Bästa träningen?

Jag tittade på SVTs program "Bästa träningen" i veckan. 4 par som inte tränar ska få köra hot yoga, löpning, kampsport och "vardagsmotion" i 8 veckor med stöd av coacher. Alltså samma upplägg ungefär som förra årets "Bästa dieten". Noggranna tester av hälso- och fyselement före och efter och sedan en utvärdering.

Fast jag undrar ändå - kommer det här verkligen utvärdera vilken träning som är bäst?

Den träningen som är bäst är ju den som blir av. Och här måste man ändå säga att vardagsmotion och löpning är enklare att peta in i ett upptaget liv än yoga och kampsport där det finns tider och schema att passa. Inte för att det är omöjligt att få till tre pass i veckan. Men jag köper att i en familj med två vuxna och tre barn och diverse aktiviteter samt att båda föräldrar inte kan åka och träna samtidigt är det inte busenkelt!

När det gäller förbättringspotentialen verkar alla börja på en ganska låg nivå. Ingen tränar och de som fått vardagsmotion som sin träningsform tar bilen till jobbet 2 km bort. Vardagsmotionscoachen inledde dock med att gömma undan bilnyckeln :-) Mycket bra beslut tänker jag!

Sedan är det lika för alla - om de inte gör sin träning så kommer det nog inte heller några resultat. Som för oss alla. Så jag vill slå ett slag för att börja på en lägre nivå om man ska bygga en vana! Kanske inte börja med tre löprundor i veckan direkt utan börja med en promenad tre dagar i veckan och sedan lägga till ett pass där man varvar gång och löpning? Eller att låta 10 minuters hemmayoga med en app eller en youtube-film vara en start i stället för att ta sig iväg till en studio och ett bokat pass?

Sen har vi det där med Runstreak. Jag är ganska tacksam för att jag hade börjat med runstreak-tanken innan covid-19. För när min förkylning var över var det en no-brainer att börja springa varje dag igen - 20 minuter räcker! Det blir av, tröskeln är inte jättehög och det är den perfekta pausen under hemmakontorsdagar. Dessutom blir det kilometer ändå. Mitt veckomål är 25 km. På 20 minuter springer jag 3 km vilket innebär att om jag bara gör minsta möjliga varje dag blir det 21 km på en vecka. Den enda veckan sedan nyår då jag inte kom upp i 25 km var den veckan jag var förkyld.

Om Runstreak är för mycket så testa det som min chef kallade för "movestreak". Rörelse varje dag. Simning, cykling, en promenad, eller ett gå-löp-pass. Alla dagar kan vara träningsdagar och nej, du kommer förmodligen inte bli övertränad.

I dag har jag varit på simträning. Det var svinjobbigt men väldigt roligt. Pga färre deltagare har de två grupperna slagits ihop till en vilket innebär att jag får träna med de "duktiga" simmarna. Turligt nog har upplägget anpassats så vi kör mer teknik och mindre distans och då kan jag hänga med, ha roligt och träna vattenvana. Det är superbra för mig. I dag fick vi bl a träna på delfinkickar under vatten på mage, på sidan och på rygg. Det är nästan omöjligt att ligga på rygg 40 cm under ytan och göra delfinkickar - ena gången flöt jag upp till ytan och andra gången landade jag på rumpan på bassängens botten! En stor seger var att jag inte fick panik fast jag var under vatten - jag hade att göra med att styra upp rörelsebanan i delfinkick så jag hade inte tid att få panik. Det känns stort!

Således blir i dag nog den tuffaste träningsdagen med 5 km löpning, 14 km på cykel och en timmes simning. Nån sorts triathlon. Skönt dock att kunna tillbringa en stund på rygg i soffan efteråt innan jag ska laga mat.....

Hej måndag. Och vardag. Och verklighet...

Jaha, så var det med den julledigheten. I dag kom jag (precis som många andra) tillbaka till vardag och verklighet med en brutal duns.

Det kändes extra brutalt eftersom Joakims väckarklocka ringde vid fyra för att han återigen ska veckopendla till Göteborg. Inte nog med att jag ska tillbaka till jobbet och bete mig som en vuxen människa igen, jag har inte ens nån markservice hemma utan ska ta ansvar för hemmalivet också. Tufft alltså ;o)

Det är ju inte så att jag inte kan. Egentligen. Jag har faktiskt klarat av det stora delar av de senaste 3½ åren, men det kom ändå lite plötsligt! Fast vi har förberett ganska noga och lagat flera storkok så frysen är full med matlådor - det går således absolut ingen nöd på mig. Men ändå fokuserade jag i dag på att inte ha för höga krav. Ingen planerad träning, inget kvällsjobb - det räckte fint att jag behövde ta mig till jobbet i tid, med rätt kläder och rätt grejer med mig.

Sen blev jag tvärarg på kontoret - restaurangen där vi har subventionerad lunch har höjt priset IGEN och helt ärligt har de inte varit något vidare bra de senaste månaderna. Så nu tänker jag inte gå dit mer (annat än i s k "sociala undantagsfall" dvs lunch för hela avdelningen eller liknande). Därför bestämde jag i ren ilska att NU ska jag ha matlåda minst två dar i veckan, tråkigt eller ej. Två matlådor, 1 x thai, 1 x sushi, 1 x soppa kommer ändå bli mindre än 5 x lunch i jobbets restaurang.

Dagens "resträtt" var rostade rotsaker, en överbliven korv och en rest mosade ärtor som jag hade till fisk häromdagen. Medan rotsakerna och korven var i ugnen lagade jag helt sonika en god pastarätt med svamp, vitlök, zucchini, en gräddskvätt och lite tryffelkräm så har jag matlåda till i morgon och resterna gick åt. Win-win. Vi får se vad jag mer kan få ihop i veckan men i värsta fall finns det gott om mat i frysen!

Och eftersom jag ändå höll på och var redig så har jag betat av dagens pass i Runacademys magutmaning, yogat 20 minuter med Milla Floryd på Yogobe, diskat undan och förberett min "vane-kalender-lista" till kylskåpet (jag ska fotografera den när jag har fyllt i några veckor). Det funkade så bra under hösten att hålla ordning på löpningen med en papperslista på kylskåpet så nu har jag satt alla veckomål på listan. Löpning, styrketräning, matlådor, yoga, simning. Så är det bara att fylla i distans eller "antal gånger genomfört" och så tänker jag att jag kan få min guldstjärna (glittrigt klistermärke!) om löpningen + 3 andra är avklarade, dvs 4 av 5 för godkänt! Så finns det utrymme för att "livet händer" också.

Inga av de här målen är särskilt stora eller överväldigande. Det enda som skiljer sig från det jag har gjort hela hösten är att jag lagt till matlådorna och att jag ska fokusera ännu lite mer på att faktiskt få styrketräningen gjord. That's it. Små förändringar är bättre och mer effektiva än stora - framför allt för att de små är lättare att hålla fast vid! Jag är dessutom ett stort fan av synliga, fysiska listor hellre än de elektroniska. Jag responderar mycket bättre på glittriga klistermärken än på fyrverkerier i random app :-) Så, 2019, nu kör vi!

Och så tillbaka i balans igen

Det har varit en omtumlande vecka. Mycket frustration och känslostormar varvat med positiva upplevelser. Jag söker medvetet sånt som jag vet ger mig energi - exempelvis lockar inte gymmet alls med starka ljus, halvdålig musik och andra människor, medan morgonjogg i kyla och mörker funkar alldeles utmärkt. Några missade styrkepass är inte hela världen en sån vecka, det löser sig nog med tiden.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min chef i veckan som gav utrymme för att ventilera lite frustrationer och funderingar och gav hopp framåt. Det finns massor av roliga grejer för mig att ta mig an men jag får inga nya uppgifter just nu, jag ska överleva fram till jul först!

I går var det julfest med jobbet. Jag hade inte anmält mig - jag vet att det inte är nån idé. Hur gärna jag än vill det så kommer jag aldrig tycka att julfester med 200 deltagare är roligt, det är bara jobbigt Särskilt när alkoholen blandas in... Så jag åkte hem i vanlig tid i stället, bytte om och tassade 9 km i ösregn i tomma motionsspår. Varm dusch, varm dryck, matlagning och soffläge i stället för att försöka mingla och vara social.

Dagen i dag har mest ägnats åt myspys. En kort vända till affären i förmiddags och 45 minuter på yogamattan medan Joakim var i crossfitboxen. Sen har jag bakat saffransbullar, förberett för morgondagens bak, lagat middag på diverse rester och så har jag hunnit titta ikapp på julkalendrar, läsa och vila. Det känns lugnt inombords men jag längtar efter att få springa i morgon igen!

Running back to happiness....

Lyckostunder, medveten närvaro och återhämtning

Jag har återläst Micael Dahléns "Kaosologi" under helgen och påmint mig själv om lite småsaker som jag verkar ha glömt. Exempelvis lyckostunder - som jag även kallar för vardagslycka eller guldkant. Som inte behöver vara jättestora grejer utan det går faktiskt att hitta lyckan i det lilla om man tittar på rätt sätt. Gårdagskvällen exempelvis som tillbringades barfota i mysbyxor med tre mat-tidningar som bränsle. Eller löprundan i går som lätt var årets skönaste mil när jag väl var uppvärmd, att det fortfarande finns vackra höstfärger kvar i skogen och att jag har en sambo som tycker om mig.

Medveten närvaro (man kallar det också mindfulness) är en annan stressbegränsare. Att faktiskt vara närvarande i det man gör i stället för att tänka på i går eller i morgon eller nästa månad. Någon jag lyssnade på kallade det där med att älta gamla historier för "ruminating", dvs idisslande. Så varje gång jag kommer på mig själv med att hänga i nån gammal tanke eller älta en för länge sedan avklarad situation så ser jag en ko för min inre blick, tänker "ruminating" och slänger medvetet bort tanken. Tittar upp, tar ett djupt andetag och blir medveten om vad jag pysslar med - det är oftast när jag cyklar eller springer som hjärnan mosar runt i gamla tankebanor så det finns annat att titta på!

Mental återhämtning för mig innebär gärna fysisk aktivitet, det hjälper min hjärna att lugna ner stress. Denna vecka "laddade" jag med tre pass löpning innan tandläkarbesök som innebar tre vilodagar och sen fyllde jag på med 18 km fördelat på två pass. Gårdagens 10 km myspys och dagens 8 km fartlek och löpstyrka. Ett rätt kul pass med musik och pepp i lurarna som ingick i Runacademys höstutmaning. Löpteknikintervaller med löpskolning och ruscher, 40/20-intervaller, 4 min med fartökning varje minut, 4 minuters löpstyrkestopp och sist en omgång Tabata-intervaller innan jag joggade hem. Det är rätt skönt att springa när nån annan håller koll på intervaller och vila men jag springer ändå helst utan lurarna....

När jag kom hem var det litegrann med känslan att NU mår jag bra igen. Vilket som alltid är lite småfarligt eftersom risken är stor att jag matar på lite för hårt och närmar mig kraschläge igen - men ändå skönt. Nu ska jag förvalta känslan, hitta tillbaka, hålla kvar, och göra RÄTT. Använda mina hörlurar, morgonträna, ta andningspauser (jo, man får gå iväg och ta en finkaffe och titta på havet i fem minuter), säga ifrån och säga nej. För jag vet ju hur det SKA kännas!

DEN känslan!

"Du har talang!"

Ja. Citat av Ida Marko-Varga efter första kvarten av dagens simlektion. Really? Talang för simning? Det har jag då aldrig hört förut! Överraskad, frustrerad, men nöjd ändå.

Efter en helt galen vecka (jag kommer tillbaka till det) var det dags för första lektionen på simkursen. Jag var ganska nervös. Hade faktiskt inte lust att gå dit alls. Och hjärnan samarbetade INTE kan jag säga, jag fick inte ens andningen att funka på inledande två banor bröstsim och kände mig rätt så uppgiven. Men vi fick börja jobba med benspark och lite olika övningar och så smått gick det ändå. Två armtag, blåsa ut under vatten, sen upp på sidan och ligga lite där och andas. Två armtag, blåsa ut under vatten.... etc. Vi fick också testa att simma med fenor - svinkul! - och lite annat. När vi avslutade simmade jag 50 m bröstsim och då var det inga problem med andningen. Hrmf.

Så jo. Jag har koordinationen, konditionen, balansen, jag har alla förutsättningar att lära mig frisim. Om jag bara kan få hjärnan att samarbeta!

För övrigt har veckan bjudit på två styrkepass, en morgonjogg, ett spänst/backpass med ledargänget från Runacademy och så 5 km tröskel på Citystafetten i torsdags. I juni när jag anmälde mig så tänkte jag att stafett i augusti blir bra. En mysig sensommarkväll, foodtrucks på Tallriken och lite mysigt löparhäng? Och onsdagkvällen var just så men torsdag regnade det. Regnade, regnade och regnade. Inget som sänker lag Runacademy Runners dock, vi krigade på och jag dundrade runt 5 km knixig och lerig bana på 25:44. Vilket är typ mitt bästa 5 km lopp på flera år och det var väl inte så pjåkigt egentligen :-) Sådär helt oförberett och i fel skor, trailskor hade varit rätt så trevligt. Annars ett bra arrangemang med härliga funktionärer och kul bana, det gör jag gärna om!

Då är höstterminen officiellt i gång, vi har passerat 1 september och terminen med Runacademy börjar i veckan. Dags för mig att gräva ner mig i lite träningsplanering och försöka göra en mall för en vettig och hållbar träningsvecka som kan funka ända fram till jul!

Jamen hej augusti!

Semester ända in i kaklet alltså. Avslutade den onsdag med provapå crossfit (ganska förnedrande historia onekligen!), snabbmiddag och en vända till Malmöfestivalen för att lyssna på Steve'n'Seagull. Galen finsk banjorock, what's not to like?

Sen var det torsdag morgon och dags att infinna sig på kontoret. Alltid ett något brutalt uppvaknande och extra brutalt i år. För det hade varit inbrott natten mot onsdag och ingen visste riktigt vem som hade lämnat kvar sin laptop under semestern och vem som hade tagit med dem hem. Jag lämnade kvar min. Den var INTE kvar. Bara en avklippt låskabel. Jahapp. Stöldanmäla, rapportera till IT, parkera på semestrande kollegas arbetsplats och låna hennes remote-lösning för att kunna jobba. Tugga sig igenom mailboxen, svara på frågor om kommande IT-lösning emellanåt, skapa överblick. Känna sig helt utmattad redan vid lunch men jobba på några timmar till....

Cyklade hem, drack te och åt knäckemacka och andades. Klädbyte och mot stan för en otippat trevlig middag - en Let's Deal-historia som jag inte hade stora förväntningar på men maten var väldigt god och servisen tinade upp när vi beställde öl och vin till maten :-) Dessutom trevlig hjälp från köket när vi frågade efter recept på dragonkrämen som var fantastisk, kul! Hade tänkt stanna och lyssna på Melissa Horn men orkade inte, cyklade hem i stället.

I morse bjöd chefen på frukostmackor så jag nöjde mig med en kopp te och stack tidigt till jobbet. Förmiddag och teammöte, sen lite diskussion med IT om huruvida den lösningen jag bestämt mig för fanns eller inte. Den fanns. Dock lite rörigt tills jag nånstans bortåt halv två hade en hyfsat fungerande arbetsplats på kontoret igen och sen försökte bli färdig att ta mig hem - vilket dröjde fram till tre. Kan jobba på det där, känner jag! Fick beröm av chefen för att ha hanterat motgångarna med jämnmod (ja, alltså, det fanns liksom ingen anledning att bryta ihop eller bli arg, det var ju ingens fel men det var lite stökigt!) innan jag cyklade hem.

Kom hem, bytte om, stack ut på fredagsintervaller. Uppvärmning, löpskolning, 10 x 30 sek med 30 sek gåvila och 10 x 15 sek med 15 sek ståvila, klart. 7 km och en massa svett in på löpkontot - sen drog jag igång middagen medan Joakim tränade crossfit.

I kväll väntas det 30.000 besökare på Malmöfestivalens avslutningskonsert. Gissa om jag är nöjd med att vara hemma, i mysbyxor, med en mugg te och en James Bond-film inom räckhåll?

Man ska alltid börja med en kortvecka efter semestern. Två arbetsdagar var precis lagom. Nästa vecka blir det fyra, sen klarar jag nog fem dagar på raken!

Återhämtning. Och sen?

Återhämtningsvecka. Det har varit ganska skönt. I måndags skrotade jag mest bara runt och gjorde ingenting. Tisdag stack Joakim iväg och sprang (mina hälsenor var definitivt inte redo för det!) och jag rullade ut yogamattan och lät Milla Floryd guida mig genom rörlighet och rotationer. Mycket trevligt! Onsdag hade jag hand om ett gäng NMT'are som fick jobba rätt hårt och torsdag drog jag fram yogaläxan från Yogobe som också är planen i morgon.

I dag har vi faktiskt varit på gymmet och jag har så smått fått ordning på hur jag ska styra upp min träning kommande månader. Bara en sån sak!

Tanken är att jag ska lägga mer fokus på styrketräning, bygga muskler och stärka upp mina svaga punkter. Jag har (tyvärr, kan man säga!) ett alldeles utmärkt recept på just det från 2015 när jag körde PT-online med Madeleine Rybeck. Sjukt bra styrkepass anpassade för en löpare som vill bli starkare och som dessutom är apdålig på chins och armhävningar :-D Lite tragiskt är det ju att upplägget fortfarande passar såhär tre år senare men samtidigt känns det rätt bra att bara kunna göra som nån annan bestämmer. Framför allt betyder det att jag inte hoppar över övningar jag hatar....

Så i dag blev det ett rygg/bålpass. Chins med gummiband (de var kriminellt dåliga men vad hade jag förväntat mig när jag inte gjort chins på ett halvår liksom???), Y-lyft, pulldowns, sidocrunches m.m. Och så maghjulet - även kallat förnedringshjulet. Det var inte särskilt vackert men förmodligen effektivt!

