Gott nytt år!

 Då har vi passerat tröskeln från 2020 in i 2021 och jag gör det med en känsla av att tyst och försiktigt glänta på dörren och tassa in. Inga stora mål, inga högljudda proklamationer, bara ett djupt andetag och så vänder vi blad. Det är bra så. 

Många kallar 2020 för ett skitår. Och det är sant att det verkligen inte blev som vi hade tänkt oss. I slutet av januari befann Joakim och jag oss på ett hotell på ett halva-priset-erbjudande med middag och övernattning. Jag minns att vi låg i sängen och tittade på nyheter som handlade om epidemin i Wuhan. Joakim rynkade pannan och sa "det här känns verkligen inte bra". Som obotlig optimist sa jag att det är ju bara i Asien och det går nog bra - men den här gången hade jag tvärfel och 6 veckor senare var pandemin ett faktum. 

Men ett skitår vet jag ändå inte om jag skulle kalla 2020. Min arbetsgivare ställde om till distansarbete så fort det bara gick. Visst, vi hade lite trubbel med IT-infrastrukturen i början och det var lite hit-and-miss tills vi hittade "hem" i alla digitala möteslösningar men på det stora hela så löste vi det ändå väldigt bra. Jag har inte varit permitterad, ekonomin har varit ok och vi har haft tak över huvudet och mat på bordet. Givetvis är det jobbigt att jag inte har kunnat träffa min familj särskilt mycket och att alla träningsresor jag skulle coachat på har ställts in men vi har ändå tagit oss igenom året förhållandevis bra. 

Det blev såklart noll tävlingslopp, men utmaningar har vi fixat ändå. Jag inledde träningsprogrammet "10 månader mot 10 mil" den 1 juni och det har förutom många kilometer också bjudit på två omgångar ultraintervaller. Tillsammans med kompisar har jag "bestigit Kebnekaise" i Kossabacken hela två gånger vilket åtminstone var bra pannbensträning! Joakim och jag hade en fantastisk semestervecka i Idre men annars har vi mest hållit oss hemmavid och det var väl ganska rimligt just i år. 

Nyårsafton då? Jo, väldigt soft. Vi hämtade vår beställda meny på förmiddagen, sprang sedan en sväng och sen tog vi det lugnt. Trerätters med ganska måttligt alkoholintag och vi gick och la oss vid halv elva (mest för att Joakim ville gå upp tidigt och fiska, det är tydligen havsöringspremiär på nyårsdagen...who knew?). Inte för att man fick så mycket sömn förrän på andra sidan tolvslaget men det var skönt att ligga i sängen i stället för att sitta uppe och försöka hålla sig vaken till midnatt! 

Snart smyger jag igång 2021 med en lugn löprunda. Sen får vi se vad året bjuder på! 

Ultraintervaller - första gången "på riktigt"!

 Jag har flörtat med tanken om ultraintervaller länge. Varit imponerad över konceptet "en mil var tredje timme" och tyckt att de som fixar det är riktiga tuffingar. 

Sen började jag med "10 månader mot 10 mil" och ganska snart dök ultraintervallerna upp i programmet. Fast då i somras skulle jag ju bara springa tre - så jag sprang kl. 6, kl 9 och kl 12 och sen var jag nöjd för resten av dagen. Och så var det sommar och sen var det tillbaka till jobbvardag igen och nånstans i oktober så tappade jag bort träningsgnistan lite och slarvade med programmet... tills nån av mina medtränande pekade på ultraintervaller 21 november. 

H-vete. Jag kommer ju inte få nöja mig med tre intervaller den här gången, det kommer vara fler i programmet. Åååååkej, då biter vi ihop nu. Fyra veckors komplett följsamhet till programmet så att jag är förberedd. Jag styrde upp mig själv och tillsammans i träningsgruppen myntade vi uttrycket "nu jävlar november" för vi var visst fler som behövde komma tillbaka på banan! 

