Kebnekaise i Malmö - 75 varv i Kossabacken

Jag är lite osäker på hur det här projektet startade. Eller - jag vet att vi läste en artikel i Sydsvenskan om att våra grannar på Vandringsguiden skulle bestiga Kebnekaise i Kossabacken på Bulltofta, att de kallade det för #kebhemma och att Joakim och jag sprang förbi och tog ett varv med vandringsgänget. 

Sen var det nån som delade länken till artikeln i Runacademys ledargrupp och Sarah tyckte att det var en briljant idé och därifrån blev det lite snöbollseffekt! Elin och Isabel hakade på och Albert var nyfiken. Vi bestämde oss för att starta den 4 juli vid lunchtid och sen var det bara att vänta. Och läsa väderprognoser... 

Väderprognosen för i går var helt ärligt inte särskilt lysande, det såg ut som dagsregn ganska länge och det var väl cirka det vi fick också så vi fick packa efter väder. Elin fixade ett tält, vi träffades på Coop för att handla det sista och sen begav vi oss ut till backen. Reste tält, bytte kläder, förberedde allt runtomkring och enligt min klocka startade vi 11:44! 

Eftersom vi delade hage med korna (därav namnet Kossabacken såklart) så hade vi lite nyfikna besökare då och då under dagen..... 

Vi hade sedan innan bestämt oss för att dela upp de 75 varven vi skulle gå i 5 x 15 varv. 15 varv i taget, däremellan matpaus och en liten överraskning från nån av oss som vi turades om att dela ut. Efter första 15-blocket insåg vi också att vi behövde bli bättre på dricka och bestämde att påminna varandra om drickapaus vart femte varv. 

De första två timmarna vi höll på regnade det lite lätt emellanåt men var absolut njutbart och det gick bra att pausa för att äta. Sen gick det utför kan man säga - eller snarare, upplevelsen blev mer fjäll-autentisk för både vind och regn ökade timme för timme. Jag vet att i en av pauserna skulle jag ha i mig en RisiFrutti som jag intog hopkurad på huk med luvan uppe och i höghastighet för att den inte skulle bli utspädd! 

Vi fick sällskap på 20 varv av två Runacademy-löpare och Albert anslöt efter de första 15 varven och gjorde 60 varv och skötte sociala medier :-) Alltid bra med lite assistans där för den som har fullt upp med att räkna varv, få i sig energi och förflytta sig! Men trots regnet traskade vi på och vid varv 50 plockade vi fram den lilla vattentäta högtalaren och lite peppig musik för att hålla igång. 

Varv 60 var sista milstolpen, sista överraskningsutdelningen och nu återstod bara att göra de sista varven och planera målgången minutiöst. Vi hade hela vägen räknat varven med 75 glaskulor som vi förflyttade från en påse till en burk och så använde vi varvknappen på klockan som stöd för att veta var vi befann oss. När vi gick upp på varv 74 trodde jag faktiskt vi hade fler varv kvar men blev glatt överraskad över att det var dags att ta med bubbel och kåsor till toppen på det varvet. 

Sen var det bara sista varvet - tillsammans, Run to the Hills i högtalaren, segergest och YES! Vi klarade det! Skål i bubbel, fotosession och den sista turen ner, den sista kulan i burken. Tänk att det gick - det var kärvt, men det gick. Ca 6 timmar och 15 minuter och vi var dyngsura in på bara skinnet. Försöka sätta på sig en torr tröja när man är blöt är svårt... men jag behövde en torr tröja och min regnjacka för att överleva! Knö ner allting i väskan, riva och packa tältet, hurra och tack och hej och hem till varm dusch. Välförtjänt. 

Status i dag? Stelt. 6 timmar på fötter sliter även om vi gick uppför och sprang utför. Var ute på ett kortpass i dag för att hålla min runstreak i gång och få lite cirkulation. Det var... intressant. Så fort det gick minsta uppför eller utför kände jag precis vad jag sysslade med i går! Lätt jogg 2 km och promenad hem, lite bålaktivering och lite rörlighet så hoppas jag att allting känns betydligt mjukare i morgon! 

Race report: Backyard Ultra Sydkusten 2018. Inte riktigt som jag tänkte mig...

Fredag. Lämnade jobbet i vettig tid, åkte hem. Kolhydratsladdade med vegetarisk lasagne, panikhandlade på Maxi, packade och plockade i ordning för Backyard Ultra Sydkusten. Målet: 12 varv = 50 miles. Jag var väldigt bestämd, väldigt lugn. Inte alls samma panik och oroskänsla som annars - vilket gjorde Joakim nervös. "Varför kan inte du noja så jag slipper?" Men inte.

Lördag morgon hämtade vi upp Sarah och landade på Albäcksvallen där vi satte upp vårt tält och laddade. Toabesök, hälsa på kändisar, plocka fram grejer, förbereda för start. De första tre varven gick superlätt, sen började det bli varmt. En vänlig människa i koloniområdet ställde upp en vattenspridare och servade med vatten, det var så otroligt välbehövligt! För det var varmt. Uppåt 25 grader. Jag var tacksam för skuggan i skogen och för vinden längs med havet.

Efter fyra varv sa jag kaxigt "det var första tredjedelen" men efter sex varv ville jag ge mig. Joakim bröt då, jag bytte skor och tänkte att nästa varv, då är jag över halvvägs, då känns det annorlunda. Efter 2 km kände jag helt klart att "ja, fem varv till, det har jag, inga problem". 2 km senare började det ila på ett välbekant och obehagligt sätt i höger hälsena. Jag försökte ignorera det men jag kände hur det svullnade upp, att det var okej att gå men att löpning gav de där hemska ilningarna som var förvarningen innan senskideinflammationen för några år sen.

Jag ville jättemycket. Jag ville göra 12 varv, 50 miles, 8 mil. Och allt annat funkade. Magen var med, noll illamående, jag fick i mig energi så det räckte, jag var inte mer trött än att jag hade klarat 5 varv till i lugnt tempo.Men riskera hälsenan? Nä. Inte. Lite småilsken lämnade jag in efter 7 varv, 46,9 km, tackade för mig. Vilade, packade ihop, åt glass, beställde pizza på vägen hem. Kunde varken äta eller sova och det säger väl en del om värmeläget att jag gick typ 11 timmar utan att bli kissnödig även om jag hinkade i mig en halvliter vid varje varvning och en liter efter målgång....

Jag har rätt seriösa planer för det kommande halvåret nu. Jag tänkte att jag var färdig med att springa långt men jag är inte det - däremot ska jag byta fokus i ett halvår och sen börja tänka på ultra igen. Återkommer i morgon med nya planer!

Race Report Stävie Trail 2018 - veckans träningspass

Ja, så blev det - det enda jag hann med i egen träningsväg denna veckan var ett 13 km terränglopp. Så kan det gå. Fast cyklingen till och från jobbet har kostat lite extra pga först blåst och sedan snö, jag har haft lite instruktörspass och mycket på vuxenjobbet så det har varit lite kärvt med planeringen. Siktar på bättring kommande vecka...

Tack vare en snäll NMT'are blev nummerlapparna uthämtade redan i onsdags vilket innebar att vi inte behövde vara aptidigt i Stävie utan kunde ta det lugnt hemma. Jag hade investerat en hundralapp i ett par välgörenhetsstrumpor som gav plats i första startgruppen på långa distansen kl. 11.10 så det var hålltiden - vi var där vid tiosnåret och hann med bajamajakö, socialt umgänge och lämna överdrag i bilen innan det var dags att springa iväg. Det var väldigt lätt att hitta rätt i dag, uppsprungen stig på tunt lager snö, så inga tveksamheter på bansträckningen i alla fall!

Snabbaste startgruppen startade 3 minuter efter mig och de som tänkte vinna loppet kom dundrande i hög hastighet så jag skuttade ur spår och släppte förbi för att få ha det trevligt. Brist på distansträning och glömd astmamedicin innebar att jag ändå inte hade några höga förhoppningar utan mest skulle ta mig runt. Vid 4 km funderade jag seriöst på att bryta, kort därefter kom ett halvtamt rådjur kutandes tvärs över stigen, sen var jag så himla törstig och längtade efter vattnet vid varvning och bestämde mig för att fortsätta. Vid milen ungefär kände jag att nä, NU räcker det baskemig men sen kom jag på att fast skogsplätten är försvinnande liten så har jag inte en chans att hitta till målet om jag inte följer snitslad bana :-D

Sen fick jag lite extra energi av att se ett par randiga strumpor framför mig, kämpade mig ikapp och förbi och peppade min medlöpare, sista biten genom skogen och så den breda vägen där man brukar kunna gasa men som var livsfarligt hal i dag och det blev inte mycket till slutspurt i år alltså. Men i mål kom jag, mådde lite smått illa men fick i mig bulle och chokladdryck och så styrde vi hemåt.

I vanlig ordning frös jag oändligt mycket i blöta kläder så jag slängde mig i duschen rätt omgående innan en sen lunch och lite soffhäng. Plus tvätta svettiga kläder som också kändes prioriterat. Sen var jag vansinnigt glad över att jag lagade lasagne redan i går för det var SÅ skönt att bara värma mat när vi blev hungriga igen!

Sen skjutsade jag Joakim till tåget och vet att 10 övningsdygn väntar i horisonten så vi ses inte förrän mot slutet av nästnästavecka, lite segt. Han tittade dock i frysen och konstaterade att det finns massor med matlådor så jag kommer inte "svälta jätteihjäl"! Nu - Mästarnas Mästare, benen i högläge och en stor mugg te. Välförtjänt.

Race report: Österlenmaran 2017. Maran som blev en ultra!

Ja, såhär två dygn efter att starten gick är det väl dags att knåpa ihop en race report, eller hur?

Österlenmaran är fortfarande ett av de roligaste och mest utmanande loppen jag har sprungit men det var ordentligt tufft i år och jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Fast det är okej, jag förstår varför jag är sliten. Så vi tar storyn från början!

Vi åkte mot Simrishamn efter lunch i lördags, checkade in på vårt hotell och stack ut på stan för en fika i väntan på att nummerlappsutlämningen skulle öppna. Med nummerlapparna fixade rekade vi lite i stan och hittade en restaurang som serverade nån rimlig mat sådär på eftermiddagen, Joakim valde en pastarätt och jag åt club sandwich. Sen hann vi precis i tid till en kopp te och kaffe på hotellet innan det var dags att gå upp på rummet och byta om och fixa. Packa ryggsäck, välja kläder, ordna med reflexer och belysning, dubbelkolla allting.

En halvtimme innan start smet vi ner till torget där starten skulle gå, lämnade av lite överdragskläder, studsade nervöst till musiken och minglade i startfållan. Det skulle vara runt 150 anmälda plus ett tiotal lag i stafettklassen så det var inget stort startfält direkt. Men fint var det och massor av publik!

Starten gick, Joakim körde musik för fulla muggar i högtalare i ryggsäcken, publiken hejade och jag hade ståpäls. Nu, äntligen, är det dags! Jag hade en väldigt lätt och fin resa fram till 15 km ungefär, sen började det bli tufft. Tog en gel som gjorde mig illamående, sen gjorde magen sig påmind så jag fick köra SOS-stopp på ett fält och efter det började jag få ont i fötterna. Trots det lyckades vi ta oss till Borrby och tekniskt sett halvmarapassering på runt 2:15, vi hade båda två 22 km på klockorna då det var dags att vända tillbaka.

