Träning, stress och prioritering. En handbok.

"Handboken jag önskade fanns" kanske snarare. Eller åtminstone mitt försök på att vägleda lite i detta eviga pusslande - när kommer träningen att hjälpa, och när kommer den stjälpa?

De senaste veckorna har varit galet tuffa och jag har fått pussla och prioritera för att få ihop det. Valet att prioritera träning har ibland inte ens varit ett alternativ, ibland har det varit en nödvändighet.

Först hade jag det extremt tufft på jobbet - och under den perioden handlade det mest om att prioritera återhämtning och bra mat, inte att försöka knö in träning också när hela kroppen redan gick på högvarv. Insikten fanns där att en lugn löprunda eller en promenad kanske skulle kunna hjälpa mig, men energin att ge sig ut fanns inte. Så jag gick runt på min transportcykling och mina utomhustimmar som instruktör och PT och sen fick det vara bra med det.

Sen, när jag hade hunnit komma ikapp och stressa ner var det dags att prioritera in träningen igen. Lugna morgonjoggar med andningspauser och pass på gymmet utan för mycket krav på mig. Bara att gå dit, att jobba på ren rutin med övningar jag känner igen. Efter det kom en ny svacka då en sjuk gammal katt sammanföll med att Joakim var iväg på en 10-dygns övning och inte var nåbar hela tiden. Det var rätt så tufft - ifall det värsta skulle hända. Nu står Herr Katt fortfarande på benen och vi tror inte han är på gravens rand, men det är klart att det påverkar.

Samtidigt har det varit både kallt och snö och lite allmänt stökig vädersituation som har gjort att det har varit lite mindre lockande att springa. För annars är det ju rätt enkelt att man åtminstone knyter skorna och smiter ut och joggar en kortis, nu har den tröskeln varit ganska mycket högre.

Det som hela tiden har varit mitt mantra under dessa månader har varit "det är okej". Vad jag än känner för är okej. Om jag har lust att bara ligga på yogamattan och glo i taket är det fine, om jag lyfter tungt eller springer backintervaller är det också helt okej. För det går liksom inte i det läget att tvinga fram energin eller att göra något jag inte har lust att göra. Däremot lägger jag lite extra energi på att förbereda "ifall att". Som att packa träningsväskan och förbereda frukosten så att jag lätt kan åka och träna om lusten finns där. Sen kan det hända att jag istället vaknar med migrän och inte har minsta lust att träna och då får jag acceptera att det är som det är. Jag har också försökt att planera med lite extra utrymme för att slippa stressa. Att ha en extra kvart att äta frukost i eller lite extra tid för dusch på gymmet är guld värt för en stresspåverkad hjärna.

En annan grej jag har konstaterat är att det går ganska bra att häva jobb-stress med träning, däremot "privatlivs-stress" kan vara svårare att träna bort. Kanske för att träningen är en del av det privata, jobbet är jag betydligt bättre på att koppla bort när jag är ledig.

Om jag ska dela med mig av några råd för den som undrar när man kan avhjälpa stress med träning är det nog dessa:
1) Äta, sova och kramas är prioritet. Hinner du inte äta ordentligt och återhämta dig så kommer inte kroppen heller ta till sig träningen.
2) Acceptera mantrat "det är okej". Klanka inte ner på dig själv om du inte lyckas följa din plan, beröm dig själv när det går bra och acceptera att det ibland inte går.
3) Var lite extra lyhörd för kroppens signaler. För mig är migrän och dålig sömn varningssignaler som berättar för mig att stressnivån är farligt hög och då finns det på sin höjd utrymme för yoga, ingen hårdare träning.

Nu har Joakim varit hemma i helgen och vi har hunnit träna två pass tillsammans förutom att vi har ätit god mat, sovit och kramats. Jag har fyllt på mina lager och känner mig lugn och harmonisk igen, känslan av "evigt spända käkar" har släppt och andningen hittar ner i magen igen. Redo för ny vecka. 

Den här donnan har inga problem med sitt livspussel i alla fall ;-)