En blick på årets träningsstatistik visade ganska tydligt att jag var bättre förberedd nu än jag har varit inför nåt av mina ultralopp. Mer distans, mer tid, bättre struktur och grym kontinuitet. Riktigt bra på att sätta en fot framför den andra, att "bara göra" när det är tufft. Men jag bet ändå ihop lite extra de där veckorna, var supernoga med att göra alla styrkepass och kanske nåt extra, följde instruktionerna, försökte göra rätt. 

I programmet stod det 6 intervaller om 60 minuter. Puh, jag behöver inte springa en mil. Och jag behöver inte springa på natten. Okej, det här ska gå. På nåt vis ska det gå. Ganska mycket mental förberedelse denna vecka samt planering av energi. När går jag upp, ska jag äta innan första intervallen (nej), vad ska jag äta sedan, hur ska jag prioritera min "vilotid", vilka kläder vill jag ha? Valde ut alla favoritkläder som inte skaver nånstans, tvättade en extra omgång, funderade på skoval. Var noga med att lägga mig i tid fredag kväll och skippa fredagsöl och fredagsvin till förmån för en extra kvällsmacka. 

Såklart slog tävlingshjärnan till (tänk om jag försover mig?) så 05.20 gav jag upp mina försök att somna om och hade därmed gott om tid till klockan 6. Kan hända att jag startade nåt lite tidigare för jag var ändå färdig.. Första intervallen var trög, trög, trög. Gäspade och tjurade mig igenom, var trött och hungrig och inte riktigt på banan med att springa en timme före frukost! MEN det går ju över. Kom in, kokade te, tinade frukostbulle, och med energi och varmt te i kroppen kändes det helt annorlunda. Tvåan då - betydligt lättare. Dagsljus - men regn och blåst. Bara göra, inte tänka på att det är 4 intervaller kvar. 

Intervall tre - podd i lurarna, torrt men blåsigt, ett steg i taget. Funkade utmärkt att ha sällskap i hörlursform så jag upprepade det på intervall fyra som dessutom blev den snabbaste. Jag var förberedd på en dipp men i stället blev det "wohoo, jag är mer än halvvägs, nu är det bara TVÅ kvar ju, det fixar jag!". Hjärnan är bra rolig ibland alltså... 

Intervall fem hade jag också varit förberedd på att den skulle bli tyngst. När Joakim stod där och fixade middag och det var SÅ frestande att ösa upp en portion, hälla upp ett glas vin och stanna kvar inne... men jag tog mig ut i mörker och regn och råkade dessutom felbedöma distansen så det blev en extrakilometer. Övriga intervaller låg stenhårt på 9 km per timme men här hade jag en kilometer kvar att avverka hem när tiden hade gått så jag hämtade hem den också. Bra ändå med extra distans ifall sista intervallen skulle vara seg? 

Och DET var den. Faktiskt var det så äckligt ute att jag höll på att vända efter 200 m men sen betämde jag att jag ska ge det en chans. Mantrade "det tar en kilometer att bli varm" och konstaterade att det funkade den här gången också. Eftersom jag var lite harig där i mörkret sprang jag min korta morgonjoggsrunda på typ 3 km 3 varv, sammanbiten och irriterad på vädret men bestämd på att det här SKA gå. Det fick bli gåpauser där det behövdes och springa på där det blåste för mycket, jag skulle bara ta mig runt. Sista kvarten kände jag mig SÅ färdig med löpning men då var det ju bara en kvart kvar ;o)

Kom in, duschade varmt, drack te, fick i mig energi, slappade i soffan. Och tänkte att det nog skulle gå att sova efter en timmes nedvarvning. Nä. Såklart INTE. Hur kunde jag vara så dum? Tillbringade 7 timmar i nån sorts halvdvala i sängen och gav upp runt halv sju (somnade en liten stund efter att Joakim hade gått till jobbet vid halv sex men det var inte mycket bevänt). Fast det är som vanligt och jag har lärt mig hantera att det känns som att vara bakfull såhär dagen efter! 

För övrigt håller kroppen ihop bra. Jag har inte särskilt ont och är inte jättestel. Har sprungit en kortrunda (väldigt snällt och lyhört) och stretchat igenom alla berörda delar samt cyklat en sväng för cirkulationen. Jag är lite trött i fötterna och så har jag träningsvärk i magmusklerna men höfter och knän är förvånansvärt oberörda jämfört med hur det brukar vara. Så träningsprogrammet funkar som det ska och jag var väl förberedd! 

Nu ska jag hänga alla nytvättade kläder som var sjukt sunkiga från i går, brygga en kanna te och plana ut i soffan. Kanske ta igen nån timmes saknad sömn om det går. So long! 

Hitta tillbaka till ultrakänslan

Det är länge, länge sen jag sprang riktigt långt. Drygt ett år sen tror jag, när vi sprang The Bridge Backyard Ultra. Och jag har liksom letat efter känslan att orka springa vidare i all evighet. Jag har förvisso sprungit nästan varje dag sen nyår (minus fyra dagars paus med förkylning i mars) så jag springer fler kilometer per vecka nu än jag gjort tidigare, men det har varit lite på bekostnad av de riktigt långa passen för jag får ju ihop mina kilometer ändå. De två längsta i år har varit ultraintervallerna i juni som var 3 x 10 km med 2 timmars vila emellan och sen vår bejublade bestigning av Kebnekaise i Kossabacken veckan efter som också blev 3 mil på 6 timmar. 

Långpassen i augusti månads schema hanterade jag med fjällvandringar (ahem...) och i september har jag mest fuskat och myglat för jag har haft en öm hälsena som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Men i dag hade jag bestämt mig för minst 2 timmar. Punkt. 

Jag gjorde ett relativt enkelt men ändå utmanande upplägg och sprang "hemma" i motionsspåret runt knuten. Vilket innebär att det är lätt att bryta för man kommer förbi där några gånger. Jag stoppade en påse med nödgodis och en rawfoodbar i fickorna och parkerade ytterligare en bar och en softflask med vatten i brevlådan (det tyckte jag var smart tänkt av mig). Sen hade jag först tänkt ta 4 varv i 5 km-spåret men bestämde mig för lite psykologiska tricks så jag körde 2 varv på femman, ett "förlängt varv" dvs alla extraloopar som finns så blir det 7 km - och vips kunde jag nöja mig med 3 km på sista varvet. 

Första varvet var ganska plågsamt. Magen samarbetade inte och efter 3 km kunde jag knappt springa alls utan fick gå nästan hela tiden. Kastade mig in genom dörren hemma för toabesök och vätskestopp och plockade med hörlurarna också - och så hängde Joakim med på andravarvet. Vi mysjoggade oss runt och det kändes inte superjobbigt men såklart var jag sugen på att gå in när han gick in! 

Jag höll mig dock till planen som var att hämta vattenflaskan, gå en kilometer och äta rawfoodbar och dricka vatten. Sen stoppade jag min tomma softflask i fickan (alltså så bra med den modellen!) och plockade fram hörlurarna och lät Spotify bestämma musiken. Som på tävling där varje låt är en överraskning, ibland en favorit och ibland inte. Där nånstans fick jag ganska mycket energi och tuffade på riktigt bra på mitt "förlängda" varv som innefattar lite skogsstigar och lite kossabacke och annat mysigt. Även lite kattklappning hann jag med. 

Här runt 15 km hittade jag den glömda ultralöparen i mig. Känslan av att bara kunna fortsätta. Jämnt, komfortabelt tempo, en fot framför den andra, inga tankar som maler, bara stabilt driv framåt. Inga tankar på att sluta, inget som gör ont eller är stelt, allting är bara hållbart, tryggt, med. Heja kroppen! 

Inne för varvning och då var det bara 3 km kvar vilket jag firade med några godisbitar och falsksång. Tuffa på. Förbi tennisbanorna, över bron, längs med sjön, ut till korsningen, tillbaka genom skogen, springa den nya skogsslingan som gjordes färdig i veckan (supermysig är den!) och så bara sista biten hem. Done! Stretch, energi, dusch, mera energi. I've got this. 

NU tror jag på det här med 10 mil. Det har suttit långt inne de senaste månaderna men det här var definitivt ett formbesked - också om just ultraformen verkar sitta mer mellan öronen än någon annanstans! 

Yeah. Stolt!

 Jag har roddat den här veckan på ett riktigt bra sätt. Styrt upp kontorsjobb, hemmakontorsjobb, träning och instruktörsarbete på ett mycket snyggt sätt. Det enda som INTE har hänt är att jag har kommit iväg och simmat men annars har jag följt träningsschemat riktigt bra, vi har fått mat varje dag, det har blivit en hel del vego, jag har hunnit med allt jag skulle. Yeah! DEN känslan!

Den här lilla utmaningen att få till vardagen som jag skrev om förra veckan har ändå - paradoxalt nog - varit enklare tack vare pandemirestriktioner. Vi ska fortfarande max vara 50% på plats på kontoret dvs man kan räkna med att jobba hemifrån 2-3 dagar i veckan. Eftersom hemmajobb innebär att jag inte behöver ha på mig kontorskläder (det går t ex fint att jobba i träningskläder mellan pass..), inte behöver ta mig nånstans och har mycket lugnare arbetsmiljö går det mycket lättare att få till vardagen. Jag hinner baka och springa på morgonen, jag kan ta ett lunchpass om det funkar den dagen, och när jag har jobbat klart ska jag inte ens transportera mig hem. Busenkelt ju :-) Och en bonus är att jag blir mindre trött i huvudet de dagar jag jobbar hemma. Så mer effektivitet + bättre balans = gladare jag helt enkelt. 

Målsättningen den här veckan var verkligen att ta mig i mål med träningsprogrammet ur "10 månader mot 10 mil". Jag är jättebra på att förhandla bort pass och ha mig men nu ville jag verkligen få till det. Inte nödvändigtvis på rätt dag men i alla fall så att jag fick in nyckelpassen. 

Jag har fått in styrkepassen, löpövningarna och långpasset, jag har gjort mina morgonrutiner enligt plan och jag har fått till i alla fall de löpminuter jag skulle även om det inte alltid blir exakt efter boken. På tisdagar har jag nämligen löpövningar, kortpass (20-40 minuter) OCH ett temapass på en timme. Plus då Runacademy-löpning på kvällen. Så på tisdagar är jag rätt så happy om jag får till ett morgon- eller lunchpass och löpövningarna och sen blir det ju en timmes löpning på kvällen även om det inte blir exakt som i schemat. Good enough! 

I fredags morse var jag pepp på att dra på lite så i stället för att bara köra 20 minuters runstreak-morgonjogg drog jag igång ett musik-intervallpass ur Runacademys träningspass. Jag stack ut 05.40 och var klar med dagens pass 06.30. DET kändes rätt så coolt och det var himla kul att springa till musik och få lite pepp. Fast det inte riktigt stod i schemat var det högst njutbart. Sån där glad-träning är också typiskt bra ibland :-)

Nästa vecka är på pappret i alla fall betydligt mera soft än den som precis passerat men vi får väl se. I träningsväg är det lite mera tryck så det passar onekligen bra att det inte pågår så många andra aktiviteter! 

Utmaning: vardag!

 Allt är som vanligt och ändå inte. För utmaningen är att hitta tillbaka till en vardag som är fundamentalt annorlunda än den brukar vara! Och jag tänker att fler sitter med samma utmaning. 

Så här. I mars månad när vi alla blev hemskickade från jobbet till hemmakontoret var det nån sorts undantagstillstånd. Nån sorts tanke om "några månader, till midsommar, till semestern" och en förväntan om att till hösten ska allt vara som vanligt. Fast det vet vi allihop nu att nä, allt är inte som vanligt. Och min inre samhälls- och folkhälsovetare formligen jublar. För det här är nu så långvarigt att vi förmodligen får till en fundamental förändring i hur vi tänker om jobb, balans mellan arbetsliv och fritid och att vara hemma från jobbet när vi är sjuka! Steget från den akademiska analysen till att hitta en vettig anpassning av min egen vardag är lite större men hey, vi jobbar på det ;-)

Någon gång i juli satt jag och skrev ihop en lista om hur jag vill att hösten ska se ut. Jag var ganska tydlig. Jag vill vara mera ute, jag vill springa på dagtid, jag vill vara på kontoret max 2 dagar i veckan, jag vill få till ett hemmakontor och jag vill simma ett extra pass varje vecka. Hemmaarbetsdagarna skapar utrymme och tid för mig. Jag kan springa en lunchrunda, jag kan morgonsimma eller sticka iväg mitt på dagen. Men jag kan inte heller fortsätta med att jobba i vardagsrummet och därmed "ockupera hela lägenheten" så länge Joakim jobbar växlande tider. Börjar han jobba kl. 14 är det ju sjukt störigt att behöva vara "på mitt jobb" de timmarna han är ledig! 

Så det där hemmakontoret är ett projekt Jag behöver tömma och skänka/sälja en byrå för att skapa plats för ett skrivbord. Jag behöver lösa problemet med att wi-fi inte når in i det rummet och se till att jag har vettig belysning. Men det är egentligen inte ett jätteprojekt och det största problemet är att tömma den där byrån som blev förvaring för "odds and ends" i flytten. Så jag får väl bita ihop och få det gjort för husfridens skull. OCH för att det nog känns bättre i längden att ha arbetsplatsen på ett eget ställe och inte mitt i lägenheten! 

Jag vill behålla känslan av lätthet och flexibilitet som gör mig gladare i vardagen. Att jag kan sticka ut på lunchen på tisdagar och snitsla banor till kvällspasset med Runacademy eller ta en förmiddagspromenad till affären för att mjölken är slut. Att ta tio minuters fikapaus på balkongen eller sitta och stretcha på yogamattan medan jag lyssnar på ett seminarium. Det gör stor skillnad, har jag märkt. 

Utomhus då. En så tydlig känsla av att jag vill vara mera ute i skog och fjäll. Jag visste det redan innan att jag tycker det är himla härligt när vi är ute och orienteringstränar och bara är ute i tystnaden. Och vår vecka i Idre var helt fantastisk. Så mycket att titta på och njuta av, så mycket utsikt och frihetskänsla. Så ja, en allt starkare längtan efter att få vara ute. kanske börja nosa på att vandra och tälta, laga mat ute... Absolut inte något som har varit min grej tidigare men jag kanske behövde växa in i det eller hitta behovet inom mig eller så! 

Sen utöver allt det där så ska vi ändå ha mat på bordet varje dag, det behövs matlådor till lunch, träningspass ska avverkas, jag har instruktörsjobb och platschefsjobb och lite PT-kunder. Så i vanlig ordning är det lite logistik och annat fix som behöver falla på plats och rutiner som ska byggas upp. Precis som man gör varje höst med lite "nystartskänsla". 

Första steget är att få flyt på den här lördagen. Simningen har flyttat från kl. 12 till 10.15 så det är lite "nytt schema" där. Lite svårare att hinna med löpning och Runacademy-panering lördag morgon - så jag gjorde planeringen i går och förlägger löprundan efter simningen i dag. Det känns enklare så. Jag hade nog hunnit springa en kortis men nu hann jag äta frukost i lugn och ro och skriva ett blogginlägg i stället :-)

SEMESTER!

Hälsning från soffhörnan, semesterdag 1 :-) 

Det är SÅ SKÖNT att äntligen vara ledig. Inte så att det har varit riktigt dödsjobbigt men när man kommer fram mot slutet av juli och alla andra verkar vara lediga och man dessutom har varit ensam på sin avdelning i 1½ vecka - DÅ börjar man bli rätt redo. Och i början av veckan var jag också redan orimligt nöjd med att bara ha 4 arbetsdagar denna vecka, det var helt perfekt. 

Sådär helt som undantag var jag på kontoret hela tre dagar och sedan på hemmakontoret onsdag. Måndag för att jag skulle stötta en kollega med en ny uppgift, tisdag för att gå igenom löneprocessen från A till Ö så att mina kollegor kan vara kompetenta vikarier för mig, och onsdag för att städet kom så jag ändå behövde sticka hemifrån. Bonusvinsten med upplägget var att chefen bjöd mig på utelunch onsdag för att tacka för mina insatser under juli. Alltid nåt :-) 

Helt enligt plan kunde jag ägna torsdagen åt att lösa de sista grejerna, knyta ihop säcken och skriva en överlämning med allt jag hade i huvudet som var klar ungefär vid lunch och sedan ägna eftermiddagspasset åt att bevaka ev inkommande ärenden och besvara frågor från kollegor. Klockan 14 satte jag igång mitt out-of-office-mail och vinkade virtuellt hejdå till avdelningen och jobbet! 

Semestern bjuder på hemmahäng (i år utan renoveringar, lägenhetsvisningar, flyttlådor och sånt!) och en vecka i Idre. Fjällöpning, utevistelse, bärplockning och "baravaratid". Yeah. Det blir bra! 

Nöjd, trygg, lycklig. Och väldigt, väldigt redo för semester!

Det har varit tuffa veckor i sommar men denna vecka började det lätta lite. Som att alla andra också var på semester dvs mycket mindre inkommande ärenden. Vilket är rätt tacksamt när man är den enda av 5 på avdelningen som jobbar och därmed ska "kunna allt" ungefär :-) OCH fixa med sina egna surdegar som har legat kvar "för i juli har man lugn och ro" samt förbereda en rimlig överlämning till kollegorna. 

Vi är också lite berörda av att ha ett huvudkontor i Tyskland, man märker att de tyska kollegorna gärna vill bocka av och få undan allt innan de själva går på semester i augusti så det har dykt upp lite extraprojekt också. Tråkigt har jag i alla fall inte haft! 

Men nu - nu är det nedräkning. Jag jobbar bara fyra dagar till - sen har jag semester i nästan 4 veckor. Och det ska bli himla skönt att inte behöva passa tider, inte hålla koll på rutiner och deadlines utan faktiskt bara vara. Bjuder på en bild på alternativ jobb-vardag. Jag jobbade hemifrån och behövde lyssna på en presentation på 1½ timme. Klart läge att flytta från stolen till yogamattan, stretcha lite och ta en fika! 

Sen var det ju det här med semester. Ska resa, ska inte resa? Resa inom Sverige, resa till utlandet? Vi funderade på Rügen i Tyskland igen men tyckte ändå det kändes för osäkert plus krav på munskydd på allmän plats inomhus. Sen hade vi egentligen bestämt att vi inte skulle åka utan bara göra utflykter hemifrån - tills jag började se fjällbilder i alla flöden och kollade upp bokningsläget i Idre. Joakim hakade på tanken och vi planerar en anpassad fjällsemester. Stuga, självhushåll, vi tar med oss 4 färdiglagade frysta maträtter i kylväskan och en kasse skafferivaror upp så vi bara behöver kompletteringshandla en gång på plats. Det känns rimligt både för oss och vår omgivning. Antagligen blir det nån takeaway och nån utemiddag men det hade vi ju också gjort hemma. 

Jag längtar efter att få springa på fjället. Längtar efter långkalsonger i augusti, blåbärsplock och fjälluft. Kura inne i skymningen med varm choklad och blossande kinder efter utedagar. Lite djupare andetag, lite mera TID. Hänga med Joakim på en fisketur, grilla korv över brasan, den säregna doften av myggmedel + brasa + utomhus :-) Kanske fjällridning på islandshäst, kanske inte. 

Just nu laddar jag för mina sista fyra dagar på jobbet. Jag ska göra klart alla juli månads måsten och lämna över fint och prydligt till mina kollegor, jag litar på att de löser allt som behöver göras. Sen hinner vi vara hemma en dryg vecka innan vi reser, så det finns tid att packa, planera, laga mat och frysa in, komplettera med akuta behov inför resan (bärplockare, handsprit och myggmedel står på listen i alla fall!) och landa lite i ledighetskänslan. 

Vi tog i och för sig lite förskott på semestern i går. Det var fint och soligt så efter en gemensam löptur cyklade vi bort till Lokstallarna. Lokal öl, streetfood och gött häng i solsken var helt lysande just i går när det var så fint väder och fick dagen att kännas lite som en semesterdag! Och kantarellklämma och rabarberlimonad... mmmmm... 

Med löpningen går det för övrigt bara finfint. En av veckans uppgifter var att träna på kadens 180 steg per minut. Jag slet ganska mycket med metronomappar m.m. men kom sedan på att musik borde vara grejen. Sökte på Spotify och tydligen är det nån tävlingsklass i bugg där tempot ska vara just 180 bpm. Buggmusik är dessutom både varierad och rätt peppig så jag hittade en väldigt kul spellista som jag satte på och sen gick det som en dans :-D (ja, förlåt...) Har också haft tvång på att styrketräna med vikter denna vecka så jag plockade fram lite kettlebells och gummiband och roade mig med dem. Känns helt okej faktiskt! Dryga 4 mil denna veckan vilket är en lite lättare vecka men jag har kikat på nästa veckas schema som är rätt mycket tyngre såatteh - jag hinner nog springa vad jag ska ändå. 

Häpp, nu laddar vi - sista veckan in i kaklet!

Träningsprogrammet, livet och stöket!

Vi är nu 7 veckor inne i träningsprogrammet "10 månader mot 10 mil" och det är dags för en första avstämning där coacherna har skickat ut ett litet frågeformulär att svara på. Lite lämplig tid för reflektion, således! 

Det som jag verkligen gillar med det här programmet är att det är så ostressat. Tidigare program jag har följt (som har varit inriktade på en viss maratontid) har ju haft tydliga riktlinjer om fart på intervaller m.m. men här pysslar vi just nu mest med lågpulsträning. Som är ungefär den disciplinen jag är allra bäst på - tuffa på i lugnt tempo en längre tid. Mycket av det jag kallar "myslöpning", noll krav på fart, bara "antal minuter" i schemat och så hinner jag så långt jag hinner. Jag måste ju stanna och prata med kossorna också, typiskt viktig grej :-)

I ren springtid springer jag dock en hel del mer än programmet säger, dels för att jag håller igång min runstreak på vilodagarna och dels för att vissa pass blir längre för att det känns bra. Så det har jag återkopplat och jag kanske får steppa upp träningen ett snäpp nästa period, det får vi se. 

Jag har fortfarande svårt att "få det gjort" när det gäller styrkepass och sånt, det är ganska vanligt för mig men det är också väldigt viktigt att jag underhåller styrkan för att jag ska hålla långsiktigt. Det känns fortfarande inte ett dugg aktuellt att träna inomhus på gym. Och helt ärligt - det är så himla mycket enklare att göra det där lilla, 15-30 minuter hemma, lite oftare. Eller det borde det i alla fall vara, logiskt sett! I praktiken är det inte alltid så. I praktiken är jag rätt bra på att skjuta på det eller hitta på ursäkter så det är nog det allra viktigaste för mig att jobba på de närmaste månaderna. För det behövs och det vet jag. 

Det allmänna stöket då? Fortfarande jobbar jag hemifrån några dagar i veckan och det är lite pyssligt att få ihop det med Joakims skiftande schema. Denna veckan har han jobbat kvällspass och då tycker han egentligen det är skönare att jag INTE är hemma så han kan skrota runt och göra lite vad han vill på dagarna utan att känna att han stör mig. Med tanke på att han förmodligen kommer fortsätta jobba så och jag inte tänker bege mig till kontoret varje dag längre så är ett av semesterprojekten att fixa i ordning en avskild arbetsplats till mig. Behövs en wifi-repeater av något slag och lite ommöblering för att skapa utrymme för ett skrivbord och en pall. Men det hinner vi nog med. 

För övrigt har vi mest en massa förslag på vad vi ska göra på semestern men inga beslut än. Vi avvaktar lite och kikar på den allmänna utvecklingen. Blir det smittrisk och kaos siktar vi in oss på vandring i Skåne, tält och torrmat - fortsätter läget lugna ner sig kanske vi hittar på nåt vildare. Vi får se! 

Vi har två arbetsveckor kvar att beta av innan det är dags för ledighet så vi hinner nog få fram en rimlig plan för vad vi ska roa oss med. En sak är säker - det blir ingen renovering i alla fall till skillnad från tidigare somrar och det känns rätt bra!