- ja, och sen fick vi Covid...

 6 veckor senare. Nyårsdagen hade jag många planer för 2021. Den 3 januari tappade jag smak- och luktsinne väldigt abrupt och dagen efter testade vi båda två positivt för Covid-19. Den där tröttheten och hostan som jag trodde var luftvägskatarr och vintertrötthet var alltså coronavirus. Vi bad A som vi visste hade antikroppar att handla det viktigaste, la in en beställning på Mathem, informerade alla som behövde veta och försökte att inte få panik, tror jag. 

Upplevelsen var som en rejäl förkylning med lite influensasymptom. Men både förkylning och influensa har ett förlopp man känner igen och man märker när symptomen klingar av. Nu var det snarast som om någon drog ett antal symptom i ett litet lotteri varje dag. Feber, hosta, huvudvärk. Nästa dag är febern och huvudvärken borta men i stället får du nästäppa och ont i magen. Genomgående var en enorm törst och sen var det svårt att äta när inget smakade nåt. Vissa saker var rentav obehagliga att ha i munnen - svamp, till exempel. Det där med att pigga upp sig med något gott när man är sjuk var också helt omöjligt! 

Jag tvingades avsluta min runstreak på dag 295 vilket var ganska surt såklart. Men på det igen. Under hela sjukperioden var vi ute och promenerade varje dag för att få frisk luft och hålla kroppen igång. Den 15 januari började jag försiktigt springa igen - långsamt och ganska kort men det gick. Den förlamande tröttheten höll i sig en vecka in i februari. Inte att jag var trött hela tiden men om jag gjorde lite för mycket så blev jag jättetrött och orkade liksom inte komma igång igen. Vissa arbetsveckor var rätt plågsamma när jag var helt färdig redan tisdag kväll och släpade mig i nån sorts zombieläge till fredag eftermiddag för att sen vila hela helgen. Och då jobbar jag ändå hemifrån och chefen och kollegorna var helt med på att jag inte riktigt var uppe i min sedvanliga effektivitet utan mest såg till att få undan det viktigaste! 

Nu har orken någorlunda kommit tillbaka även om löpningen inte alls är på samma nivå som innan jag blev sjuk. Kroppen håller och uthålligheten finns också de flesta dagar, men fart finns inte. I början kunde jag bara springa jättelångsamt, förra veckan hittade jag ett lite snabbare tempo (dvs långsamt) men några fartökningar eller så är det absolut inte frågan om. Det är också först senaste veckan som allting smakar och luktar som vanligt igen så det har varit ganska segt. 

Just för att återhämtningen har varit så seg har jag mer eller mindre bestämt att i alla fall februari ut ska jag inte stressa nåt på löpfronten. Jag springer varje dag men oftast kort och lugnt, fokus är mest på att komma ut i friska luften och röra på mig. Nåt försök till intervallpass varje vecka (gärna med ljudfil som stöd) men där det är helt okej att intervallerna går i lugnt distanstempo. Det är liksom ingen panik. Jag har inga tävlingar som väntar, inget stort uppsatt mål - det viktigaste är att jag får komma tillbaka i egen takt och orkar med min vardag. Vi har kört Winter Camp med Runacademy sedan vecka 3 och det är tur för mig att jag har kompetenta och starka ledare som har gjort allt jag inte orkat - eftersom jag fortfarande inte kan springa och prata samtidigt är det svårt att löpcoacha! 

Tur i oturen att de senaste veckorna har varit kalla, oftast klara och väldigt vackra så mina lunchrundor har varit superhärliga. Jag har verkligen njutit av alla möjligheter att vara ute (med underställ och fleecebuff etc), tagit extrapromenader till biblioteket och walk&talk med kollegor för att få en extrasväng ut. Så även om det har blivit mindre löpning tycker jag nog att jag rör på mig och försöker vara så aktiv som det går. 

Det är söndag kväll och vi har firat alla hjärtans dag med utflykt till Öresund. Långpromenad vid havet, titta på drivis, njuta av solen och fika ute. Precis vad vi behövde (och det kostade inte en extraspänn eftersom vi hade fikat med oss hemifrån). Linas Matkasse har landat och är uppackad så veckans middagar är förberedda. Nästa vecka är en helt vanlig vecka som vi ska försöka få lite flyt i! 

Man vänjer sig - eller?

 Snart 9 månader med covid-19 runt oss. Man vänjer sig. Vid hemmakontoret. Vid att inte träffa folk. Vid att hålla avstånd, att inte kramas, att inte ge high-five. Vid webbmöten och walk-and-talk i telefonen. Vid att sociala sammankomster är no-no. att man bara går till affären med en noga planerad lista och helst när det inte är för mycket folk. Vid att djupandas, acceptera, tänka att "jag saknar..." men inse att så är det med det och att saknaden inte går över här och nu. 

Men det är tuffare nu, helt ärligt. Tuffare nu i mörkret. När det inte är lika lätt att träffa äldre och riskgrupper utomhus på en kaffe, ta en social fikapromenad eller hänga ute på ett soligt trädäck. Mörkt på morgon och eftermiddag och jag försöker (och lyckas nästan alltid) klämma in en löprunda under de ljusa (nåja) timmarna så jag får lite dagsljus åtminstone. 

Lite sliten är jag också som jag nästan alltid är i månadsskiftet november/december. Som att jag lyckats släpa mig genom nästan hela november men där precis i slutet är det extra tungt. Det var en intensiv jobbvecka som kröntes med lite anonym nätmobbing i vår "temperaturmätare" på jobbet - inte riktat direkt mot mig men mot min avdelning, och det sved. Jag tycker vi gör ett otroligt bra jobb under de förutsättningar vi har, alla kämpar och krigar med alla utmaningar som landar hos oss så det var väldigt tufft att få en känga. Det gjorde mig ledsen och uppgiven just i fredags. 

Energinivån var därför inte särskilt hög lördag och Joakim jobbade till sent fredag kväll och hela dagen lördag så jag tassade mest runt för mig själv. Tog ett glas vin på kvällen och feedbacken på det var brutalt uppvaknande med migrän mitt i natten. Inte alls roligt men ännu en signal om att det är smart att tagga ner, sänka kraven och bara försöka hålla sig flytande i stället för att vara fabulous hela tiden. 

Lite låg i dag alltså - men vi tog en "coronapromenad" i parken med fika och adventsljus, pratade strunt och tittade på fåglar och var bara ute. Och nu på eftermiddagen fick jag till en liten joggrunda också. Good enough. Så himla mycket good enough. 

Okej, oktober. Vad hände?

Oktober alltså. Jag borde egentligen ha lärt mig att det är så här varje år men ändå kommer det oväntat! Oktober har dundrat förbi i full fart utan särskilt mycket extrautrymme. Jag har gjort det jag skulle, fått ihop dag efter dag och vecka efter vecka, Det har varit fullt ös på jobbet med nya projekt och gamla uppföljningar och såklart det dagliga operativa arbetet så jag har emellanåt fått påminna mig själv om att bara vara och andas. 

Eftersom även Joakim har haft fullt ös och växlande arbetstider (vilket betyder att vi knappt ses vissa veckor eller bara ses för att jag jobbar hemifrån) så rundade vi av oktober med en stughelg i skogen. Vi hyrde en stuga i Kosta med närhet till både fiske och motionsspår, packade med oss god mat, vin och snacks och tog time-out från vardagen. 