Vidare i planen ligger såklart ett benpass (tungt, som Maddes benpass alltid är) och ett överkroppspass med en massa armhävningar. Grattis till mig. Så nöter jag på med de passen några varv och sen plockar jag fram nästa månad som jag har sparat, så har jag att göra ett halvår eller så!

På löpfronten tar jag just nu hjälp av Runacademys träningsplanerare. Bara för att ha lite struktur och variation. Så i morgon ska jag tekniskt sett springa 50 min distans men vi får väl se vad vi är sugna på att göra. Naturpasset i Skrylle, en dag på stranden eller nåt annat? Det är inte tanken att jag ska ta upp löpningen på allvar förrän i augusti så dessa veckor använder jag bara planeringen som inspiration.

I dag har vi annars "lekt semester". Tränat, skrotat runt i Västra Hamnen, ätit pizza, promenerat längs stranden, solat och druckit finkaffe. Inte alls hemskt. Jag räknar ner nu - sju arbetsdagar till semestern. I can do this!

Post-race-blues eller post-race-planering?

Det är lite olika det där. Ibland blir det verkligen en dipp efter uppnått mål, ibland blir fokus snarare på "next steps". Eftersom jag inte uppnådde mitt mål på BUS var jag inledningsvis lite småtjurig och tankarna gick i banor som "jag kanske ska ta och sluta springa jättelångt och göra nåt annat i stället" för att jag tänkte att jag skulle vara färdig med ultra. Men jag är inte färdig. Jag vill fortfarande mera. Så i stället för tankarna om att sluta kom i stället tankarna om vad jag kan göra annorlunda för att nå målet nästa år!

Det här representerar min plan och mina tankar. Först och främst att jag inte gör det för att någon annan ska tycka att jag är "good enough" - utan för att jag vill det. För att de senaste ultraloppen har gett så härliga upplevelser och nya vänner som jag inte vill släppa nu, för att det fortfarande är roligt.

Sen har vi styrketräningen. Den har jag haft svårt att få fart på för att jag inte visste vad jag ville med den - var det rehab eller prehab, lyfta tungt eller lätt, nödvändigt ont eller roligt? Nu vet jag. Jag vill ha tillbaka lite mer muskelmassa för jag gillar mina muskler. De är bra att ha som energilager och de gör mig hållbar även om de väger lite.

Jag vill njuta av löpningen men jag vill också träna fart. Jag ska plocka fram allt jag vet om att bli snabbare på milen. För jag är fullt medveten om att jag har sprungit långpass men att de har blivit långsammare, att konditionen kanske har dippat lite och att jag inte har tränat fart som jag borde. Så lite mera tröskel- och intervallpass på schemat och sen ut i skogen och tassa. Mer snabbt och långsamt, mindre mellanmjölk. Bättre kondition betyder att det sliter mindre att springa långt och långsamt sen.

Simningen fick vara med på ett hörn för i höst har jag gyllene möjligheter att gå en simkurs och förbättra min teknik - så det har jag bestämt mig för att ta tag i nu. Dels är det fantastiskt som vinterträning och rehab, dels finns det ett pannbensbyggande i långa simpass som är besläktat med ultra, och dels har jag fortfarande inte släppt tankarna om swimrun och triathlon!

Men först - lite vila. Vilovecka denna vecka, har jag bestämt. För att hälsenan ska bli lite mer normal igen (den är redan mindre svullen så det kommer gå fint), för att pyssla med lite mer planering och hitta träningssuget. Bara lite yoga ska jag ägna mig åt - njutyoga, ha-gott-om-tid-yoga, inte panikyoga och måsteyoga.

Fram till och under semestern blir det ostrukturerad träning. Lite vad jag har lust med, kravlöst. Men sen - sen gräver jag fram styrketräningsprogrammen och planerar löpningen för att få en bra start på hösten.

Jag har en plan. Och tanken är att när vi passerar nyår har jag en bra grund att bygga på när det är dags att förlänga långpassen, förlänga intervallerna, köra mer explosiv styrka i stället för muskelbygge och hitta tillbaka till evighetsmaskinen!

Jordnära Trailcamp - en helg för tjejer!

Lördag morgon tog jag min packade ryggsäck och styrde bilen mot Brösarp. Lite på "vinst och förlust", jag såg Helenas anslag om "Jordnära Trailcamp - girls only!" i en facebookgrupp i vintras och anmälde mig innan jag hann fundera för mycket.

Jag hittade rätt på småvägarna på Österlen, parkerade bilen och mötte övriga deltagare, 14 till antalet, och två coacher. Vi bytte om och hann med ett snabbt toabesök innan det var dags för intro, programgenomgång, presentation etc. Direkt på det drog vi så ut på ett teknikpass där vi jobbade med löpteknik, löpskolning, backlöpning uppför och utför, och sen var det lunchdags.

Under lunchen fördelades vi i rummen på Källagården - jag delade pigkammaren med Jenny som också reste ensam. Rummen är enkla men trevliga, och vi delade badrum och kök med de fyra som bodde på drängaloftet. Utsikten från fönstret var rätt ut mot fårhagen och fruktodlingarna :-)

Ombyte och förberedelse inför eftermiddagspass över Brösarps backar. Helenas "en dryg mil" visade sig vara typ 15 km i sol och värme och tog drygt två timmar, gissa om det var rusning till de tre "vattenhålen" där man kunde dricka längs vägen! Ett väldigt tufft pass för mig, jag hade total soppatorsk sista 2 km men så är jag inte heller van att vara ute i över 2 timmar utan extra energi. Nästa gång packar jag med mig lite dextrosol...

Välbehövlig snabbdusch och ganska mycket Resorb innan vi lastades på "äppeltåget" och åkte ner till Brösarp by för att äta stora burgare med utsikt över backarna. Inte alls dumt. Alla var nog rätt hungriga vid det laget! Jag var som vanligt sugen på nåt sött men behövde inte vänta länge, äppeltåget tog oss tillbaka genom fruktodlingen och ända fram till lägerelden. Där väntade Helenas mamma Agneta på oss med chokladföreläsning och -produktion! Hon berättade om chokladens historia och hur man kan jobba med den medan hon rostade krossade kakaobönor över elden. Dessa fördelades sedan i två mortlar och så var det dags att börja mortla kakaokrosset. Tufft i början, men man jobbade så länge man orkade och skickade sen vidare morteln. Efter ett tag började de släppa kakaofett och vi blandade i socker tills vi tyckte smaken var lagom, sen tog Agneta hand om resten och tryckte ut massan på bakplåtspapper så den fick stelna över natten. Vi serverades gudomligt god och krämig varm choklad som efterrätt/kvällsdryck och vid strax före åtta började alla gäspa!

Jag gick och la mig redan halv nio, försökte läsa men orkade inte utan somnade trött, solbränd och nöjd. Hörde inte ett ljud förrän nån var uppe och kissade nån gång på natten, lyssnade på fåglarna och somnade om igen tills klockan ringde kvart i sex. Klädde mig och smög ut så tyst det bara gick för lite rörlighet och en morgontur. Vi gick och joggade runt fruktodlingarna, lyssnade på gök och näktergal, tittade på Körsbärsdalen, och sen på tillbakavägen mötte vi fårflocken som fick feeling och sprang med. Morgonjogg mitt en en fårskock alltså, rätt kul!

Jag hann med en kopp te och lite frukt i vårt lilla kök innan frukosten äntligen serverades vid åtta. Åh, så gott! Kokta ägg, yoghurt med hemkokt vinbärssylt och müsli, nybakta frallor med pålägg - vildsvinskorven var supergod men kombinationen av ost och rabarbermarmelad med ingefära var nåt i särklass! Dessutom fanns det förstås te, kaffe och gårdens egen äppelmust.

Laddningen behövdes. Efter frukosten var det "vernissage" i minigalleriet i ett gammalt utedass där Helenas man hade fotoutställning, och sen gav vi oss av mot Haväng. 7 km i varierad och rätt kuperad terräng ända ner till havet. Några badade (inte jag), sen gick vi till vandrarhemmet. Fiket öppnar egentligen först kl. 12 men Helena känner hela bygden och givetvis fick vi iskallt vatten och hemgjorda dadelbollar att stärka oss med innan vi vände hemåt. 7 km tillbaka gick som en dans, jag hade sällskap med Malin som sprang i ett lagom tempo och var med förra året så hon hittade lite bättre. Förbi fårflockar, hästar och stora kor och tjurar med stora horn och lurvig päls. Helt fantastiskt!

Nöjd och glad kom jag tillbaka, drack mer Resorb, bytte till torra kläder (orka duscha när 6 tjejer ska dela på ett badrum liksom), packade ihop mina grejer och sniffade hungrigt efter lunch. Kaffe och te var framdukat så jag började med en kopp te, strax kom Helena med mackorna. Grova baguetter med hemgjord ramslökspesto, sallad och lammkorv. SÅ gott! Och så kom chokladen vi gjorde vid lägerelden fram som efterrätt.

Med ryggsäcken full av svettiga kläder, fräknar på näsan och ett sexpack gårdsmust i famnen sa jag hejdå till alla mina nya vänner, packade in mig i bilen och vände hemåt. Trött men nöjd. Nöjd över att jag vågade åka ensam (löpare är alltid trevliga!), nöjd med att ha 35 km löpning i benen över en helg och nöjd över att jag anmälde mig lite hux flux i vintras!

Hemma väntade mera te, sambokramar, katter, en sväng till affären, dusch och en stund på yogamattan medan Joakim lagade mat. Skönt och välbehövligt att få sträcka ut trötta muskler och landa lite!

Det var en awesome helg. Tack till Helena, Karin och hela gänget!

Tvära kast och bråda dagar

Dagarna går - nej, de nästan springer. Jag bokar tider, planerar, levererar, landar, andas. Fokuserar på min egen återhämtning mellan varven, suckar uppgivet över byggkaos, parkerar på yogamattan i kvällssolen och skrattar åt gulliga hundbilder. Livet, liksom. Precis som det är för nästan alla!

Måndag var Joakim kvar hemma pga ett läkarbesök, jag kom hem rätt sent från jobbet men fick middagen serverad och vi spenderade kvällen tillsammans. Energipåfyllning för mig i alla fall. Tisdag morgon kl jättetidigt åkte Joakim och jag blev kvar, som vanligt.

Tisdag blev supertisdag - arbetsdag inkl. PT-pass ute i solen, cykeltur till Hästhagens IP och intervallpass med Runacademy. 2x6x200 m stod på schemat i medelgruppen, jag hade Sarah som sidekick, och efter passet drog vi till Tugg Burgers och mulade i oss burgare och pommes och pratade löpning och livet. Sen åkte jag hem till byggkaos igen!

Onsdag blev en andningspaus mitt i veckan. Benen var lite trötta och sega efter banpasset, som det ska vara. Arbetsdagen lite kortare, inga PT-kunder, och jag hann med två timmars vila (och mat!) hemma innan det var dags för NMT. Hade tänkt vara i skuggan men där var det så hiskeligt mycket mygg så det gick verkligen inte, vi drog ut till kossabacken i kvällssolen i stället och roade oss! Och det var faktiskt rätt skönt ändå.

I dag har jag haft företagslöpning på lunchen, och stackarna fick springa backintervaller i 25 graders värme. Det var lite tufft tror jag! De var i alla fall bra trötta - men väldigt glada - efter passet. Och efter jobbet var det dags för min egen belöning: En löpanalys med Saucony Stride Lab. Det var superlänge sen som nån tittade på min löpning och när tiderna släpptes kastade jag mig in och bokade. Superkul! Analys med tre kameror från olika vinklar och analys av alla pusselbitar i löpsteget. Vad hittade vi då? Jo, jag är lite på hälarna (fast det skyller jag på att jag inte springer på löpband typ nånsin men jag vet också att jag hamnar där när jag är trött) och så "tappar" jag höger höft. Höger höft som jag har upplevt som ett problem och som naprapatjäveln var och pillade på i måndags. Allting hänger ihop. Alltså: Mer bål- och höftstabilitetsjobb kommande veckor så blir jag en bättre och mer hållbar löpare. Men jag är rätt nöjd med att det inte fanns mer att peta i nu när jag regelbundet lär ut rätt löpteknik, det vore faktiskt rätt snopet om jag sprang "dåligt"!

Jag firade det fina resultatet med att ägna mig åt mindfulness- och yogakursen som jag håller på med. Mindfulnessbiten var svår, yogan magisk just i dag. Förutom att det var nån jäkla försäljare som knackade på dörren precis när jag hade krånglat mig ner i min hatposition alltså....

I dag har jag haft en massa att bli irriterad över på jobbet men jag släpper det och fokuserar på bra saker. Som Katarina som lägger gulliga valpbilder på sociala medier, en lycklig familj som har pratat med sin kommande dotter (de ska adoptera, alltså) på Skype, och att jag KAN springa. Att jag får jobba utomhus i solen och ska på löparläger i helgen. Good stuff.

Heja hjärnan, heja kroppen!

Det är tisdag kväll och jag har sprungit intervaller med Runacademy. Jag sitter och tittar på "I dag om ett år" där de intervjuar en tjej vars mål var att springa ett hinderbanelopp och hon klarade det. De ställde frågan "men det är ju bara ett lopp, kan det verkligen förändra ens tankesätt?" och jag och hon svarade i kör "JA, det kan det!"

Jag kände igen mig så väl. Att sätta ett mål som känns crazy, ouppnåeligt, och klara det. Vilken boost, vilken glädje - och en ny syn på sig själv. För nu klarade jag ju det där som jag trodde att jag inte kunde. Vad kan jag mer göra då, om jag klarade det här?

I dag har jag faktiskt gjort två "omöjliga" saker. Fast jag har inte tänkt på att de var omöjliga! Jag har tillbringat dagen med ett HR-nätverk i Danmark. Jag "kan" ju egentligen ingenting om HR påstår jag envist efter att ha jobbat i en HR-avdelning i 8 år - eftersom jag inte har nån utbildningsbakgrund inom HR. Fast sen blev jag inbjuden att delta i det här nätverket och tyckte att det verkade intressant, så jag frågade min chef vad hon tyckte. Hon tyckte det var en lysande idé att se till att nätverka och skaffa lite mer kunskap om Danmark, så vips blev jag anmäld och nu var det alltså dags för en första träff. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle hålla lite låg profil såhär första gången men det lyckades jag inte alls med utan kastade mig glatt in i diskussioner och frågor. Kul! Och jodå, jag vet visst en hel massa om HR- även i Danmark...

Sen snabbade jag mig hem, alla transportmedel samarbetade som tur var, bytte kläder och cyklade ner till Bulltofta för pass med Runacademy. Att vara löpcoach är såklart inget som jag upplever som omöjligt nu längre - men för tjejen som hatade att springa tills hon var 35 är det ändå rätt så coolt att ha blivit den som coachar andra :-) Kvällens pass var superroligt, en riktig höjdare. Det bestod av 6 olika block om 4 minuter med intervaller av olika längd - från snabba 15 sekunder till 4 minuter tröskel. Otroligt roligt pass, men jag undrar om jag kommer kunna somna sen, känner mig hyfsat uppe i varv :-D

Så - ibland kan man kika tillbaka och titta på sitt eget liv och inse att i dag gör jag ju saker som jag hade tänkt var omöjliga för ett år sen, eller tre eller fem. Och ju fler omöjliga saker du har gjort, desto fler kommer faktiskt att bli möjliga. Sluta aldrig våga, för tänk om det går?

Man kan inte alltid vara lycklig, men man kan nästan alltid vara glad

Det har varit en tuff vecka. Fullt ös hela vägen, på jobbet och privat. NMT måndag kväll, Runacademy tisdag, "ledig" kväll onsdag, familjebesök torsdag, awesome after work fredag, NMT provapåpass i dag. Men ändå har jag lyckats hålla humöret uppe och klämma in mina 30 minuters träning varje dag. Måndag morgon var jag på gymmet, tisdag morgon helgarderade jag med ett gympass för säkerhets skull eftersom jag inte visste om jag skulle ha möjlighet att delta i Runacademy-passet eller inte. Det var ett par-pass - men jag var ledare i tuffa gruppen och självklart var de ojämnt antal så jag fick vara med och fick en rejäl genomkörare!

Genast gav jag mig själv ledigt från onsdagens morgonjogg och ägnade en halvtimme åt yogamattan på eftermiddagen i stället. Torsdag morgon var jag ute och sprang med ganska pigga ben och cyklade sedan hem i tidernas motvind med cykelväskan full av sushi inför besök av mamma, syrra och syskonbarn. Intensiv kväll! Även fredagen inleddes med ett tungt benpass på gymmet. Jag har tröttnat på att kriga om skivstång och rack i stora gymmet och insett att det sällan används i tjejgymmet så jag snodde racket därinne i stället och rockade loss med marklyft och knäböj. Härligt pass! Fick tyvärr skynda mig lite för att bli kvar i tid för att passa min frukost-date med kollegorna, annars hade jag kunnat fortsätta leka en stund till.....

Med fredagsjobbet överstökat cyklade jag hem i motvinden (en gång till) och hann andas, packa ur väskan och ställa om hjärnan till "helg-mode". Cyklade sen bort till Lokstallarna för after-work-dejt med Sarah. Vilken höjdare! Jag har varit nyfiken på vad Nordic Street Food har för sig i Lokstallarna men inte tagit mig dit. Det är... otippat, liksom. Man cyklar ut längs rader med gamla gulliga hus, passerar en gigantisk uppställningsplats för bussar och precis när man tänker att det här, det måste vara fel, DÅ ser man en skylt. Och en snitslad bana av skyltar leder in till rätt ände av ett lokstall där kvällssolen lyser in, det finns pommes och sliders och öl och gött häng! Vi hamnade på ena änden av ett långbord där det rasade in människor som Sarah kände (utan att nån hade stämt träff ens) och satt och njöt av godsaker och öl och .... bara hängde. Så skönt sätt att avsluta veckan!

En annan bra grej med after work är ju att man är hemma i tid så jag var hemma vid åtta för mysbyxehäng med temugg och katter ;-) Tidig läggning = tidigt vaken, planering av Runacademy-pass och frukost före åtta liksom. Äventyr till Lund (lite stängda vägar) för NMT-prova-på, fullt ös i vårsolen!

Och sen då - är jag glad? Hela tiden? Det är väl självklart att jag tycker det är tufft när Joakim är borta över en helg och det är inte jättekul med en ensam fredag kväll och lördag morgon när man vet att vi ses först om en vecka. Lycklig - nej, långt i från. Men jag försöker vara glad. Jag tar tag i mig själv när jag börjar deppa ihop och jag tänker inte tycka synd om mig. Jag har tak över huvudet, katterna som sällskap, vänner att hänga med, en stark och hållbar kropp, mat i kylskåpet, flera roliga jobb - jag har det faktiskt ganska bra. Dessutom är jag en vuxen människa och kapabel att klara mig själv två veckor i taget - eller mer, om det skulle behövas. Inget blir bättre av att jag tycker synd om mig, det gör snarast livet tråkigare.

Hantera vardag är busenkelt, det har jag rutin på. Helgerna är svårare men jag gör vad jag kan för att fylla dem med "guldkant". I dag med några lyxiga tidningar och ett glas vin till middagen, i morgon får vi se vad jag kan hitta på, men kanske tidigt pass på gymmet och finfrukost kan vara nåt. Det finns alltid möjligheter!

Vägen tillbaka till normalläge

Jag klarade det! Torsdag lunch skickade jag in den rapporteringen som dominerade hela veckan och började sedan jobba på att komma ikapp med allt annat som fått stå åt sidan. Jag är helt klart inte i mål men det kommer nog.

Att hjärnan är stresspåverkad tvivlar jag inte på. Alla drömmar natten mot fredag handlade antingen om att knappa in data eller om att inte klara av grejer. Försökte rädda kattungar från att svälta ihjäl, släpade tunga slädar lastade med viktskivor ute i trafiken och kämpade i motvind. Tufft läge alltså! I går försökte jag verkligen vara fokuserad och ordningsam men det blev lite spretigt - och resultatet var att jag vaknade klockan sex i morse och funderade på inrapportering av pensionsgrundade löner. Lönt......

Men hursomhelst har dagen i dag varit en bra återhämtningsdag. Frukost i soffan. Lite ärenden och en runda på affären, lunch hemma och så packade vi träningsväskorna och njöt av 75 minuters träning i ett folktomt gym. Så skönt! Ryggen fick en rejäl omgång kärlek som den behövde, det är återigen den som tar mest stryk när jag inte tränar regelbundet.

Hem till semlefika och lite vila innan vi begav oss ut i köket för att laga en fantastisk fiskgryta som var himmelskt god och kommer följas upp av kladdkaka och glass så snart mat och vin har sjunkit undan lite. Stressnivån är lägre, käkarna inte längre krampaktigt ihopbitna och nackspärren har släppt. Nu ska bara hjärnan ikapp. Men den får ytterligare en dag med kärlek i morgon så ska vi se om inte det tar sig!

Sänk stressnivån med "självcoaching".

Jag håller just nu på med en arbetsuppgift som jag ogillar. Varför?
- den har ett extremt dåligt och icke-funktionellt systemstöd
- den indatan jag ska leverera får jag inte i ett funktionellt format utan måste själv greja med formler och datakopiering för att få rätt på det
- jag ser inte att uppgiften tillför något värde för mig
- jag lär mig inte något av att utföra den (jo, jag blir lite bättre på vissa formler i Excel...)
- enda anledningen att jag löser uppgiften är för att nån annan annars måste göra det och jag har eventuellt lite, lite bättre tid så jag inte måste göra det på kvällar

Inte nog med att jag ogillar uppgiften, den får mig också att känna mig stressad. Varför?
- kombinationen av dåligt systemstöd, dålig indata och ingen hjälp att få känns allt för bekant
- deadline är ganska kort och uppgiften måste tryckas in bland en massa annat
- min enda drivkraft att lösa den är dåligt samvete, om jag inte löser den behöver nån annan jobba kvällar och kan inte vara hemma med sina barn

Den som känner till varför man bränner ut sig torde se ganska tydligt vad som händer ovan. Ingen möjlighet att delegera, "måste" göra allting själv plus drivkraft dåligt samvete. Precis, exakt den kombinationen som drev mig in i den berömda väggen för exakt sju år sen. Tror ni kroppen känner igen de dåliga vibbarna? Jag märker det rätt tydligt, i alla fall. Jag blir snarstucken, stressad, frustrerad, småilsken. Jag VILL verkligen inte. Fast nu när jag vet varför jag inte vill är det lite lättare att förstå varför. Att jag reagerar inte bara på det som är just nu utan också allt möjligt gammalt som "sitter kvar".

Klarar jag att vända känslan? Kanske. Det jag i alla fall kan göra är att försöka minska stress på alla andra områden. Inte pressa mig för mycket. I morgon var jag egentligen inbokad på ett morgonpass på gymmet men jag bokade av det för att slippa ha en tidig tid att passa. I morse fick jag lägga tio minuter extra på att tina cykellås med hårfönen, i natt övernattar cykeln i hallen så slipper jag det extramomentet. Plus att jag har flera växlar att välja på när jag cyklar till jobbet, bara en sån sak!

Dessutom vägrar jag att få panik över deadline. Jag hinner det jag hinner. Eftersom systemstödet är dåligt och opraktiskt tar det oproportionerligt lång tid att lägga in datan. Uppgiften är inte så viktig för mig att jag tänker sitta och jobba hela kvällen. Nej, jag gör det jag har möjlighet att göra på den tiden jag har till mitt förfogande och hinner jag inte får nån annan avlasta. Punkt.

Tre steg till självcoaching:
1) Vad är det som gör mig obekväm eller stressad i situationen?
2) Varför stressar det mig? Påminner det om något?
3) Vad kan jag själv göra åt det?

Och viktigast såklart: ACCEPTERA. Det är som det är av en anledning. Kroppen och hjärnan har värsta hästminnet och reagerar i förtid på situationer som tidigare har lett käpprätt åt pipsvängen. Tacka hjärnan för det, uppskatta dens klokhet och dens inbyggda varningssystem. Men tänk också att du själv tar kommandot. Så fort du vet varför är det lättare att ta hand om.

Således: Läggdags med en sömnmeditation för att somna lätt utan en massa tankar som kör runt i huvudet. Läggdags i tid för att hinna sova tillräckligt. Sen tar vi nya tag i morgon. Visst?

Rosa morgonhimmel över hustaken i morse. Underbart!

Dålig projektledning på det här bygget!

Holy moly vilken vecka. Jag visste när jag påbörjade den att den skulle bli tuff men så här tuff? Hjälp.

Dagar med möten. Inte sådär organiserat heller utan möten lite "strösslade" ut i kalendern så att jag får en halvtimme eller kanske trekvart vid skrivbordet. Tillräckligt med tid för att släcka bränder och bli stressad över inboxens status men inte tillräckligt med tid för att hinna med lite mer tids- och koncentrationskrävande uppgifter. Inte heller tillräckligt med tid för att göra sånt jag egentligen skulle göra denna vecka.

På det en ganska utmanande privat planering med två NMT-pass (plus ett i morgon), fem PT-pass och ett träningspass med Runner's World och #Challenge21K. Som grädde på moset bet jag sönder en tand måndag förmiddag så i pusslet var jag tvungen att få plats för ett akut tandläkarbesök också. Tack för det, typ...

På nåt vis fick jag ihop det ändå. Onsdag morgon ruskade jag på huvudet över min dåliga planering, bet ihop och gick och gjorde allt som skulle göras. Åkte till kontoret, levererade ett PT-pass, bytte om, jobbade nån timme, cyklade till tandläkaren, fixade tanden, cyklade retur via lunchtakeaway, åt lunch vid tangentbordet, jobbade lite till och fick undan det mest brådskande, gick på möte, SPRANG ut från mötet och slängde ihop mina grejer och cyklade hem. 45 minuters "vändtid" hemma - klädbyte, packa om, minimellanmål. Ner i bilen, mot stan för träningspass. Jag var SÅ nära att stanna hemma men jag är så glad att jag åkte iväg för veckans chans att låta nån annan sköta min träning. Att få nöta teknikövningar och springa snabba intervaller med 40 andra tjejer, flåsa och kämpa tillsammans och ge varandra high five efter avslutat träningspass. Yes!

Sen blev det torsdag och veckans enda dag då jag faktiskt hade 4 sammanhängande timmar vid skrivbordet och tid att luncha med mina kollegor. Vilken lyx. Jag pluggade in lurar med bra musik och hittade mitt fokus, mitt flow. Betade av uppgift efter uppgift, noterade på checklistor, svarade på mails. Lunchrast, sen på't igen. Ett kort möte, på't igen. Lämnade kontoret med "inbox zero" och en go' känsla, hann äta riktig mat också innan jag åkte till Lund och höll NMT-pass och handlade på hemvägen.

Fast i dag gick det åt pipsvängen igen! Jag prioriterade tidig morgonjogg för att vara "klar" för dagen när jag kom hem. Funkade lysande och var faktiskt rätt skönt! Sen mot jobbet där jag satt i möten hela dagen och tvingades lämna bygget utan att ha tömt inboxen :-( Levererade ett PT-pass och cyklade sedan hem till helg. Äntligen.

Jag har inte hunnit till gymmet, det har varit stört omöjligt. Men jag har hittat minst en halvtimme per dag för egen träning varje dag. Veckans lågvattenmärke var väl torsdagen då det blev en halvtimmes yoga men annars har jag tuggat på ganska bra tycker jag och är nöjd med min insats.

Projektledaren som har planerat den här veckan får dock inte godkänt. Inte alls faktiskt. Det får inte se ut så här. Det får inte vara så stökigt, så intensivt, det ska finnas tid för återhämtning och middag ska vara mer än en leverpastejmacka vid köksbänken klockan halv nio på kvällen. Gör om, gör rätt. Nästa vecka ser betydligt mindre sinnessjuk ut och jag har redan hittat "mina" utrymmen för egen träning. Det ska kännas bättre än så här.

Men först tar vi helg - ensamhelg, för Joakim är på övning. Jag har bestämt mig för att njuta av tiden och fokusera på roliga grejer och återhämtning. Jag ska bara leverera ytterligare ett NMT-pass i morgon förmiddag, sedan är resten av helgen min egen för det som faller mig in. Ja, och så måste jag ta ikapp lite praktiska grejer som inte har blivit hanterade i veckan - typ tvätt och sånt ;o)

Carpe 2018! - Årskrönika 2017

Ja då har vi passerat in i ett nytt år. 2018, alltså. Framför mig har jag tre månader då jag konsekvent kommer skriva fel datum ;-) och jag tänkte försöka mig på en summering av 2017. Jag har gjort ett mer privat bokslut för 2017 och fick tips om YearCompass som jag kan rekommendera om ni vill lägga lite tid på att avsluta året och fundera över vad ni vill göra med kommande år!

En av övningarna i YearCompass är att beskriva det gångna ordet med 3 ord. För 2017 blev det Fartfyllt, Livspussel, och Självinsikt. För det är lite med känslan av "andan i halsen" och "just-in-time" att jag har tagit mig igenom 2017 och samtidigt har jag lärt mig oerhört mycket om mig själv. Genomgående känner jag också att året har varit positivt och jag har varit rätt så lycklig största delen av året. Det betyder att jag inte stänger dörren till 2017 med "puh, nu är det över, 2018 ska bli bättre" utan snarare med tacksamhet och tankar om att fortsätt 2018 lite i samma spår. En go' känsla, helt enkelt.

Jag inledde 2016 med att köra 21 dagar med yoga med start på juldagen så yogan var ett konstant inslag under halva januari. Ja, jag har tappat den vanan igen, bara att konstatera.... Dessutom hade jag skaffat kort i simhallen och började simträna på allvar och så var det en del löpning också plus att det var vardag med fullt ös direkt efter trettonhelgen. I slutet av januari fick vi en vattenskada i köket och diverse härjande pågick i nån månad för att få ordning på försäkringar och hantverkare och sånt.

Februari bjöd på en hälsokontroll med fina resultat, underbar traillöpning i djupsnö i Skrylle (det var så himla kul så jag hoppas det tänker snöa ordentligt även i vinter!) och en hel del träning på gymmet. Mars började med Stävie Trail, fortsatte med en lånad elcykel som gav mersmak och så lyckades jag äntligen få tid hos en specialist för bedömning av det som jag själv hade diagnosticerat som ljumskbråck.

Jag hade världens tur och fick en operationstid redan första veckan i april, en helt okomplicerad operation och nån veckas vila innan jag matade på igen. Under tiden bokade jag en sista-minuten-träningsresa med Springtime till Portugal och sista veckan i april åkte jag alltså ner till Monte Gordo alldeles ensam för en njutarvecka! Det var helt fantastiskt. Jag träffade på Malin, Maria och Cecilia redan första dagen och vi hade en underbar vecka inkl. födelsedagsfirande för mig, rullskidåkning, 14 km bergslöpning m.m. Awesomesauce!

Sen blev det maj och nån gång under våren hade jag anmält mig till BUS och nu var det dags att steppa upp träningen med bara två månader kvar. Jag sprang Wings for Life och hann med många fler kilometer än jag hade tänkt mig innan mållinjen kom ikapp. Joakim och jag körde 5 x 5 km på Bulltofta som ultra-träning och så harvade jag mig igenom St Hans Extreme utan att avlida. Maj månad var dessutom rätt intensiv på instruktörs- och PT-fronten men byggde nog bra med tålighet.

 Juni och en månad kvar till BUS. Juni var vansinnigt intensiv på jobbet och jag fick pussla som en galning för att få in min planerade träning. Gymmet blev nog lite lidande och fokus låg mer på prehab än renodlad styrka. Vi sprang episkt långpass i Genarp och blev supertrötta båda två, firade midsommar i lugn och ro och förberedde för juli och semester.

Första juliveckan var laddning för BUS. Sen åkte vi och sprang och det var så otroligt kul så jag ska göra om det i år. All gemensam pepp på varvningsområdet var så himla härlig och även om jag var helt färdig i fötterna så vill jag göra det igen. PLUS att jag samlade in nästan 6000 kr till Tjejmarathons insamling eftersom jag lockade en massa människor att sponsra mig med x kr/km på BUS. Det var ändå lite coolt! Sen hade jag bara en jobbuppgift kvar innan semestern - att presentera hälsostrategi på ledningsgruppsmöte.

Semester då. Vi åkte till Åre. Fjällsommar och blandat väder. Långkalsonger i juli och Åreskutan i strålande sol. Downhillcykling och zipline. Pizza i fjällstuga. Hemfärd med övernattning i Örebro och en oväntad god middag. Hem till backintervaller i kossabacken, gymmet, några dagars inhopp på jobbet och så en augustivecka med renovering av vardagsrummet. Som jag fortfarande tokälskar.

Augusti - återfinna rytmen som gräsänka, uppstart med Fitnesscoachens löparskola, tillbaka till NMT, ledarträff Runacademy och planering av provapåpass. Efter provapåpasset var jag plötsligt inte längre vanlig ledare utan platschef då platschefen hade hoppat av uppgiften. Gulp. Det blev liksom lite mycket där. September präglades av detta, det var galet intensivt och jag försökte bara hålla ihop alla trådar. Sen kom jag på att jag ville springa Österlenmaran så då var det långpassdags igen ju! Joakim var iväg på diverse övningar och borta över helger och sånt så jag styrde upp mitt eget liv, sprang 42 km en helg och 34 km fördelat på ett kvälls- och ett morgonpass en annan helg.

Oktober inleddes med Malmö Halvmarathon som långpass inför maran och jag tassade glatt runt på strax under 2 timmar och hade det superskönt. Höstrusket infann sig och nånstans här började jag räkna ut att jag blev dyngsur i snitt tre gånger per vecka, särskilt mina torsdagslöpgrupper sprang pass efter pass i ösregn. Jag lyckades bli någotsånär förberedd inför Österlenmaran som inledde november men hade verkligen ingen bra dag just den dagen och krigade mig igenom alla 44 km (maraton med bonuskilometer....nja...). Sen var det tillbaka till instruktörsjobb och så hade vi lite halvspontant bokat en vecka på Playitas också så vi hjälpte varandra med att få fart på styrketräningen igen. På det landade ytterligare tre jobbprojekt i mitt knä så jag hade att göra i november också.

December inleddes med en magisk Atletvecka på Playitas. Himmelriket. Massor med tuff träning, blandat väder, mycket mat, mycket skratt, bara härligt. Sen kom vi hem och jag betade av två supertuffa jobbveckor innan det blev jullov och ledighet! Jag har inte hunnit med att gå på de där gruppträningspassen jag tänkte mig, mest har jag sysslat med återhämtning på all ledig tid. Det behövdes antagligen. För när jag kikar tillbaka över året så är ändå "fartfyllt" och "livspussel" rätt så dominerande vecka efter vecka! Men nu har vi firat nyår och vänt blad till 2018, och ledordet för 2018 är "framdrift" för min del. Jag vet att det kommer fortsätta vara fullt ös och jag är redo för det.

Prioritering och planering kommer också under 2018 att vara viktiga pusselbitar för att jag ska få ihop det. Var Joakim kommer befinna sig under året är tills vidare oklart men antagligen inte här i alla fall. Men jag (och vi) ska fortsätta göra det bästa möjliga av det. Gott nytt år!

Atletveckan 2017. Same, same, but different!

Det blev några otroligt intensiva dagar för att få november månad "i mål" och preppa för ledighet men sen så. Kom hem vid sexsnåret på fredagen (1 december) till nästan färdig middag och började sedan tvätta och skriva listor. Lördag hade vi hela packningen utspridd över dubbelsängen men fick ner allting till slut och söndag morgon strax före sex gav vi oss av mot Kastrup. Hett tips är att kolla om de har parkeringskampanj på P7 om man ändå ska betala för parkering, det var absolut värt att slippa gå utomhus mellan terminal och parkeringsplats!

Vi var redan incheckade hemifrån och behövde bara hämta ut boarding-kort och bagagetags och lämna väskorna, sen var vi redo för resan. Vis av erfarenhet intog vi en stabil frukost där vid sjusnåret på Lagkagehuset eftersom planet skulle avgå först 08.30 och det tar minst en timme innan frukosten serveras ombord. Flygresan var totalt ospännande för övrigt men väl framme var det skönt och varmt! Transfer gick utan problem och även incheckningen var smidig men rummet var såklart inte färdigt före kl. 15. Vi parkerade väskorna i bagagerummet och gick och åt lunch på terrassen i stället. Linbanan på hotellet som brukar vara opålitlig var nu helt stängd och vi fick vänta på att bli skjutsade upp till rummet med bil innan vi kunde göra oss hemmastadda. Snabbt klädbyte och sedvanlig promenad till affären för att handla vatten och andra nödvändigheter och så drog Joakim med mig ut på en löprunda som blev runt 5 km. Dusch, vila, kvällsmingel, middag, godnatt.

Atletveckan var upplagd för Stockholmsresenärer som anländer på måndagar, således var vi "utan schema" första dygnet. Vi valde att delta på morgonjogg vid 8 (knappt 5 km men jäkligt många backar!), ett X-cord-pass och ett löpteknikpass med sprintinriktning. Sen hade vi vårt första komigångpass för Atletveckan kl. 17 och träffade vår grupp. Totalt 11 deltagare under ledning av coach Gyula, minus coach Boris denna gången pga sjukdom tyvärr. Blandade åldrar och erfarenhet i vanlig ordning men betydligt fler killar än förra året. 

Sen gick veckan i ett, helt enkelt! Alla dagar inleddes med morgoncardio som var växelvis PW/jogg och simning. Simning utan ångest för min del, jag plaskade på i lugnt tempo och fick lite teknikhjälp av Gyula. PW skippade vi en morgon då vi var supertrötta. Efter stadig frukost hade vi atletpass kl. 10 med fokus på skivstångsteknik, kl. 11 var det ett "mellanpass" som kunde vara X-cord, koordination, snabbhet eller annat matnyttigt. Kl 12 var det utomhusträning på schemat med vattenredskap eller gummiband, ibland lite mera teknikfokus och ibland tuffare. Särskilt minnesvärt var det när jag körde gummibandslöpning med Gyula som väger 30 kg mer än jag och jag knappt orkade hålla emot när han drog på!

Vi hade lunchrast och siesta från 13-16 och hade sen två eftermiddagspass. Det första i gymmet och det andra på TC6 eller utomhus beroende på upplägg och gärna med inslag av någon form av WOD för att avsluta dagen lite mera intensivt. En dag körde vi en team-övning med 4 personer per team. Teamet skulle göra 100 wallballs, 8 drag med släde fram och tillbaka, 800 m rodd, 100 boxjump-burpees, 100 kcal cykling på airbike. Under wallballs, rodd och boxjump-burpees skulle två teammedlemmar hålla en skivstång (70 kg för vår del) uppe hela tiden och under cyklingen skulle två personer göra marklyft med den. Lagen hade lite olika antal på övningarna och även olika vikter beroende på lagets sammansättning, Joakim var t ex i ett rent herrlag som fick hårdare jobb att göra än mitt mixlag och damlaget.

Lördag var "challenge day". Vanligtvis sista dagen i veckan men Gyula hade helt vänligt styrt om schemat och bytt plats på lördag och söndag för att vi skulle kunna vara med. Jag tror jag är tacksam för det även om det var en tuff dag!

Vi inledde med 1000 m simning på tid kl. 7 på morgonen. Sedan snabb frukost, ombyte, packning av dagens grejer och så cykling med start vid nio. 44 km landsväg senare lämnade vi cyklarna, bytte lite kläder och skulle sen ut och springa. Lighthouse Run. 14 km mitt på dagen i ganska tuff värme - först 3 km slakmota, sen lite utför, sen lätt uppför igen och sista 800 m brutal stigning (jag gick...). Upp till fyren och vända, sen ner igen. Brant utför = stumma ben, uppför mitt i var riktigt tufft och så sista biten mestadels utför. Jag tror det tog runt 1½ timme och jag var TRÖTT och varm. Hinkade kallt vatten och en cola innan Joakim och jag kastade oss i Atlanten och följde upp med lunch i strandbaren.

Där kunde man ju tro att dagen var över för den träningsdosen var väl rätt lagom. Men icke. Vi träffades igen kvart i tre för tre timmars "outdoor challenge". Lustigt nog inledde vi inne i gymmet i våra tre lag som vi hade sen innan (med ett byte), alla skulle maxa i bänkpress och sedan skulle alla göra max antal armhävningar. Det tog ungefär 40 minuter, sen traskade vi med varsin "lagpåse" upp i TC6 där varje lag hämtade en pinne och två sandsäckar som skulle med hela vägen. Därefter följde en lång PW/jogg med alla dessa grejer som vi bytte plats på inom laget, vi hade lite pauser då vi fick äta och dricka enligt instruktion (inte äta när det bara är drickapaus, då blir det burpees som straff) och lite styrkestopp där vi körde en himla massa benböj och utfall innan vi gick vidare. Vi avslutade med några sprinter på stranden och en "bära varandra-övning" innan vi skålade i bubbel och traskade upp till spa't där vi hann bada bubbelpool och bastu i typ 40 minuter.

Efter det hann vi ungefär upp till rummet och slänga svettiga kläder på golvet och hänga handdukar på tork, fixa håret lite och ta med det vi behövde för kvällen. Sedvanligt mingel (atletgänget kastade sig över chipsen!), skål och avtackning innan Atleterna vandrade till Las Playitas och åt finmiddag på strandpromenaden. Långbord, helstekt fisk, kanariska skrynkelpotatisar, mojo, aioli och hemlagad efterrätt. Trötta, nöjda med dagen, ivrigt prat om träning och mat och allt möjligt annat. Och Gyula har visst numera bytt namn till Gula som restaurangen hade skrivit på bordsreserveringen :-)

Sen blev det tyvärr söndag och vi var nog lika griniga båda två över detta faktum. Vi åt frukost med gänget och kramade hejdå innan vi gick och packade ihop oss. Checkade ut, lämnade väskorna och tog en promenad runt området i lugn och ro innan vi väntade på bussen till flygplatsen. Alltid lika vemodigt att lämna detta paradis!

Det var en fantastiskt rolig vecka och den här gången kände jag mig trygg och okej med allting. Inte så mycket utanför komfortzonen, mer av "jaha, det här gjorde vi förra året och jag har inte övat tillräckligt men det går nog ändå!" och fokus på bra träning. Hög aktivitetsnivå, mod att ta en tyngre vikt, ett bredare gummiband, prova lite mer varje gång. Gyula konstaterade en bra utveckling - och då har jag ändå inte tränat på en massa jag borde träna på sedan i somras. 








Resten av december ska jag bara ha roligt tänkte jag. Jag har 32 km löpning kvar tills jag har klarat mitt årsmål och det ska jag väl greja på tre veckor utan några större problem, det står lite reflexlöpning på schemat i veckan och traditionsenligt ska det ju springas både på julafton och nyårsafton så det känns helt klart överkomligt. Annars tänkte jag lägga fokus på rörlighet och koordination med hjälp av Yogobe. Lust och glädje får styra, efter att ha betat av mastiga 32 pass på 7 dagar så kommer det behövas lite omsorg om kroppen också. Så får vi se vad jag ska hitta på under 2018 sen!




Nu - åter till vardagen. Människokläder på. Fixa egen frukost och middag. Duka av och diska. Tvätta berget av tvätt som hängde med hem efter resan. Tänka med längtan på rosa soluppgångar över Atlanten när det bara är grått utanför fönstret, acceptera vintertights och jacka i stället för shorts och t-shirt på morgonrundan. Klappa egna katter, dricka riktigt te men kanske smyglängta lite efter café con leche eller en smoothie på poolterrassen ibland. Ha tankat fullt med solenergi och träningsglädje och inspiration till hela vintern. Det är ändå bra grejer!

Hurra, vilken helg!

Trots att vädret har visat sig från sin allra äckligaste sida har det varit en rätt bra helg här på bygget.

Inledde med Excelkurs hela fredagen. Det kan ju låta väldigt torrt men det är onekligen rätt skönt att kunna fokusera på att lära sig nya grejer en hel dag och få datorn att göra som man har tänkt sig med siffrorna! Cyklade hem, undrade om jag skulle springa en sväng men kände mig sliten och vilade i stället. Satt i soffan med fötterna uppe, drack ett glas vin och klappade katter. Joakim var på övning och lämnade Göteborg först vid halv åtta så jag satt uppe och väntade på att han skulle komma hem även om jag höll på att somna.

Sov tungt, vaknade innan klockan ringde till riktigt grisväder. Kallt, blåsigt och våldsamma regnskurar. Men jag var uppsatt som instruktör på dagens NMT-pass så det fanns inga ursäkter utan det var bara på med understället under instruktörsuniformen och iväg! Nån optimist bland deltagarna påstod att det skulle klarna upp vid tio men det visade sig vara lögn. Vi hade ösregn och snöblandat regn i princip under hela passet men med nio taggade deltagare gick det bra att hålla ångan uppe!

Cyklade hem, blev varm, tjurade lite. För en dusch efter instruktörstjänst är ju i princip en "tomdusch" och jag sprang ju ingen fredagsrunda.... Understället var ändå på, jag bytte strumpor, drog på mig tights utan på långkalsongerna, extratröja och vattentålig löparjacka och gav mig ut en runda. Ambitionen var typ 3 km men det gick ändå ganska bra så jag lyckades springa hela 7,5 km med bra känsla trots lite tunga ben. Bra!

Sen var det varken värre eller bättre än att det blev ytterligare en tredje sväng ner till Bulltofta denna dag för jag skulle möta upp Sara som hade jordnötssmör till mig från Big Spoon Roasters. Vinterns stash är på plats i skafferiskåpet :-) 

En inte-så-sen lördagkväll blev det och så vaknade vi tidigt i dag som vanligt vilket betydde att vi befann oss i gymmet före halv tio. Jag spenderade 80 minuter med att jobba igenom rygg och mage i lugn och ro. Axelprehab, latsdrag, rodd i olika vinklar och enarmsrodd med rotation, L-Y-T, diagonallyft och ett antal magövningar innan jag tyckte att det räckte. Jag hade ont i musklerna runt vänsteraxeln innan passet men efteråt kändes det mycket bättre och spänningarna upp mot nacken släpper också fint nu när jag aktiverar rätt muskler.

Från gymmet åkte vi iväg och bytte till vinterhjul (det verkar liksom vara dags för det nu) och sen hem för lunch och lite praktiskt arbete. Tvätt och organisering av mat, typ. Stort fokus på återhämtning och "bara vara"-tid vilket vi nog behövde båda två. Kroppen funkar, bara jag ser till att sova tillräckligt (helt ärligt så behöver jag absolut mera sömn nu när det är så mörkt!) och äta ordentligt så kommande två veckor ska jag se till att sköta markservicen. Planera veckan, planera träning, planera mat, så flyter allting så mycket lättare!

Bara gå och gör det.

Träningsvärken gjorde sig påmind i morse. Det var stelt att ta sig ur sängen alltså! Men det var inte mycket att be för, jag måste styrketräna inför kommande träningsresa så bara att bita ihop. Frukostsmoothie, en mugg te, nyheter, upp på cykeln och mot gymmet.

Kom in på gymmet strax efter sju, bytte lite kläder, värmde upp. Typ tre gånger så mycket folk där i dag jämfört med i går samma tid, why? Men det var ingen som störde mig så jag tuggade mig igenom mitt pass. Axelprehab, bänkpress (fy helvete så dåligt det gick, bänkpress är verkligen färskvara!), smalbänk, militärpress i smith, sidolyft i kabelmaskin, smala armhävningar på Bosu och lite bicepscurls på det.

Dusch och fix, macka och kaffe med på vägen, till kontoret. Ytterligare en effektiv dag då jag betade av ett telefonmöte och några nödvändiga samtal, planerade nästa vecka och kollade läget inför morgondagens kurs. Cyklade hem med fullastad pakethållare (träningsväska + datorväska), landade hemma en halvtimme innan jag bestämde mig för att få lite andra måsten överstökade.

För det är influensasäsong och eftersom jag tillhör riskgrupp i och med min astmadiagnos så var det bara att pallra sig iväg till vårdcentralens drop-in vaccinering. Jag hoppade över det förra året men fick sträng tillsägelse av astmasköterskan att se till att prioritera det framöver. Dessutom vet jag själv hur himla risig jag blir när jag får influensa och hur lång tid det tar innan luftvägarna återgår till normalfunktion så jag förstår ju att det är en klok prioritering. Men jag höll på att vända i dörren när jag såg flocken av pensionärer därinne.... Medan jag väntade på min tur kom det ytterligare två minibusslaster dessutom. Hjälp! Jag stod ut, fick min spruta, satt lydigt kvar i tio minuter och visade att jag inte svimmade och sen cyklade jag hem.

Soppa och grillad macka blev det till middag innan jag bet ihop en gång till och gick ett varv med dammsugaren - faktiskt för första gången sen jag skaffade städhjälp men nu behövde soffan saneras på katthår. Ändå skönt att slippa städa på riktigt och bara göra en snabb vända på ytan! Fast jag ångrade att jag inte gjorde det i går, det var inte jättefestligt att traska upp och ner i trappor med dammsugaren ;-)

Med alla tre jobbiga grejer avklarade så landade jag i soffan med kvällens efterrätt: pannkakor med glass. Helt rimligt efter att ha tagit upp kampen sådär, tycker jag! Och i morgon är det FREDAG!

Det går upp, och det går ner....

Gårdagen var oväntat tuff. Jag fick feedback och ganska brutal sådan i Runacademys medlemsenkät. Tyvärr anonym feedback som jag tycker kan vara svårhanterad ibland. Jag blev uppriktigt ledsen över att en av våra löpare har upplevt mig så som hen säger. Jag önskar så att vederbörande hade pratat med mig och återkoppla direkt i stället för att skriva det i en enkät, det hade varit hundra gånger enklare att hantera, men nu blev det så här.

Jag tappade andan för en stund, tappade tron på mig själv och kände mig något detroniserad på kvällens pass. Lite försiktigare, lite mera passiv, för att inte göra "mera fel" innan jag hade hunnit fundera ordentligt på saken. Det blev tack vare passets upplägg ett ganska bra pass - deltagarna sprang kort, medel och lång backe och vi ledare stod kvar vid var sin backe medan deltagarna förflyttade sig från backe till backe. Avslutade passet, handlade på hemvägen, landade hemma i soffan med ostkaka och en kanna te och mina funderingar. Förflyttade mig från försvar till förståelse och vilja att förändra, till "så vill jag verkligen inte ha det" och "hur kan jag göra annorlunda". Såklart jättesvårt att veta om jag gör rätt eftersom jag inte vet om jag förstått rätt - men jag gör mitt bästa!

La mig tidigt, med allting redo och packat för en tidig start denna morgon. Väckarklocka, cykelkläder på, snabbfrukost, iväg - in på gymmet prick sju för snabbt ombyte och ett benpass. Värmde upp med rörlighetsövningar och benpress, tänkte strunta i att gymmet såg ut som hejkomochhjälpmig med viktskivor och stänger överallt men klarade inte av det. Omöjligt att hålla fokus när det är KAOS runtomkring. La fyra minuter på att plocka undan och sen var jag tvungen att gå och marklyfta lite för att lugna ner mig innan jag fortsatte passet! Utfallsgång i två varianter, finska pinnar, nedkliv från box (enklare variant på enbensböj), lite höftprehab och bollindrag för baksidan. Exakt en timme senare susade jag in i omklädningsrummet, bytte till utekläder, cyklade till kontoret, dumpade väskan och bytte jacka innan jag mötte upp en kollega ute för 45 minuters löpcoaching.

Löpcoaching på arbetstid? YES. För min chef har okejat att jag lägger mina onsdagar på att vara tillgänglig för organisationen i några månader. Löpcoaching, utefys, gruppträning, föreläsningar, kostrådgivning. Ett helt smörgåsbord för den som vill jobba med olika delar i hälsopusslet. Lite mjukstart nu innan folk har fattat att det går, att de får - men det kommer ta fart så småningom. Efter löpcoachingen hade jag tio minuter innan jag skulle på möte så det fick bli möte i träningskläder då jag prioriterade mötesförberedelse högre än duschen! Efter det mötet landade min chef några rejäla arbetsuppgifter i mitt knä som jag sa ja tack till men sen sa att nu får jag gå och duscha så jag känner mig mänsklig innan jag tar tag i det här. Responsen? "Bra där. Egen syrgasmask på innan du räddar andra!" Precis så :-D

Kastade mig sedan in i arbetsuppgifterna och fick undan otroligt mycket mellan telefonsamtal och grejer, uppnådde den eftertraktade statusen "inbox zero" och avslutade dagen med kostrådgivning över en latte innan jag plockade ihop och gav mig hemåt. Hem och vända en kortis, sedan kuta runt hörnet till fotvårdaren. Long overdue, hejdå liktornar och döda naglar som borde ramlat av!

När jag kom hem kände jag att jo, nu har jag landat igen. I går tappade jag fotfästet för en stund men i dag har jag jobbat med saker jag är bra på, uträttat något, fått förtroende och ansvar, upplever att man tror på mig. Jag är bra nog - good enough. Jag fattar och accepterar att inte alla gillar mig, jag är beredd att jobba med det jag har fått feedback på men grundkänslan är ändå trygg och stabil. Jag är OK. Det är intressant hur lätt det är att stärka sin självkänsla om man bara får göra rätt saker - och hur mycket lättare det blir att ta negativa saker när den grundläggande känslan är positiv. I've got this.

Kvällen ska spenderas med återhämtning, katter och temugg, och en stund på yogamattan. Lite snäll rörlighet för att säkerställa att benen och ryggen inte är totalt stela i morgon även om känslan i benen just nu redan är så pass intressant att jag undrar om jag kan röra på mig i morgon!