prata igen. Det är rätt skönt - att inte behöva vara social. Vi springer tillsammans men ändå inte, vi har varann som draghjälp för att komma iväg men på banan ansvarar var och en för sig.
Stegringsloppen gick bra i dag. Högt och fint steg och jag kände mig redo - eller, så redo som man nånsin blir för fyrahundringar. För handen på hjärtat - de är jobbiga. I dag började varvet med lätt motvind. På bortre långsidan kom motvinden och den var som starkast i nästsista kurvan, sen var det medvind på upploppsrakan vilket alltid är rätt skönt.
Första, andra, tredje intervallerna flöt på som vanligt. Tufft, såklart, men inte ohanterbart. Fart nånstans runt 1:45, jättebra. 4-5-6 är värst men jag höll ihop farten fint i dag. Mjölksyran i armarna gjorde sig påmind redan på femte intervallen, förmodligen sviter efter discopasset på gymmet i går. Sju och åtta gick bättre än vanligt. På nionde intervallen distraherade jag mig själv med komplicerade uträkningar av kilometertider baserat på hundrameterstider och det funkade väldigt bra - så bra att intervallen gick hela 5 sekunder långsammare än de övriga... Så jag var tvungen att trycka på utav bara helvete på sista intervallen och den gick på 1:42. Mycket bra - mycket nöjd löpare!
Nerjogg, foto, stretch, endorfinrus. Glatt tjatter i bilen på väg hem. Hem till proteinshake, banan, vatten, kram. 15 minuters yogastretch på mattan och en rejäl portion MAT. Viltfärsbiff med gräddsås, rotsakspytt, tomater och supergod fetaost/kesoröra med basilika och vitlök i. Förutsättningen för att jag ska få springa intervaller medan jag försöker bygga muskler är att jag äter ordentligt så det försöker jag verkligen göra på intervalldagarna!
Väskan är packad för benpass på gymmet i morgon. Mellanmål förberett. Grötkastrullen laddad. Det blir en bra dag!
Vi kommunicerar knappt under passet. Hejar lite om den andre kutar förbi medan man vilar - om man har nån röst att heja med alltså. Annars är vi i varsin bubbla medan vi kör det vi är där för att göra. Efter passet kan vi prata igen. Det är rätt skönt - att inte behöva vara social. Vi springer tillsammans men ändå inte, vi har varann som draghjälp för att komma iväg men på banan ansvarar var och en för sig.
Stegringsloppen gick bra i dag. Högt och fint steg och jag kände mig redo - eller, så redo som man nånsin blir för fyrahundringar. För handen på hjärtat - de är jobbiga. I dag började varvet med lätt motvind. På bortre långsidan kom motvinden och den var som starkast i nästsista kurvan, sen var det medvind på upploppsrakan vilket alltid är rätt skönt.
Första, andra, tredje intervallerna flöt på som vanligt. Tufft, såklart, men inte ohanterbart. Fart nånstans runt 1:45, jättebra. 4-5-6 är värst men jag höll ihop farten fint i dag. Mjölksyran i armarna gjorde sig påmind redan på femte intervallen, förmodligen sviter efter discopasset på gymmet i går. Sju och åtta gick bättre än vanligt. På nionde intervallen distraherade jag mig själv med komplicerade uträkningar av kilometertider baserat på hundrameterstider och det funkade väldigt bra - så bra att intervallen gick hela 5 sekunder långsammare än de övriga... Så jag var tvungen att trycka på utav bara helvete på sista intervallen och den gick på 1:42. Mycket bra - mycket nöjd löpare!
Nerjogg, foto, stretch, endorfinrus. Glatt tjatter i bilen på väg hem. Hem till proteinshake, banan, vatten, kram. 15 minuters yogastretch på mattan och en rejäl portion MAT. Viltfärsbiff med gräddsås, rotsakspytt, tomater och supergod fetaost/kesoröra med basilika och vitlök i. Förutsättningen för att jag ska få springa intervaller medan jag försöker bygga muskler är att jag äter ordentligt så det försöker jag verkligen göra på intervalldagarna!
Väskan är packad för benpass på gymmet i morgon. Mellanmål förberett. Grötkastrullen laddad. Det blir en bra dag!
torsdag 2 oktober 2014
Vad jag sysslar med? Smider planer, såklart!
Förkylningen släpper inte riktigt, det väser i luftrören, och nånstans bestämde jag mig för att bara strunta i det och chilla. För efter en så pass lång vila kommer 2 eller 3 dagar till knappast göra nån skillnad. Och vet ni? I samma ögonblick som jag hade bestämt mig för att sluta bry mig så kändes det som om jag mådde bättre. Som om kroppen orkade ta hand om sig själv när den inte behövde stressa över att inte prestera...
Planen var ju att ligga på med löpningen förra veckan och denna veckan. Maxa på milen på lördag och sen ladda upp med välförtjänt vila inför två veckors PT-utbildning. Det blev inte som jag hade tänkt mig och nu är det som det är. Det viktigaste just nu är att träningen känns rolig och lockande och så får prestationen bli som den blir. Alltså - lugn och ro i morgon (kanske ett yogapass på hemmaplan) och NMT på lördag. Känns allt finfint ska jag till gymmet på söndag.
Nästa vecka kommer jag köra "bodybuilding" på gymmet. Inte för att jag förväntar mig några mirakel, men för att det är roligt - och för att ge musklerna en snabb pump innan det blir allvar. Har precis insett att de flesta på PT-utbildningen kommer vara betydligt yngre än jag!
Sedan blir det "in i kaklet" med utbildning i två veckor och noll fokus på egenträning. Några dagar för att ladda om och så den 1 november är det dags för en ny satsning för min del. 12 veckors träningsfokus. Jag kommer jobba med bodybuilding och råstyrka och löpning. NMT när jag orkar, vill och har lust. Njuta av att göra "allt på en gång" för att det är roligt och använda mina nya kunskaper på egen kropp.
Jag vill öka i muskelmassa under den här perioden. Helt enkelt bli lite biffigare. Det kräver två saker: Styrketräning och bra käk. Ett bodybuilding-träningsprogram har jag redan i lager, och det där med mat ska vi nog kunna lösa. Lite mer fokus på bra käk, inga våldsamma restriktioner. Jag är enormt inspirerad av Madde just nu - gillar hennes satsning och nappar lite på den, men utan att gå hela vägen.
På löpfronten är det viktigt att jag inte tappar bort det jag har jobbat fram inom teknik och fart. Mitt bästa verktyg nu under vintern heter Katarina. För hon kör en vinterlöpgrupp på lunchtid som jag har anmält mig till. Det var nog ungefär veckans bästa nyhet - dagsljus + teknikträning + Katarina-coaching = sjukt bra grej. Tanken är att jag ska underhålla löpningen med teknik och fart men köra färre slitiga långpass som "äter upp" muskelmassan.
Sedan, när de 12 veckorna har gått (eller kanske en eller två extra beroende på vad vintern bjuder på i rese- och sjukdomsväg) ska jag utvärdera. Och sätta igång en satsning mot den där snabba milen som jag vill fixa. Malmömilen 2015 är förmodligen ett bra mål att sikta på. Men först - muskler!
Planen var ju att ligga på med löpningen förra veckan och denna veckan. Maxa på milen på lördag och sen ladda upp med välförtjänt vila inför två veckors PT-utbildning. Det blev inte som jag hade tänkt mig och nu är det som det är. Det viktigaste just nu är att träningen känns rolig och lockande och så får prestationen bli som den blir. Alltså - lugn och ro i morgon (kanske ett yogapass på hemmaplan) och NMT på lördag. Känns allt finfint ska jag till gymmet på söndag.
Nästa vecka kommer jag köra "bodybuilding" på gymmet. Inte för att jag förväntar mig några mirakel, men för att det är roligt - och för att ge musklerna en snabb pump innan det blir allvar. Har precis insett att de flesta på PT-utbildningen kommer vara betydligt yngre än jag!
Sedan blir det "in i kaklet" med utbildning i två veckor och noll fokus på egenträning. Några dagar för att ladda om och så den 1 november är det dags för en ny satsning för min del. 12 veckors träningsfokus. Jag kommer jobba med bodybuilding och råstyrka och löpning. NMT när jag orkar, vill och har lust. Njuta av att göra "allt på en gång" för att det är roligt och använda mina nya kunskaper på egen kropp.
Jag vill öka i muskelmassa under den här perioden. Helt enkelt bli lite biffigare. Det kräver två saker: Styrketräning och bra käk. Ett bodybuilding-träningsprogram har jag redan i lager, och det där med mat ska vi nog kunna lösa. Lite mer fokus på bra käk, inga våldsamma restriktioner. Jag är enormt inspirerad av Madde just nu - gillar hennes satsning och nappar lite på den, men utan att gå hela vägen.
På löpfronten är det viktigt att jag inte tappar bort det jag har jobbat fram inom teknik och fart. Mitt bästa verktyg nu under vintern heter Katarina. För hon kör en vinterlöpgrupp på lunchtid som jag har anmält mig till. Det var nog ungefär veckans bästa nyhet - dagsljus + teknikträning + Katarina-coaching = sjukt bra grej. Tanken är att jag ska underhålla löpningen med teknik och fart men köra färre slitiga långpass som "äter upp" muskelmassan.
Sedan, när de 12 veckorna har gått (eller kanske en eller två extra beroende på vad vintern bjuder på i rese- och sjukdomsväg) ska jag utvärdera. Och sätta igång en satsning mot den där snabba milen som jag vill fixa. Malmömilen 2015 är förmodligen ett bra mål att sikta på. Men först - muskler!
måndag 29 september 2014
Lätt, lätt, lätt
Det var ledorden för dagens komma-igång-jogg. Det skulle kännas lätt.
På det sista löppasset innan min påtvingade vila noterade jag att löpsteget är otroligt beroende av vilka skor jag har, och att steget blir bättre med lite mindre dämpade skor. Eftersom jag ville fokusera på teknik snarare än fart och distans i dag valde jag att springa i Fivefingers och var bara ute i 25 minuter. Lätta, lätta steg på mjuka grusstigar och gräs - gång på asfalt för att inte fresta för hårt på fötter och hälsenor.
Jag hittade några teknik-knep som funkade för mig i dag. Det första är att jag ska se mina armar i ögonvrån, men inte hela tiden - de ska försvinna bakåt. Annars jobbar jag inte som jag ska med armarna. Det andra knepet är att när jag springer på jämnt underlag ska jag aldrig se mina egna tår om jag riktar blicken neråt. Ser jag mina tår finns det tre möjliga orsaker: Jag har "tappat huvudet" och tittar neråt, jag "sitter" i steget och viker mig i höften, eller jag spänner fötterna för att sätta dem för långt fram. Fötterna ska vara bakom mig, inte framför! Sista tanken i huvudet var att hälarna måste "kyssa" marken i varje steg. VARJE steg. Använda hela foten, hela gummibandet, inte springa på tå.
Med tekniken i fokus tassade jag lugnt och försiktigt. Tog gåpaus när det behövdes - och det hände, för luftrören var ganska pipiga emellanåt. Ut till stigens ände och vända - bort till skogen och vända - tillbaka, över cykelbanan och längst ut på grässtigen och sen tillbaka eftersom det var lite väl många nässlor i vägen. Försiktiga mjuka steg. Fokus på höften, avspända axlar, andas, korta steg, låta hälen nudda marken. Inga konstigheter. Inget pass jag blev trött av direkt men det gör inget, i det här läget är det helt okej. Vägen tillbaka har börjat!
På det sista löppasset innan min påtvingade vila noterade jag att löpsteget är otroligt beroende av vilka skor jag har, och att steget blir bättre med lite mindre dämpade skor. Eftersom jag ville fokusera på teknik snarare än fart och distans i dag valde jag att springa i Fivefingers och var bara ute i 25 minuter. Lätta, lätta steg på mjuka grusstigar och gräs - gång på asfalt för att inte fresta för hårt på fötter och hälsenor.
Jag hittade några teknik-knep som funkade för mig i dag. Det första är att jag ska se mina armar i ögonvrån, men inte hela tiden - de ska försvinna bakåt. Annars jobbar jag inte som jag ska med armarna. Det andra knepet är att när jag springer på jämnt underlag ska jag aldrig se mina egna tår om jag riktar blicken neråt. Ser jag mina tår finns det tre möjliga orsaker: Jag har "tappat huvudet" och tittar neråt, jag "sitter" i steget och viker mig i höften, eller jag spänner fötterna för att sätta dem för långt fram. Fötterna ska vara bakom mig, inte framför! Sista tanken i huvudet var att hälarna måste "kyssa" marken i varje steg. VARJE steg. Använda hela foten, hela gummibandet, inte springa på tå.
Med tekniken i fokus tassade jag lugnt och försiktigt. Tog gåpaus när det behövdes - och det hände, för luftrören var ganska pipiga emellanåt. Ut till stigens ände och vända - bort till skogen och vända - tillbaka, över cykelbanan och längst ut på grässtigen och sen tillbaka eftersom det var lite väl många nässlor i vägen. Försiktiga mjuka steg. Fokus på höften, avspända axlar, andas, korta steg, låta hälen nudda marken. Inga konstigheter. Inget pass jag blev trött av direkt men det gör inget, i det här läget är det helt okej. Vägen tillbaka har börjat!
lördag 27 september 2014
Det fanns en tid....
... när det där med träning inte var en självklarhet i mitt liv. Träning var snarare ett tråkigt måste. Nånting jag gjorde för att inte bli tjock, för att jag "skulle" träna. En del av min perfekta fasad. Ett sorts tvång att gå upp tidigt för att hinna med träningspasset på morgonen så att det var "avklarat".
Det var också en tid när jag mådde ganska dåligt. Alltid trött. Antingen lite småmullig eller lite för mager. Jag la på mig mina så kallade "olyckskilon" när jag slutade träna och överåt sötsaker, bröd och kakor. När det började störa mig tog jag tag i saken och bantade och tränade. Inte för att jag ville, utan för att jag kände att jag måste.
Smärtan var en annan konstant följeslagare. Ont i ryggen. Många kvällar tillbringade jag med en varm vetekudde på ryggen. För att somna tog jag med mig vetekudden, la mig på mage i sängen och parkerade vetekudden längs ryggraden ner mot svanskotorna när det alltid var ont och stelt. Utan att någon kunde förklara vad det var eller varför. Jag tränade för att hålla ryggen i trim men det hjälpte föga. Jag sprang några gånger i veckan utan att bli snabbare eller starkare och på gymmet gjorde jag alltid samma saker, ett kort träningsprogram på 20 minuter. Mådde jag bra? Nä. Not much.
Skillnaden mellan då och nu är total. Träning är lika naturligt som att borsta tänderna eller att andas. Men med en extra förbättring: Jag älskar det. Jag känner mig hemma i gymmet, jag har lärt mig att springa tuffa pass, och att träna utomhus året runt har gett träningen en helt ny dimension av "orädsla".
Jag har tvingats vila i en dryg vecka. Bihålorna har varit det största problemet - träna med lite snorighet stör mig inte men det där skvalpet i bihålorna kändes för osäkert. Nu har det slutat skvalpa fast det fortfarande är lite småsnorigt emellanåt. På måndag ska jag långsamt börja jogga igång mig själv och känna på hur kroppen mår.
Känslan i kroppen just nu är märklig. Välbekant - fast jag har glömt hur det kändes. Kroppen känns tung och trött. Jag sover sämre. Jag är mer lättirriterad, blir lättare ledsen, och stelheten i rygg och höfter kryper fram igen. Som om alla leder är osmorda, som om musklerna har glömt att de finns. Tjejen i spegeln har en trött blick jag inte känner igen och armar och axlar verkar ha krympt (fast det är nog inbillning för så fort går det ändå inte!). Tänk att det kan hända så mycket på fyra år och tänk att jag har glömt bort hur det var att vara jag för bara några år sedan.
Jag är oändligt tacksam för alla som har hjälpt mig att komma så långt - och ännu mera nu när jag har tvingats uppleva hur det kändes innan jag gjorde en total reboot av mitt liv. Löpspåret, gymmet - I'm on my way. Jag vill inte backa bandet längre, inte tillbaka till den där fullständiga ovänskapen med min egen kropp. För den är faktiskt helcool. Och i vinter ska vi göra helt fantastiska grejer tillsammans, kroppen och jag!
Det var också en tid när jag mådde ganska dåligt. Alltid trött. Antingen lite småmullig eller lite för mager. Jag la på mig mina så kallade "olyckskilon" när jag slutade träna och överåt sötsaker, bröd och kakor. När det började störa mig tog jag tag i saken och bantade och tränade. Inte för att jag ville, utan för att jag kände att jag måste.
Smärtan var en annan konstant följeslagare. Ont i ryggen. Många kvällar tillbringade jag med en varm vetekudde på ryggen. För att somna tog jag med mig vetekudden, la mig på mage i sängen och parkerade vetekudden längs ryggraden ner mot svanskotorna när det alltid var ont och stelt. Utan att någon kunde förklara vad det var eller varför. Jag tränade för att hålla ryggen i trim men det hjälpte föga. Jag sprang några gånger i veckan utan att bli snabbare eller starkare och på gymmet gjorde jag alltid samma saker, ett kort träningsprogram på 20 minuter. Mådde jag bra? Nä. Not much.
Skillnaden mellan då och nu är total. Träning är lika naturligt som att borsta tänderna eller att andas. Men med en extra förbättring: Jag älskar det. Jag känner mig hemma i gymmet, jag har lärt mig att springa tuffa pass, och att träna utomhus året runt har gett träningen en helt ny dimension av "orädsla".
Jag har tvingats vila i en dryg vecka. Bihålorna har varit det största problemet - träna med lite snorighet stör mig inte men det där skvalpet i bihålorna kändes för osäkert. Nu har det slutat skvalpa fast det fortfarande är lite småsnorigt emellanåt. På måndag ska jag långsamt börja jogga igång mig själv och känna på hur kroppen mår.
Känslan i kroppen just nu är märklig. Välbekant - fast jag har glömt hur det kändes. Kroppen känns tung och trött. Jag sover sämre. Jag är mer lättirriterad, blir lättare ledsen, och stelheten i rygg och höfter kryper fram igen. Som om alla leder är osmorda, som om musklerna har glömt att de finns. Tjejen i spegeln har en trött blick jag inte känner igen och armar och axlar verkar ha krympt (fast det är nog inbillning för så fort går det ändå inte!). Tänk att det kan hända så mycket på fyra år och tänk att jag har glömt bort hur det var att vara jag för bara några år sedan.
Jag är oändligt tacksam för alla som har hjälpt mig att komma så långt - och ännu mera nu när jag har tvingats uppleva hur det kändes innan jag gjorde en total reboot av mitt liv. Löpspåret, gymmet - I'm on my way. Jag vill inte backa bandet längre, inte tillbaka till den där fullständiga ovänskapen med min egen kropp. För den är faktiskt helcool. Och i vinter ska vi göra helt fantastiska grejer tillsammans, kroppen och jag!
fredag 19 september 2014
Busted. Dammit.
Sedan i måndags har jag känt av nånting som kanske tänkte bli förkylning. Lite yrsel. Nånting som kanske var feber. Lite svullen i näsan. Och jag har mantrat hela tiden "det biter inte på mig, kroppen är stark, immunförsvaret är bra, vi klarar det här". Kämpat på med styrkepasset och snabbdistans och så en vilodag där jag "bara" skulle hålla ett NMT-pass.
Nånstans i går började jag känna att nu är det inte helt bra. Snuva är ok. Torrhosta kan jag leva med så länge den inte är riktigt störig. Men att det kliar i öronen och känns tätt i bihålorna är ingen höjdare. Rådgjorde med Katarina och beslutade att hoppa över gårdagens distanspass och vila för att förhoppningsvis kunna köra intervaller som planerat i dag.
Tills jag gick upp i morse var jag helt övertygad om att jag skulle köra intervaller i dag. Helt hundra på att jag skulle packa ner snabbskor och snabbtights och linne och köra järnet på stadion. I morse blev jag varse att det nog INTE skulle vara nån bra idé. För i stället för att bli bättre av vila och sömn kändes det värre. Tjockt i halsen, svullet i bihålorna, snorigt. Laddade med nässpray och gick till jobbet. Under dagen har jag inte blivit bättre, snarare mera ynklig. Röd näsa och ljuskänsliga ögon. Inte bra. Jag var förbannad i morse, riktigt jävla arg på den här förkylningen jag inte har tid med.
Då är det bra att Katarina finns. Som säger att jag ska behandla min kropp bra, att den inte motarbetar mig medvetet. Att jag ska skaffa mig en bra och vilsam helg och ta hand om mig för det är jag värd. Och att jag inte får gå händelserna i förväg. Som om hon visste att jag satt där med arga tårar brännandes bakom ögonlocken och tanken "nu kan jag lika gärna skita i alltihop, det är kört, det blir inget av med nåt snabbt millopp".
En dag i taget. Helgen blir vad jag gör den till. B.A.B.Y. Runners Team-träff. Lite utbildning och workshop. Hotellövernattning och lyxfrukost. Behöver inte ta i på träningspassen om det inte känns som en bra idé. Behöver inte ens packa i kväll utan kan ta sovmorgon i morgon, packa i lugn och ro och sticka till tåget. I kväll kurerar jag mig med äppelpaj på äpplen från mina föräldrars trädgård, hett te och en rolig film. Så får vi se sen. Nåt bra blir det väl av det hela i slutändan ändå!
Nånstans i går började jag känna att nu är det inte helt bra. Snuva är ok. Torrhosta kan jag leva med så länge den inte är riktigt störig. Men att det kliar i öronen och känns tätt i bihålorna är ingen höjdare. Rådgjorde med Katarina och beslutade att hoppa över gårdagens distanspass och vila för att förhoppningsvis kunna köra intervaller som planerat i dag.
Tills jag gick upp i morse var jag helt övertygad om att jag skulle köra intervaller i dag. Helt hundra på att jag skulle packa ner snabbskor och snabbtights och linne och köra järnet på stadion. I morse blev jag varse att det nog INTE skulle vara nån bra idé. För i stället för att bli bättre av vila och sömn kändes det värre. Tjockt i halsen, svullet i bihålorna, snorigt. Laddade med nässpray och gick till jobbet. Under dagen har jag inte blivit bättre, snarare mera ynklig. Röd näsa och ljuskänsliga ögon. Inte bra. Jag var förbannad i morse, riktigt jävla arg på den här förkylningen jag inte har tid med.
Då är det bra att Katarina finns. Som säger att jag ska behandla min kropp bra, att den inte motarbetar mig medvetet. Att jag ska skaffa mig en bra och vilsam helg och ta hand om mig för det är jag värd. Och att jag inte får gå händelserna i förväg. Som om hon visste att jag satt där med arga tårar brännandes bakom ögonlocken och tanken "nu kan jag lika gärna skita i alltihop, det är kört, det blir inget av med nåt snabbt millopp".
En dag i taget. Helgen blir vad jag gör den till. B.A.B.Y. Runners Team-träff. Lite utbildning och workshop. Hotellövernattning och lyxfrukost. Behöver inte ta i på träningspassen om det inte känns som en bra idé. Behöver inte ens packa i kväll utan kan ta sovmorgon i morgon, packa i lugn och ro och sticka till tåget. I kväll kurerar jag mig med äppelpaj på äpplen från mina föräldrars trädgård, hett te och en rolig film. Så får vi se sen. Nåt bra blir det väl av det hela i slutändan ändå!
onsdag 17 september 2014
Snabbdistans. Sådär mittemellan allting.
I går hade jag ett rätt så späckat schema. Jobb, löpträning, intervju med John från Supernature och så 4good-kväll. Sammantaget stack jag hemifrån vid 7 och var hemma igen strax efter 22! Med en rätt så rejäl väska med mig med diverse ombyten, mellanmål och duschochfixprylar.
Löpningen klämde jag mellan jobb och träffen med John som vi hade lagt i anslutning till 4good-kvällen där han ändå skulle vara med. Det var enklast så - det var 3 "lediga" timmar däremellan och om jag bara struntade i att åka hem fanns det gott om tid att byta om, springa, duscha och äta en bit.
Jag velade lite mellan att åka till gym och byta om och duscha på jobbet. Det är ju snabbare och mer praktiskt att bara fixa allt på jobb, men däremot finns det bara en dusch - vilket innebär att ingen annan kan byta om under tiden jag är där. Plus att jag då skulle traska in på jobb iklädd min fantastiskt klädsamma intervall-lila ansiktsfärg som jag alltid får efter tuffa pass. Det tar lite tid att cykla iväg till ett annat ställe men det har ett visst värde att man kan chilla efter passet utan att känna att man måste skynda sig att bli klar.
Så jag cyklade iväg till Friskis nya gym borta på Kronprinsen för att springa längs Ribban. Jag hade ändå tänkt kolla upp det gymmet vid tillfälle för att se om det är ett bra alternativ till F24S på Universitetsholmen så det var en bra kombo. Insåg tyvärr på vägen dit att jag gravt hade missbedömt vädret, för det var betydligt varmare än jag hade planerat för när jag packade ner långa tights och långärmad tröja. Mmmmysigt. Det var ju inte så mycket att diskutera ändå utan bara att byta om och ge sig ut! Alltså lätt jogg ner mot Ribersborg och så löpskolning och stegringslopp.
Sen iväg på klassiska "20 minuter hårt men kontrollerat". På asfaltsbanan som jag inte gillar. Började en bit ut, sprang tillbaka mot gröna kiosken och vände för att springa utåt igen och sen retur. Mest för att inte få hela motvinden på andra halvan. Visade sig dock vara betydligt skönare med motvind för det var lite svalare då, springa i medvind var tokvarmt!
Som vanligt var det katastroftankar i början. Det kommer aldrig gå, hur ska jag hålla ut i 20 minuter när jag håller på att dö efter 2, jag kanske måste dela upp passet på 2 x 10 men då blir Katarina skitarg för att jag inte gör som hon säger, shit vad många minuter det är kvar, det går aldrig... men jag motade bort dem. Lyssnade på musiken, visste att det är bara ungefär 4 km och alltså en baggis, höll koll på farten. Jag har ju gjort det en gång så det är klart att jag kan en gång till!
Efter vändningen bytte jag spår och sprang på den parallella stigen på gräset, bakom häcken. Lite mera lä för motvinden, skugga och mjukare underlag. För all del lite tyngre att springa på men mentalt lättare eftersom man inte ser den där evighetslånga raksträckan. Sista 3 minuter var det riktigt, riktigt jävligt men jag vek inte ner mig utan lyckades hålla uppe farten och fick totalt ett tempo på 4:56 dessa 20 minuter. Good enough. Jag hade lite väl hög fart de första 5 minuterna och det straffade sig på slutet plus att det blev väldigt tufft att ha för mycket kläder på sig!
Småjoggade sedan tillbaka till Kronprinsen och duschade svalt och bytte om. Sminket var inte helt lätt att få till på blossande kinder.... Mumsade i mig sushi-middag och hann med en latte innan det var dags att bege sig till Palladium.
Löpningen klämde jag mellan jobb och träffen med John som vi hade lagt i anslutning till 4good-kvällen där han ändå skulle vara med. Det var enklast så - det var 3 "lediga" timmar däremellan och om jag bara struntade i att åka hem fanns det gott om tid att byta om, springa, duscha och äta en bit.
Jag velade lite mellan att åka till gym och byta om och duscha på jobbet. Det är ju snabbare och mer praktiskt att bara fixa allt på jobb, men däremot finns det bara en dusch - vilket innebär att ingen annan kan byta om under tiden jag är där. Plus att jag då skulle traska in på jobb iklädd min fantastiskt klädsamma intervall-lila ansiktsfärg som jag alltid får efter tuffa pass. Det tar lite tid att cykla iväg till ett annat ställe men det har ett visst värde att man kan chilla efter passet utan att känna att man måste skynda sig att bli klar.
Så jag cyklade iväg till Friskis nya gym borta på Kronprinsen för att springa längs Ribban. Jag hade ändå tänkt kolla upp det gymmet vid tillfälle för att se om det är ett bra alternativ till F24S på Universitetsholmen så det var en bra kombo. Insåg tyvärr på vägen dit att jag gravt hade missbedömt vädret, för det var betydligt varmare än jag hade planerat för när jag packade ner långa tights och långärmad tröja. Mmmmysigt. Det var ju inte så mycket att diskutera ändå utan bara att byta om och ge sig ut! Alltså lätt jogg ner mot Ribersborg och så löpskolning och stegringslopp.
Sen iväg på klassiska "20 minuter hårt men kontrollerat". På asfaltsbanan som jag inte gillar. Började en bit ut, sprang tillbaka mot gröna kiosken och vände för att springa utåt igen och sen retur. Mest för att inte få hela motvinden på andra halvan. Visade sig dock vara betydligt skönare med motvind för det var lite svalare då, springa i medvind var tokvarmt!
Som vanligt var det katastroftankar i början. Det kommer aldrig gå, hur ska jag hålla ut i 20 minuter när jag håller på att dö efter 2, jag kanske måste dela upp passet på 2 x 10 men då blir Katarina skitarg för att jag inte gör som hon säger, shit vad många minuter det är kvar, det går aldrig... men jag motade bort dem. Lyssnade på musiken, visste att det är bara ungefär 4 km och alltså en baggis, höll koll på farten. Jag har ju gjort det en gång så det är klart att jag kan en gång till!
Efter vändningen bytte jag spår och sprang på den parallella stigen på gräset, bakom häcken. Lite mera lä för motvinden, skugga och mjukare underlag. För all del lite tyngre att springa på men mentalt lättare eftersom man inte ser den där evighetslånga raksträckan. Sista 3 minuter var det riktigt, riktigt jävligt men jag vek inte ner mig utan lyckades hålla uppe farten och fick totalt ett tempo på 4:56 dessa 20 minuter. Good enough. Jag hade lite väl hög fart de första 5 minuterna och det straffade sig på slutet plus att det blev väldigt tufft att ha för mycket kläder på sig!
Småjoggade sedan tillbaka till Kronprinsen och duschade svalt och bytte om. Sminket var inte helt lätt att få till på blossande kinder.... Mumsade i mig sushi-middag och hann med en latte innan det var dags att bege sig till Palladium.
måndag 15 september 2014
Hemmafys. Enkelt!
Dagens program: 40 min styrketräning. Logistiken var lite komplicerad i dag eftersom det blåser så mycket att ingen av oss ville cykla till jobbet. Eller jo, cykla TILL jobbet hade gått bra, men cykla hem igen i världens motvind var man inte så sugen på. Således tog vi bilen, jag lämnade Joakim på hans jobb 06.45 och svängde in på mitt eget kontor 07.02. Tidig start och jag fick undan en del!
Efter jobbet var det alltså tanken att jag skulle ta bilen till Friskis, träna, duscha, fortsätta till Coop för att handla och sedan åka ut och hämta Joakim. Fast jag hade lite för mycket autopilot så jag kom på att jag hade passerat Friskis en bra bit för sent. Orkade inte vända utan handlade direkt på vägen hem och tränade hemma i stället.
Det är lätt hänt att det blir lite slappt när jag tränar hemma och det ville jag undvika i dag. 100% fokus i 40 minuter var målet. Alltså - tömma matkasse och sedan tänka "jag har precis klivit in på gymmet". Skaka BCAA, byta kläder, toalettbesök, planera passet. Värma upp med några varv upp och ner i trappan och world's greatest stretch tills värmen flödade i kroppen. Sedan styrkepass enligt följande:
Overhead split squats med 10 kg medicinboll, 3 x 8/8 reps
Explosiva höftlyft. 2 x 8 med medicinboll, 2 x 8 med gummiband över höfterna
Indrag av balansboll med baksida lår. 3 set om 5 reps per ben och 10 med båda benen.
Hög rodd med gummiband, 3 x 8 reps
Smal rodd med gummiband, 3 x 8 reps
Pullover med kettlebell 8 kg, liggandes på balansboll, 4 x 8 reps
Russian twist med kettlebell 8 kg, 4 x 20 reps
Fokus hela passet igenom var explosivitet och högt tempo in, sedan långsam excentrisk fas. Maximalt utbyte av varje rörelse trots att vikterna var låga. Avslutade med lätt stretch innan jag kutade upp och tog en snabbdusch innan jag hämtade Joakim. Skönt att alla måsten var avklarade innan 16.30!
Eller - alla och alla. Jag har packat min väska till i morgon nu under kvällen. Jävligt komplicerad packning eftersom jag ska vara hemifrån från kl 7 på morgonen till ca 22 på kvällen. Cykla till jobb, jobba, springa, gå på 4good-event, cykla hem. Nånstans däremellan ska jag hinna få i mig lite mat också var det tänkt. Det går bra här :-)
Efter jobbet var det alltså tanken att jag skulle ta bilen till Friskis, träna, duscha, fortsätta till Coop för att handla och sedan åka ut och hämta Joakim. Fast jag hade lite för mycket autopilot så jag kom på att jag hade passerat Friskis en bra bit för sent. Orkade inte vända utan handlade direkt på vägen hem och tränade hemma i stället.
Det är lätt hänt att det blir lite slappt när jag tränar hemma och det ville jag undvika i dag. 100% fokus i 40 minuter var målet. Alltså - tömma matkasse och sedan tänka "jag har precis klivit in på gymmet". Skaka BCAA, byta kläder, toalettbesök, planera passet. Värma upp med några varv upp och ner i trappan och world's greatest stretch tills värmen flödade i kroppen. Sedan styrkepass enligt följande:
Overhead split squats med 10 kg medicinboll, 3 x 8/8 reps
Explosiva höftlyft. 2 x 8 med medicinboll, 2 x 8 med gummiband över höfterna
Indrag av balansboll med baksida lår. 3 set om 5 reps per ben och 10 med båda benen.
Hög rodd med gummiband, 3 x 8 reps
Smal rodd med gummiband, 3 x 8 reps
Pullover med kettlebell 8 kg, liggandes på balansboll, 4 x 8 reps
Russian twist med kettlebell 8 kg, 4 x 20 reps
Fokus hela passet igenom var explosivitet och högt tempo in, sedan långsam excentrisk fas. Maximalt utbyte av varje rörelse trots att vikterna var låga. Avslutade med lätt stretch innan jag kutade upp och tog en snabbdusch innan jag hämtade Joakim. Skönt att alla måsten var avklarade innan 16.30!
Eller - alla och alla. Jag har packat min väska till i morgon nu under kvällen. Jävligt komplicerad packning eftersom jag ska vara hemifrån från kl 7 på morgonen till ca 22 på kvällen. Cykla till jobb, jobba, springa, gå på 4good-event, cykla hem. Nånstans däremellan ska jag hinna få i mig lite mat också var det tänkt. Det går bra här :-)
söndag 14 september 2014
Söndagsjogg för demokratin
Valdag. Söndag. 40 min lätt distans på löpschemat. Rätt skönt upplägg!
Efter långfrukost och tidningsläsning stoppade jag röstkort och legitimation i fickan och joggade bort mot vallokalen. Det är ungefär 1½ km dit och det ligger nästan på vägen ner till Bulltofta, så jag tyckte det var ett bra ställningstagande att köra miljövänlig transport dit! Det är första gången jag har rösträtt till Riksdagen eftersom jag blev svensk medborgare bara för några år sedan och det kändes viktigt att lägga min röst på det jag tror på!
Antingen är det väldigt märkligt att gå och rösta i löparkläder eller så har jag enormt snygga ben i mina löpartights - för jag har aldrig känt mig så uttittad :-D Efter att ha fullföljt mitt demokratiska åtagande joggade jag vidare tvärs över skolgården, ut längs cykelvägarna bakom Videdal och vidare till Bulltofta. Kom på längs vägen att det ju var Hundlöpet på Bulltofta - ett skönt lopp där alla hundar är välkomna - så när jag kom ner dit slog jag en lov bort till startområdet för att kolla läget. Insåg att loppet var i full gång och att många hade kommit i mål så jag behövde inte oroa mig för att bli nedsprungen av hundar när jag begav mig ut på "fel håll" på motionsslingan en bit innan jag vände hemåt.
Lätta pigga ben i dag trots att mina Asics Nimbus nu när jag springer en del pass i lättare skor känns som tunga slalompjäxor i jämförelse. Benen pinnade på bra ändå och bitvis blev det upp emot 5:30-fart utan att jag funderade särskilt mycket på det. Motvind sista kilometern hem tog ändå ut sin rätt.
Dusch och fix och så har vi ätit söndagslunch på Oliveras i Lomma och glass på Lomma Glassfabrik så det behövs inte mycket mera mat i dag! Söndagslunchen består nämligen av en medelhavsbuffé med allsköns godsaker och så en rejäl portion söndagsstek. Två kulor glass på det så är man tokmätt :-)
På demokratifronten måste jag bara lägga till att vallokalerna är öppna några timmar till och har du inte röstat så gör det. Det är viktigt. Jätteviktigt. Gör din röst hörd!
Efter långfrukost och tidningsläsning stoppade jag röstkort och legitimation i fickan och joggade bort mot vallokalen. Det är ungefär 1½ km dit och det ligger nästan på vägen ner till Bulltofta, så jag tyckte det var ett bra ställningstagande att köra miljövänlig transport dit! Det är första gången jag har rösträtt till Riksdagen eftersom jag blev svensk medborgare bara för några år sedan och det kändes viktigt att lägga min röst på det jag tror på!
Antingen är det väldigt märkligt att gå och rösta i löparkläder eller så har jag enormt snygga ben i mina löpartights - för jag har aldrig känt mig så uttittad :-D Efter att ha fullföljt mitt demokratiska åtagande joggade jag vidare tvärs över skolgården, ut längs cykelvägarna bakom Videdal och vidare till Bulltofta. Kom på längs vägen att det ju var Hundlöpet på Bulltofta - ett skönt lopp där alla hundar är välkomna - så när jag kom ner dit slog jag en lov bort till startområdet för att kolla läget. Insåg att loppet var i full gång och att många hade kommit i mål så jag behövde inte oroa mig för att bli nedsprungen av hundar när jag begav mig ut på "fel håll" på motionsslingan en bit innan jag vände hemåt.
Lätta pigga ben i dag trots att mina Asics Nimbus nu när jag springer en del pass i lättare skor känns som tunga slalompjäxor i jämförelse. Benen pinnade på bra ändå och bitvis blev det upp emot 5:30-fart utan att jag funderade särskilt mycket på det. Motvind sista kilometern hem tog ändå ut sin rätt.
Dusch och fix och så har vi ätit söndagslunch på Oliveras i Lomma och glass på Lomma Glassfabrik så det behövs inte mycket mera mat i dag! Söndagslunchen består nämligen av en medelhavsbuffé med allsköns godsaker och så en rejäl portion söndagsstek. Två kulor glass på det så är man tokmätt :-)
På demokratifronten måste jag bara lägga till att vallokalerna är öppna några timmar till och har du inte röstat så gör det. Det är viktigt. Jätteviktigt. Gör din röst hörd!
fredag 12 september 2014
Ångest, illamående och 10 x 400 m
Jo, ungefär så var det faktiskt.... Dubbel fobiskola: Fyrahundringar + intervaller i grupp som är starkare än jag. Jobbigt, jobbigt!
Det är Joakims födelsedag i dag men ärligt talat så tog nog de där 10 x 400 mer plats i skallen än födelsedagsfirandet, i alla fall tills de var avklarade! 400 m i sig är ganska tufft och att springa det 10 gånger med en minuts vila mellan varje intervall kräver pannben. För det ÄR äckligt helt enkelt. Mjölksyrestinn blir man och illamåendet gör sig påmint...
Men ångesten då? Jo, det var så här: Efter Katarinas utskällning förra helgen så var jag tvungen att bestämma mig för att ta det här projektet på allvar och göra det hela vägen. Inte bara nästan utan hela vägen in i kaklet. Och jag vet att Katarina har lunchlöpning med Runner's Store på fredagar och att de ofta håller till nere vid Ribersborg eller Kockum Fritid - och hon har nämnt att hon kunde lägga in 10 x 400 i ett sånt pass en träningsvecka där det passade mig. Så jag frågade om det kunde funka denna vecka och visst funkade det. Extra bra eftersom det nu var födelsedag och bra att ha träningspasset avprickat under dagen så att jag slapp klämma in det mellan jobb och eventuellt firande.
Men det ÄR ångestframkallande att springa distansintervaller i grupp. Jag är så van att vara sist och sämst och långsam och hela min inre prestationsprinsessa formligen SKRIKER över upplägget. Jag tror att alla kommer skratta åt mig. Att alla kommer få stå och vänta på att jag ska bli klar med mina intervaller och tycka att jag är jättedålig. Så därför hade jag ångest och orolig mage hela förmiddagen och kände mig superstressad när jag joggade ner mot mötesplatsen.
Jag hade inte behövt vara orolig. Jag hann med uppvärmning, löpskolning och stegringslopp lagom tills gänget kom susande ner och sen var det bara att knyta skorna och bita ihop. "Gänget" var 3 killar plus Katarina. Inget att ångesta över. Jag behöver inte tävla med unga snabba killar och tävla med Katarina skulle inte heller falla mig in. Dessutom skulle jag inte springa med gänget tillbaka till Runner's Store så jag kunde i lugn och ro springa klart mina intervaller även om de var klara. Skönt - då släppte ångesten. Fokus på att springa i min takt - mitt träningspass, ingen annans.
De första intervallerna gick på 1:35 ungefär. Lite för snabbt. Försökte hitta ett rimligt tempo som jag skulle kunna hålla hela vägen och de flesta landade på ungefär 1:40 vilket jag är jättenöjd med. Intervall 6 och 7 var värst. Mjölksyran sprutade, det var evighetsmånga intervaller kvar och vilan kändes på tok för kort. Illamåendet ska vi bara inte prata om.... Det är då det gör skillnad att Katarina står där och peppar mig att hålla ihop det, att nån av grabbarna säger "bra jobbat" när jag kommer flåsandes. Det funkar helt enkelt. Jag hade draghjälp på de första två intervallerna (på distans men det hjälper ändå att ha nån springandes framför sig) men sen blev jag ensam och det var helt ok. Sista grabben dubbelkollade inför sista intervallen om jag skulle med tillbaka och vinkade hejdå och trevlig helg innan han stack iväg så jag kände mig varken dålig eller utskrattad :-) Tryckte in sista intervallen på 1:41 också, haffade vattenflaskan och promenerade tillbaka mot kontoret. Det tog ett tag innan jag ville börja jogga får jag erkänna...
Kom tillbaka till kontoret väl medveten om att ansiktsfärgen var "intervall-lila" :-D Försökte duscha svalt och kleta på lugnande ansiktskräm men inte hjälpte det någe vidare - sminket bara kasade av så det blev inte särskilt vackert. Och lunch? Blörk. På riktigt. Jag mådde så förbaskat illa att jag var totalt o-sugen på lunch. Tryckte en proteinshake och en halv bar för ordningens skull och oändliga mängder kallt bubbelvatten men lunch - näe. Hade haft planer på att gå och köpa en smoothie och kanske en sallad men jag var inte sugen på nånting alls. Bara obehagligt illamående. Mysigt!
Jag inser att det inte låter så himla mysigt men det finns nåt gött med de här tuffa passen. Nån go känsla av att man har utmanat sina gränser, gjort nåt som inte så många andra gör för att det är kräkjobbigt, och att det hjälper mig i rätt riktning. Då kan jag stå ut med att må illa. Fast om jag skulle sluta må illa av ångest före passet skulle jag nog underlätta lite för mig själv.
När jag kom hem efter att ha handlat de sista grejerna till kvällens festlighet (Joakim har fixat precis allting själv så att jag behövde handla tre grejer kunde jag nog stå ut med) insåg jag att jag nog behövde äta och lyckades få i mig en macka och en cola. Det kändes bra. Cola är aldrig så gott som efter ett riktigt tufft pass! Nu har jag fyllt på depåerna med chili, diverse tillbehör, kladdkaka och lite bubbel. Klockrent. Gästerna har gått, mysbyxorna är på, diskmaskinen i gång och köket snart fint och städat igen. Det är HELG. I morgon är det vilodag och på söndag ska jag bara mysjogga en liten runda - sen kan jag bocka av en hel vecka där jag har följt Katarinas program exakt. Det är inte klokt vad jag kan när jag anstränger mig lite!
Det är Joakims födelsedag i dag men ärligt talat så tog nog de där 10 x 400 mer plats i skallen än födelsedagsfirandet, i alla fall tills de var avklarade! 400 m i sig är ganska tufft och att springa det 10 gånger med en minuts vila mellan varje intervall kräver pannben. För det ÄR äckligt helt enkelt. Mjölksyrestinn blir man och illamåendet gör sig påmint...
Men ångesten då? Jo, det var så här: Efter Katarinas utskällning förra helgen så var jag tvungen att bestämma mig för att ta det här projektet på allvar och göra det hela vägen. Inte bara nästan utan hela vägen in i kaklet. Och jag vet att Katarina har lunchlöpning med Runner's Store på fredagar och att de ofta håller till nere vid Ribersborg eller Kockum Fritid - och hon har nämnt att hon kunde lägga in 10 x 400 i ett sånt pass en träningsvecka där det passade mig. Så jag frågade om det kunde funka denna vecka och visst funkade det. Extra bra eftersom det nu var födelsedag och bra att ha träningspasset avprickat under dagen så att jag slapp klämma in det mellan jobb och eventuellt firande.
Men det ÄR ångestframkallande att springa distansintervaller i grupp. Jag är så van att vara sist och sämst och långsam och hela min inre prestationsprinsessa formligen SKRIKER över upplägget. Jag tror att alla kommer skratta åt mig. Att alla kommer få stå och vänta på att jag ska bli klar med mina intervaller och tycka att jag är jättedålig. Så därför hade jag ångest och orolig mage hela förmiddagen och kände mig superstressad när jag joggade ner mot mötesplatsen.
Jag hade inte behövt vara orolig. Jag hann med uppvärmning, löpskolning och stegringslopp lagom tills gänget kom susande ner och sen var det bara att knyta skorna och bita ihop. "Gänget" var 3 killar plus Katarina. Inget att ångesta över. Jag behöver inte tävla med unga snabba killar och tävla med Katarina skulle inte heller falla mig in. Dessutom skulle jag inte springa med gänget tillbaka till Runner's Store så jag kunde i lugn och ro springa klart mina intervaller även om de var klara. Skönt - då släppte ångesten. Fokus på att springa i min takt - mitt träningspass, ingen annans.
De första intervallerna gick på 1:35 ungefär. Lite för snabbt. Försökte hitta ett rimligt tempo som jag skulle kunna hålla hela vägen och de flesta landade på ungefär 1:40 vilket jag är jättenöjd med. Intervall 6 och 7 var värst. Mjölksyran sprutade, det var evighetsmånga intervaller kvar och vilan kändes på tok för kort. Illamåendet ska vi bara inte prata om.... Det är då det gör skillnad att Katarina står där och peppar mig att hålla ihop det, att nån av grabbarna säger "bra jobbat" när jag kommer flåsandes. Det funkar helt enkelt. Jag hade draghjälp på de första två intervallerna (på distans men det hjälper ändå att ha nån springandes framför sig) men sen blev jag ensam och det var helt ok. Sista grabben dubbelkollade inför sista intervallen om jag skulle med tillbaka och vinkade hejdå och trevlig helg innan han stack iväg så jag kände mig varken dålig eller utskrattad :-) Tryckte in sista intervallen på 1:41 också, haffade vattenflaskan och promenerade tillbaka mot kontoret. Det tog ett tag innan jag ville börja jogga får jag erkänna...
Kom tillbaka till kontoret väl medveten om att ansiktsfärgen var "intervall-lila" :-D Försökte duscha svalt och kleta på lugnande ansiktskräm men inte hjälpte det någe vidare - sminket bara kasade av så det blev inte särskilt vackert. Och lunch? Blörk. På riktigt. Jag mådde så förbaskat illa att jag var totalt o-sugen på lunch. Tryckte en proteinshake och en halv bar för ordningens skull och oändliga mängder kallt bubbelvatten men lunch - näe. Hade haft planer på att gå och köpa en smoothie och kanske en sallad men jag var inte sugen på nånting alls. Bara obehagligt illamående. Mysigt!
Jag inser att det inte låter så himla mysigt men det finns nåt gött med de här tuffa passen. Nån go känsla av att man har utmanat sina gränser, gjort nåt som inte så många andra gör för att det är kräkjobbigt, och att det hjälper mig i rätt riktning. Då kan jag stå ut med att må illa. Fast om jag skulle sluta må illa av ångest före passet skulle jag nog underlätta lite för mig själv.
När jag kom hem efter att ha handlat de sista grejerna till kvällens festlighet (Joakim har fixat precis allting själv så att jag behövde handla tre grejer kunde jag nog stå ut med) insåg jag att jag nog behövde äta och lyckades få i mig en macka och en cola. Det kändes bra. Cola är aldrig så gott som efter ett riktigt tufft pass! Nu har jag fyllt på depåerna med chili, diverse tillbehör, kladdkaka och lite bubbel. Klockrent. Gästerna har gått, mysbyxorna är på, diskmaskinen i gång och köket snart fint och städat igen. Det är HELG. I morgon är det vilodag och på söndag ska jag bara mysjogga en liten runda - sen kan jag bocka av en hel vecka där jag har följt Katarinas program exakt. Det är inte klokt vad jag kan när jag anstränger mig lite!
onsdag 10 september 2014
Tröskel. Ösregn. Lycka!
Konstig överskrift tänker ni kanske. För varken tröskelpass eller ösregn är nåt som brukar framkalla lycka hos mig! Men i dag var det nog just den kombinationen som behövdes.
Sammanfattning av arbetsdagen: Överbelastning. Panik. Ilskna tårar. Gränsdragning. Respekt. Reboot, solskenspromenad, saltlakrits - sedan mer kontroll på resten av dagen. Inte konstigt att jag behövde springa när jag kom hem!
Sugen på snabbdistans/tröskelpass är man ju sällan och jag märkte själv att jag drog lite på det. Skyndade mig att dra i mig astmamedicinen som behöver ca 40 minuter på sig att verka för då hade jag liksom den tiden som "cut-off" och kunde tvinga iväg mig själv. iPodden var laddad så det fanns egentligen inga ursäkter utan det var bara att byta om och ge sig av. Snabbdistans #2 - 15-20 minuters uppvärmning, sedan 20 minuter "hårt men kontrollerat" och så nedvarvning på det, dvs ungefär en timme. Jag ångestade lite över de är 20 minuterna. I lördags var det ju 2 x 10 minuter med 5 minuter emellan och det kändes fruktansvärt tungt - nu skulle jag inte ens få 5 minuters vila mitt i.
Jag går ut och låser dörren - och noterar att det droppar lite lätt från gråa moln på himlen men äsch - jag skulle ju springa. 100 m senare har regnet blivit mer ihållande men jag ger mig inte - när jag har korsat gatan och passerat skolan formligen vräker det ner och jag sprintar mot skogen och dyker in under ett träd i nån minut tills det värsta är över. Egentligen är jag sjöblöt så det spelar ingen större roll men jag har ingen keps på mig och hatar att få vatten i ögonen ;-)
Så fort regnet har avtagit lite sticker jag iväg. Det droppar om mig men jag bryr mig inte - jag behövde den här boosten, att få känna mig lite tuff, för nu går benen så lätt, så lätt. Jag siktar på mjuka stigar och kör mina teknikövningar lite halvfokuserat.... både kropp och huvud formligen skriker efter att få springa, springa. När det är dags för stegringslopp flyger jag iväg med ett stort leende, springer som ett barn i ren glädje över att jag KAN. Och jag tänker att det här blir bra. Riktigt bra.
Skakar loss benen, andas, tänker framåt. Tänker på 5-fart och uthållighet. Trycker igång klockan och pinnar på, hittar tempot, bestämmer mig för hur jag ska springa. Upp på baksidan av "kossabacken", den långa backen ned, rakt fram över bron och runt sjön och så får vi se hur långt jag behöver springa innan 20 minuter har gått. Min spellista för löpning är i gång - en sån som är riktigt pinsam. Melodifestival, eurodisco, lite Bon Jovi och Europe-pudelrock. Fantastiskt bra att springa till! Vissa låtar ligger två gånger av nån bisarr anledning och det faller sig så att jag får en riktig favorit två gånger på raken precis i början - en sån låt som har perfekt takt så att jag bara behöver låta benen pinna på i takt till musiken utan att tänka. Efter andra repetitionen har det redan gått 9 minuter så jag är nästan halvvägs.
Musiken underlättar i dag. Jag slipper höra min egen andning och jag kan använda den att räkna ner med. Jag vet att 10 minuter, det är ungefär 3 låtar. Så det finns ingen anledning att titta på klockan utan jag bara räknar låtarna. Jag har hjälp av klockan också, den piper för varje kilometer och jag vet att när 4 kilometerpip har passerat kommer jag ha ungefär 400 m eller 2 minuter kvar. Så jag koncentrerar mig på att hålla farten, stabil och stark höft, steg för steg för steg. Det är tufft men inte olidligt. Klockan piper för fjärde kilometern och jag kollar tiden - jodå, knappa 2 minuter kvar. Springa på. Över liten backe, rulla på utför, sikta ut i solen, mot sjön, 30 sekunder kvar. Räkna ned med andetagen, 4 steg per andetag, upp med höften. 19-18-17....inte släppa nu, hela vägen, där har vi klarat 20 minuter! Tjoho! Jag vet att 4 km på 20 minuter är avklarade.
Går några minuter, andas, men när en favorit uppenbarar sig i lurarna måste jag springa på. Rundar ett hörn och måste tvärstanna, för 4 stora nordsvenskar som drar parkens gräsklippare står i vägen :-) Lycka. Älskar att möta hästar i stället för maskiner. Passerar hästarna och joggar på i solskenet. Siktar hemåt. Ler mot varenda människa jag möter fast jag vet att jag är genomblöt, svettig och förmodligen har mascara i hela ansiktet men det spelar ingen roll. Jag känner mig urstark och genomlycklig.
Löpning är magiskt. Endorfiner och ösregn är världens bästa kombo :-D
Sammanfattning av arbetsdagen: Överbelastning. Panik. Ilskna tårar. Gränsdragning. Respekt. Reboot, solskenspromenad, saltlakrits - sedan mer kontroll på resten av dagen. Inte konstigt att jag behövde springa när jag kom hem!
Sugen på snabbdistans/tröskelpass är man ju sällan och jag märkte själv att jag drog lite på det. Skyndade mig att dra i mig astmamedicinen som behöver ca 40 minuter på sig att verka för då hade jag liksom den tiden som "cut-off" och kunde tvinga iväg mig själv. iPodden var laddad så det fanns egentligen inga ursäkter utan det var bara att byta om och ge sig av. Snabbdistans #2 - 15-20 minuters uppvärmning, sedan 20 minuter "hårt men kontrollerat" och så nedvarvning på det, dvs ungefär en timme. Jag ångestade lite över de är 20 minuterna. I lördags var det ju 2 x 10 minuter med 5 minuter emellan och det kändes fruktansvärt tungt - nu skulle jag inte ens få 5 minuters vila mitt i.
Jag går ut och låser dörren - och noterar att det droppar lite lätt från gråa moln på himlen men äsch - jag skulle ju springa. 100 m senare har regnet blivit mer ihållande men jag ger mig inte - när jag har korsat gatan och passerat skolan formligen vräker det ner och jag sprintar mot skogen och dyker in under ett träd i nån minut tills det värsta är över. Egentligen är jag sjöblöt så det spelar ingen större roll men jag har ingen keps på mig och hatar att få vatten i ögonen ;-)
Så fort regnet har avtagit lite sticker jag iväg. Det droppar om mig men jag bryr mig inte - jag behövde den här boosten, att få känna mig lite tuff, för nu går benen så lätt, så lätt. Jag siktar på mjuka stigar och kör mina teknikövningar lite halvfokuserat.... både kropp och huvud formligen skriker efter att få springa, springa. När det är dags för stegringslopp flyger jag iväg med ett stort leende, springer som ett barn i ren glädje över att jag KAN. Och jag tänker att det här blir bra. Riktigt bra.
Skakar loss benen, andas, tänker framåt. Tänker på 5-fart och uthållighet. Trycker igång klockan och pinnar på, hittar tempot, bestämmer mig för hur jag ska springa. Upp på baksidan av "kossabacken", den långa backen ned, rakt fram över bron och runt sjön och så får vi se hur långt jag behöver springa innan 20 minuter har gått. Min spellista för löpning är i gång - en sån som är riktigt pinsam. Melodifestival, eurodisco, lite Bon Jovi och Europe-pudelrock. Fantastiskt bra att springa till! Vissa låtar ligger två gånger av nån bisarr anledning och det faller sig så att jag får en riktig favorit två gånger på raken precis i början - en sån låt som har perfekt takt så att jag bara behöver låta benen pinna på i takt till musiken utan att tänka. Efter andra repetitionen har det redan gått 9 minuter så jag är nästan halvvägs.
Musiken underlättar i dag. Jag slipper höra min egen andning och jag kan använda den att räkna ner med. Jag vet att 10 minuter, det är ungefär 3 låtar. Så det finns ingen anledning att titta på klockan utan jag bara räknar låtarna. Jag har hjälp av klockan också, den piper för varje kilometer och jag vet att när 4 kilometerpip har passerat kommer jag ha ungefär 400 m eller 2 minuter kvar. Så jag koncentrerar mig på att hålla farten, stabil och stark höft, steg för steg för steg. Det är tufft men inte olidligt. Klockan piper för fjärde kilometern och jag kollar tiden - jodå, knappa 2 minuter kvar. Springa på. Över liten backe, rulla på utför, sikta ut i solen, mot sjön, 30 sekunder kvar. Räkna ned med andetagen, 4 steg per andetag, upp med höften. 19-18-17....inte släppa nu, hela vägen, där har vi klarat 20 minuter! Tjoho! Jag vet att 4 km på 20 minuter är avklarade.
Går några minuter, andas, men när en favorit uppenbarar sig i lurarna måste jag springa på. Rundar ett hörn och måste tvärstanna, för 4 stora nordsvenskar som drar parkens gräsklippare står i vägen :-) Lycka. Älskar att möta hästar i stället för maskiner. Passerar hästarna och joggar på i solskenet. Siktar hemåt. Ler mot varenda människa jag möter fast jag vet att jag är genomblöt, svettig och förmodligen har mascara i hela ansiktet men det spelar ingen roll. Jag känner mig urstark och genomlycklig.
Löpning är magiskt. Endorfiner och ösregn är världens bästa kombo :-D
måndag 8 september 2014
Mysmåndag. Precis enligt schemat också!
Ledig i dag. En av fördelarna med att jobba deltid är att man bankar ihop en massa komptimmar så fort man är på kurs på heltid i tre dagar - så jag tog den lediga dagen där jag behövde den. Direkt i förlängning av helgen.
Trots ledig dag gick jag upp tidigt i morse när Joakims klocka ringde och fixade gröt så att vi kunde äta frukost tillsammans som vanligt. Sedan kunde jag läsa tidningen i lugn och ro, dricka en extra kopp te, morgonyoga lite (ja jag vet att alla yogisar tycker att jag borde yoga före frukost men det struntade jag i just i dag) och ta en dusch innan det var dags att sticka hemifrån.
Förmiddagen spenderades hos Mette på BodyControl. Kaffe och bullar och småprat och så fick jag en genomgång av kroppen. Massage, lite justeringar och en akupunkturnål som ska sitta kvar i mitt öra ett tag. Jag kan absolut rekommendera hennes klinik om du har såna där lite "diffusa" problem i kroppen. Eftersom hon jobbar med många olika metoder finns det bra chans att hitta rätt och kanske kombinera behandlingar för att få optimala resultat. Och så är hon rackarns trevlig också :-)
Efter lunch och lite avslappning (man blir rätt så mör av en timmes behandling) bytte jag om till löparkläder och styrde bilen mot Bokskogen. 75 minuter lugn distanslöpning stod på schemat och jag tänkte att milslingan väl passade utmärkt då. Ett högst njutbart pass förutom att min mage bestämde sig för att vara lite hypersensibel och krampa emellanåt. Förmodligen ett resultat av både kaffe och behandling i förmiddags. I dag valde jag att se det som en gåva att jag tvingades stanna upp och gå emellanåt så att jag hann njuta lite - av doften av skog, av solen som värmde från en sån där intensivt blå himmel som bara finns i september, av fågelsång och utomhus. När jag var framme vid parkeringen igen hade jag bara 9,7 km på klockan så jag var tvungen att springa en extrasväng för att få ihop till en mil!
Snabbt på med överdragströja, in i bilen och dricka vatten och hemåt för att jobba rörlighet. Happy Hips, en kvarts arbete med höfter och ländrygg. Väldigt skönt både före och efter löpning och i dag kändes det extra motiverat att arbeta "loss" höfterna lite efter rundan.
Du ser, Katarina, jag KAN göra som du säger ;-)
Kvar på dagens schema har jag bara att hålla ett NMT-pass. Lagom effektiv måndag och jag kommer nog sova som en gris i natt!
Trots ledig dag gick jag upp tidigt i morse när Joakims klocka ringde och fixade gröt så att vi kunde äta frukost tillsammans som vanligt. Sedan kunde jag läsa tidningen i lugn och ro, dricka en extra kopp te, morgonyoga lite (ja jag vet att alla yogisar tycker att jag borde yoga före frukost men det struntade jag i just i dag) och ta en dusch innan det var dags att sticka hemifrån.
Förmiddagen spenderades hos Mette på BodyControl. Kaffe och bullar och småprat och så fick jag en genomgång av kroppen. Massage, lite justeringar och en akupunkturnål som ska sitta kvar i mitt öra ett tag. Jag kan absolut rekommendera hennes klinik om du har såna där lite "diffusa" problem i kroppen. Eftersom hon jobbar med många olika metoder finns det bra chans att hitta rätt och kanske kombinera behandlingar för att få optimala resultat. Och så är hon rackarns trevlig också :-)
Efter lunch och lite avslappning (man blir rätt så mör av en timmes behandling) bytte jag om till löparkläder och styrde bilen mot Bokskogen. 75 minuter lugn distanslöpning stod på schemat och jag tänkte att milslingan väl passade utmärkt då. Ett högst njutbart pass förutom att min mage bestämde sig för att vara lite hypersensibel och krampa emellanåt. Förmodligen ett resultat av både kaffe och behandling i förmiddags. I dag valde jag att se det som en gåva att jag tvingades stanna upp och gå emellanåt så att jag hann njuta lite - av doften av skog, av solen som värmde från en sån där intensivt blå himmel som bara finns i september, av fågelsång och utomhus. När jag var framme vid parkeringen igen hade jag bara 9,7 km på klockan så jag var tvungen att springa en extrasväng för att få ihop till en mil!
Snabbt på med överdragströja, in i bilen och dricka vatten och hemåt för att jobba rörlighet. Happy Hips, en kvarts arbete med höfter och ländrygg. Väldigt skönt både före och efter löpning och i dag kändes det extra motiverat att arbeta "loss" höfterna lite efter rundan.
Du ser, Katarina, jag KAN göra som du säger ;-)
Kvar på dagens schema har jag bara att hålla ett NMT-pass. Lagom effektiv måndag och jag kommer nog sova som en gris i natt!
Man får skylla sig själv...
...när man inte gör som coachen säger. Då kan det hända att man får ett mail. Som visserligen ser civiliserat ut men innehåller "jag vill att du gör som jag säger" och kokar av återhållsam ilska. Med innebörden "om du nu ska ha mig till att göra ett träningsprogram så kan du väl förihelvete åtminstone anstränga dig för att följa det så att det blir nåt vettigt av det". Point taken. Yes, ma'am :-D
Återgår således till att göra exakt som det står i träningsprogrammet kommande fyra veckor förutom att jag med Katarinas goda minne har bytt plats på dagens och onsdagens pass för att få optimala förutsättningar. Jag tror inte hon är jätterolig om hon blir förbannad på allvar.....
Återgår således till att göra exakt som det står i träningsprogrammet kommande fyra veckor förutom att jag med Katarinas goda minne har bytt plats på dagens och onsdagens pass för att få optimala förutsättningar. Jag tror inte hon är jätterolig om hon blir förbannad på allvar.....
söndag 7 september 2014
10 x 2 min. Inte helt exakt vad coachen hade skrivit.... men nästan!
Seg dag i dag. Sov länge, slöfrukost, och sen åkte vi och handlade. Trots matkasse behöver vi ändå fylla på och det kändes som om det var lika bra att fylla frysen med sånt som ändå går åt - typ laxportioner, kycklingfileer och nötfärs. Så har vi grejer hemma. Några påsar färdig risotto finns också i frysen precis som frysta grönsaker - bas för enkla snabba middagar när det behövs.
Klockan blev 17 innan jag tog mig ut på mitt intervallpass. I schemat stod det 10 x 400 m men att ta sig iväg till en idrottsplats för att sedan inse att det var fotbollsmatch och man måste ta sig nån annan stans och klydda med parkering och skit blev övermäktigt. Alltså blev det reservpasset - 10 x 2 min med 1 min vila. Och bara för att utmana mig lite så körde jag i 5 km-spåret på Bulltofta för att få lite variation från att harva på platt underlag hela tiden.
Jag hade valt 2XU-tights och mina lättaste löparskor, Saucony Mirage, för dagens pass. Tightsen är världsbäst (fast något slitna) och skorna får mig alltid att känna mig snabb. Fast i dag hatälskade jag dem lite. Hatar att de är så mjuka och "toffliga" i framfoten och hatar att det låter som om jag springer i träskor när jag springer på asfalt. Älskar att jag för att bli av med träskoljudet måste tvinga mig uppåt och framåt i steget, höja höften och springa mer aggressivt! Det är en bonus på snabba intervaller. Däremot är sulorna sjukt hala i löst grus...det kändes lite jobbigt här och var för gruset ligger inte direkt där det ska efter förra helgens ösregn!
Jag tog god tid på mig med uppvärmning hemma innan jag joggade iväg och jag körde teknikövningar och stegringslopp innan jag drog igång. 10 x 2 minuter ligger programmerat i klockan så jag behöver inte tänka, bara springa. Fantastiskt bra funktion. Första intervallen gick på slingan genom skogen, skönt. Koncentrerade mig på att hitta samma känsla som på bana, samma tempo, samma "jobbighet". Gåvila. Andra intervallen inleddes väldigt mysigt med den jobbiga backen som bara tar ca 20 sekunder att komma uppför men den känns alltid ett bra tag efteråt och i dag var det inget undantag. Men jag fortsatte trycka på trots att jag flåsade. Efter lätt nerförsbacke fortsatte jag ut på den flacka biten och här hände det i det närmaste ingenting. Springa på, vila. Springa på, vila. På sjätte intervallen när jag började få mjölksyra i armarna fick jag nöjet av "kort brant backe" (en liten mysig 10-sekundare" och sen gick sjunde intervallen på min favoritsträcka i skogen och avslutades på första biten av stigen längs "kossabacken".
Nu var det inte mycket kvar men hela intervall 8 gick då i uppförsbacke. Tungt! Intervall 9 inleddes med den sista och brantaste biten av backen innan jag kom upp på den flacka biten högst upp. Fast nu visste jag också att sista intervallen i princip skulle gå på flacken eller utför och DET var riktigt skönt.
En bonus på passet var att jag i princip avverkade 5 km på bara 20 minuters löpning. Man kommer inga långa sträckor på 1 minuts stå/gåvila direkt så det var ändå rätt bra tempo ;-)
Jag var nöjd - och trött. Lufsade på hemåt och när jag kom ut på cykelvägen hörde jag ljudet av träskor igen. Aha, perfekt läge att träna på att "tassa fram" i lugnt tempo - och se där, det funkade! Extra lyxigt var att jag kom hem till nästan dukat bord - jag behövde bara koka lite pasta och sen sätta mig ner och sleva in. Nice. Väldigt nöjd med att jag faktiskt utförde ett riktigt bra kvalitetspass trots att det tog emot lite!
I morgon är det dags för ett njutpass - 75 min lugn distans. Funderar på om jag ska ge mig ut i Bokskogen och jogga runt milslingan kanske?
Klockan blev 17 innan jag tog mig ut på mitt intervallpass. I schemat stod det 10 x 400 m men att ta sig iväg till en idrottsplats för att sedan inse att det var fotbollsmatch och man måste ta sig nån annan stans och klydda med parkering och skit blev övermäktigt. Alltså blev det reservpasset - 10 x 2 min med 1 min vila. Och bara för att utmana mig lite så körde jag i 5 km-spåret på Bulltofta för att få lite variation från att harva på platt underlag hela tiden.
Jag hade valt 2XU-tights och mina lättaste löparskor, Saucony Mirage, för dagens pass. Tightsen är världsbäst (fast något slitna) och skorna får mig alltid att känna mig snabb. Fast i dag hatälskade jag dem lite. Hatar att de är så mjuka och "toffliga" i framfoten och hatar att det låter som om jag springer i träskor när jag springer på asfalt. Älskar att jag för att bli av med träskoljudet måste tvinga mig uppåt och framåt i steget, höja höften och springa mer aggressivt! Det är en bonus på snabba intervaller. Däremot är sulorna sjukt hala i löst grus...det kändes lite jobbigt här och var för gruset ligger inte direkt där det ska efter förra helgens ösregn!
Jag tog god tid på mig med uppvärmning hemma innan jag joggade iväg och jag körde teknikövningar och stegringslopp innan jag drog igång. 10 x 2 minuter ligger programmerat i klockan så jag behöver inte tänka, bara springa. Fantastiskt bra funktion. Första intervallen gick på slingan genom skogen, skönt. Koncentrerade mig på att hitta samma känsla som på bana, samma tempo, samma "jobbighet". Gåvila. Andra intervallen inleddes väldigt mysigt med den jobbiga backen som bara tar ca 20 sekunder att komma uppför men den känns alltid ett bra tag efteråt och i dag var det inget undantag. Men jag fortsatte trycka på trots att jag flåsade. Efter lätt nerförsbacke fortsatte jag ut på den flacka biten och här hände det i det närmaste ingenting. Springa på, vila. Springa på, vila. På sjätte intervallen när jag började få mjölksyra i armarna fick jag nöjet av "kort brant backe" (en liten mysig 10-sekundare" och sen gick sjunde intervallen på min favoritsträcka i skogen och avslutades på första biten av stigen längs "kossabacken".
Nu var det inte mycket kvar men hela intervall 8 gick då i uppförsbacke. Tungt! Intervall 9 inleddes med den sista och brantaste biten av backen innan jag kom upp på den flacka biten högst upp. Fast nu visste jag också att sista intervallen i princip skulle gå på flacken eller utför och DET var riktigt skönt.
En bonus på passet var att jag i princip avverkade 5 km på bara 20 minuters löpning. Man kommer inga långa sträckor på 1 minuts stå/gåvila direkt så det var ändå rätt bra tempo ;-)
Jag var nöjd - och trött. Lufsade på hemåt och när jag kom ut på cykelvägen hörde jag ljudet av träskor igen. Aha, perfekt läge att träna på att "tassa fram" i lugnt tempo - och se där, det funkade! Extra lyxigt var att jag kom hem till nästan dukat bord - jag behövde bara koka lite pasta och sen sätta mig ner och sleva in. Nice. Väldigt nöjd med att jag faktiskt utförde ett riktigt bra kvalitetspass trots att det tog emot lite!
I morgon är det dags för ett njutpass - 75 min lugn distans. Funderar på om jag ska ge mig ut i Bokskogen och jogga runt milslingan kanske?
lördag 6 september 2014
Gomorron lördag - gomorron tröskelpass!
Det har varit tungt med träningen den här veckan. I tisdags skulle jag ha bockat av ett av veckans nyckelpass men blev blixtinkallad som instruktör i stället. Sen har jag varit på kurs i tre dagar - visserligen bara i Köpenhamn och således med övernattning hemma - och det märks att det kostar lite kraft. Iväg hemifrån vid sju, cykla till tåget, tåg till Köpenhamn, promenad till kurslokal, utbildning hela dagen och så hem igen. Hemma vid 17.30 ungefär och helt utpumpad varje dag. Onsdag kväll instruerade jag NMT men varken i torsdags eller i går hade jag någon som helst ork eller lust att göra något alls. Jag var bara TRÖTT.
Med den veckan i backspegeln har jag två nyckelpass att göra den här helgen. Inte fett nice direkt eftersom de är ganska tuffa båda två, men jag vet att jag kan när jag vill och måste så det är bara att plocka fram pannbenet och bita ihop.
Joakim gick upp för traditionsenlig lördagsfika med grabbarna och jag masade mig också ur sängen. Fixade te, läste tidningen, drack supermatshake och en portion energidryck. Det kändes inte som nån vidare bra idé att äta en massa innan ett tufft löpträningspass. När jag kände att kroppen hade vaknat till någorlunda gav jag mig ut. Halv nio en lördag morgon - tomt överallt. Ingen trafik. Solig, vacker morgon - absolut njutbart just då!
Jag vet att min kropp kan vara mer trögstartad än vanligt på morgonen så jag gav mig god tid med uppvärmningen. Jogg och gång om vartannat, djupa andetag. På grusvägen längs bäcken roade jag mig med löpteknikövningar och jag utnyttjade broräcket som stöd för lite specialövningar för att väcka höften. Stegringslopp mellan lyktstolpar som vanligt - jag vet att det är 20-25 m emellan så ska man springa 80-100 m stegringslopp blir det 4 lyktstolpar! Sen kunde jag inte dra ut på det längre utan det var dags att börja med huvuddelen - 2 x 10 minuter "hårt men kontrollerat".
Första minuterna går åt till att hitta tempot som bör ligga runt 5:00. Hitta känslan i kroppen och farten. Jag vet ungefär hur långt jag ska hinna på min slinga på 10 minuter så jag behöver egentligen inte glo på klockan titt som tätt men det blir av ändå. Puh, snart halvvägs. Jag ser bron, jag ska bara över den, svänga vänster och sen bör det vara ungefär 2 minuter kvar. Bara hålla i. Lätt mjölksyra i armarna pekar på att jag kanske har gått på lite för hårt men det kan inte hjälpas nu, det är en minut kvar, jag försöker hålla tempot uppe, räkna andetagen, höften fram, tänka framåt steg för steg. Sista tio sekunderna och så 5 minuters gåvila. Vänder om och går tillbaka för att få optimalt läge för andra intervallen.
Andra intervallen sen. Precis som förra gången slår mjölksyran till efter ungefär 45 sekunder - hela kroppen. Det känns som om det kommer bli 9 minuters intensiv kamp för att fixa det men jag vet att det släpper om jag bara tar mig igenom det. Bara mosa på, acceptera att tempot för stunden är några sekunder långsammare, andas, det ger med sig. 3 minuter, nu släpper det. Hjärnan försöker berätta för mig att jag inte klarar det här, att jag ska stanna, men nej. I stället aktiverar jag den med att planera nästa NMT-pass jag ska hålla i, funderar ut lämplig plats, bra backe som inte ockuperas av discgolfgänget, upplägg för passet. Det håller mig sysselsatt några minuter och snart är det bara 4 minuter kvar, under hälften. Jadå, det här går bra. Jag dundrar över bron och fortsätter rakt fram, möter en annan löpare som bjuder på ett leende och "tummen upp" men hon får inte mycket gensvar från mig. Den lilla lilla stigningen precis där känns oöverstiglig men jag matar på, nu ser jag slutet. Kollar klockan precis innan svängen ner på stigen som går hemåt och inser att det är bara 45 ynka sekunder kvar nu så jag håller i, mosar på, räknar ner med hjälp av andetagen. Jag är spyfärdig men slutar inte förrän 10 minuter har gått. Sträcker upp armarna och andas-andas-andas.
I did it. Utan frukost. Jag är oövervinnelig, stark, stolt över mig själv. YES!
Jag bjuder mig själv på 5 minuters gåvila innan jag börjar jogga igen. Sista biten hemåt blir det några gåpauser först, sen blir jag envis och beslutar mig för att mata på. Lugnt tempo, ingen press, men jogga, inte gå.
Matade in passet i datorn så fort jag kom hem. Första intervallen hade snittfart på 4:55, andra på 5:05. Med tanke på att målet var 5:00 är jag nöjd - jag hade möjligen kunnat ge lite mer på andra intervallen men det här är OK. Jag HATAR att springa på morgonen och alldeles särskilt att springa snabbt på morgonen så jag är djupt imponerad över mig själv. Jag slipper ångesta över att "jag borde springa" hela dagen för jag har redan gjort det. Tjohoo!
Med den veckan i backspegeln har jag två nyckelpass att göra den här helgen. Inte fett nice direkt eftersom de är ganska tuffa båda två, men jag vet att jag kan när jag vill och måste så det är bara att plocka fram pannbenet och bita ihop.
Joakim gick upp för traditionsenlig lördagsfika med grabbarna och jag masade mig också ur sängen. Fixade te, läste tidningen, drack supermatshake och en portion energidryck. Det kändes inte som nån vidare bra idé att äta en massa innan ett tufft löpträningspass. När jag kände att kroppen hade vaknat till någorlunda gav jag mig ut. Halv nio en lördag morgon - tomt överallt. Ingen trafik. Solig, vacker morgon - absolut njutbart just då!
Jag vet att min kropp kan vara mer trögstartad än vanligt på morgonen så jag gav mig god tid med uppvärmningen. Jogg och gång om vartannat, djupa andetag. På grusvägen längs bäcken roade jag mig med löpteknikövningar och jag utnyttjade broräcket som stöd för lite specialövningar för att väcka höften. Stegringslopp mellan lyktstolpar som vanligt - jag vet att det är 20-25 m emellan så ska man springa 80-100 m stegringslopp blir det 4 lyktstolpar! Sen kunde jag inte dra ut på det längre utan det var dags att börja med huvuddelen - 2 x 10 minuter "hårt men kontrollerat".
Första minuterna går åt till att hitta tempot som bör ligga runt 5:00. Hitta känslan i kroppen och farten. Jag vet ungefär hur långt jag ska hinna på min slinga på 10 minuter så jag behöver egentligen inte glo på klockan titt som tätt men det blir av ändå. Puh, snart halvvägs. Jag ser bron, jag ska bara över den, svänga vänster och sen bör det vara ungefär 2 minuter kvar. Bara hålla i. Lätt mjölksyra i armarna pekar på att jag kanske har gått på lite för hårt men det kan inte hjälpas nu, det är en minut kvar, jag försöker hålla tempot uppe, räkna andetagen, höften fram, tänka framåt steg för steg. Sista tio sekunderna och så 5 minuters gåvila. Vänder om och går tillbaka för att få optimalt läge för andra intervallen.
Andra intervallen sen. Precis som förra gången slår mjölksyran till efter ungefär 45 sekunder - hela kroppen. Det känns som om det kommer bli 9 minuters intensiv kamp för att fixa det men jag vet att det släpper om jag bara tar mig igenom det. Bara mosa på, acceptera att tempot för stunden är några sekunder långsammare, andas, det ger med sig. 3 minuter, nu släpper det. Hjärnan försöker berätta för mig att jag inte klarar det här, att jag ska stanna, men nej. I stället aktiverar jag den med att planera nästa NMT-pass jag ska hålla i, funderar ut lämplig plats, bra backe som inte ockuperas av discgolfgänget, upplägg för passet. Det håller mig sysselsatt några minuter och snart är det bara 4 minuter kvar, under hälften. Jadå, det här går bra. Jag dundrar över bron och fortsätter rakt fram, möter en annan löpare som bjuder på ett leende och "tummen upp" men hon får inte mycket gensvar från mig. Den lilla lilla stigningen precis där känns oöverstiglig men jag matar på, nu ser jag slutet. Kollar klockan precis innan svängen ner på stigen som går hemåt och inser att det är bara 45 ynka sekunder kvar nu så jag håller i, mosar på, räknar ner med hjälp av andetagen. Jag är spyfärdig men slutar inte förrän 10 minuter har gått. Sträcker upp armarna och andas-andas-andas.
I did it. Utan frukost. Jag är oövervinnelig, stark, stolt över mig själv. YES!
Jag bjuder mig själv på 5 minuters gåvila innan jag börjar jogga igen. Sista biten hemåt blir det några gåpauser först, sen blir jag envis och beslutar mig för att mata på. Lugnt tempo, ingen press, men jogga, inte gå.
Matade in passet i datorn så fort jag kom hem. Första intervallen hade snittfart på 4:55, andra på 5:05. Med tanke på att målet var 5:00 är jag nöjd - jag hade möjligen kunnat ge lite mer på andra intervallen men det här är OK. Jag HATAR att springa på morgonen och alldeles särskilt att springa snabbt på morgonen så jag är djupt imponerad över mig själv. Jag slipper ångesta över att "jag borde springa" hela dagen för jag har redan gjort det. Tjohoo!
onsdag 27 augusti 2014
Back to work. Och testpass 5 km.
Nä. Man ska inte klämma ett 5 km testpass samma dag som man återgår till jobbet efter semestern tror jag! Men jag gjorde i alla fall ett försök och det gick väl skapligt.
Det var ganska körigt att komma tillbaka till jobbet och lätt kaos finns fortfarande i inboxen men den får vänta tills jag är klar med sånt som har deadline den siste i månaden. Har fått lov att jobba hemma i morgon och på fredag vilket jag är tacksam för då det erbjuder lite mera lugn och ro. Plus det rent praktiska i att slippa lägga tid på transport fram och tillbaka till kontoret och att kunna jobba barfota och osminkad i mysbyxor :-)
Jag kom hem, dödstrött, drack te, åt mellanmål, laddade om. Pluggade Katarinas nya uppvärmningsövningar som vi jobbade med i går. Bytte inte om från tights och t-shirt jag hade cyklat hem i utan insåg att bara det att vara klädd i träningskläder ökade chansen att faktiskt få till det här testpasset. Men sugen var jag INTE. Jo, sugen på att springa, men inte på att springa död-och-helvete på min hatdistans 5 km!
Inget blir lättare av att man skjuter upp det och jag hade bestämt att ge det ett försök. Började alltså värma upp hemma. "Pingvinen" med gummiband. "Barbiebenet" för att väcka gluteus medius and friends. World's greatest stretch som är en riktig favorit Katarina har lärt mig. Och "juck-övningen" från samma källa som hjälper mig få fram höften och minska svanken.
Sedan var det dags att knyta skorna och komma ut. Jag joggade bort till en pensionerad skolidrottsplan här i krokarna där det finns en asfalterad 60 m-bana som fungerar bra för löpskolning och sånt. Jobbade igenom de nya löpskolningsvarianterna vi kämpade med i går, fnissade när jag tappade koordinationen, kämpade på igen och fick lite flyt. Sen dags för stegringsloppen och här nånstans kom jag på att javisstja.... astmamedicin var det ja. Som tar 45 minuter på sig att verka. Inte att tänka på att gå hem, medicinera, vänta, börja om utan det fick gå som det gick.
Laddade mentalt, bestämde en startpunkt, i gång och starta klockan. Bara att kliva på. Medveten om att det skulle bli mest uppförsbacke ut, mest nerförsbacke hem. Första kilometern, andra kilometern, vändning, tillbaka. Vid 3 km passerar jag bron över motorvägen och tappar kontrollen på andningen. Det piper och väser i luftvägarna och jag måste gå några steg, återta kontrollen, springa på. Samma sak händer vid 4½ och jag funderar på att ge upp men nej. Jag SKA i mål. Det är bara 500 m kvar, det SKA gå. Springer allt jag har kvar och klockan piper - 5 km. Några sekunder snabbare än sist som var på en flackare bana och utan två astmastopp. Jag hade velat springa snabbare, göra det bättre, men inte i dag. Good enough. Jag upprepar för mig själv att jag gjorde det jag kunde med de resurser jag hade tillgängliga i dag. Och det är good enough.
Nu vankas det två vilodagar innan jag tar mig an Tough Viking. Det känns pirrigt och läskigt - och sen är nästa vecka en ny utmaning på många sätt. Men jag har lovat Katarina att jag inte ser längre än en vecka fram, helst bara ett träningspass i taget!
Det var ganska körigt att komma tillbaka till jobbet och lätt kaos finns fortfarande i inboxen men den får vänta tills jag är klar med sånt som har deadline den siste i månaden. Har fått lov att jobba hemma i morgon och på fredag vilket jag är tacksam för då det erbjuder lite mera lugn och ro. Plus det rent praktiska i att slippa lägga tid på transport fram och tillbaka till kontoret och att kunna jobba barfota och osminkad i mysbyxor :-)
Jag kom hem, dödstrött, drack te, åt mellanmål, laddade om. Pluggade Katarinas nya uppvärmningsövningar som vi jobbade med i går. Bytte inte om från tights och t-shirt jag hade cyklat hem i utan insåg att bara det att vara klädd i träningskläder ökade chansen att faktiskt få till det här testpasset. Men sugen var jag INTE. Jo, sugen på att springa, men inte på att springa död-och-helvete på min hatdistans 5 km!
Inget blir lättare av att man skjuter upp det och jag hade bestämt att ge det ett försök. Började alltså värma upp hemma. "Pingvinen" med gummiband. "Barbiebenet" för att väcka gluteus medius and friends. World's greatest stretch som är en riktig favorit Katarina har lärt mig. Och "juck-övningen" från samma källa som hjälper mig få fram höften och minska svanken.
Sedan var det dags att knyta skorna och komma ut. Jag joggade bort till en pensionerad skolidrottsplan här i krokarna där det finns en asfalterad 60 m-bana som fungerar bra för löpskolning och sånt. Jobbade igenom de nya löpskolningsvarianterna vi kämpade med i går, fnissade när jag tappade koordinationen, kämpade på igen och fick lite flyt. Sen dags för stegringsloppen och här nånstans kom jag på att javisstja.... astmamedicin var det ja. Som tar 45 minuter på sig att verka. Inte att tänka på att gå hem, medicinera, vänta, börja om utan det fick gå som det gick.
Laddade mentalt, bestämde en startpunkt, i gång och starta klockan. Bara att kliva på. Medveten om att det skulle bli mest uppförsbacke ut, mest nerförsbacke hem. Första kilometern, andra kilometern, vändning, tillbaka. Vid 3 km passerar jag bron över motorvägen och tappar kontrollen på andningen. Det piper och väser i luftvägarna och jag måste gå några steg, återta kontrollen, springa på. Samma sak händer vid 4½ och jag funderar på att ge upp men nej. Jag SKA i mål. Det är bara 500 m kvar, det SKA gå. Springer allt jag har kvar och klockan piper - 5 km. Några sekunder snabbare än sist som var på en flackare bana och utan två astmastopp. Jag hade velat springa snabbare, göra det bättre, men inte i dag. Good enough. Jag upprepar för mig själv att jag gjorde det jag kunde med de resurser jag hade tillgängliga i dag. Och det är good enough.
Nu vankas det två vilodagar innan jag tar mig an Tough Viking. Det känns pirrigt och läskigt - och sen är nästa vecka en ny utmaning på många sätt. Men jag har lovat Katarina att jag inte ser längre än en vecka fram, helst bara ett träningspass i taget!
lördag 23 augusti 2014
Distanspass. Trööööögt!
Alltså vafan är grejen med att kroppen kan vara så sjukt trögstartad på vissa löprundor?
60 min lätt distans stod på schemat och fast Joakim försökte få mig att vara med på NMT i stället så bestämde jag att om jag nu lägger pengar och energi på en löpcoach så är det minsta jag kan göra att försöka följa programmet. I efterhand inser jag att det hade varit mentalt lättare att köra NMT men att kroppen förmodligen hade större nytta av löprundan. Det finns ju en mening med träningsschemat!
För att slippa gå och fundera på löprunda hela dagen stack jag ut vid halv tio. Efter sedvanlig frukost utan konstigheter. Vindväst på eftersom det blåser, och iPod och lurar för att hitta känslan av "mysrunda". Det funkade inte riktigt kan man säga. Nycklarna skramlade så jag fick stanna och binda fast dem i skosnöret i stället. Lurarna skavde och jag fick stanna och böka med sladden. Tuffade på ut genom Gyllins trädgård och ut mot Toftanäshållet. Segt var det - men det är alltid segt första 2-3 km, det är inget att bry sig om. Det släpper alltid (trodde jag i alla fall).
Jag kom upp till Bulltofta och mötte solsken och andra löpare. Inga NMT'are hittade jag, de hade annars kunnat bjuda på en klunk vatten men jag fick klara mig utan i dag. Vilket går alldeles utmärkt på ett lugnt pass i svalt väder. Efter 7 km var det fortfarande segt som tuggummi och jag började bli lite trött på att inte känna nåt flyt. Kollade av den mentala checklistan - huvud, axlar, armar, bröst, andning, höft, knä, fot - och hittade inga konstigheter. Tuffade på.
Efter 8 km var jag på väg ut från Bulltofta och tog några minuters gåpaus för att försöka komma tillbaka och få lite feeling. Det hjälpte lite - och när jag hade 1 km hem började det lossna och jag kände att jag kunde springa i stället för att lufsa fram. Inte för att det gick så mycket snabbare men känslan var lättare och annorlunda. När jag kom hem stod det 9,6 km på klockan och jag var inte alls motiverad att springa 400 m extra för att få runda 10 km på klockan så det struntade jag i och avslutade passet.
Komfortabelt genomvarm var jag i alla fall och efter ett glas vatten och ett toabesök rullade jag ut yogamattan och spenderade 15 min med Happy Hips sm avslutning på passet. Dusch och hemlagad lasagne kändes bra sen och jag ger mig själv guldstjärna för att ha gjort det jag skulle i dag. Fast det hade ju varit gött om det kändes lite lättare... Oavsett: Heja mig!
60 min lätt distans stod på schemat och fast Joakim försökte få mig att vara med på NMT i stället så bestämde jag att om jag nu lägger pengar och energi på en löpcoach så är det minsta jag kan göra att försöka följa programmet. I efterhand inser jag att det hade varit mentalt lättare att köra NMT men att kroppen förmodligen hade större nytta av löprundan. Det finns ju en mening med träningsschemat!
För att slippa gå och fundera på löprunda hela dagen stack jag ut vid halv tio. Efter sedvanlig frukost utan konstigheter. Vindväst på eftersom det blåser, och iPod och lurar för att hitta känslan av "mysrunda". Det funkade inte riktigt kan man säga. Nycklarna skramlade så jag fick stanna och binda fast dem i skosnöret i stället. Lurarna skavde och jag fick stanna och böka med sladden. Tuffade på ut genom Gyllins trädgård och ut mot Toftanäshållet. Segt var det - men det är alltid segt första 2-3 km, det är inget att bry sig om. Det släpper alltid (trodde jag i alla fall).
Jag kom upp till Bulltofta och mötte solsken och andra löpare. Inga NMT'are hittade jag, de hade annars kunnat bjuda på en klunk vatten men jag fick klara mig utan i dag. Vilket går alldeles utmärkt på ett lugnt pass i svalt väder. Efter 7 km var det fortfarande segt som tuggummi och jag började bli lite trött på att inte känna nåt flyt. Kollade av den mentala checklistan - huvud, axlar, armar, bröst, andning, höft, knä, fot - och hittade inga konstigheter. Tuffade på.
Efter 8 km var jag på väg ut från Bulltofta och tog några minuters gåpaus för att försöka komma tillbaka och få lite feeling. Det hjälpte lite - och när jag hade 1 km hem började det lossna och jag kände att jag kunde springa i stället för att lufsa fram. Inte för att det gick så mycket snabbare men känslan var lättare och annorlunda. När jag kom hem stod det 9,6 km på klockan och jag var inte alls motiverad att springa 400 m extra för att få runda 10 km på klockan så det struntade jag i och avslutade passet.
Komfortabelt genomvarm var jag i alla fall och efter ett glas vatten och ett toabesök rullade jag ut yogamattan och spenderade 15 min med Happy Hips sm avslutning på passet. Dusch och hemlagad lasagne kändes bra sen och jag ger mig själv guldstjärna för att ha gjort det jag skulle i dag. Fast det hade ju varit gött om det kändes lite lättare... Oavsett: Heja mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)