Vetskapen om att det blir 44 km i stället för 42, det mentala i att springa samma sträcka "ut och hem" plus att alla funktionärer och vägvisare hade gått hem efter halvmaran gjorde att det blev rätt jobbigt sen. Jag hade svårt att hålla farten uppe, knöt om skorna, hade ont i en höft och vi fick några stopp där vi var tveksamma på vägvalet. Mellan Kyl och Skillinge var det nog mest jobbigt, totalt supertomt på vägarna, kolmörkt, inte en människa. I Skillinge hade vätskekontrollens bemanning lämnat och vi visste inte var vi skulle svänga - det var två svängar som var lite svåra att gissa men vi lyckades komma rätt. Efter Skillinge kom vi till Brantevik och där var det andra bullar. Dels mötte vi motorcykelfunktionären som kollade att vi var ok och peppade oss, och dels var vätskekontrollen bemannad med glada människor som erbjöd cola och äppeljuice. Godaste nånsin! Med den peppen och bara 5 km kvar gick det lättare sista biten igen fast jag fortfarande fick kämpa.

Fin cykelbana, havets brus, två backar som blev gå-backar, sedan framåt igen. Ett tveksamt vägval men vi hittade rätt, kom in till Simrishamn, blev tveksamma på samma ställe som förra gången (typiskt, eller hur?), stannade för att dra igång musiken vilket säkert kostade 2 minuter innan vi tog oss fram till korsningen och sprang ikapp uppför Storgatan och i mål! Med 44,5 km på klockan och en sämre tid än sist men 10 minuter bättre tid vid marapasseringen åtminstone så det får räknas som ett marapers ändå tänker jag ;-)

Förra gången var det ändå lite fler löpare ute på maratonsträckan (typ 150 anmälda då?), i år var vi 45 anmälda till maratondistansen varav bara 30 fullföljde så jag är ändå nöjd med att vi klarade det! Det var mörkt, ensamt (tur vi var två!), blåsigt och därmed ganska tufft. Turligt nog hade vi medvind på väg tillbaka då vinden ökade under kvällen, annars hade det varit ännu värre.

Men välkomsten vid målgång var ju inget mindre än fantastisk. Värme och kärlek, medaljer och tröjor, in på Café Kagan där våra överdragskläder och en målgångsbuffé väntade. Bananer, kanelbullar, kexchoklad, festis, och vi fick ta te och kaffe dessutom när vi frågade. Sitta på fiket och prata med andra löpare och motorcykelfunktionären, dricka en alkoholfri öl, vara nöjd och stel. Sen hasade vi oss till hotellet (jag med ett "barbieben" som var helt omöjligt och Joakim med stela IT-band), fick beröm från gänget som satt i foajén med kvällsdrinken och tog oss upp till rummet.

Klarvakna fast klockan var midnatt. Jahapp. Dricka Resorb, skala av alla kläder, packa på rimligt sätt. Dusch och inventering av kroppsdelar (jag hade några rejäla blåsor på fötterna och ångrar verkligen mitt skoval!), sen var vi fortfarande inte trötta för fem öre så vi satt i sängen och delade på en halvflaska bubbel som vi hade haft med oss i kylväska "ifall vi blir sugna". Bortåt halv två började vi bli sömniga och släckte lampan men sova? Nja. Det var inte många timmar det blev alltså, kroppen var på högvarv fortfarande.

Söndagsfrukosten var mer än välkommen och SÅ god. Vad jag njöt. Sen gick vi upp och la oss raklånga på sängen i en timme och tittade på Nyhetsmorgon innan vi plockade ihop oss och åkte hem. Energinivåerna var verkligen inte på topp, vi lyckades dock fixa både lunch och middag och sen gick jag och la mig strax efter åtta. Sov tio timmar från halv nio till halv sju och kände mig betydligt piggare i dag även om det nog inte blir nån sen kväll i dag heller.

Ytterligare en mara (en lite för lång en) avklarad, nästa äventyr är en vecka på Playitas innan jag börjar fundera på vad jag ska hitta på nästa år.

Race Report: Malmö Halvmarathon 2017

Det blev en allmänt ganska så stökig vecka efter tisdagkvällen. Joakim på väg hem (alltså inte hem-hem, utan hem till Göteborg först), en kväll ute med kollegorna för att säga hejdå och lycka till framöver till en kollega som slutar, torsdagkväll med löpning där jag skickade ut 14 personer på en runda och bara 13 kom tillbaka - och sedan fredag. Hämta Joakim på stationen efter lunch, hem och vara ledig.

Sen blev det lördag och förutom att hålla i ett NMT-pass var jag också anmäld till Malmö Halvmarathon med start klockan 15.00. Alltså snabbade jag mig hem från Lund för att klämma i mig spaghetti med köttfärssås, byta kläder och packa en ryggsäck och sen åkte både Joakim och jag in till Stadion. Joakim fixade med efteranmälan och vi satte oss i lä i höstsolen och laddade tills det var dags för traditionsenligt toabesök och väskinlämning innan vi värmde upp lite.

Samling på löparbanan vid starten. Någonting var fel med högtalarsystemet, det var nämligen totalt omöjligt att förstå vad speakern sa tills efter start när man hade passerat honom, i andra änden av stadion gick det alldeles utmärkt att höra. Så jag vet inte vad han pratade om men starten gick i alla fall. Det fanns farthållare och jag hade tänkt hänga på den som skulle göra 2 timmar på halvmaradistansen. Men MAI hade (i vanlig ordning, höll jag på att säga) glömt att tänka och skickade iväg farthållarna långt fram i fältet i stället för att fördela ut dem i fållor. Jaja, inget att bry sig om, bara svårare att hålla nere farten i början då!

Efter 1 km ungefär passerade jag farthållaren i 6.00-tempo och funderade på att ta rygg på den ballongen men bestämde mig för att jag nog ändå hade mer i benen än så. Fortsatte framåt i trängseln längs Pildammsparken och in i centrum, vinkade på Sarah som missade mig totalt men inne i Kungsparken fick jag pepp av både henne och Camilla som också fotograferade.

Helt demotiverande skulle vi sedan in och varva på stadion där millöparna gick i mål innan vi skulle ut på andravarvet. Jag skålade i Powerade och fortsatte ut. Vid det här laget hade jag tvåtimmarsfarthållaren bara några hundra meter framför mig och visste att jag nog skulle komma ikapp henne så småningom och så blev det också, efter 11 km ungefär smet jag upp bakom och konstaterade att det mycket riktigt var en ganska liten grupp som slog följe med farthållaren jämfört med hur det egentligen borde vara. Eftersom vi är ganska få som tycker det är okej att ligga i överfart ett halvt lopp för att få stöd av farthållaren.... Jag funderade kort på att fortsätta i egen takt men tyckte ändå det var skönt med sällskap och vi var väl en 10-12 stycken som låg i klungan, de flesta hade dock hörlurar så det var rätt tråkigt!

Vid 12 km möttes vi av stressade löpare med nummerlapp som sprang åt motsatt håll och blev rätt förvirrade. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som pågick men gissar att någon har sprungit fel nånstans? Nåväl, vi fortsatte. Det här andravarvet är SJUKT TRÅKIGT. Cykelbanor och smågator och galet blåsigt och en massa motvind. Vätskekontroll var fjärde kilometer ungefär och mera Powerade, sen tugga kilometer. Jag roade mig med att gasta "xx kilometer kvar!" vid kilometerskyltarna, några uppskattade det och andra hatade mig. Men jag hade ganska bra flås eftersom jag låg 15 sek/km långsammare än om jag hade tänkt maxa så jag delade med mig av peppen och hoppas att det hjälpte någon!

20 km och äntligen börjar vi närma oss Stadion men antiklimaxet när man blir utskickad på en jävla asfaltsrunda RUNT stadion innan man äntligen får komma in på banan och spurta? Efter 20 km drog jag ifrån farthållaren och var pigg och fräsch i mål på 1:58:30 ungefär. Klart godkänt. Joakim var något mera sliten men hade dragit på lite väl mycket i början och fick det tufft där han låg ensam ute i blåsten på andravarvet, det var delvis därför jag valde att bli kvar i farthållargruppen. Sällskap i motvind är rätt skönt och det blir lättare att hålla jämn fart då.

Hem, mat, dusch, plana ut i soffan framför Harry Potter, somna till lite mellan varven och tidig läggning för välförtjänt återhämtning. Inte så många knop blir gjorda i dag men jag ska alldeles strax gå ut och baka äppelkaka till oss!

Race Report: Backyard Ultra Sydkusten 2017

Eller: hur långt kan man springa på vilja?

Så var det då äntligen dags. Veckan har tillbringats med förberedelser. Äta ordentligt, röra på sig lagom, sova tillräckligt - och inte så mycket bloggande. Det fanns annat som var viktigare.

Vi packade bilen fredag kväll, hade tidig väckarklocka i går och drog iväg redan kvart över sju. Laddade och nervösa. Packade ur grejerna ur bilen och insåg att en viktig påse med delar till tältet saknades. Tur vi hade god tid - jag fick sitta kvar som "placeholder" i varvningsområdet och hämta ut nummerlappar medan Joakim åkte hem och hämtade lösdelarna och byggbeskrivningen! En halvtimme innan start var vi ändå klara med allting - tältbygge klart, campen förberedd, rätt kläder på, nummerlappar på plats.

Race briefing och uppställning i startfållan innan vi gav oss av på första varvet exakt klockan 10.00. Ungefär 200 löpare. Vi hade inte bråttom och tur var väl det - man svängde nämligen bara precis ut från fotbollsplanen innan det kom en lång backe och som duktiga ultralöpare gick vi allihop :-) Därifrån slingrade sig spåret ner genom en skog, över broar (varav en som gungade duktigt och var SKITläskig!), förbi djurhagar och under stora vägen. 1½ km längs havet i medvind och "doften av Trelleborg", ny viadukt och nu tillbaka genom grönområde (inkl. en sjukt gropig gräsmatta som jag hatade mera för varje varv!) och koloniträdgårdar, en kort asfalts- och kullerstensbit och så sista 500 m i Albäcksparken in till varvning.

Första varvet klockades på exakt 46 minuter trots lugn takt och de två följande gick i ungefär samma tempo, vi hamnade dock lite längre fram i startfållan vilket gjorde det lite lättare att springa på i början efter backen. Jag körde kanelbullar, saft och salta kex vid varvning och började även fylla på med Resorb och Proviva. På sjätte varvet var jag trött och illamående och började få svårt att få i mig energi, var väldigt nära att lämna in redan här men bestämde mig för att i alla fall fixa ultradistans.

Sen fyllde jag på med Resorb och annat salt och tog vätskeryggan med mig för att dricka längs vägen. Det gick inte snabbt men jag tog mig runt sjunde varvet. Slängde av mig ryggsäcken, blandade Resorb, tog med mig det i en flaska med intentionen att i alla fall klara åttan också men sen var jag redo att kasta in handduken och ge mig. Fast äsch. Nu hade jag ju kommit så långt. Och om man bara kör 3 km i 7-fart så kan man gå resten och ändå hinna runt på en timme. Distansrekordet var inom räckhåll i alla fall.

Joakim var också sliten nu. Jag tog vätskeryggsäcken igen, laddade den med en påse godis "in case of soppatorsk", så gav vi oss ut på nionde varvet. Jag mådde fortfarande illa av tanken på mat men jag visste att ett varv till klarar jag utan påfyllning - en mugg cola fick jag dock i mig och lite socker och vätska gör ändå gott. Mjukstart - stelt ut från vallen, lätt jogg i uppförsbacke, gå hela vägen upp, jogg nerför och in i skogen. Lyfta på fötterna vid de två rötterna som sticker upp och varningshojt till Joakim så att han inte skulle lägga sig och fälla mig. Hålla sig springandes till 2 km-märket och sen lite till, ner i viadukten, gå uppför. Sträckan längs havet är rak, platt och med medvind, här orkar man springa. Fram till asfalten, sen gång igen för asfalt är för hårt nu. In på stigarna, lugn jogg. Gå över gräsmattan för det sista vi behöver nu är stukade fötter. Koloniområdet inleds med sval dusch (tack!) och vi tassar oss fram på grusvägen. Kommer till asfalten och nu går jag hela vägen bort till Albäcksparken innan jag samlar de sista krafterna och springer sista biten fram till vallen, publikens jubel och målgång. Meddelar att jag tänker kliva av, går bort till campet och tar av mig skor och strumpor.

Det bästa var att vara nöjd med beslutet om att nu räckte det. Putsat distansrekord till 60 km, inga skador förutom blånaglar och blåsor och lite ömhet. Det näst bästa var att gå barfota i gräset och vara bestämd om att jag aldrig mer tänker ha på mig skor nånsin! Vi var väl en 7-8 deltagare som valde att kliva av här och fick medalj och kramar av tävlingsledarna. Petra och Marcus är seriöst de gladaste och bästa tävlingsledarna jag nånsin har upplevt och jag vill jättegärna springa ett lopp som de arrangerar en annan gång! Energistationen var exemplariskt välskött och innehöll allt (vi började knappt ens gnaga på vårt energiförråd), alla var positiva och glada och hela upplevelsen var bara BRA.

Med medaljerna runt halsen gick vi och drog på oss överdragsplagg, jag hällde i mig en halvliter chokladmjölk och la mig på liggunderlaget med benen upp en stund. Fnissig och övertrött, garvade åt allt. I tältet bredvid låg en annan slagen hjälte och vilade...

Efter att löparna började komma i mål på varv tio började vi plocka ihop oss. Samlade krafterna och bar "första lasset" till bilen. Sen var det dags att plocka ner tältet och när det var klart fick vi samla krafter ytterligare en kvart innan vi klarade av att ta oss till bilen en gång till och köra hem. Nöjda och stela kan man nog påstå att vi var. Hemma nångång efter nio tror jag, vi plockade upp grejer ur kylväskorna men sen fick resten bara vara kvar. Några frysta pajer åkte in i ugnen, en dusch var välbehövlig och så blev det paj och öl eller bubbel som nån sorts "vickning" innan vi gick och la oss.

Det där med sömn är fortfarande problematiskt efter såna här urladdningar och det blev inte riktigt bra nånsin. Jag kände att jag mest halvsov hela natten och vid halv sju gav jag upp och började dricka te och fixa en frukostmacka. Det blir nog tidig läggning i kväll så jag klarar av sista arbetsdagen före semestern i morgon!

Under dagen i går var det flera vänner som anslöt till min insamling till förmån för Panzisjukhuset och totalt kommer jag kunna föra över 5.800 kr för ett syfte som jag tycker är viktigt. De sista tre varven gjorde jag enbart för att det fanns folk som trodde på mig och för att få ihop en extraslant, jag är otroligt tacksam över det stöd jag har fått och jag vet att våra bidrag kommer vara en stor hjälp för Panzi. Tack!

Race Report St Hans Extreme 2017

Ja, så blev det då dags för hatälskade St Hans Extreme i år. Förra året hoppade jag ju över pga brist på träning och trilskande hälsena, men jag gillar verkligen hela grejen även om loppet är obehagligt jobbigt tidvis :-)

I år åkte jag ensam, annars brukar vi vara två i bilen men med Joakim på annan ort fick jag klara mig själv. Det är inte jättesvårt - samma parkeringsplats som för NMT och en liten promenad ut i backarna så hittar man rätt. Nummerlappsutlämning, heja på kändisar och så träffade jag en Runacademy-stammis i vimlet och vi satt i gräset och pratade löpning. Det var varmt - precis som vanligt kom sommarvärmen typ samma dag och där vid sex eller halv sju var det nog bortåt 22 grader fortfarande. Puh....

Starten gick för 5 km-löparna klockan 18.30, jag lämnade min väska i rätt tält och gick ner till toakön för att fixa det nödvändiga toabesöket och sen blev det uppvärmning. Jogg, löpskolning, aktiveringsövningar, dynamisk rörlighet och ett antal löpningar upp i backen. Det räckte så. Jag träffade på ett par NMT-kompisar och vi surrade lite nervöst innan det blev dags att parkera vid startlinjen. Nedräkning och iväg, äntligen.

Starten var i vanlig ordning grisjobbig, hela vägen från lägsta till högsta punkten på ett bräde. Jobbajobbajobba..... upp och så rulla utför med lite stumma ben så man inte orkar dra på ordentligt. Förbi vätskekontrollen som var onödig nu men ack så nödvändig sen. Och så gick det i vanlig ordning - uppför och utför, uppför och utför. Jag krigade på efter bästa förmåga men släppte några ryggar efter 2 km när jag kände att mina luftrör inte tokälskade pollenexplosionen och jag behövde lite kontroll. Funderade på att ge upp men nä, så roligt skulle vi inte ha, det ba framåt. Strax kom vi ner på ängen och jag visste att nu var det bara "grytan" kvar, sen varvning. En skvätt vatten i botten, uppför den brantaste backen och sen tvär sväng och utför. Stämpla, nytt varv.

Jag hade klarat av första varvet på 15 minuter men kände att jag nog inte skulle klara att hålla det tempot. Antagligen satt det i huvudet, det kunde nog ha gått vägen, men jag var inte tillräckligt motiverad tror jag. Nåt år ska jag toksatsa och göra det under timmen alltså! Jag fortsatte i kontrollerat tempo, stod på ordentligt där det var någorlunda plant, saktade in i de tuffaste backarna och utnyttjade min kapacitet utför. När jag var halvvägs på andra varvet blev jag varvad av täten. Ja-happ. Ja där kommer ni på ert tredje varv och jag är inte ens klar med andra, det var ju trevligt....

Återigen kom tanken på att bryta men efter 3 lopp så känner jag igen de där tankarna, vinkar åt dem som en gammal bekant och låter dem passera. Jag vet ju att jag kan. Uthållig är jag, stark också - men inte så snabb. Grytan, vatten, brant backe, snäv sväng, rulla utför, varvning. Det var två passeringar, nu är det bara EN kvar. Klättra hela vägen upp till toppen, andas, rulla utför. Sportdryck i vätskekontrollen, vidare. Börjar känna igen varvet och funktionärerna. Som vanligt halvvägs på tredje varvet blir jag ensam. Ser ingen framför, hör ingen bakom. Den välbekanta tanken "jag kommer ändå inte orka och jag ligger sist och alla funktionärer kommer få vänta på mig heeeeela kvällen så det är lika bra att jag bryter" passerar. Hejhej. Vi har ju hörts förut men jag tänker inte lyssna. Jag är ändå mer än halvvägs.

Jag ser ängen framför mig och upprepar "svängen, vatten, grytan, sista varvningen...." för mig själv. Betar av det, bekräftar med funktionären att tredje stämplingen i botten är sista stämplingen, matar uppför, går en bit, ökar längs "bananen" och tar det lugnt upp till toppen där jag stämplar för sista gången, nu ska jag bara i mål. 2 km kvar ungefär, ingen match. Steg för steg. Hållning, armar, lutning, fotisättning. Andas. Jag ser en rygg framför mig som jag kanske kan ta ikapp, jobbar efter bästa förmåga men lyckas inte riktigt. Äntligen "grytan" och funktionärerna och publiken peppar mig "Det är sista gången! Du klarar det! Du ska bara i mål!" och jag älskar dem lite extra där och då. Grimaserar när jag kommer över krönet och trycker på hela vägen in till målgång.

Det känns ok. Jag vill inte kräkas, jag är inte tokslut - jag kunde ha gjort lite till men dryga 1:03 är väl godkänt. Tidigare år har jag gjort 1:03, 1:12, 1:06 så det är ungefär i paritet med vad jag har gjort tidigare. Förutom att jag inte har tränat särskilt målmedvetet. Första året, det året jag hade bäst tid, tränade jag NMT 2-3 gånger i veckan och asade regelbundet runt i backar, nu är det mer tur än skicklighet om jag får till ett backpass ibland så jag kan inte alls vara missnöjd. Vi NMT'are gratulerar varandra, jag går och kollar resultatlistan och ser prisutdelningen.

Vinnaren flög in på drygt 39 minuter, det är galet. 21 av 26 anmälda damer fullförde milklassen och jag undrar som vanligt varför? Det är inget farligt lopp, det är varken lerigt eller läskigt och jag vill tusen gånger hellre springa den här milen än ett stadslopp på asfalt. Här måste jag ju tänka! Maxtiden är ändå två timmar så man hinner ta sig runt även om man inte är nån lysande millöpare - och jag konstaterar också att jag hade några damer och några herrar bakom mig så jag var inte alls sist som jag trodde.

Det blir snabbt kallt efter målgång och tillsammans med min Runacademy-kompis styr jag mot parkeringen. I vanlig ordning stannar jag till på BK på hemvägen och köper en sen middag. Häller i mig vätskeersättning i rikliga mängder, jag vet att den behövs. I lika vanlig ordning är det svårt att varva ner och svårt att somna men det vet jag också.

I dag har således varit lika seg som vanligt och jag har haft en lätt känsla av att vara bakis hela dagen. Fyllt på med vatten och sportdryck och tagit mig igenom 7 timmar på kontoret och 2 timmars utomhusträning med PT-kunder innan jag satte mig med islatte och macka på Wayne's Coffee en halvtimme och läste och varvade ner. Hemma har jag fått undan lite hushållssysslor så att resten av helgen kan ägnas åt roligare saker med trevligt sällskap! Men nu är det nog fasen läggdags...

Race Report: Wings for Life Kalmar-Öland 2017

Det här med att springa lopp för ett större syfte är intressant. Det blir en annan drivkraft - och så var det även med Wings for Life. Jag är inte främmande för att springa långt men jag brukar inte springa så snabbt. Kruxet med Wings for Life är att ju längre man tänker komma, desto snabbare får man springa - lite tvärtom mot vad jag brukar tänka.

I vanlig ordning hade jag satt tre mål. Bronsmålet - minsta sträcka för "godkänt" - var 12 km. Över Ölandsbron och en liten bit till. Silvermålet som för mig var sannolikt, men tufft, var 17 km. Mitt guldmål var att ta mig längre än 20 km och för det visste jag att jag behövde hålla ett snittempo på 5:24 min/km som verkligen inte är något favorittempo för mig utan ganska tufft att hålla en längre tid.

Resan började hemma, i buss med ett helt gäng klockan sju. Det var en PT-kund till mig som dragit ihop ett löpargäng i present till sin fru som är ryggmärgsskadad, enormt coolt tyckte jag för då blir det ännu mera tydligt varför vi springer! För de som inte kan...

Vid elva var vi framme i Kalmar, tog en obligatorisk lagbild och gjorde oss sen i ordning för start. Ett flertal klädbyten, toabesök, inlämning av kläder, kolla läget.... Jag bytte kläder tre gånger innan start tror jag, jag kunde inte bestämma mig med anledning av vädret. Enormt blåsigt i vinden, sannolikt kallt ute på bron men varmare sen, i medvind. Svårt. Det slutade med att jag fäste nummerlappen på ena benet för att kunna ta av mig jackan när det blev för varmt.

Vi blev inskickade i startfållan en halvtimme före start (why?). Vi blev uppmanade att tränga ihop oss - och sen blev det uppvärmning. Ingen såg nåt och vi stod som packade sillar. Lönt. En kvart innan starten dessutom. Det var nog det enda negativa med loppet. Tystnad sista minuten före start, påminnelse om varför vi springer - och så äntligen startskott och iväg över kullerstenarna.

Kalmarborna hade gått man ur huse och det var tjockt med folk hela vägen ut genom stan, ut till bron. Vätskekontroll vid 3 km hoppade jag över, ville inte få stopp just då. Jag låg i ett tempo runt 5:15, det kändes okej med draghjälp och jag tänkte att alla kilometer jag hinner springa innan målgångsbilen startar har jag igen sen så jag matade på. Upp på själva Ölandsbron och högbron tornar upp sig. Gulp. Det är en rejäl backe men jag ligger bra till bakom några lite större grabbar, tempot känns okej. Det ba framåt. Krönet närmar sig, nu är det nerförsbacke, benen rullar lätt och pulsen går ner lite. Rullar förbi några som bromsar, tittar på utsikten och känner mig nöjd. Småsnackar lite med Niclas Rodhborn som kommer i rullstol, han får bra fart utför så han försvinner framåt. Trevlig prick för övrigt!

När nerförsbacken är över blir det seeeegt. En lång trist raksträcka, blåsigt fortfarande. Jag vet att det kommer en vätskekontroll på andra sidan, vid 10 km, och tuggar bara på. Det händer absolut ingenting men det är ju plant i alla fall så det finns liksom inget att diskutera utan dessa 3 km är bara tråkiga. Jag kommer till vätskekontrollen, får i mig vatten och Red Bull (inget att rekommendera, kolsyran var inte alls trevlig men det ger lite energi i alla fall) och sen peppar publiken och musiken mig att springa vidare. Faller in i samma fart igen, 5:20-ish. Landar bakom några tjejer som ligger i 5:30, helt jämnt, andas lite men inser att jag orkar mer så jag springer om och matar på igen.

Det är mycket folk ute hela vägen från bron till Färjestaden, hejaropen ekar och det är jättehärligt att springa. Vinden har blivit medvind och jag hasar ner jackan och knyter runt midjan. Nästa vätskestation klämmer jag vatten och en apelsinklyfta och fortsätter springa på. Vidare mot 17 km, bronsmålet är ju redan avklarat men jag har krafter kvar. Det finns fortfarande hejaklackar ute här och var, en DJ i en busskur minns jag också och vitsipporna lyser i skogen.

17 km, nästa vätskestation. Här hittar jag både vatten och en rosa sportdryck som är mycket bättre än Red Bull, den smakar lite salt också och jag känner att jag har hittat rätt. En kilometer senare får jag min första svacka, får panik varje gång jag hör ett motorljud och tänker "nejnej inte än!" och det går lite segt. Kilometer 18 blir min långsammaste. Sen sysslar jag med huvudräkning och inser att jag nog hinner precis till 20 i alla fall så jag släpper de jag har tagit rygg på som springer lite för långsamt och fortsätter framåt. Strax före 20-märket är jag säker på att målgångsbilen är på väg så jag lägger in en spurt som heter duga sista 100 m och tänker att nu är det nog kört, men icke.

Lite till kan vi. En kille bredvid mig håller på att säcka ihop och ge upp men jag säger att jag tror vi hinner en kilometer till om vi biter ihop, att vi nog har fem minuter på oss och vi springer. Sista kilometern gick i 5:09 - jag gasar sista 200 m igen, passerar 21 km och 250 m till innan bilen kör om och jag får ge mig. Ett halvmaraton. I snittempo 5:20. Hur gick det till? Jag vet fortfarande inte. Jag har tangerat mitt halvmarapers från 2012 fast jag inte ens har siktat mot halvmaran utan fokuserat på att springa långsamma långpass. Men solklart var det att kraft finns, att kroppen håller och att jag uppenbarligen orkar mer än jag tror.

Guldmålet alltså uppnått - och en bonuskilometer. Yay!

Tillsammans med alla andra promenerade jag fram till vätskestationen 400 m längre fram. Vatten, cola, apelsinklyftor. Lite glatt endorfinrusigt småsnack och så mot bussen där jag knep sista sittplatsen längst bak. Bredvid en kille som hojtar "Hej, du vi klarade det, vi klarade halvmaran!" - ja,det var killen jag peppade fram från 20 km. Roligt :-D och ett tecken på att löpare ändå är kompisar fast vi inte känner varann!

Buss till Stortorget, mottagande vid startportalen och vi överöses med grejer. Vatten, Redbull, smoothies, energibars. Tack tack. Jag är lite för trött för att orka engagera mig men tar emot och knatar till väskinlämningen. Byter till torr tröja, drar på mig överdragskläder, går ut och letar mat. Åh, en asiatisk matvagn, dumplings och en cola blir perfekt och jag äter framför scenen där jag kan följa livebilderna på storskärm och så blir det liveintervju med Niclas Rodhborn som tog sig 24 km. Efteråt, när jag möter upp gänget borta vid hotellet, kommer han förbi och jag sa att det var ju fasen vad han fick fart i nerförsbacken och gratulerar till fint resultat och han garvar och ber om ursäkt för att han drog ifrån. Som belöning får jag ge honom skjuts uppför rampen intill hotellet ;-)

Vi packar in oss i bussen igen och styr hemåt. Jag sov tydligen en del på vägen upp för jag ser en massa nya grejer på hemvägen, kroppen är fortfarande på högvarv och det går inte alls att somna. Verkligen inte. Telefonen äter batteri som bara den så jag kan inte telefonfippla, det blir jag dessutom rätt åksjuk av så jag glor rätt ut i luften, lyssnar på musik och filosoferar. Ungefär.

När vi passerar Lund ringer jag Joakim och han möter upp på parkeringen och jag får komma hem. En snabb dusch och rena kläder och så får jag plana ut i soffan till Mästarnas Mästare, dricka te och äta rostade mackor. Trött, nöjd, imponerad över min egen insats. När det äntligen blev läggdags är jag fnissig och övertrött men somnar efter en kort stund ändå. Vaknar vid fyra och tror att jag inte kommer somna om, men tvingar mig att ligga kvar och lyssna på fåglarna vilket funkar jättebra.

I dag har jag varit seeeeg. Jag har peppat mig med en latte både på förmiddagen och eftermiddagen och jag har levererat ett PT-pass ute och ett NMT-pass. Trött och sliten är jag och det planerade passet i morgon bitti skippar jag till fördel för att sova länge så jag orkar vara löpcoach i morgon kväll. Ett lugnt kort långpass blev en halvmara i maxfart och det märks, det är bara att planera om. Jag kollade på resultaten i dag och i K40-klassen kom jag på plats 18 av 131 startande, det är ju helt sanslöst bra, jag blev dessutom nummer 128 av 1059 deltagande kvinnor i Sverige vilket också är rätt crazy. Jag som i bästa fall klarar mig precis i bästa halvan av startfältet ligger plötsligt i bästa 20%. Så jag accepterar seghet och slitenhet med glädje, stolthet och tacksamhet.

Tacksamhet över att jag fick möjlighet att vara med och springa för något större. Tacksamhet över att kroppen håller och orkar så mycket mer än jag tror. Och tacksamhet över att jag KAN springa för det är inte alla förunnat. Jag ska aldrig mer hata min kropp och klanka ner på den. För den är helt fantastisk, stark och tålig och snabbare än jag någonsin trodde. Tack.

Race report: Stävie Trail 2017

Ett traillopp i en skog du inte visste fanns....

I Furulund ligger det en pytteliten skogsplätt och där arrangerar Movesome terrängloppet Stävie Trail. Vi var med på premiärloppet 2014, året efter hann vi inte anmäla oss innan platserna tog slut och förra året var jag halt och Joakim ute i fält hela våren ungefär så då var det inte relevant. Men i år var det dags igen!

Stävie Trail bjuder på två distanser: 6,5 och 13 km. Fler kilometer för pengarna gäller såklart så vi valde långa distansen som är två varv på samma bana. Kruxet med Stävie Trail är att de här 6,5 km som bildar ett varv innebär att man springer ungefär ALLA stigar som finns i den lilla skogsplätten i ett himla sicksack- och slingermönster. Det är välsnitslat och avgränsat i svängarna och man passerar varandra ett flertal gånger längs vägen så man hinner vinka till andra löpare. Och så har de himla trevliga funktionärer därute i Furulund som peppar och tjoar och är allmänt härliga <3

Vädret för dagen var inte lika härligt - blåsigt som tusan och några plusgrader, det utlovade regnet höll sig dock undan en stund till. Vi åkte ut, parkerade på anvisad plats, hämtade nummerlappar och gömde oss sedan i bilen för klädbyte och mellanmål tills det var dags att jogga till bajamajakön, köra lite uppvärmning och hitta startfållan. Fyra grupper skulle iväg med tre minuters mellanrum mellan grupperna, Joakim låg i andra gruppen medan jag låg i tredje. Således hejade jag iväg Joakim innan jag själv smet in i startfållan och så var det dags att ta sig iväg.

Första biten går på asfalt innan banan svänger in i den lilla skogen. Givetvis var det fullt ös där från start och jag drog väl också på mer än jag behövde, men sen när vi kom in på de smala stigarna fick man anpassa sig efter varandra för omkörningsmöjligheterna var inte alltid lika bra. Uppåt och neråt, tvära svängar och branta små backar, skog och öppet om vartannat. Första varvet gick bra, jag släppte förbi ett antal löpare eftersom jag inte gillar att ha folk som springer för nära bakom och la fokus på att hitta flyt och springa tekniskt bra.

Varvning och vätska och jag tappade flytet när jag kom ut på asfaltsträckan, jag hade haft det så fint ute i skogen och plötsligt var det asfalt. Trams. Matade på ut i skogen, hamnade bakom nån klunga, inväntade utrymme att dra förbi, blev själv omsprungen... kilometer 7-10 var faktiskt lite stökiga och skiftade vilt i hastighet. Sen fick jag utrymme och hittade flytet igen, fick drivkraft framåt, drog om och förbi, tog rygg, insåg att det gick för långsamt, om och förbi.... När det var 1½ km kvar gjorde jag ytterligare en omkörning och sen blev jag enormt osäker på om jag hade sprungit rätt. Det går i princip inte att springa fel när Anna snitslar men just den biten går på slingriga skogsstigar där man inte ser nån framför sig och jag var helt säker på att jag hade en blå jacka framför mig precis innan.... Givetvis hade jag sprungit rätt och strax ser jag raksträckan in mot mål där Sarah står och hejar för fullt. Full sula in mot mål, hurra!

Jag var rätt så nöjd med min löpning i dag och ännu mer när jag tittade lite på den data pulsklockan hade insamlat. Snittfarten var strax under sexminuterstempo vilket är bra i terräng, löpningen kändes bra hela vägen men jag började bli lite trött i gluteus medius sista biten och de behöver alltså mer kärlek. Hela vägen längs banan stod det funktionärer och hejade fram oss och i mål bjöds det på blåbärssoppa, bulle och Oatly energidryck. Perfekt. Sen var det inte läge att hänga i målfållan alls för regnet började ungefär två minuter efter att jag kom i mål så vi skyndade oss till bilen och tog oss hem! Tack Anna och Sarah för ytterligare ett härligt lopp som start på säsongen, en kan undra vad jag mer ska springa för lopp i år :-D

Race report: Yddingeloppet 2016 - långpass med nummerlapp

Det blev efteranmälan till Yddingeloppet och jag valde 12 km med resonemanget att jag ändå behövde springa ett ordentligt långpass och testa mig själv lite på längre distans. Vi var på plats ganska tidigt, före nio, efteranmälde och betalade och gick sedan upp till motionsgården och tog en fika. Rekade lite på tävlingsplatsen, funderade på kläder, lämnade väskor, stod i bajamajakö, värmde upp och hittade plats i startfållan.

Starten gick och första halvan av startfältet släpptes iväg, vi stod lite längre bak och fick vänta ytterligare tre minuter innan det var dags för oss. I vanlig ordning gick det ganska långsamt i början, uppför asfaltsvägen och sedan in i skogen där det blir lite trångt. Jag tog det lugnt, struntade i att knuffas och fokuserade bara på att hitta min egen takt. Andas.

Efter 3 km började det släppa, det fanns mera utrymme och tid att titta på vacker färgglad skog i stället för att hålla koll på framförvarande. Jag sprang om lite folk och blev omsprungen om vartannat, det kändes som om alla jobbade på att hitta sina platser men det flöt ganska bra.

Snart hade det gått 6 km och dags för vätskekontroll - skönt. Jag haffade ett glas saft och drack i lugn och ro medan jag gick i rask takt. Jag resonerade som så att jag tappar mera tid om jag sätter i halsen och tappar kontrollen på andningen eftersom jag är så oändligt dålig på att dricka i farten, då är det bättre att gå och andas lite.

Sedan sprang jag på igen. Lugnt och sansat, en behaglig sträcka. Asfaltsrakan vid golfklubben tycker jag vanligtvis är rätt trist men i dag var det skönt för jag kunde trycka på lite och få lite flyt. Bortåt 8 km började det bli lite småsegt men vips ser jag ett bekant ansikte på en funktionär och får extra pepp av Saras glada leende och personliga påhejande. I nästa sväng ytterligare ett bekant ansikte som hojtar "bra jobbat, Pernille" - det är Susanne som jag har sprungit med i Team Nordic Trail. Lite personlig hejaklack bär mig nästa 2 km och strax är det dags för den ökända backen över fältet som inte bekommer mig något vidare i dag utan jag tassar med lätta steg uppför, hejar på några bekanta, och rullar utför.

Sista två kilometer är det backe upp och backe ner, trixiga svängar och små branter. Jag plockar rygg efter rygg och gläds åt att jag är så stark att löpsteget håller och bär mig utan problem. Lång slakmota, sedan rulla utför lång backe, sen sista uppförslutet och målgång. Konstaterar att det tog en timme och tretton minuter ungefär och tycker att det var väl rätt bra jobbat ändå.

Jag skulle inte rekommendera alla att göra som jag men den här gången förlitade jag mig på löparvana, muskelstyrka och tekniskt bra löpsteg för att klara 12 km i terrängspår utan några större problem. Visst, självklart var jag lite trött vid målgång men eftersom jag hade fokuserat på att springa lugnt och sansat utan att bli för flåsig så var jag inte totalslut och kräkfärdig. Benen kändes helt ok och jag har inte ont nånstans vilket tyder på att jag har hållit ihop steget bra och inte snedbelastat. Återstår att se hur det känns i morgon, tänker jag :-)

Race Report: Klåveröd Trail 10 km - ut i spenaten!

Förra helgen bestämde jag att den här helgen skulle jag springa min första mil efter all hälsenerehab och när jag hade bestämt det dök det upp en påminnelse om att det var sista anmälningsdag till Klåveröd Trail. Jag kollade med Joakim om han ville hänga med, en kort funderare senare sa han ja och jag anmälde oss på söndagkvällen.

En mil alltså - efter att inte ha sprungit längre än 7 km på cirka en evighet, och dessutom i helt okänd terräng. Man kan undra hur jag tänkte där? Jo, så här: Det är mentalt lättare att springa långt i skogen än på mina gamla invanda stigar där jag kan varje backe och varje sväng. Det är mycket, mycket roligare att springa i skogen med nummerlapp, eventuellt får man lite sällskap, och eftersom tiden ändå inte spelar någon roll kan det vara hur stökigt det vill på stigarna.

Det enda som var lite bökigt var det här med nummerlappsuthämtning på morgonen och att vi skulle ganska långt ut i "obygden" vilket innebar tidig start. Med sedvanlig framförhållning hade vi jättegott om tid när vi gav oss av med en bil lastad med torra kläder och en fullpackad kylväska med drycker och kycklingwraps.

Vi kom fram till ett tävlingscentrum under uppbyggnad - Klåveröd Trail organiserades nämligen tillsammans med en orienteringstävling så det fanns toaletter, varma utomhusduschar och en liten servering, väldigt lyxigt! Efter att ha hämtat ut nummerlappar och SportIdent-bricka laddade vi med varm dryck och macka och sen var det bara att börja förbereda sig.

Vid genomgången inför starten förklarade Fredrik att det var ganska svårsprunget med hal spång, stenar, rötter och annat stök och jag funderade en kort sekund på att byta från 10 till 5 km - fast det var tur att jag inte gjorde det. Vi värmde upp lite, knödde oss i startfållan och vips var vi iväg över ängen. Jag tog det lugnt och upplevde de första 2 km som ganska stökiga, vid 3 km passerades en lång, lång spång, sedan var det bitvis rätt lättsprunget och jag sprang faktiskt om löpare (det händer typ aldrig, vad hände där?), lite mera stenar och grejer och plötsligt varvning.

Där, i varvningen, kände jag mig pigg och uppvärmd och var jätteglad att jag fick springa ett varv till på banan som jag tyckte var otroligt rolig. Jag hann aldrig tänka på att jag blev trött, huvudet fick jobba hela tiden med smarta vägval och lite naturliga gåpauser kom automatiskt emellanåt när det var för besvärligt underlag och jag inte ville ta några risker. Maxtiden var ändå två timmar och första varvet tog 40 minuter lite drygt.

En skvätt vatten och på't igen, jag kämpade lite över ängen som jag verkligen inte gillade, sen 100 m asfalt och sen in i skogen. Såhär på andravarvet kändes det inte alls lika stökigt på stigarna första biten - det kanske bara blev så för att jag låg i en klunga och inte hade fri sikt? Jag vet inte - jag bara tassade på och njöt. Dessutom visste jag att jag inte var sist för jag hade sprungit om en tjej nånstans efter 3 km som också skulle springa milen så jag kände mig inte heller stressad över om funktionärerna skulle tröttna :-D

Lite stökiga bitar väntade, en rejält stenig uppförsbacke, en spång som var hal som såpa, och vips var jag framme vid långa spången och hade då bara 2 km kvar. Rätt som det var fick jag lite "häng" på några framförvarande och tänkte att jag skulle ta mig ikapp dem på de lättlöpta sträckorna men se det kunde jag glömma, det gick inte. Jag kom ikapp dem precis innan mål vid passeringen av en stenmur som vi klättrade över men sen var de lite mindre fega än jag ute på ängen så avståndet var väl tio meter eller så. Men jag kom inte sist även om jag sa före loppet att det var mitt mål ;-)

Kvittot från loppet blev två fina jämna varv - andra varvet typ 20 sekunder snabbare och det tyckte jag var bra. Kroppen håller, jag kände mig aldrig jättetrött och flåset hängde med hela vägen. Återstår att se vad hälsenan ansåg om det hela, det lär jag upptäcka i morgon. Tills vidare är jag bara supernöjd med att jag sprang en mil och att jag hade kul hela vägen :-D

Special thanks till Anna som såg till att banan var snitslad för icke-orienterare!

Årets premiärlopp: Run 4 x 4 (race report)

Plötsligt var det NU, det där loppet som jag sa ja till att vara med i nån gång i vintras. Ett stafettlopp för lag, dessutom, så det var liksom inte läge att ångra sig! Med fantastisk planering hade jag lyckats få till en dag som innebar att jag inte hann fundera så mycket på saken. Morgonkund på gymmet, kontorsjobb och bokföring hela dagen plus firande av en kollegas 30-årsdag, två eftermiddagskunder, cykel mot Pildammsparken.

Där mötte jag upp Sarah och de övriga två teamisarna som jag inte kände sen innan. Vi var lite sådär lagom småskärrade och nervösa, första loppet för året, vissa hade sysslat mer med rehab än andra... Jag sa att under 25 minuter blir jag nöjd och under 22 minuter jättenöjd, bortåt 20 vore en drömtid men osannolik. Jag hade förstasträckan och gasade iväg till musik och allmänt pepp, tog förnuftet till fånga efter 400 m och hittade in i ett tempo som kändes lämpligt och visade sig vara runt 5:30. Första 2 km var skittråkiga, yttervarvet runt Pildammsparken är helt enkelt aptrist. Vid 2½ ville jag lägga av, som vanligt på korta distanser, men då var det bara 1½ kvar ju. No problems. Kvällssolen lyste, bara att tugga på - ett steg i taget.

Vid 1 km stod en helt asgrym kille och spelade saxofon och jag hittade ny energi, räknade mina andetag upp till 50, kollade distansen på klockan, räknade igen och vips var det bara några hundra meter kvar, runt hörnet och sen upploppet. Hade en kille framför mig, satte in världens spurt för han skulle inte i mål före mig och det kom han inte heller. Synd att det inte finns på bild för jag svor långa haranger precis där ;-) Växling, lämna stafettpinne, pusta ut, kolla klockan. 21:50 minsann - precis under 22 ju! Visste inte att jag hade sån fart i mig efter noll organiserad löpträning men tydligen funkar kroppen fortfarande.

Vi hängde såklart kvar och peppade nästa löpare, tog emot i målfållan och skickade iväg nästa, och mellan varven hann jag prata lite med naprapat-Jimmy också. Typiskt bra. Sarah var sist ut och gjorde en monstertid runt 18 minuter, tur man inte behövde ta rygg på den tösen ;-) Alla var glada och nöjda med sina prestationer och vi drog var till sitt med en massa positiv energi.

Så - vadå? Jag kan springa i 5:30-tempo fast jag är helt oförberedd. Kroppen orkar, jag har inte ont nånstans, jag kände mig stark och det var nästan så jag hade klarat ett varv till efter en halvtimmes vila. Det är alltså dags att öka distanser, springa oftare, och springa lite fartpass för att få upp flåset. Och så är det alltid bra att ha ett team som drar men jag vet ju att jag är fullt kapabel att styra upp min egen träning om jag bara vill :-D Nästa mål blir att orka springa en mil i lugnt tempo. Sakta men säkert.

Race Report Malmömilen 2015 - inte mycket att skryta om!

Malmömilen alltså. Ett flackt millopp genom Malmös gator. Hur svårt kan det vara?

Jättesvårt. Såhär: Det var ungefär årets första sommardag i går. Det var 25 grader varmt (minst). Det är ASvarmt när man har sprungit i typ 13 graders värme som mest. För 1½ vecka sen löpcoachade jag i 8 grader och ösregn, i vintertights och fleecetröja under regnjackan, och i fredags var första gången jag cyklade till jobbet i vanliga tunna tights i stället för vintertights. Kontrasten blev enorm.

Ovanpå det så hade jag i bakhuvudet att mina överbelastade hälsenor antagligen inte mådde superbra av en mil på asfalt. Att det liksom var lite risky business och då känner man ju efter lite extra. Förmodligen var det ingen större fara, för hade det varit det så hade inte Jimmy låtit mig springa utan sagt att jag skulle skita i det, men det är solklart att det påverkar.

Nåja, vi cyklade in till stan i god tid, kollade läget, vilade i skuggan på Malmö IP, lämnade in väskorna och värmde upp lite lätt. Inget våldsamt, aktiveringsövningar för baksidan och höfterna för min del, lite löpskolning och några korta stegringslopp. The way you do. Mosade in oss i startfållorna (värmen!) och väntade på start. Jag tänkte att jag skulle försöka ta rygg på 5:00-farthållarna men de försvann i fjärran rätt kort efter start och hur jag än tryckte på så fick jag inte upp farten. Flåsade och kämpade och "gav mig" vid 1½ km då jag slog av på takten för jag insåg att det här skulle bli plågsamt nog ändå.

Varmt, varmt, varmt. Vid Västra hamnen missar en kille en stolpe och dråsar i backen precis framför mig. Jag kämpar på fram till vätskestopp vid 4 km och blir som vanligt förbannad för att det bara är vatten, det borde vara sportdryck i värmen. Fram till 6 km håller jag mig springandes, sen viker jag in i skuggan och går och andas en stund. Varmt. Obehagligt varmt. Tuffar på igen. Vätska vid 7½ km på Gustav Adolfs Torg och nu är det verkligen inte långt kvar men det händer absolut ingenting med farten och höger hälsena känns stel och öm nu. Vid 8 km passerar jag Friskis fantastiska hejaklack och får energi, tänker att nu håller det ända in i mål men nej. Farthållarna på 5:30 (som startade i startgruppen 2 minuter efter min) kommer ikapp och Andreas försöker heja på mig och dra mig fram men icke, jag får ta en kort gåvila igen och andas och sen SKA jag springa sista biten. Ser 100 m sprinten mot mål framför mig och gasar som sjutton för 100 m orkar jag i alla fall.

Mål - på över 57 minuter. 10 minuter sämre än personbästa och 3 minuter sämre än 2011 när jag tyckte att en mil var "jättelångt". Känns lite som att behöva börja om med löpningen. Men på sista 4 km såg jag 3 löpare bli hämtade av ambulans och ytterligare 4-5 stycken ligga och bli omhändertagna så just den här gången skulle man nog helt enkelt vara glad att man klarade sig helskinnad in i mål!

Nystart löpning om några dagar alltså med en tydlig plan för rehabilitering och comeback. Såhär kan vi ju inte ha det. Men fy fasen för att springa i sån värme när man inte har acklimatiserat sig alls!

Race Report: St Hans Extreme 2015

Ja, så var det då dags för ytterligare en omgång av St Hans Extreme. Det går liksom inte riktigt att låta bli trots att jag vet att det är kräkjobbigt! Och givetvis milen i år igen trots avsaknad av intervaller, backträning och löpträning i allmänhet som liksom inte har varit prio. Det ger sig ändå....

Vi var ett gäng NMT'are som hade anmält oss och det var riktigt roligt att vara flera. Efter att ha delat lite rädslor med varandra hejade vi på de två som sprang i korta klassen (5 km) och sen la vi lite tid på uppvärmning. Jag prioriterade aktivering av baksidor och höfter plus lite stegringslopp och kände att det är nog ändå lite kräm i de här benen fast jag tror att jag är i jättedålig form. Go känsla. Astmamedicinerat hade jag gjort i tid också så jag behövde inte oroa mig för flåset.

Starten gick och då startar man vid banans lägsta punkt och springer i princip raka vägen upp till högsta punkten - det tog ungefär 3½ minut för mig och jag vet inte hur lång distansen är i meter, bara att det är fruktansvärt jobbigt! Upp över toppen, rulla nerför en lång backe och sen är det i princip bergochdalbana hela vägen. Uppåt och neråt och uppåt och neråt, glada funktionärer som hejar, när man kommer till den lilla ängen med högt gräs så vet man att nu är det bara "grytan" eller "amfiteatern" (amfibieteatern, bland vänner!) kvar innan man närmar sig varvningen som kommer efter en lång utförslöpa. Det är Lunds Orienteringsklubb som arrangerar och tidtagning sköts med en liten elektronisk "stämpelpryl" (sportident) som man får "blippa" nere i botten och uppe på högsta toppen. Det kan tyckas lite småbesvärligt att man behöver stanna, men fördelen är att man får ut ett väldigt fint "kvitto" i mål med tider på alla delsträckor och kan se om man håller jämnt tempo eller har tagit ut sig för mycket i början!

Andra varvet var värst, jag funderade på att bryta, dö, gråta och lägga mig ner och ge upp. Ungefär så. Men på nåt sätt så lyckades jag ändå tänka att jag var halvvägs och så passerade jag kamrat G och sen på tredje varvet blev det magiskt, jag hittade nån slags urkraft eller blev uppvärmd eller vad vet jag - det flöt i alla fall på alldeles fantastiskt fint med bra tryck i benen. När tredje varvet är avklarat är det bara sista varvet kvar och inget att snacka om, då ska man genomföra. På sista delen började jag känna mig lite stum i lårmusklerna och hade svårt att hålla emot i utförslöporna, jag märker att jag har blivit betydligt sämre utför och behöver öva upp modet att "släppa loss" igen. Däremot alltså bra tryck uppför, det är mer flåset än benen som sätter stopp där och det är jag nöjd med. Flås går att öva upp rätt snabbt, starka benmuskler tar mycket längre tid att bygga :-D

Vi hade fått veta innan start att en av funktionärerna i vätskekontrollen i "grytan" fyllde år i dag och att han hette Mats. Så när jag passerade där sista gången hojtade jag "vem är Mats?" och när han svarade kutade jag bort och gav honom en väldigt svettig kram och sa "grattis på din dag" innan jag kämpade mig vidare. Hoppas det var uppskattat, jag hade inte tid att kolla! Svor över "förbannade jävla grytejävel" uppe på toppen, skakade loss benen, hittade krafterna och flög i mål med stort leende. Kollade tiden och det var 6 minuter snabbare än förra året och 3 minuter långsammare än året innan då jag var i superform och hade kutat mycket backar. Banan är inte 100% samma dessa tre år pga ganska omfattande markarbeten på området men det ger ändå en fingervisning om att jag ligger helt okej till formmässigt och det trodde jag faktiskt inte! Men kräkjobbigt var det och jag är inte sömnig för fem öre fast det är sent - tyvärr måste jag jobba i morgon eftersom jag ska träffa min nya chef.... Enligt träningsschemat ska jag träna benpass i morgon också men jag garvade rätt högt när jag såg det - vi får väl se hur välfungerande jag är i morgon men spontant känns det inte som nåt jag är vidare sugen på!

Nedan kan ni se mitt "kvitto" från loppet. Första tiden är ett helt varv på 2,55 km, sen är de tre korta tiderna de som gäller första sträckan från botten till högsta toppen och de lite längre tiderna resten av varvet. Man stämplar inte på högsta toppen på första varvet eftersom klungan är så stor att det skulle bli kö och det vill man undvika. Bilder från loppet kommer - det fotograferas alltid friskt och jag har säkert fastnat på en och annan bild även i år!

Jämna och fina tider alltså vilket jag tycker är kalasbra. Enligt pulsklockan var det 38 minuter uppför, 27 minuter utför och en minut på plan mark!

Race Report: Sydkustloppet 2015!

Det var ju en jävla massa motvind....

Två lärdomar av dagens lopp:
1) Det är jättebra med såna där ultrastrumpor från 1000 Mile. Verkligen jättebra. Det är bara det att det är ännu bättre om man ser till att släta ut dem ordentligt när man drar på dem och eventuellt drar lite vaselin i hålfoten också så slipper man få blåsor om och utifall det skulle vara nåt litet veck på dem som man kände av vid 5 km men inte brydde sig om att rätta till....Mvh fötterna.
2) Solkräm kan inte ha för hög faktor och det hade lönat sig att leta fram en faktor 30+ och lägga ett rejält lager i ansiktet och på hals och nacke. Särskilt när man har solen från samma sida ett helt lopp.... Jag kommer se ganska rolig ut i morgon :-D

Jag var som vanligt lite nervös och taggad inför loppet fast jag intalade mig att det bara är ett långpass, att det inte fanns nån tidspress och att jag skulle njuta av upplevelsen! Det var lite svårt det där med frukost men gröten fick jag i alla fall inombords enligt plan och så packade jag ner lite mellanmål innan jag åkte och hämtade upp S och så fortsatte vi bort till M där L kom med bilen och tog med oss allihop :-) 

Vi var framme i Smygehuk i god tid och hann med att äta och besöka toaletterna innan bussen hämtade oss 10.30. Framme vid starten hämtade vi nummerlappar, toaköade, lämnade grejer, nojjade lite, studsade med i uppvärmningsjympan (faktiskt helt perfekt just i dag för jag orkade inte tänka själv och hålla på med löpskolning och sånt), hittade lagom startfålla och tittade på havet och sen var klockan tolv och det bar iväg.

Skön start över golfbanan, mjukt för fötterna. Nånstans vid 2½ km blev jag nästan nerbrottad av en annan löpare som hade armbågarna framme - efter 2½ km när man ligger långt bak i fältet verkade det något onödigt men visst, jag kanske var i vägen eller nåt ;-) Vi fortsatte längs en grusstig, mera golfbana och sen var det några km genom stan, i mitt tycke den tråkigaste biten. Det var ganska skönt de sträckor man hamnade lite i lä, den där vinden som skulle friska i lite hade gjort det och kom rakt framifrån när vi sprang längs havet... Fram till vätskan vid 6 km hade jag legat bakom två tjejer som höll ett behagligt tempo runt 6:20, vid vätskestoppet kom L i kapp och vi gjorde sällskap en bit. Kom ut från stan och ner till stigarna längs havet, tuggade kilometer. Vid 11 var jag rätt nöjd för nu visste jag att hälften var avklarat, vid 12 och vätskestopp gjorde L och jag en simultanräckning ner i bakfickan för att klämma i os varsin gel och så fortsatte vi springa på.

Har nånstans kom vi ner på strandstigarna och det var lite knöligt underlag med sugande sandhålor emellanåt. Med energi från gelen tuffade jag på och råkade lämna L bakom mig. Jag är ingen särskilt bra löpare på asfaltsrakor för jag blir så otroligt uttråkad av att se den oändliga sträckan framför mig, däremot är jag rätt bra på jobbigt underlag där man måste tänka, jag tassade fram, kände mig lätt och plockade rygg efter rygg. Vid 15 km var det ganska mycket sand som sög i benen, jag blev trött och gick en kort sträcka, spanade efter L men bestämde att inte vänta in utan bara jogga på. Inget pollenjävelhelvete som störde, bara motvind rätt i ansiktet hela tiden. Och sol och glitter på vatten såklart!

Vid 17 km stod en sjukvårdare med ett välbehövligt glas vatten och efter att ha passerat världsmetropolen Böste där det ligger en villa med skylten "Skånes Generalkonsulat" så fanns det ett "äkta" vätskestopp med skum ljusblå sportdryck av okänt märke och vatten. Bra. Bara 3 km in nu, 3 km asfalt. Det fixar jag. Joggade på och plockade rygg efter rygg, konstaterade att där många var trötta hade jag fortfarande klipp i steget och jag tackar styrketräningen för det. Visst, jag är tung och inte så snabb, men uthålligheten finns där och musklerna återhämtar sig snabbt med korta gåpauser vid vätskestoppen! Med 1½ km kvar passerar jag en tjej som gick, sen sprang, sen började gå igen och jag säger att hon ska hänga på, att jag drar henne sista biten. 100 m längre fram går en herre med samma problem och jag drar med honom också, peppar i en kilometer att det här fixar vi, gör glädjeskutt vid 20 km-skylten och ger mig själv energi av att jag har andra att tänka på i stället för mig själv.

Vi svänger ner till höger och nu vet jag att det inte är långt kvar, det är asfalt och nerförsbacke och jag trycker på och lämnar sällskapet bakom mig i tron att målet närmar sig. Det svänger vänster och ut på gräs och blir knöligt och jag måste sakta ner lite men trycker på så mycket jag vågar. Ser målet och en stor sväng, passerar två löpare och gasar som sjutton in i mål, jättenöjd. En nettotid strax under 2:20 enligt min egen klocka och det är jag jättenöjd med i dag. Ja, det är en halvtimme sämre än mitt PB som jag satte efter en sommar där jag tränade fart och sprang skitmycket. I dag var fokus att få till ett vackert långpass med lite bättre service och det gick kalasbra. Lite stel är jag i vaderna, jag konstaterar än en gång att jag är måttligt förtjust i mina tunga dämpade Asics och ser fram emot att springa långt i terrängskor i stället som känns lite lättare! Kroppen håller, jag har inte monsteront någonstans och det kändes helt okej hela vägen.

I målfållan blev jag omkramad och tackad av de två jag drog en bit, de uppskattade servicen och peppen och det tycker jag är bra. Jag drar andra för att slippa fokusera på mig själv så då blir det win-win helt enkelt! Men alltså den där motvinden nere på stranden var ju inte att leka med, det susar fortfarande i mina öron!

Sen blev det banan och vatten och Gainomax och sportdryck medan vi väntade in alla 5 i bilen. Lastade in grejer i bilen och gick till grillen för att försöka äta. Lyckades få i mig ½ korv med bröd och en cocacola plus en bit hembakad banankaka. Alltså - först äter man ingen lunch för man springer i stället och sen är man inte hungrig, vad är grejen? Fortfarande svårt att äta, har fått i mig en apelsin och två rostade mackor och lite smågodis... Jaja, hursomhelst, jag har kommit hem och kramat om Joakim som är hemma från sin fisketur och det var den söndagen och det långpasset, i morgon är det dags för nya styrkeupplägg från Madde och vi fortsätter resan mot Tjejmarathon som jag just nu tror att jag tänker springa fast jag har inte bestämt mig riktigt än!

Tough Viking 2014. Grymt teamsamarbete! Race Report!

Målgångsbild lånad av Lisa, http://www.livetfrandenljusasidan.se

I går var det dags för årets mentala utmaning: Tough Viking. Den långa versionen på 15 km i Stockholm. Som vanligt har jag gått i några dagar och nojat över om jag skulle strunta i det, fega ur, och jag ville inte heller blogga inför loppet eftersom jag kände mig så osäker. Varför? För att det var fler och värre hinder i år än förra året. Jag är trygg med min löpkapacitet och tar mig genom det mesta, men hinder som heter "No air" och "Submerge" känns inte ett dugg kul för en astmatiker med mild rädsla för att ha huvudet under vatten!

Som tur är hade jag ett team jag inte kunde svika. Lisa och jag bestämde för evigheter sen att vi skulle göra sällskap på loppet och även Lisas kompis J hakade på så vi var tre stycken som skulle ta oss an utmaningen tillsammans.

Joakim och jag åkte upp till Stockholm fredag efter lunch. Tog oss ut till vårt hotell på Gärdet, checkade in, gick ut och letade upp mat (det var svårt, hela Östermalm var visst ute på galej) och gick och la oss i tid. Frukostbuffén blev det som vanligt lite sådär med när jag är nervös inför ett lopp, men vi kom iväg för att hämta ut nummerlappar i god tid och sen var det bara att ladda klart, hitta lagkompisarna och bestämma sig för att köra.

Lisa, J och jag bestämde att teama ihop och hjälpas åt hela vägen. Alla har starka och svaga sidor men om vi jobbar tillsammans kan vi hjälpas åt över och under alla hinder (nästan i alla fall). Det fanns alltid möjlighet att göra ett straff om man missade eller hoppade över hinder - antingen 30 armhävningar eller 30 burpees. Och vissa hinder valde vi medvetet bort helt enkelt.

Banan inleddes som sig bör med att vi fick hoppa igenom eld. Eldhindret var betydligt värre än förra året och röken bitvis så tät att det var svårt att se vad om väntade. Hu! Efter den adrenalinkicken var det upp för backen för att möta de amerikanska fotbollspelarna. Jag kom relativt lindrigt undan men fick en smäll i ansiktet som framkallade lite näsblod. Schnyggt! Sen skulle vi ut i skogen. Förra året sprang vi nästan 2½ km utan hinder men nu fanns det kryphinder, bergsbestigning och lite annat kul därute så man blev lerig och blåslagen. Klockrent.

Första hindret ute på Gärdet var "walls" - tack och lov bara en container att bemästa i år i stället för fyra på raken som nästan knäckte mig förra året. Sen tvärs över hela ängen till isbadet som var ordentligt lerigt och jag fick bestämma mig noga för att ta mig under den där förbenade plankan i mitten men det gick minsann. På det följde ett antal varv fram och tillbaka över Gärdet som är ganska tråkiga löpmässigt. Gropigt och fuktigt underlag och ingen publik förutom vid hindren. Vi skippade monkeybars och gjorde armhävningar. Testade dipswalk men struntade i det och gjorde fler armhävningar. Romerska ringarna lämnade vi åt sitt öde också men tog oss an "sengångaren" aka Combat Bar och fixade det allihop. Den fruktade rampen hade en gigantisk kö och vi insåg att vi inte skulle ha stora chanser att klara den så för tidens skull körde vi armhävningar och sprang på.

Sen väntade svängen ut över Djurgården. Vi pratade oss fortfarande igenom kilometrarna och peppade varandra vidare. Vadade i träsk och kröp genom rör. "Obstacle swim" visade sig innebära att man skulle dyka under tunnor som flöt i dyigt vatten och jag tvärvägrade, gjorde armhävningar och peppade de andra därute i vattnet. Vidare mot Kustjägaren. Träsk, klättra över stridsbåt, hoppa i vattnet, klädsim i kallt vatten, mera träsk, dyka under kanoter, mera träsk, ta sig upp från vattnet och försöka springa vidare. J fick krampkänning precis som flera andra och vi reparerade med massage och stretch innan vi fortsatte. Bära stockar var inget större problem - bara att plocka upp och kånka ett varv, sen vidare. Nu närmade vi oss gärdet igen. Ytterligare ett bad i container med nät över, men det gick att hålla nosen över vattnet. Det blev lite flaskhals här och en kille bakom mig hojtade "Fan, där sprack det med tiden under timmen" och asgarvade :-D Det var nog ingen av oss som siktade på det alls.... Nästsista hindret var den stora väggen och jag insåg att upp kommer jag nog men ner - nä. Jag kommer sitta däruppe och gråta av skräck så vi gjorde armhävningar.

Bara sista hindret kvar - elhindret. Jag visste ju hur det skulle kännas och märkte att kroppen egentligen VILLE vägra men det var inte en möjlighet. Såklart vi gör det här sista. Vänliga människor sprutade vatten också... Halva hindret gick bra, sen kom de där stötarna som kändes som en rejäl smäll rakt i bröstet (jag undrar om pulsbandet leder dem för det var samma sak förra året). Man stönar ofrivilligt och hela kroppen rycker till men jag tänker bara framåt, framåt. Lisa snubblar precis framför mig utanför hindret, jag hivar upp henne, vi väntar in J och springer in i mål hand i hand. Yes - vi gjorde det!

Jag är massivt stolt över att VI gjorde det TILLSAMMANS. Det var mitt mål med loppet - att hjälpas åt och ha en kul upplevelse, inte att göra nån fantomtid. Att uppleva att teamet är större än jaget och att man tillsammans med sina teammates är kapabel till saker man inte kan ensam. Det målet uppfyllde vi med råge - tack tjejer för att ni ville springa Tough Viking tillsammans med mig! 

På skadefronten kan jag stoltsera med otroligt snygga blåmärken och några enstaka skrapsår. Och massiv träningsvärk i hela kroppen såklart. Det blir nog stelt i nån dag eller två. Och det där med att sova i natt var ingen prioriterad aktivitet. Trots att loppet var slut vid lunchdags, jag hade ätit god mat och druckit öl och kände mig dödstrött så blev det liksom ingen riktig djupsömn. Begriper inte riktigt varför det ska funka så men jag börjar vänja mig vid att det KAN bli så ibland helt enkelt.

Igen? Ja. Jag har anmält mig till Tough Viking Brofästet, Malmö, i september 2015. Det kommer bli fler vattenhinder. Jag har ett år på mig att bli kompis med vatten. Det blir nästa mål - när det målet jag jobbar med just nu är avklarat.

Race report SM-milen: Oimponerad!

Oimponerad över min egen prestation men också över arrangemanget på SM-milen. Och det tycker jag är synd. Man tror ju som vanlig motionär att det blir "lite extra" när det är SM, men så var inte fallet. Snarare tvärtom.

Om min egen prestation kan jag bara säga att jag försökte, och det höll inte. Gick ut ganska tufft för att försöka ligga i paritet med mitt personbästa - det kändes bekvämt i ungefär en kilometer, efter tre kilometer höll jag på att avlida och fick dra ner på tempot och sen var det bara tungt och mera tungt. Ganska jävligt. Sluttiden på runt 52 minuter är 5 minuter sämre än mitt pers och det tycker jag inte är särskilt bra. Sen får jag ju erkänna att den strukturerade löpträningen har det varit sådär med det senaste halvåret och om jag vill satsa på en bra miltid så får jag ta tag i den biten. Jag har inte bestämt mig för om det känns viktigt, men det går ett snabbt millopp i höst om jag skulle bestämma mig för att göra den satsningen. Borde iofs kunna kombineras med träning mot Tough Viking så kanske jag ska anstränga mig lite. Vi får se.

Om arrangemanget då? Hafsigt, ostrukturerat. Tyvärr. Jag vet att man hade förväntat sig 3.000 anmälda och det blev bara ungefär 1.000 men det är ingen ursäkt. Några exempel följer.

• Dålig skyltning - svårt att hitta till väskinlämningen där man också skulle lämna värdesaker. Men helt ärligt.... om vi kör väskinlämning och lovar att man kan lämna värdesaker - är det då okej att folk får lov att kliva in och rota i sina väskor helt obehindrat? För det gjorde de - och alla bara klev rakt in och hämtade sina grejer efteråt utan att nån kollade att vi tog rätt väska.
• Det var tydligt skyltat till toaletter inne på Stadion men ljuset var inte inkopplat så man fick gå på muggen i mörker. Eller leta sig in till diverse toaletter inne vid väskinlämningen där det var långa köer. Bajamajor kanske hade varit ett alternativ? 
• Avspärrning av banan funkade sådär. Jag vet att vi som kommer i mål 20 minuter efter eliten inte är superstars men krockar med fotgängare och cyklister borde kunna undvikas. 
• Musik före start och vid målgång kanske? Nu var det ingenting. Musik till uppvärmningen, men sedan bara snackade speakern på och helt plötsligt hördes startpistolen. Och så sprang vi. Sen kom vi tillbaka och speakern snackade... Tja. 
• Längs banan hände INGENTING. Nån enstaka i publiken hejade men annars inget. Det kan vara så att det är en regel på ett SM att det inte får vara underhållning eller annat som stör men det var segt! På terränglopp stör det mig inte för fem öre för då händer så mycket annat, men på stadslopp får det gärna hända grejer... 
• Goodiebag? Vi skulle få en "goodiebag med presenter från våra partners". Ahem. En City Gross-kasse med ett sjok reklambroschyrer och nån mysko korthållare med reklambudskap på. Inte ens en liten rabattkupong om man inte räknar prova-på-erbjudandet på en ny löpartidning, inte ens ett produktprov på liniment. Och så fick vi vatten, en banan och en Powerade i en ny smak som jag inte uppskattade - men det kanske andra gjorde. En goodiebag värd namnet var det inte på långa vägar.

Var det inget som var bra med loppet då? Jodå.

• Nummerlappsutdelningen på Intersport var supersmidig och när jag bad sekretariatet rätta mitt födelseår i startlistan var det inga problem alls. 
• Banan var trevlig - roligare än Malmömilen och man slipper blåsvädret nere vid vattnet. Bra grej.
• Loppet startade i tid. Och det var bara lite tight precis 500 m efter start när vi skulle svänga in på en cykelväg.
• Det är fortfarande skitcoolt att springa samma lopp som Musse Mohamed (han blev för övrigt tvåa totalt och satte nytt rekord i sin klass i Veteran-SM). Och en massa andra superstars var också med. 
• Vätskekontrollerna var SUPER. Riktigt bra. Skyltade i tid, funktionärer visade väg, det fanns både sportdryck (blå Powerade) och vatten, massor med folk, massor med vätska och vattnet var kallt. BRA jobb!
• Det fanns vatten direkt efter målgång. Kallt, friskt vatten i mängder precis när det behövdes. Bra!
• Och sen är det jätteroligt att springa lopp med målgång inne på stadion och sista varvet på riktig löparbana. Det känns helt enkelt lite mera "riktigt".

Sammanfattningsvis: Om jag ska göra bra tider på millopp måste jag gå in lite mer för projektet. Och jag kan absolut tänka mig att springa SM-Milen om den går i Malmö igen men jag hoppas de fixar till lite smågrejer så att det blir riktigt bra. 

Race report St Hans Extreme 2014

Puh. Alltså St Hans Extreme är baske mig ett av de jobbigaste loppen jag vet. Det är knappt vilsamt nånstans utan antingen går det uppför eller utför! I år hade de visserligen tvingats ändra bansträckningen pga markarbeten vilket innebar att vi slapp springa upp för den där långa, hemska backen, men det var lika många höjdmeter ändå och det var rent vidrigt på sina ställen.

Första varvet var som vanligt lite småstökigt. Kamp om placeringar i klungan, lite tajt här och var, lära sig hitta nya vägar. När jag precis var på väg in för varvning ser jag Joakim passera på andra sidan - då har han alltså hunnit upp över högsta toppen och ner igen innan jag ens är klar med första varvet. Knäckande. Funderar där och då på att bryta, strunta i det, men tänker att jag ska väl åtminstone passera toppen en gång till och så får vi se sen.

Andra varvet blir det värsta - precis som förra året. Det är hysteriskt tungt helt enkelt men jag kämpar envist på. Sen, när jag har passerat toppen en tredje gång, är det mentalt bara 1½ varv kvar så då är det bara att fortsätta. En eloge till alla funktionärer som orkar heja och langa vatten och visa vägen och peppa när det blir tungt!

Sista varvet gick nog på ren vilja. Benen är starka men flåset räcker ibland inte till i backarna så jag får gå emellanåt och det är helt okej. Från amfiteatern till mål passerade jag tre personer och la in ett försök till slutspurt i alla fall!

Men puh. Man mår så förbaskat illa efter det här loppet. Jag är svinigt trött men vet inte om jag kommer kunna sova eller om det blir kaos hela natten som efter Österlenmaran :-)

Race report Vårruset 2014

Jag har ett komplicerat förhållande till Vårruset. Jag VILL så gärna tycka om hela grejen men jag har svårt att vara en riktigt ärlig och positiv ambassadör. Egentligen tycker jag att upplägget med "löparfest för tjejer" är helt underbart. Att över 6000 tjejer träffas och springer, har picknick, yogar, dansar och peppar varandra. Men tävlingsmänniskan i mig har i flera år svurit över "det ska vara mysigt så vi har ingen tidtagning "(hur ska man då kunna tävla?) och det tillhörande kaoset i spåret.

För 4 år sedan svor jag att aldrig mera springa Vårruset efter att ha startat i startgrupp 2 (första gruppen heter "springa fort" och det tyckte jag inte att jag gjorde, men "springa" kändes rimligt). På stigarna i Pildammsparken tvingades jag tränga mig förbi stavgångare med ryggsäck som hade startat i första startgruppen. Really...

Men är man instruktör för B.A.B.Y. Runners Team Malmö som har samarbete med Vårruset och ska delta i Stadskampen mot de andra B.A.B.Y.-lagen så får man vackert ställa upp. Numera har också Vårruset skaffat tidtagning för de som vill vilket jag tycker är ett stort plus. Men det är fortfarande ett svårt lopp att göra bra resultat i om man inte har mosat sig fram i första startledet. Det syns på siffrorna från pulsklockan att tempot blev snabbare och snabbare under loppet. Första 2 km är det bara trängsel. Ingen håller till höger utan man får sicksacka sig fram och får tvärstopp ibland. Nånstans efter 3 km släppte det och jag kunde börja springa på i ett jämnare tempo men det räcker aldrig riktigt för att hämta upp det man tappar på första halvan av loppet. I alla fall inte för mig. Så min snabbaste 5 km-tid är fortfarande första halvan av ett millopp ;-)

Det som däremot var kul i går var att springa som en del av ett gäng på riktigt. Ett gäng som träffades innan, peppade gemensamt, fotograferade, klappade om varandra vid mål och åt picknick tillsammans. Det var riktigt roligt. Även att parkera sig direkt framför scenen där Blossom höll igång och att vara med på yogastretch med Yogobe och dansa lite disco med Blossom. Absolut njutbart, positivt och härligt.

En annan positiv grej var att jag kände att allt arbete i gymmet ger resultat. Benen är starka, jag har mer tryck i steget och spänstigare löpsteg och jag blir inte trött i benen. Jag kände mig återhämtad efter bara några minuter (nu sprang jag ju inte som död och helvete heller) och 5-fart kändes otippat behagligt hela vägen. Det är riktigt bra. Men att försöka tävla i Vårruset är nog - helt ärligt - inte riktigt min grej!

Race report: Stävie Trail 2014

I dag var det dags att springa Stävie Trail - premiärlopp på två sätt: Dels första loppet på säsongen, dels är det allra första gången loppet går! Det är ett lopp som vill locka ut oss i skogen och samla in pengar till Team Type 1, ett gäng som stödjer diabetesbarn i Afrika. Superbra projekt tyckte vi, så vi nappade och anmälde oss.

Lika lätt och superstark som jag kände mig i går, lika trött och grinig var jag i morse. Oklart om jag har sovit dåligt eller för lite eller bara hade en "off day". Men jag vet att det brukar ge med sig bara jag får tid att vakna - det tog dock lite längre tid i dag än vanligt av nån anledning.

Anyway, det var ju tidig purrning för att hinna få i sig gröt och macka och ägg och te och vatten och packa grejer - sen satte vi kursen mot Furulund där Joakim hade fixat parkeringsplats och sällskap hos en kollega. Det var nog tur, för parkeringskaoset var ett faktum när 400 löpare skulle springa lopp i lilla Furulund.... Vi hämtade nummerlappar, träffade NMT'are, konstaterade att starten kanske skulle bli försenad eftersom det var låååånga köer 9:30. Det meddelades att starten skulle gå 15 min efter att sista nummerlappen var utdelad, och vi beredde oss på lite längre väntan. På med kläderna igen, sen av med dem när köerna var borta och värma upp lite. Beslutsångest över klädval - hur många lager? Visserligen lite kyligt, men soligt, man blir varm när man springer... men det blev bra.

Första startgruppen tror jag kom iväg 10:05, bra jobbat av arrangörerna - andra gruppen där jag sprang startade enligt min klocka 10:08. Imponerande logistik - riktigt bra! Sen var vi iväg, först en kort sträcka på asfalt och så in i skogen där det blev lite flaskhals när stigen smalnade av, men det var helt okej. Jag hittade in i min egen takt, sprang på nån lagom bekväm nivå (i alla fall kändes det så just då), blev omsprungen, tog rygg, sprang om när jag behövde - efter 2-3 km var vi ändå så hyfsat utspridda att det inte kändes som köbildning. Och det var helt ASBRA skyltat därute i skogen. Vi sprang ju i sicksack och slingor och mötte andra löpare mest hela tiden så det hade varit lätt att springa fel, men jag var imponerad av vägvisningen - riktigt bra jobb av arrangörerna!

Små fina skogsstigar, lite lätta backar, vårsol, fågelkvitter... skönt. Baserat på att jag förra veckan sprang knappa 11 km på 1:10 hade jag tänkt att 1:30 var målet för dagen men att 1:20 skulle kännas skönt. Skylten med 500 m kvar dök upp i skogen - tjohoo, varvning och vatten! Kollade klockan efteråt och såg att dryga 39 min hade passerat, perfekt läge för 1:20 alltså. Bara att fortsätta. Hade en kille som tog rygg på mig och hängde på i 3-4 km ute i skogen - sen sprang han om och bara stack. Hrmf. Han hade ju kunnat tacka för draghjälpen ;-)

Vid 10 km började det bli seriöst jobbigt och hjärnan hade mycket för sig. Handskar av, handskar på, buffen sitter snett, byxorna skaver - allsköns märkliga tankar som jag vet bara kommer för att jag börjar bli trött. Vilket kanske just i dag berodde på att jag inte har sprungit långt sen i november.... Men det var bara några kilometer kvar så jag tyckte inte det var läge att ge upp utan det var bara att fortsätta. Haka på nån lämplig rygg kanske eller mala på i eget tempo. Pannben bygger man med NMT-pass och 2 km kan jag springa EFTER ett NMT-pass. Skylten med 500 m var välkommen och jag försökte öka på asfaltsrakan men var ganska trött. Passerade mållinjen på dryga 1:18, supernöjd. Inte bara kom jag in under 1:20, jag höll dessutom ett ganska jämnt tempo med ungefär 39 minuter per varv. Vackert så! Farten behöver jag inte fundera så mycket på, här ska jobbas uthållighet.

Det var ett riktigt trevligt lopp, blåbärssoppa och bulle var klockrent efteråt, vädret var perfekt och organisationen superbra. Särskilt med tanke på att det blev ungefär 4 gånger så många deltagare som arrangörerna hade räknat med från start. Och så är det kul att man kan göra en slinga på dryga 6 km i en sån pytteliten skogsplätt som vi sprang i! Jag har gärna Stävie Trail som säsongspremiär igen.

Väldigt passande ramlar det sen in lite lopp i kalendern som funkar som schyssta träningspass. Salomon Trail Tour i Kristianstad lockar med halvmaradistans och det känns som ett bra långpasstillfälle i fin terräng, dessutom är det ett väldigt trevligt lopp. St Hans Extreme är också närmast givet för att få backträning och för att det är både kräkjobbigt och kul fast lite halvmasochistiskt. Malmömilen tänker jag glatt strunta i (en vecka efter Tjejmarathon finns det inte en chans att jag plågar mig genom ett millopp på asfalt) och så får vi se om jag är sugen på nåt mer eller bara satsar mot Tough Viking sen.