Det var väldigt, väldigt skönt. En helt kravlös helg. Lördag gick Joakim upp tidigt för att åka och fiska och stugan var så pass liten så det där med att jag skulle kunna somna om medan han frukostpysslade var inte ett alternativ. Så redan halv nio gav jag mig av på mitt äventyr i löpspåret. Vi hade 300 m till ett motionsspår där längsta slingan var 8 km och min plan var att jag skulle tassa runt den 2 varv. Utan problem hittade jag till slingan och orienterade mig lite vid spårcentralen innan jag gav mig av. Första kilometern var en bred grusstig, visserligen i vacker miljö, men jag hann undra om det verkligen var värt att springa 8 km på sånt tråkigt underlag... Precis lagom till den tanken kom svängde stigen av ut i skogen och därifrån var det mest bara fantastiskt hela vägen! 

Mysiga stigar på varierat underlag. Lite småkuperat men aldrig riktigt tuffa backar. Stenar, mossa, gräs, rötter. Små bäckar, stora sjöar. Nån enstaka sträcka på en grusväg, alltid välmarkerat. Och så var jag dessutom nästan ensam i skogen, jag träffade 2-3 hundrastare precis i början av spåret men annars såg jag inte en människa. 

Givetvis sprang jag "vilse" en gång (valde fel stig i en korsning eftersom jag tittade på skogen och inte markeringarna!) och hamnade vid en fantastiskt vacker liten sjö. Klart värt. Bara att vända tillbaka till nästa röda stolpe sen. Och på andravarvet fick jag för mig att leta upp Joakim vid hans fiskesjö vilket gav lite konflikter med Google Maps men på andra försöket lyckades jag hitta rätt och hitta honom på en brygga. Där han hade en hel fiskesjö för sig själv vilket också var ganska lyxigt enligt honom! 

Lördag kväll hade vi bokat bord på områdets restaurang som markadsförde sig mycket på lokalproducerat kött och vilt. Alltså köttet var det inget större fel på men för övrigt konstaterade vi att vi helt enkelt har blivit för snobbiga för den typen av restauranger. Där köttet visserligen är fint och välbehandlat men såsen känns som halvfabrikat, servisen inte vet något om varken mat eller vin och notan blir fel två gånger innan det blir rätt ;-) Jaja, också en upplevelse att lägga till i katalogen helt enkelt och så vet vi att en annan gång ska vi packa med oss mer egen mat bara. 

På hemvägen hann vi med ett besök i outleten och fick med oss en brödkniv och en stekpanna hem som vi faktiskt har behövt i över ett år så det kändes som bra och nödvändiga inköp! 

Och nu är det november. November bjuder på fler dagar på hemmakontoret pga ökade restriktioner. Vilket känns helt ok eftersom det ger lite extra flexibilitet - men också såklart lite tråkigt. Men eftersom vi inte lyckas hålla nere smittan och är för släpphänta med de regler som gäller så får vi helt enkelt ta konsekvensen! 

I dag är jag dock ledig från jobbet (jag bokade en extra ledig dag just in case) och tänker inte göra särskilt mycket nytta utan mest såsa. Vädret ute är mest stormigt med lite regnskurar så dagen lämpar sig utmärkt för hemmamys med katt! 

Om att känna igen sig

 Jag har försökt dra ner ordentligt på inköpen sen nån gång förra sommaren och som en del i den processen har jag börjat använda mitt lokala bibliotek igen. Det började med att jag gärna ville läsa men inte köpa en bok, så då beställde jag hem den till mitt bibliotek, och på den vägen var det. Så nu bär jag hem en bokhög nån gång i månaden i alla fall och läser en massa nytt. Det går lite i perioder det där, är jag trött och stressad orkar jag bara läsa böcker jag redan har läst innan så det inte gör nåt om jag tappar lite av storyn :-) Men just nu är jag ganska pigg i huvudet oftast och då gillar jag nya intryck! 

I senaste högen fick jag med mig en pocketbok som heter "Liten tvåa med potential" av Camilla Andersson. Helt okänt för mig men det verkade vara lite trevlig feelgood och ganska lättläst. Den lilla boken innehöll ganska mycket mer! Från början kände jag att det bara var en modernisering av Kajsa Ingemarssons "Bara vanligt vatten" men icke. För ganska snart kastades jag tillbaka till där jag var för ganska exakt 10 år sedan. Med ständig huvudvärk, ständig övertid, ständig trötthet och eviga komihåglistor plus en mailbox som bara fylldes på och fylldes på. Oj, vilken igenkänning! 

Jag ska inte spoila hela storyn men diagnosen utbrändhet dyker ändå upp och det därav följande behovet av att ändra på sitt liv och sina prioriteringar. Boken slutar ändå ganska ljust (fast oförlöst, om du frågar mig!). Det som gav mig den viktigaste insikten var vikten av att ha folk runt en som stöttar, inte folk som bekräftar en i att man ska fortsätta på samma sätt som innan. Det hade jag inte då (och jag hade ändå inte modet att prata om det) men det har jag i dag. Jag har också lyckats få till en arbetssituation som är hållbar för mig och en viss förståelse för vilka saker som inte funkar bra. 

För övrigt går tiden mest med att hitta balans och fokus för den här hösten! Ibland kollapsar planeringen helt och ibland får jag till det, ibland funkar löpschemat och ibland (som t ex den här helgen) funkar det inte. Jag har en irriterad hälsena och vad som jag inte tyckte lämpade sig för långlöpning i dag så jag fokuserade på gårdagens simning och sprang en kortis i dag. Lite mera vila kommer nog göra skillnad så jag tar det lugnt några dagar till. Det är inte hela världen, det är inte i morgon jag ska springa 10 mil liksom. 

10 månader mot 10 mil - första veckan

Jag vet inte riktigt vad som hände med den här veckan. Jag vet att jag har varit lite stressad, att det på nåt sätt har varit svårt att få saker att gå ihop och att det har landat in en massa jobb-uppgifter som både tog mer tid än väntat och som jag inte var förberedd på att få. På nåt vis blev det mest rörigt och otillfredsställande vilket jag insåg någon gång under torsdagen och sen jobbade på att vända under kvällen och i går. Det slutade i alla fall med att när jag loggade ut från jobbdatorn i går kände jag mig lugn och ostressad och väldigt redo för helg!

Det har absolut inte varit det nya träningsprogrammet som har stressat mig. Eller - kanske lite, för det tvingade mig att tänka om och göra annorlunda och det kanske var svårt? Hursomhelst är det en väldigt mjuk start med fokus på att springa lugnt, ostressat och på väldigt låg ansträngningsnivå. Typ morgonjogg hela veckan. Och så 4 minuters morgonfys varje dag. VARJE dag alltså. Inga konstigheter således men det krävdes lite arbete med det.

Det började jättebra i måndags med morgonjogg och så gjorde jag fysen lite senare eftersom coachingmailet kom på morgonen. Tisdag visste jag att det var trail med Runacademy och upplägget var ett sånt pass där man som coach inte springer så mycket så jag tog en egen morgontur. So far so good och sen blev det onsdag. Då var jag på kontoret och sen när jag kom hem kände jag för en rejäl genomkörare - plus att det låg ett nytt göttigt ljudfilspass från Runacademy och väntade. Blev det lågpuls och lågintensivt? Nix. Tröskelintervaller med fartökning.

Jaja, sånt händer ju så jag tänkte att i morgon (alltså torsdag), DÅ ska jag minsann ta det lugnt. Fast då var jag helt omotiverad för löpning hela dagen och räddningen var att några ur Runacademy-gänget skulle springa intervaller på kvällen. Lågpuls och lågintensivt? Nope......  Men vid det här laget hade jag fattat att jag var lite ur gängorna och behövde tänka om så fredag inledde jag med mjuk och lugn morgonjogg, frukost utan att dra igång datorn och en lite mer soft inställning till hela dagen.

Joakim jobbar helg denna veckan och jag hade tänkt somna om efter att han gick i morse men det gick ärligt talat sådär med den biten. Så kvart över sex stack jag ut på en lugn runda i vad som såg ut som regn och busväder men faktiskt var rätt skönt att vara ute i (och regnet slutade efter en stund). Otroligt njutbart! Handlade lite frukostgodsaker och annat när jag ändå var ute (affären ligger 50 m från vårt hus så det är ingen omväg), gjorde morgonfys medan ugnen blev varm, slängde frukostbullar i ugnen och mig själv i duschen och sen blev det gofrukost.

Med alla måsten avklarade vilade jag 2 timmar innan lunch, tillbringade sedan 2 timmar i köket med matprepp för kommande dagar och sen somnade jag en stund i soffan..... Otroligt välbehövlig återhämtningsdag för att hitta tillbaka till det inre lugnet!

I morgon väntar mer löpning med kompisar. Den här gången blir det mysjogg i skogen, jag ska preppa med ordentligt med myggmedel och provspringa ny löparväst. Eventuellt blir det så att vi ramlar in på lokala Konsum efter passet och köper glass, det har hänt där förut efter långpass i trakterna!

Jaha. Now what?

Det är över två månader sedan jag blev hemskickad från jobbet med förkylningssymptom och nu är det dags för mig att hitta "the new normal". Det verkar som om vi inte kommer kunna vara tillbaka på kontoret på heltid förrän tidigast efter sommaren. Jag är tacksam för det för i nuläget känns det mycket tryggare att vi kan hålla mer avstånd på kontoret. Vi vet (ännu) alldeles för lite om smittspridning och riskerna för att kunna ta informerade beslut så jag tar hellre det säkra för det osäkra.

"Normalt" för mig har varit att vara på kontoret 5 dagar i veckan och jobba hemifrån nån dag ibland. Jag tror mitt "nya normala" ska bli något helt annat. Jag tror på max 2 dagar på kontoret med koncentrerat arbete med de uppgifter som mår bra av att göras där (lite bättre IT-infrastruktur t ex) och lite samvaro med de kollegor som är där. 3 dagar hemma med flexibilitet. Lunchjogg, PT-pass ute på dagtid och andra "positiva pauser" under dagen som kontoret inte riktigt medger på samma sätt.

För väldigt många av mina uppgifter är det en fördel att sitta hemma. Jag har bättre fokus, färre störmoment och blir mer effektiv. Nackdelen är brist på hemmakontor och utrustning men om detta blir en långvarig förandring så får jag tänka om och hitta en bra lösning på det. Tills vidare kör jag på som jag har gjort dessa två månader.

Man kan kalla det "plocka russinen ur kakan" och helt ärligt - det är också det jag gör. Förlägga rätt uppgifter till rätt plats, utnyttja hemmadagarna till egen eller andras träning (eftersom jag slipper restid till och från jobbet) och utnyttja infrastrukturen runt kontoret (kaffe, fika, finlunch etc) när jag är där. Jag tror stenhårt på att det kan bli ett bra upplägg för mig de kommande månaderna. Om du precis som jag har varit ofrivillig hemmajobbare uppmanar jag dig att fundera likadant. Hur kan jag använda mina nya möjligheter för att optimera min situation och ge mig själv bästa möjliga förutsättningar?

"Gjort e gjort". Och lite om mig!

Jag är ett stort fan av konceptet "gjort e gjort" men jag är lite trögstartad ibland. Så jag har kommit på att det där med listor är en bra grej, särskilt när det är ledighet i sikte.

Denna kortvecka har jag jobbat intensivt för "inbox zero". Allt som inte kunnat hanteras under dagen har åkt in i kalendern med en bokad tid för hantering - för att kunna stänga ner med gott samvete och ta långhelg - vårt kollektivavtal ger en "gratis" klämdag när 6 juni infaller på en helg nämligen. Det sista jag gjorde innan jag stängde datorn i fredags var att lägga en halvtimmes bokning på måndag morgon med lite "starthjälp" till mig själv i form av en skiss på måndagens att-göra-lista. Bara att föra över på papper, komplettera med ev nyheter från helgen och dra igång utan större tankeverksamhet.

Det bästa är att när att-göra-listan är klar infinner det sig en sorts nöjdhet. Som i "ja, jag lyckades faktiskt göra allt jag hade tänkt att jag skulle göra i dag" och det gör det enklare att koppla bort jobbet sen. Vilket är särskilt viktigt just nu då mitt hem också är min arbetsplats flera dagar i veckan.

I dag hade jag visserligen inte en att-göra-lista men lite administrativt arbete att beta av under helgen och jag bestämde mig för att det vore skönt att beta av det direkt på morgonen så slipper jag fundera på det mer. Så jag fakturerade PT-pass och skrev och ritade upp planering av Runacademy-pass till både på lördag och till på tisdag så jag bara behöver publicera det till mina ledare i rätt tid. När jag var klar med det (och frukosten!) bytte jag om och sprang dagens runstreak-pass och sen var jag ändå uppvärmd så jag drog igång videofilmen på veckans styrkepass och bockade av det också.

Klockan tio var alla helgens "måsten" undanröjda och det kändes riktigt bra! Resten av dagen har jag således gjort mest ingenting förutom att jag har lagat två olika kycklinggrytor och fixat med lite matlådor till Joakim som jobbar hela helgen. Vilket egentligen inte var ett måste men kändes som en trevlig markservice och jag gillar att laga mat.

Apropå mat så har jag döpt min diet till "schizotarian". Lite för att mina kollegor har känt sig milt provocerade av att jag ibland har nyttiga billiga matlådor med linsgryta och kikärtscurry och ibland smiter ner på torget och köper kebabrulle... Jag håller med, det är lite mysko men varför välja? Det känns bra att fixa matlådor, jag ser sparkontot växa - men ibland känns det minst lika bra att få gå ner och köpa en god lunch som jag är sugen på just den dagen!

Så var jag inne och slökollade på Desenio för jag ville byta ut en bild som passar lite halvdåligt i en av mina ramar och hittade den här.

Precis så är det. Jag är inte alltid superdisciplinerad, älskar glass och donuts men också att äta vettig mat och träna. Det finns (enligt mig!) ingen anledning att välja antingen-eller, jag tar både-och!

Och så tillbaka i balans igen

Det har varit en omtumlande vecka. Mycket frustration och känslostormar varvat med positiva upplevelser. Jag söker medvetet sånt som jag vet ger mig energi - exempelvis lockar inte gymmet alls med starka ljus, halvdålig musik och andra människor, medan morgonjogg i kyla och mörker funkar alldeles utmärkt. Några missade styrkepass är inte hela världen en sån vecka, det löser sig nog med tiden.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min chef i veckan som gav utrymme för att ventilera lite frustrationer och funderingar och gav hopp framåt. Det finns massor av roliga grejer för mig att ta mig an men jag får inga nya uppgifter just nu, jag ska överleva fram till jul först!

I går var det julfest med jobbet. Jag hade inte anmält mig - jag vet att det inte är nån idé. Hur gärna jag än vill det så kommer jag aldrig tycka att julfester med 200 deltagare är roligt, det är bara jobbigt Särskilt när alkoholen blandas in... Så jag åkte hem i vanlig tid i stället, bytte om och tassade 9 km i ösregn i tomma motionsspår. Varm dusch, varm dryck, matlagning och soffläge i stället för att försöka mingla och vara social.

Dagen i dag har mest ägnats åt myspys. En kort vända till affären i förmiddags och 45 minuter på yogamattan medan Joakim var i crossfitboxen. Sen har jag bakat saffransbullar, förberett för morgondagens bak, lagat middag på diverse rester och så har jag hunnit titta ikapp på julkalendrar, läsa och vila. Det känns lugnt inombords men jag längtar efter att få springa i morgon igen!

Välkommen, inre treåring....

...eller nåt....

Nu är jag där igen. Friskskriven, i princip återhämtad, men fortfarande nära gränsen. Otålig, redo att gasa, men tvungen att köra med handbromsen i ett tag till. För jag kommer inte orka om jag matar på i vanligt tempo. Och DET är fruktansvärt jobbigt!

Frustrationen är enorm och det är inte alltid jag har den under kontroll. Frustrationen över min egen ineffektivitet, för hjärnan är fortfarande långsam och rutinuppgifter tar lång tid. Lägg ihop det med IT-system som inte alltid är optimala och verktyg som är lite ineffektiva emellanåt så förstår du - det går för LÅNGSAMT! Vilket provocerar ett och annat meltdown och det är såklart synd om omvärlden som landar mitt i det. Men jag blir så arg, så arg..... och jag har inte kontroll på den där inre treåringen. Gränsen går dock vid att ligga på golvet och skrika även om det har varit bra nära ibland!

Jag parerar med löprundor, vila, fikapromenader eller andra andningspauser. De behövs. En kort paus, så får jag kontroll på läget igen - till nästa lilla bryt. Jag vet att det blir bättre, jag vet att det bara är just nu och att det går över, men det är tufft alltså!

Tur att det finns "plusenergi-aktiviteter". Som löpcoaching t ex. Full fart i kyla och mörker med Runacademy i går, julavslutning med applåder och skumtomtar. DET gör skillnad!

Running back to happiness....

Lyckostunder, medveten närvaro och återhämtning

Jag har återläst Micael Dahléns "Kaosologi" under helgen och påmint mig själv om lite småsaker som jag verkar ha glömt. Exempelvis lyckostunder - som jag även kallar för vardagslycka eller guldkant. Som inte behöver vara jättestora grejer utan det går faktiskt att hitta lyckan i det lilla om man tittar på rätt sätt. Gårdagskvällen exempelvis som tillbringades barfota i mysbyxor med tre mat-tidningar som bränsle. Eller löprundan i går som lätt var årets skönaste mil när jag väl var uppvärmd, att det fortfarande finns vackra höstfärger kvar i skogen och att jag har en sambo som tycker om mig.

Medveten närvaro (man kallar det också mindfulness) är en annan stressbegränsare. Att faktiskt vara närvarande i det man gör i stället för att tänka på i går eller i morgon eller nästa månad. Någon jag lyssnade på kallade det där med att älta gamla historier för "ruminating", dvs idisslande. Så varje gång jag kommer på mig själv med att hänga i nån gammal tanke eller älta en för länge sedan avklarad situation så ser jag en ko för min inre blick, tänker "ruminating" och slänger medvetet bort tanken. Tittar upp, tar ett djupt andetag och blir medveten om vad jag pysslar med - det är oftast när jag cyklar eller springer som hjärnan mosar runt i gamla tankebanor så det finns annat att titta på!

Mental återhämtning för mig innebär gärna fysisk aktivitet, det hjälper min hjärna att lugna ner stress. Denna vecka "laddade" jag med tre pass löpning innan tandläkarbesök som innebar tre vilodagar och sen fyllde jag på med 18 km fördelat på två pass. Gårdagens 10 km myspys och dagens 8 km fartlek och löpstyrka. Ett rätt kul pass med musik och pepp i lurarna som ingick i Runacademys höstutmaning. Löpteknikintervaller med löpskolning och ruscher, 40/20-intervaller, 4 min med fartökning varje minut, 4 minuters löpstyrkestopp och sist en omgång Tabata-intervaller innan jag joggade hem. Det är rätt skönt att springa när nån annan håller koll på intervaller och vila men jag springer ändå helst utan lurarna....

När jag kom hem var det litegrann med känslan att NU mår jag bra igen. Vilket som alltid är lite småfarligt eftersom risken är stor att jag matar på lite för hårt och närmar mig kraschläge igen - men ändå skönt. Nu ska jag förvalta känslan, hitta tillbaka, hålla kvar, och göra RÄTT. Använda mina hörlurar, morgonträna, ta andningspauser (jo, man får gå iväg och ta en finkaffe och titta på havet i fem minuter), säga ifrån och säga nej. För jag vet ju hur det SKA kännas!

DEN känslan!

Morgonjogg - hur gör man?

En enkel guide för dig som också vill bli en #morgonpiggjävel :-)

1) Förbered kvällen innan. Det kommer inte bli nån morgonjogg om du ska leta efter kläder, pulsklocka, skor, jacka. Jag lägger fram mina kläder på badrumsgolvet så kan jag klä på mig medan jag fixar med övriga toalettbestyr. Klart!

2) Gå upp tillräckligt tidigt för att hinna. Jag gillar inte att stressa efter morgonjoggen så jag vill ha minst en timme på mig efter att jag har sprungit klart. Jag ska eftersvettas, äta frukost, duscha, klä mig för jobbet och det tar en timme ungefär.

3) Sänk kraven på dig själv - både på distans och tempo. Det är tillräckligt bra att du tog dig upp och iväg. Jag har sprungit otaliga morgonjoggar på ca 3 km, numera har jag en runda på exakt 5 km som jag trivs bra med. Det behöver inte gå fort, jag går i vissa backar om det känns tungt.

4) Bestäm dig! Jag har ett mål om en morgonjogg i veckan, den planerar jag in i kalendern där den passar bäst. Ibland på måndagar, ibland på fredagar - fast jag gillar att ha den överstökad på måndagar så är det liksom klart för veckan. Sätt ett mål som passar dig, boka det i kalendern - och gör det.

5) Var synlig! Se till att du har reflexer, kanske behöver du pannlampa för att se var du sätter fötterna. Så här års har jag reflexjacka och handskar med reflexdetaljer så jag syns från alla håll. Reflexdetaljerna på skor och tights litar jag inte mycket på även om jag vet att de finns.

Du kanske inte älskar morgonjogg från första början - det tog mig flera år att sluta hata morgonpassen. Nu är det ett enkelt sätt att fixa dagens träning på utan att det tar för mycket extratid i schemat. Kroppen vänjer sig - tidigare klarade jag inte heller av morgonpass utan ett glas juice och några riskakor, numera dricker jag eventuellt en klunk vatten innan men inget mer.

I ett stressperspektiv hjälper morgonjoggen mig också att bygga lite motståndskraft mot dagens impulser - jag blir helt enkelt mer stabil om jag morgontränar och det kan kännas lättare att riva av 5 km på folktomma gångvägar än att stå i ett fullt belyst gym med dunka-dunka-musik om hjärnan är lite sliten. Så morgonjogg funkar superbra för mig just nu.

Vi ses - därute i mörkret!

Uppdrag: Egenomsorg!

Hur idiotiskt det än låter så är bästa botemedlet mot stress att ha omsorg om sig själv. Det pratades rätt mycket om det på yinyoga/mindfulnesskursen som jag tog mig igenom i våras och jag har tänkt tillbaka på den en hel del nu.

Första steget i projekt "egenomsorg" just nu var att jobba mindre så jag är halvtidssjukskriven och jobbar kortare dagar. Det har funkat väldigt bra, jag har lämnat jobbet innan jag blev trött nästan alla dagar - dvs ingen huvudvärk och inga sömnproblem. Jag har medvetet undvikit att ha egen väckarklocka några dagar och har gått upp antingen när jag vaknat eller när Joakims klocka ringt. Det innebär förvisso avsaknad av morgonträning men det må vara hänt - jag menar, när jag inte sover ordentligt är det rätt lönlöst att ligga i hårdträning, det begriper till och med jag!

Jag har joggat efter jobbet, jag har kört en morgonjogg fredag morgon för att jag behövde testa om jag sov när jag hade egen väckarklocka (det funkade), jag har gjort veckans styrkepass i Runacademys höstutmaning på vardagsrumsgolvet i morse så tränar gör jag - bara inte så tungt och oftast ensam i lugn och ro. Medvetet val! Jag har bjudit mig själv på finfika på väg hem från jobbet som belöning för avklarad arbetsdag och jag har konstaterat att jag fortfarande får energi av att vara löpcoach och instruktör, dvs ingen anledning att ta bort det ur schemat.

Vad nu då? Jo, långsam upptrappning av arbetstiden, fortsatt egenomsorg, lite mera träning. Vettig nattsömn och bra mat. Jag tänker att det inte är svårare än så. Ja, och så de där anpassningarna på jobbet ju. Jag har fått ett par helt fantastiska brusreducerande lurar - jag ser ut som en radioamatör men de gör jobbet, det blir verkligen TYST. I väntan på de ljuddämpande draperierna och telefonrummen som är "på gång". Min chef är på saken och det kommer hända - händer det inte så får vi fortsätta kämpa för att jag ska kunna jobba. För som hon sa när vi hade ett möte i veckan: Det är inte konstigare än andra funktionshinder. Det hade inte varit ett dugg konstigt att anpassa för synfel eller rörelsehinder men bara för att det inte syns att min hjärna är lite annorlunda blir det svårare att koppla behovet!

Så kommande vecka ska jag göra en insats för att få till två pass på gymmet - eller kanske tre. Jag har fortfarande en egen arbetsplats i ett mötesrum så jag kan dra mig undan vid behov, jag har fått avlastning med de arbetsuppgifter som känns övermäktiga just nu och jag har allt stöd från teamet i att jag eventuellt inte gör så mycket nytta just nu men övar på att orka jobba. Den orken bygger jag på med träning och klok återhämtning så det får väl bli fokus!

Inte riktigt hela vägen...

Seriöst, jag trodde att jag var på rätt väg - men inte. Onsdag lunch blev jag hemskickad från jobbet av en klok kollega som sa "jag ser ju på dig att du inte orkar mer, sjukskriv dig, gå hem, kom tillbaka på måndag". Jag hade själv tänkt tanken men förmådde inte fatta beslutet, så det var en lättnad att nån annan gjorde det åt mig.

För jag mår egentligen inte dåligt. Jag klarar bara inte av min arbetsmiljö och de tillfälliga anpassningar vi har gjort räcker inte riktigt till. Men den påverkan som en icke-anpassad arbetsmiljö har på mig gör att alla mina gamla stress-symptom dyker upp igen och DÅ mår jag såklart dåligt. Så fort jag inte behöver vara på jobbet går det väldigt bra - jag sover som jag ska, har bra med energi och är i balans.

Så vadå - kan jag inte bara jobba hemifrån tills arbetsmiljön är fixad? Njäe på den. Dels för att jag alltid upprepar att "hemarbetsplats är inte en lösning på bristande arbetsmiljö" lite som en princip, och dels för att jag INTE gillar att jobbet inkräktar på min trygga zon, hemma. Jobbet ska vara på jobbet, hemma ska jag få vara ledig och släppa jobbet.

Nu har jag tagit hand om mig i två dagar. Vilat, sprungit, fikat, läst, lyssnat på musik, klappat katter, bakat. Inte gjort nån större nytta för samhället annat än att det är klart billigare att jag är hemma några dagar i preventivt syfte än åker på en långtidssjukskrivning. Jag vet ju precis vad jag behöver - en arbetsplats där hjärnan kan få "vila" från intryck så att jag kan jobba i lugn och ro. Det behöver egentligen alla som jobbar på kontor, det är faktiskt ingen som mår riktigt bra av konstanta störningar men sen är det såklart olika hur mycket vi påverkas av det!

Jag har två dagar till på mig för återhämtning, sen får vi se. Jag utgår från att min chef och jag tillsammans ska lägga upp en rimlig plan för hur vi ska göra framöver för att det ska fungera för alla. Det positiva är att alla mina kollegor nu själva har sett att det inte är "trams" att jag har hållit hårt i mitt egna kontor i alla år - det är supertydligt hur dåligt jag klarar av öppet landskap och hur stor skillnad lite anpassning gör för hur jag fungerar på jobbet. Det går liksom inte att blunda för att om man vill ha ut optimal effektivitet av mig så behöver jag ha rätt förutsättningar.

Det jag kan lägga på mig själv är att jag fortfarande tar för stort ansvar och låter det gå för långt innan jag säger ifrån - jag vill helt enkelt inte ställa till det för mina kollegor och min chef så då tar jag hellre själv några extra smällar i stället. Inte världens bästa strategi, jag håller med, men det är lätt att vara efterklok!

Prioriteringar. Energi ut vs energi in...

... och nej, inte på matfronten. Fast det även där är viktigt att tänka på balansen så fokuserar jag mycket mer på den mentala energin just nu.

Förra veckan var jag på tjänsteresa till huvudkontoret. Jag funderade mycket över om jag skulle åka eller inte - men bestämde att åka trots stressnivån. I första hand för att jag rent krasst mår bättre utanför kontoret än på min arbetsplats, i andra hand för att tanka lite ny inspiration, och sist men inte minst för att jag faktiskt behövde träffa lite folk som jag jobbar med.

Så måndag kväll packade jag allt jag behövde och tisdag eftermiddag åkte jag raka vägen från jobbet till flygplatsen. Gav mig god tid, hann sitta ner och fika en stund och kolla mailen. Under måndagen hade jag slängt iväg ett mail till några av mina kollegor på huvudkontoret och meddelat att jag skulle vara på plats några dagar ifall nån ville träffas. Gensvaret var positivt så jag hade middagsdejter både tisdag och onsdag. Rätt bra planering - men såklart lite sista-minuten-beslut om var vi skulle träffas nånstans.

Dags att boarda, av någon anledning som jag fortfarande inte vet var jag bokad på SAS Plus och det var extremt skönt. Ingen satt bredvid mig, jag fick mat och en kopp te och gudomliga chokladpraliner och kunde verkligen varva ner. Väl framme hoppade jag på ett tåg och hade sen 10 minuters promenad till hotellet. Två dagar gick snabbt och jag hann träffa alla jag ville träffa - torsdag kväll bar det hemåt igen. Jag var trött men nöjd när Joakim hämtade mig på Centralen.

Fredagen blev ändå ganska tuff, jag blev varse vad två dagar borta kostar - och när jag cyklade hem kände jag mig hyfsat färdig. Jag bestämde mig ändå för att knyta löparskorna och sticka ut en lugn runda och vilket bra beslut! Jag kände mig trött, stum och stel, men efter 4 km var jag lätt i kroppen, glad och nöjd. Bättre start på helgen! Skogsterapi äger....

Helgen har ägnats åt egenvård och återhämtning. God mat, sömn, löpning och utevistelse - allt för att ladda batterierna. Den där extratimmen natten mot söndag passade väldigt bra i planeringen.

Och nu då? Jag sov gott i natt och det tyckte jag var positivt. Men arbetsmiljön kostar fortfarande för mycket energi - trots att jag hade "laddat" med morgonjogg var jag rätt slut redan vid två. Det kan absolut också hänga ihop med tidsomställningen och gråvädret så jag drar inga större växlar på det men konstaterar att jag även fortsatt behöver hålla koll på energikontot och säkerställa påfyllning. Jag har alla verktyg, jag vet alla signaler, så det är egentligen inte svårt. Det som är svårt är att ha två mentala spår samtidigt - dels det vanliga som hanterar jobbet, och dels det som försöker hålla koll på om något tröttar ut mig och vilken åtgärd som behövs. Resultatet blir oftast att jag har hörlurar och musik "för säkerhets skull" och det fungerar ganska bra, men det är tråkigt eftersom jag blir lite avstängd från det sociala i mitt arbetsteam.

Prioriteringar denna vecka:
1) morgonträning (förutsatt att jag sover, såklart, annars går det bort)
2) lunchjogg med kollega
3) sätta mig i mötesrummet och jobba några timmar mitt på dagen för "andningspaus"
4) vara nitiskt noga med mina kosttillskott

När det inte riktigt blir sådär bra som man tänkte sig...

Det har varit stiltje på bloggen i fyra veckor och tja.... jag har tagit sats flera gånger för att skriva men inte riktigt velat sitta ner och reflektera. Det kändes för jobbigt. För den där veckan när Tiya var sjuk och allting var jätteslitigt var antagligen lite av en räddare i nöden, två arbetsdagar hemma blev en välkommen paus från en försämrad arbetsmiljö.

Vi flyttade vårt kontor i början av september, och det innebar bl a att jag blev av med mitt lilla egna rum.Vi hade bett om och fått utlovade anpassningar - t ex draperier som både dämpar ljud och minskar synintryck. Tre veckors leveranstid utlovades. Nu har det gått ungefär det dubbla antalet veckor och ingenting är på plats än, så förra veckan rasade allt.

Min stress-skadade och f d utbrända hjärna klarade inte mer. Helgens återhämtning räckte allt kortare, förra veckan var jag helt slut när vi kom till måndag lunch och det räckte. Turligt nog för mig hade vi en teamdag inbokad på tisdagen så jag släppte bomben i chefens knä och bad om hjälp att lösa det. Mina kollegor är extremt bra och förstående och hittade flera bra lösningar. När jag kom till kontoret på onsdagen möttes jag av två st redan i receptionen, dessutom hade de redan fixat med skärmväggar runt min arbetsplats och beställt en tillfällig datorutrustning att ställa in i mötesrummet så kan jag sitta där och stänga om mig också. Lysande!

Givetvis är inte allt bra och fantastiskt på studs. Det är fortfarande skört och kärvt och nära till tårarna ibland. Effektiviteten på jobbet är lägre, hjärnan gör inte riktigt som jag har tänkt mig alla gånger men jag står upp, jag klarar min vardag och jag fortsätter bygga tålighet och motståndskraft med träning. Kommande vecka väntar lite tjänsteresa och jag ser fram emot miljöombytet och slår bort tankarna på dåligt samvete för det jobbet som inte blir gjort just de dagarna.

Både september och oktober har ju så här långt levererat alldeles fantastiska höstdagar för löpning. Vackra, dimmiga soluppgångsmorgnar, lysande höstfärger i skogen och frisk luft. Det har varit ett nöje att vara löpare många gånger! Även styrketräningen har gett mig massor av energi, många tidiga mornar på gymmet har producerat hiskelig träningsvärk men också endorfiner och gott humör. Jag tackar träningen för att jag har klarat den här vändan "nästan in i väggen" så pass bra ändå - tillsammans med Joakims markservice på hemmaplan och massor av kärlek har det varit helt ovärderligt.

Och nu då? Nu gäller det att hitta tillbaka. Fortsätta hålla ordning på mat och träning, få sömnen att fungera och återhämtningen att räcka till. Det ljusnar redan, det märker jag, och jag har massor med bra verktyg. Som jag sa till min chef så är det ingen idé att skicka mig till företagshälsovården eftersom jag vet precis vad jag behöver - och alla kuratorssamtal i världen gör exakt noll nytta så länge min arbetsplats inte är anpassad för mina behov.

Nästa vecka är en planerad "vilovecka" på träningsfronten eftersom jag är på resande fot några dagar och det passade bra med en vilovecka just nu efter en del tunga veckor. Jag kommer springa några pass och göra ett core-pass som ingår i Runacademys höstutmaning, men simningen har paus denna vecka och styrketräningen får vila en vecka innan jag drar på igen. Känslan är försiktigt positiv - inte minst för att jag vågar reflektera över hur jag mår.

Jamen hej augusti!

Semester ända in i kaklet alltså. Avslutade den onsdag med provapå crossfit (ganska förnedrande historia onekligen!), snabbmiddag och en vända till Malmöfestivalen för att lyssna på Steve'n'Seagull. Galen finsk banjorock, what's not to like?

Sen var det torsdag morgon och dags att infinna sig på kontoret. Alltid ett något brutalt uppvaknande och extra brutalt i år. För det hade varit inbrott natten mot onsdag och ingen visste riktigt vem som hade lämnat kvar sin laptop under semestern och vem som hade tagit med dem hem. Jag lämnade kvar min. Den var INTE kvar. Bara en avklippt låskabel. Jahapp. Stöldanmäla, rapportera till IT, parkera på semestrande kollegas arbetsplats och låna hennes remote-lösning för att kunna jobba. Tugga sig igenom mailboxen, svara på frågor om kommande IT-lösning emellanåt, skapa överblick. Känna sig helt utmattad redan vid lunch men jobba på några timmar till....

Cyklade hem, drack te och åt knäckemacka och andades. Klädbyte och mot stan för en otippat trevlig middag - en Let's Deal-historia som jag inte hade stora förväntningar på men maten var väldigt god och servisen tinade upp när vi beställde öl och vin till maten :-) Dessutom trevlig hjälp från köket när vi frågade efter recept på dragonkrämen som var fantastisk, kul! Hade tänkt stanna och lyssna på Melissa Horn men orkade inte, cyklade hem i stället.

I morse bjöd chefen på frukostmackor så jag nöjde mig med en kopp te och stack tidigt till jobbet. Förmiddag och teammöte, sen lite diskussion med IT om huruvida den lösningen jag bestämt mig för fanns eller inte. Den fanns. Dock lite rörigt tills jag nånstans bortåt halv två hade en hyfsat fungerande arbetsplats på kontoret igen och sen försökte bli färdig att ta mig hem - vilket dröjde fram till tre. Kan jobba på det där, känner jag! Fick beröm av chefen för att ha hanterat motgångarna med jämnmod (ja, alltså, det fanns liksom ingen anledning att bryta ihop eller bli arg, det var ju ingens fel men det var lite stökigt!) innan jag cyklade hem.

Kom hem, bytte om, stack ut på fredagsintervaller. Uppvärmning, löpskolning, 10 x 30 sek med 30 sek gåvila och 10 x 15 sek med 15 sek ståvila, klart. 7 km och en massa svett in på löpkontot - sen drog jag igång middagen medan Joakim tränade crossfit.

I kväll väntas det 30.000 besökare på Malmöfestivalens avslutningskonsert. Gissa om jag är nöjd med att vara hemma, i mysbyxor, med en mugg te och en James Bond-film inom räckhåll?

Man ska alltid börja med en kortvecka efter semestern. Två arbetsdagar var precis lagom. Nästa vecka blir det fyra, sen klarar jag nog fem dagar på raken!

Sur och grinig i dag....

Jag vet faktiskt inte varför. Jag har med alla medel försökt få till en bra måndag men jag är otroligt grinig. Som i "ja hela världen tänker ju ändå vara emot mig så då kan jag lika gärna vara sur tillbaka", typ. Visst, det var lite rörigt på jobbet och jag la en massa tid (plus min lunch...) på ett möte som gav mig exakt TVÅ minuters värde (av 45 minuter är det rätt skralt!)

Men hey, det är bara en måndag i ett år av dagar. Ibland är det så. Jag funderade på om jag skulle ge mig ut och springa men satt och pratade med katterna en halvtimme i stället, lagade middag, drack te och andades. Det var rätt skönt - att bara acceptera känslan av grinighet utan att behöva göra något åt den! Dagens motion blev (utöver transportcyklingen) en kvarts morgonyoga med fantastiska Milla Floryd på Yogobe och en extra cykeltur bort för att mata en kompis katter + hem igen via Netto.

Så kan det alltså bli ibland. För övrigt är veckans plan att samla en massa löpkilometer så jag får ju att göra när jag nu har missat en hel dag. Dubbelpass till helgen, eller nåt....

Träning, stress och prioritering. En handbok.

"Handboken jag önskade fanns" kanske snarare. Eller åtminstone mitt försök på att vägleda lite i detta eviga pusslande - när kommer träningen att hjälpa, och när kommer den stjälpa?

De senaste veckorna har varit galet tuffa och jag har fått pussla och prioritera för att få ihop det. Valet att prioritera träning har ibland inte ens varit ett alternativ, ibland har det varit en nödvändighet.

Först hade jag det extremt tufft på jobbet - och under den perioden handlade det mest om att prioritera återhämtning och bra mat, inte att försöka knö in träning också när hela kroppen redan gick på högvarv. Insikten fanns där att en lugn löprunda eller en promenad kanske skulle kunna hjälpa mig, men energin att ge sig ut fanns inte. Så jag gick runt på min transportcykling och mina utomhustimmar som instruktör och PT och sen fick det vara bra med det.

Sen, när jag hade hunnit komma ikapp och stressa ner var det dags att prioritera in träningen igen. Lugna morgonjoggar med andningspauser och pass på gymmet utan för mycket krav på mig. Bara att gå dit, att jobba på ren rutin med övningar jag känner igen. Efter det kom en ny svacka då en sjuk gammal katt sammanföll med att Joakim var iväg på en 10-dygns övning och inte var nåbar hela tiden. Det var rätt så tufft - ifall det värsta skulle hända. Nu står Herr Katt fortfarande på benen och vi tror inte han är på gravens rand, men det är klart att det påverkar.

Samtidigt har det varit både kallt och snö och lite allmänt stökig vädersituation som har gjort att det har varit lite mindre lockande att springa. För annars är det ju rätt enkelt att man åtminstone knyter skorna och smiter ut och joggar en kortis, nu har den tröskeln varit ganska mycket högre.

Det som hela tiden har varit mitt mantra under dessa månader har varit "det är okej". Vad jag än känner för är okej. Om jag har lust att bara ligga på yogamattan och glo i taket är det fine, om jag lyfter tungt eller springer backintervaller är det också helt okej. För det går liksom inte i det läget att tvinga fram energin eller att göra något jag inte har lust att göra. Däremot lägger jag lite extra energi på att förbereda "ifall att". Som att packa träningsväskan och förbereda frukosten så att jag lätt kan åka och träna om lusten finns där. Sen kan det hända att jag istället vaknar med migrän och inte har minsta lust att träna och då får jag acceptera att det är som det är. Jag har också försökt att planera med lite extra utrymme för att slippa stressa. Att ha en extra kvart att äta frukost i eller lite extra tid för dusch på gymmet är guld värt för en stresspåverkad hjärna.

En annan grej jag har konstaterat är att det går ganska bra att häva jobb-stress med träning, däremot "privatlivs-stress" kan vara svårare att träna bort. Kanske för att träningen är en del av det privata, jobbet är jag betydligt bättre på att koppla bort när jag är ledig.

Om jag ska dela med mig av några råd för den som undrar när man kan avhjälpa stress med träning är det nog dessa:
1) Äta, sova och kramas är prioritet. Hinner du inte äta ordentligt och återhämta dig så kommer inte kroppen heller ta till sig träningen.
2) Acceptera mantrat "det är okej". Klanka inte ner på dig själv om du inte lyckas följa din plan, beröm dig själv när det går bra och acceptera att det ibland inte går.
3) Var lite extra lyhörd för kroppens signaler. För mig är migrän och dålig sömn varningssignaler som berättar för mig att stressnivån är farligt hög och då finns det på sin höjd utrymme för yoga, ingen hårdare träning.

Nu har Joakim varit hemma i helgen och vi har hunnit träna två pass tillsammans förutom att vi har ätit god mat, sovit och kramats. Jag har fyllt på mina lager och känner mig lugn och harmonisk igen, känslan av "evigt spända käkar" har släppt och andningen hittar ner i magen igen. Redo för ny vecka. 

Den här donnan har inga problem med sitt livspussel i alla fall ;-)

Livet händer. Jo, så är det!

Två dagar bakom mig som har varit röriga, där inget har gått som planerat och där jag har fått freestyla hej vilt. Den här veckan som skulle vara så planerad och organiserad... Nä, det blev den inte. För livet hände liksom.

Måndag hade jag egentligen tänkt att jag skulle köra ett yogapass men det... blev inte. Tisdagen blev bara helt kaotisk och uppochnervänd. Jag var på jobbet före åtta, sen höll jag och mina kollegor i utbildning från 9-12. Avslutad utbildning gled sömlöst över i teammöte och plötsligt var klockan 13.35, jag hade inte fått nån lunch och hade möte igen kl. 14. Galopperade iväg och hämtade sushi och slängde i mig hälften medan jag röjde i mailboxen en kvart, sprang på möte och åt sen klart min "lunch" vid tre. Satt kvar på jobbet en halvtimme och cyklade sen hem.

Planen var att springa en runda men det hade töat och började sen frysa på när solen gick ner så löpning var en typiskt dålig idé. Däremot promenerade jag ner och hämtade ut alla skor till Runacademy-ledargänget på utlämningsstället, och jag yogade en halvtimme. Sen kom jag på mig själv med att vara småsur och insåg att jag nog behövde äta - och så bortåt kvällen insåg jag att Herr Katt verkligen inte var sig själv och matvägrade. Jaha. Tvångsmatning med vätska och hålla tummarna för att allt är bra...

