Nu är jag där igen. Friskskriven, i princip återhämtad, men fortfarande nära gränsen. Otålig, redo att gasa, men tvungen att köra med handbromsen i ett tag till. För jag kommer inte orka om jag matar på i vanligt tempo. Och DET är fruktansvärt jobbigt!
Frustrationen är enorm och det är inte alltid jag har den under kontroll. Frustrationen över min egen ineffektivitet, för hjärnan är fortfarande långsam och rutinuppgifter tar lång tid. Lägg ihop det med IT-system som inte alltid är optimala och verktyg som är lite ineffektiva emellanåt så förstår du - det går för LÅNGSAMT! Vilket provocerar ett och annat meltdown och det är såklart synd om omvärlden som landar mitt i det. Men jag blir så arg, så arg..... och jag har inte kontroll på den där inre treåringen. Gränsen går dock vid att ligga på golvet och skrika även om det har varit bra nära ibland!
Jag parerar med löprundor, vila, fikapromenader eller andra andningspauser. De behövs. En kort paus, så får jag kontroll på läget igen - till nästa lilla bryt. Jag vet att det blir bättre, jag vet att det bara är just nu och att det går över, men det är tufft alltså!
Tur att det finns "plusenergi-aktiviteter". Som löpcoaching t ex. Full fart i kyla och mörker med Runacademy i går, julavslutning med applåder och skumtomtar. DET gör skillnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar