Holy sh*t vilken vecka!

Jag borde väl ha lärt mig vid det här laget att de sista två arbetsveckorna före jul är helt galna - så även i år. Men alltså, förutom fullt ös på jobbet har jag hunnit med:
- ett NMT-pass och ett PT-pass, båda levererades i svinkyla och NMT-passet dessutom i ösregn del av passet
- ett göttigt gympass som fixade begynnande ryggproblem
- en supertrevlig ledarträff med Runacademy-kollegorna, vi körde knytis hemma i köket, jag fick t o m julklappar och vi har planerat hela vårterminen
- ett riktigt pannbensintervallpass i onsdags, 2 x 7 x 70/20 sek som jag bara kastade mig iväg och gjorde direkt när jag kom hem från jobbet
- bokat träningsresa i januari och löparhelg i maj
- en utflykt i KOLmörker för att farbror Gyula utlovade ett gratisex av sin nya träningsbok till den som mötte honom på Ikeas parkering i går kväll när han fraktade hem böckerna
- avslutningspass på simkursen med mycket beröm
- inköpt ny cykelhjälm
- hämtat ut paket med Undertians kokbok (yay!)
- testat löpning efter simning och konstaterat att tvärtom ändå är bättre...

Och nu - nu ska jag bara vara vuxen fem arbetsdagar till innan det är julledigt på schemat!

Och så tillbaka i balans igen

Det har varit en omtumlande vecka. Mycket frustration och känslostormar varvat med positiva upplevelser. Jag söker medvetet sånt som jag vet ger mig energi - exempelvis lockar inte gymmet alls med starka ljus, halvdålig musik och andra människor, medan morgonjogg i kyla och mörker funkar alldeles utmärkt. Några missade styrkepass är inte hela världen en sån vecka, det löser sig nog med tiden.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min chef i veckan som gav utrymme för att ventilera lite frustrationer och funderingar och gav hopp framåt. Det finns massor av roliga grejer för mig att ta mig an men jag får inga nya uppgifter just nu, jag ska överleva fram till jul först!

I går var det julfest med jobbet. Jag hade inte anmält mig - jag vet att det inte är nån idé. Hur gärna jag än vill det så kommer jag aldrig tycka att julfester med 200 deltagare är roligt, det är bara jobbigt Särskilt när alkoholen blandas in... Så jag åkte hem i vanlig tid i stället, bytte om och tassade 9 km i ösregn i tomma motionsspår. Varm dusch, varm dryck, matlagning och soffläge i stället för att försöka mingla och vara social.

Dagen i dag har mest ägnats åt myspys. En kort vända till affären i förmiddags och 45 minuter på yogamattan medan Joakim var i crossfitboxen. Sen har jag bakat saffransbullar, förberett för morgondagens bak, lagat middag på diverse rester och så har jag hunnit titta ikapp på julkalendrar, läsa och vila. Det känns lugnt inombords men jag längtar efter att få springa i morgon igen!

Välkommen, inre treåring....

...eller nåt....

Nu är jag där igen. Friskskriven, i princip återhämtad, men fortfarande nära gränsen. Otålig, redo att gasa, men tvungen att köra med handbromsen i ett tag till. För jag kommer inte orka om jag matar på i vanligt tempo. Och DET är fruktansvärt jobbigt!

Frustrationen är enorm och det är inte alltid jag har den under kontroll. Frustrationen över min egen ineffektivitet, för hjärnan är fortfarande långsam och rutinuppgifter tar lång tid. Lägg ihop det med IT-system som inte alltid är optimala och verktyg som är lite ineffektiva emellanåt så förstår du - det går för LÅNGSAMT! Vilket provocerar ett och annat meltdown och det är såklart synd om omvärlden som landar mitt i det. Men jag blir så arg, så arg..... och jag har inte kontroll på den där inre treåringen. Gränsen går dock vid att ligga på golvet och skrika även om det har varit bra nära ibland!

Jag parerar med löprundor, vila, fikapromenader eller andra andningspauser. De behövs. En kort paus, så får jag kontroll på läget igen - till nästa lilla bryt. Jag vet att det blir bättre, jag vet att det bara är just nu och att det går över, men det är tufft alltså!

Tur att det finns "plusenergi-aktiviteter". Som löpcoaching t ex. Full fart i kyla och mörker med Runacademy i går, julavslutning med applåder och skumtomtar. DET gör skillnad!