Var uppe i natt vid tre och kunde inte somna om innan jag hade hämtat upp Herr Katt i sovrummet. Han var fortfarande inte alls pigg så när det var dags att gå upp visste jag att det där med morgonpass på gymmet för att sen åka till kontoret skulle bli ersatt av telefonkö hos veterinären och jobb hemifrån. Messade info till chefen som okejade en hemmaarbetsdag, väntade på att telefonslussen skulle öppna och fick en snabb tid. Jobba lite, 1½ timme hos veterinären med provtagning och undersökningar, hem tre timmar (jobba + äta lunch), retur för ytterligare undersökning, hem och jobba lite till. Extra jobbigt såklart att det händer en sån här vecka när Joakim är ute på övning och knappt går att få tag på ifall det värsta skulle hända...

Rörigt. Och hur blev det med mat till mig? Nja. En frukostmacka, sedan soppa och ostsmörgås till lunch, och en smoothie till mellanmål på eftermiddagen. Något tunt. Men Herr Katt lider i alla fall inte av något obotligt eller dramatiskt (vi har uteslutit allt som är riktigt hemskt) och de sista provsvaren plus ytterligare en koll nästa vecka ska förhoppningsvis leverera ett facit. Så jag kan släppa min oro och försöka ordna upp resten av veckan nu! Kvällen tillbringade jag med NMT på Bulltofta. Det kom blötsnö och det var äckligt på cykelbanorna, men ute i skogen var det magiskt, vitt och vackert! Älsk på det. Helt underbar kväll där atleterna fick jobba hårt och min hjärna hann lugna ner sig lite.

Han här <3 Min bästa fyrbenta vän.

Hur jag ska styra upp veckan återstår att se. I morgon ska jag på frukostseminarium så då hinner jag inte morgonträna (eller jo, om jag åker hemifrån typ FEM men det händer ju inte!) men jag har ett PT-pass bokat på Bulltofta på sen eftermiddag och det kan eventuellt bli löpning dit och hem. Fredag morgon KAN det gå att hinna till gymmet om jag är lite smidig. Helgen har redan massor med träning planerad så det ordnar nog upp sig. Det är inte hela världen - livet händer, och det är okej.

Fixa de små sakerna så löser sig de större

Jag har skrivit om det förut. Håll med om att det funkar? Jättestora förändringar och stora kliv kräver mycket energi och planering. Fast om man fixar småsakerna, går små steg i rätt riktning, bygger mindre delmål - då går det åt rätt håll ändå och vips har man fixat det där stora!

De senaste veckorna har varit oerhört tuffa för mig och jag har inte klarat av att prioritera träningen. Det har varit fokus på basen i min behovspyramid: Äta, sova, kramas. Inte kliva upp en halvtimme tidigare för att hinna med en morgonjogg, inte belasta en redan stressad hjärna med att trycka in ett träningspass som stressar ytterligare. Och det är okej - ett tag. Men sen gäller det att komma tillbaka och inte "fastna" i soffläge!

Träning är en del av mitt liv. Jag är en person som tränar - bara det att jag glömmer bort det emellanåt när annat tar för mycket plats. Så hur kommer jag tillbaka? Jag prioriterar. Jag tittar i min kalender, jag hittar utrymme för de där träningspassen jag vill ha i min vecka (det kan vara nånstans mellan 3-5 pass beroende på hur veckan annars ser ut) och jag lägger dem i kalendern så jag ser dem och skapar en medvetenhet om dem. Så att jag kan titta på veckan och tänka att just det, måndag ska jag springa, tisdag morgon ska jag till gymmet, onsdag har jag inget annat i kalendern så då kan jag springa ett lite längre pass - etc.

Den har planeringen gör att träning händer. Kanske inte alla pass, men ett flertal. Planeringen betyder att jag organiserar mig dagen innan. Lägger fram löparkläderna eller packar träningsväskan, förbereder frukost eller matlåda. Är allting förberett så är det himla enkelt. Så i går morse stack jag ut på en löprunda klockan sex och i dag skulle jag till gymmet, hade till och med planerat att vara på jobbet först klockan nio men fick ett telefonmöte halv nio. Försökte flytta det till nio men det var omöjligt, ryckte på axlarna, ställde klockan lite tidigare och var på gymmet sju i stället för halv åtta och på kontoret 08.23. Det går. Det är inte alltid enkelt och ibland måste jag trixa lite men oftast går det!

En annan grej på "småsaksfronten" är det här med sparande. Jag är inte alltid superlysande på det men jag vill gärna ha möjlighet att åka på semester då och då och det kräver att man lägger pengar på hög. Särskilt nu då vi befinner oss i en situation där vi tvingas renovera ett badrum inom kort känns det smart att lägga undan lite. Jag har ett fast sparande men kände mig ändå nyfiken på att testa lite mer kreativa sätt! Tekniskt sett så kan jag ju detta eftersom jag dels är ekonom och dels lyckades stoppa undan pengar till en PT-utbildning på ett år ungefär men när jag fick tips om en ny spar-app tyckte jag det var värt ett försök.

Appen heter Dreams och jag ska förtydliga att jag inte får några pengar för att skriva om den, jag tycker bara det är en kul och bra grej. Nackdelen med Dreams är att den tvingar mig att öppna ett nytt konto i en bank jag annars inte använder - fördelen är å andra sidan att jag har ett konto utan kopplade kort och där jag varken kan betala räkningar eller göra snabba uttag.

I Dreams lägger man upp en eller flera drömmar man vill spara till. Bestämmer tidshorisont och summa och sen räknar appen ut hur mycket man måste spara per dag för att nå målet i tid. Sparandet fixas med ett autogiroavtal mellan det vanliga lönekontot och Dreams-kontot som finns hos Ålandsbanken. Sen går det att spara på en massa olika sätt - automatiskt eller med egen handpåläggning. Jag har valt några automatiska varianter men sen är det som jag gillar bäst de här spar-ideerna som Dreams kallar för "Sparhack". Skippa köpekaffe = 30 kr in på drömkontot. Laga storkok = 200 kr in på drömkontot. Happy Hour = 10 kr in på drömkontot - fast jag har gjort om Happy Hour till en egen betydelse, nämligen träningstimme. Eftersom drömmen jag sparar till är en träningsresa så passar det ju bra att "böta" 10 kr per pass!

Jag tänker använda Dreams till att bli mer medveten om min egen (lyx)konsumtion och se vilka vanor jag är kapabel att förändra - och vilka jag egentligen inte vill förändra. Med lite flyt blir det mer pengar både på det vanliga sparkontot och drömkontot. Och skulle det bli bara drömkontot så är det också good enough. Det kostar inget - det går att avsluta kontot och få tillbaka pengarna igen om det skulle vara så.

Ja, och så jobbar jag fortfarande på med vegetarisk mat. En vegodag i veckan försöker jag mig på och så nyfikenhet på nya vegorätter (fast denna vecka blir det rotsakssoppa igen för det är så fantastiskt enkelt och billigt!). Nästa gång Joakim är borta över en helg ska jag kasta mig över senaste "300-kronorsveckan" som Hanna på Under Tian har lagt ut - eller ja, eftersom jag bara är en person så tänker jag att 3-4 rätter räcker hela veckan plus till lite lådor i frysen. Belugalasagne, majssoppa, chili sin carne med majskräm och linsbiffar, typ. Känns som en varierad vecka och kött kan jag äta på jobbet om jag vill!

Små insatser för träning, drömmar, miljö och ekonomi alltså - det är det jag pysslar med i mitt liv just nu. Du då?