- den har ett extremt dåligt och icke-funktionellt systemstöd
- den indatan jag ska leverera får jag inte i ett funktionellt format utan måste själv greja med formler och datakopiering för att få rätt på det
- jag ser inte att uppgiften tillför något värde för mig
- jag lär mig inte något av att utföra den (jo, jag blir lite bättre på vissa formler i Excel...)
- enda anledningen att jag löser uppgiften är för att nån annan annars måste göra det och jag har eventuellt lite, lite bättre tid så jag inte måste göra det på kvällar
Inte nog med att jag ogillar uppgiften, den får mig också att känna mig stressad. Varför?
- kombinationen av dåligt systemstöd, dålig indata och ingen hjälp att få känns allt för bekant
- deadline är ganska kort och uppgiften måste tryckas in bland en massa annat
- min enda drivkraft att lösa den är dåligt samvete, om jag inte löser den behöver nån annan jobba kvällar och kan inte vara hemma med sina barn
Den som känner till varför man bränner ut sig torde se ganska tydligt vad som händer ovan. Ingen möjlighet att delegera, "måste" göra allting själv plus drivkraft dåligt samvete. Precis, exakt den kombinationen som drev mig in i den berömda väggen för exakt sju år sen. Tror ni kroppen känner igen de dåliga vibbarna? Jag märker det rätt tydligt, i alla fall. Jag blir snarstucken, stressad, frustrerad, småilsken. Jag VILL verkligen inte. Fast nu när jag vet varför jag inte vill är det lite lättare att förstå varför. Att jag reagerar inte bara på det som är just nu utan också allt möjligt gammalt som "sitter kvar".
Klarar jag att vända känslan? Kanske. Det jag i alla fall kan göra är att försöka minska stress på alla andra områden. Inte pressa mig för mycket. I morgon var jag egentligen inbokad på ett morgonpass på gymmet men jag bokade av det för att slippa ha en tidig tid att passa. I morse fick jag lägga tio minuter extra på att tina cykellås med hårfönen, i natt övernattar cykeln i hallen så slipper jag det extramomentet. Plus att jag har flera växlar att välja på när jag cyklar till jobbet, bara en sån sak!
Dessutom vägrar jag att få panik över deadline. Jag hinner det jag hinner. Eftersom systemstödet är dåligt och opraktiskt tar det oproportionerligt lång tid att lägga in datan. Uppgiften är inte så viktig för mig att jag tänker sitta och jobba hela kvällen. Nej, jag gör det jag har möjlighet att göra på den tiden jag har till mitt förfogande och hinner jag inte får nån annan avlasta. Punkt.
Tre steg till självcoaching:
1) Vad är det som gör mig obekväm eller stressad i situationen?
2) Varför stressar det mig? Påminner det om något?
3) Vad kan jag själv göra åt det?
Och viktigast såklart: ACCEPTERA. Det är som det är av en anledning. Kroppen och hjärnan har värsta hästminnet och reagerar i förtid på situationer som tidigare har lett käpprätt åt pipsvängen. Tacka hjärnan för det, uppskatta dens klokhet och dens inbyggda varningssystem. Men tänk också att du själv tar kommandot. Så fort du vet varför är det lättare att ta hand om.
Således: Läggdags med en sömnmeditation för att somna lätt utan en massa tankar som kör runt i huvudet. Läggdags i tid för att hinna sova tillräckligt. Sen tar vi nya tag i morgon. Visst?
 |
| Rosa morgonhimmel över hustaken i morse. Underbart! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar