söndag 22 november 2020

Ultraintervaller - första gången "på riktigt"!

 Jag har flörtat med tanken om ultraintervaller länge. Varit imponerad över konceptet "en mil var tredje timme" och tyckt att de som fixar det är riktiga tuffingar. 

Sen började jag med "10 månader mot 10 mil" och ganska snart dök ultraintervallerna upp i programmet. Fast då i somras skulle jag ju bara springa tre - så jag sprang kl. 6, kl 9 och kl 12 och sen var jag nöjd för resten av dagen. Och så var det sommar och sen var det tillbaka till jobbvardag igen och nånstans i oktober så tappade jag bort träningsgnistan lite och slarvade med programmet... tills nån av mina medtränande pekade på ultraintervaller 21 november. 

H-vete. Jag kommer ju inte få nöja mig med tre intervaller den här gången, det kommer vara fler i programmet. Åååååkej, då biter vi ihop nu. Fyra veckors komplett följsamhet till programmet så att jag är förberedd. Jag styrde upp mig själv och tillsammans i träningsgruppen myntade vi uttrycket "nu jävlar november" för vi var visst fler som behövde komma tillbaka på banan! 

En blick på årets träningsstatistik visade ganska tydligt att jag var bättre förberedd nu än jag har varit inför nåt av mina ultralopp. Mer distans, mer tid, bättre struktur och grym kontinuitet. Riktigt bra på att sätta en fot framför den andra, att "bara göra" när det är tufft. Men jag bet ändå ihop lite extra de där veckorna, var supernoga med att göra alla styrkepass och kanske nåt extra, följde instruktionerna, försökte göra rätt. 

I programmet stod det 6 intervaller om 60 minuter. Puh, jag behöver inte springa en mil. Och jag behöver inte springa på natten. Okej, det här ska gå. På nåt vis ska det gå. Ganska mycket mental förberedelse denna vecka samt planering av energi. När går jag upp, ska jag äta innan första intervallen (nej), vad ska jag äta sedan, hur ska jag prioritera min "vilotid", vilka kläder vill jag ha? Valde ut alla favoritkläder som inte skaver nånstans, tvättade en extra omgång, funderade på skoval. Var noga med att lägga mig i tid fredag kväll och skippa fredagsöl och fredagsvin till förmån för en extra kvällsmacka. 

Såklart slog tävlingshjärnan till (tänk om jag försover mig?) så 05.20 gav jag upp mina försök att somna om och hade därmed gott om tid till klockan 6. Kan hända att jag startade nåt lite tidigare för jag var ändå färdig.. Första intervallen var trög, trög, trög. Gäspade och tjurade mig igenom, var trött och hungrig och inte riktigt på banan med att springa en timme före frukost! MEN det går ju över. Kom in, kokade te, tinade frukostbulle, och med energi och varmt te i kroppen kändes det helt annorlunda. Tvåan då - betydligt lättare. Dagsljus - men regn och blåst. Bara göra, inte tänka på att det är 4 intervaller kvar. 

Intervall tre - podd i lurarna, torrt men blåsigt, ett steg i taget. Funkade utmärkt att ha sällskap i hörlursform så jag upprepade det på intervall fyra som dessutom blev den snabbaste. Jag var förberedd på en dipp men i stället blev det "wohoo, jag är mer än halvvägs, nu är det bara TVÅ kvar ju, det fixar jag!". Hjärnan är bra rolig ibland alltså... 

Intervall fem hade jag också varit förberedd på att den skulle bli tyngst. När Joakim stod där och fixade middag och det var SÅ frestande att ösa upp en portion, hälla upp ett glas vin och stanna kvar inne... men jag tog mig ut i mörker och regn och råkade dessutom felbedöma distansen så det blev en extrakilometer. Övriga intervaller låg stenhårt på 9 km per timme men här hade jag en kilometer kvar att avverka hem när tiden hade gått så jag hämtade hem den också. Bra ändå med extra distans ifall sista intervallen skulle vara seg? 

Och DET var den. Faktiskt var det så äckligt ute att jag höll på att vända efter 200 m men sen betämde jag att jag ska ge det en chans. Mantrade "det tar en kilometer att bli varm" och konstaterade att det funkade den här gången också. Eftersom jag var lite harig där i mörkret sprang jag min korta morgonjoggsrunda på typ 3 km 3 varv, sammanbiten och irriterad på vädret men bestämd på att det här SKA gå. Det fick bli gåpauser där det behövdes och springa på där det blåste för mycket, jag skulle bara ta mig runt. Sista kvarten kände jag mig SÅ färdig med löpning men då var det ju bara en kvart kvar ;o)


Kom in, duschade varmt, drack te, fick i mig energi, slappade i soffan. Och tänkte att det nog skulle gå att sova efter en timmes nedvarvning. Nä. Såklart INTE. Hur kunde jag vara så dum? Tillbringade 7 timmar i nån sorts halvdvala i sängen och gav upp runt halv sju (somnade en liten stund efter att Joakim hade gått till jobbet vid halv sex men det var inte mycket bevänt). Fast det är som vanligt och jag har lärt mig hantera att det känns som att vara bakfull såhär dagen efter! 

För övrigt håller kroppen ihop bra. Jag har inte särskilt ont och är inte jättestel. Har sprungit en kortrunda (väldigt snällt och lyhört) och stretchat igenom alla berörda delar samt cyklat en sväng för cirkulationen. Jag är lite trött i fötterna och så har jag träningsvärk i magmusklerna men höfter och knän är förvånansvärt oberörda jämfört med hur det brukar vara. Så träningsprogrammet funkar som det ska och jag var väl förberedd! 

Nu ska jag hänga alla nytvättade kläder som var sjukt sunkiga från i går, brygga en kanna te och plana ut i soffan. Kanske ta igen nån timmes saknad sömn om det går. So long! 

Inga kommentarer: