Det är länge, länge sen jag sprang riktigt långt. Drygt ett år sen tror jag, när vi sprang The Bridge Backyard Ultra. Och jag har liksom letat efter känslan att orka springa vidare i all evighet. Jag har förvisso sprungit nästan varje dag sen nyår (minus fyra dagars paus med förkylning i mars) så jag springer fler kilometer per vecka nu än jag gjort tidigare, men det har varit lite på bekostnad av de riktigt långa passen för jag får ju ihop mina kilometer ändå. De två längsta i år har varit ultraintervallerna i juni som var 3 x 10 km med 2 timmars vila emellan och sen vår bejublade bestigning av Kebnekaise i Kossabacken veckan efter som också blev 3 mil på 6 timmar.
Långpassen i augusti månads schema hanterade jag med fjällvandringar (ahem...) och i september har jag mest fuskat och myglat för jag har haft en öm hälsena som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Men i dag hade jag bestämt mig för minst 2 timmar. Punkt.
Jag gjorde ett relativt enkelt men ändå utmanande upplägg och sprang "hemma" i motionsspåret runt knuten. Vilket innebär att det är lätt att bryta för man kommer förbi där några gånger. Jag stoppade en påse med nödgodis och en rawfoodbar i fickorna och parkerade ytterligare en bar och en softflask med vatten i brevlådan (det tyckte jag var smart tänkt av mig). Sen hade jag först tänkt ta 4 varv i 5 km-spåret men bestämde mig för lite psykologiska tricks så jag körde 2 varv på femman, ett "förlängt varv" dvs alla extraloopar som finns så blir det 7 km - och vips kunde jag nöja mig med 3 km på sista varvet.
Första varvet var ganska plågsamt. Magen samarbetade inte och efter 3 km kunde jag knappt springa alls utan fick gå nästan hela tiden. Kastade mig in genom dörren hemma för toabesök och vätskestopp och plockade med hörlurarna också - och så hängde Joakim med på andravarvet. Vi mysjoggade oss runt och det kändes inte superjobbigt men såklart var jag sugen på att gå in när han gick in!
Jag höll mig dock till planen som var att hämta vattenflaskan, gå en kilometer och äta rawfoodbar och dricka vatten. Sen stoppade jag min tomma softflask i fickan (alltså så bra med den modellen!) och plockade fram hörlurarna och lät Spotify bestämma musiken. Som på tävling där varje låt är en överraskning, ibland en favorit och ibland inte. Där nånstans fick jag ganska mycket energi och tuffade på riktigt bra på mitt "förlängda" varv som innefattar lite skogsstigar och lite kossabacke och annat mysigt. Även lite kattklappning hann jag med.
Här runt 15 km hittade jag den glömda ultralöparen i mig. Känslan av att bara kunna fortsätta. Jämnt, komfortabelt tempo, en fot framför den andra, inga tankar som maler, bara stabilt driv framåt. Inga tankar på att sluta, inget som gör ont eller är stelt, allting är bara hållbart, tryggt, med. Heja kroppen!
Inne för varvning och då var det bara 3 km kvar vilket jag firade med några godisbitar och falsksång. Tuffa på. Förbi tennisbanorna, över bron, längs med sjön, ut till korsningen, tillbaka genom skogen, springa den nya skogsslingan som gjordes färdig i veckan (supermysig är den!) och så bara sista biten hem. Done! Stretch, energi, dusch, mera energi. I've got this.
NU tror jag på det här med 10 mil. Det har suttit långt inne de senaste månaderna men det här var definitivt ett formbesked - också om just ultraformen verkar sitta mer mellan öronen än någon annanstans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar