När det inte riktigt blir sådär bra som man tänkte sig...

Det har varit stiltje på bloggen i fyra veckor och tja.... jag har tagit sats flera gånger för att skriva men inte riktigt velat sitta ner och reflektera. Det kändes för jobbigt. För den där veckan när Tiya var sjuk och allting var jätteslitigt var antagligen lite av en räddare i nöden, två arbetsdagar hemma blev en välkommen paus från en försämrad arbetsmiljö.

Vi flyttade vårt kontor i början av september, och det innebar bl a att jag blev av med mitt lilla egna rum.Vi hade bett om och fått utlovade anpassningar - t ex draperier som både dämpar ljud och minskar synintryck. Tre veckors leveranstid utlovades. Nu har det gått ungefär det dubbla antalet veckor och ingenting är på plats än, så förra veckan rasade allt.

Min stress-skadade och f d utbrända hjärna klarade inte mer. Helgens återhämtning räckte allt kortare, förra veckan var jag helt slut när vi kom till måndag lunch och det räckte. Turligt nog för mig hade vi en teamdag inbokad på tisdagen så jag släppte bomben i chefens knä och bad om hjälp att lösa det. Mina kollegor är extremt bra och förstående och hittade flera bra lösningar. När jag kom till kontoret på onsdagen möttes jag av två st redan i receptionen, dessutom hade de redan fixat med skärmväggar runt min arbetsplats och beställt en tillfällig datorutrustning att ställa in i mötesrummet så kan jag sitta där och stänga om mig också. Lysande!

Givetvis är inte allt bra och fantastiskt på studs. Det är fortfarande skört och kärvt och nära till tårarna ibland. Effektiviteten på jobbet är lägre, hjärnan gör inte riktigt som jag har tänkt mig alla gånger men jag står upp, jag klarar min vardag och jag fortsätter bygga tålighet och motståndskraft med träning. Kommande vecka väntar lite tjänsteresa och jag ser fram emot miljöombytet och slår bort tankarna på dåligt samvete för det jobbet som inte blir gjort just de dagarna.

Både september och oktober har ju så här långt levererat alldeles fantastiska höstdagar för löpning. Vackra, dimmiga soluppgångsmorgnar, lysande höstfärger i skogen och frisk luft. Det har varit ett nöje att vara löpare många gånger! Även styrketräningen har gett mig massor av energi, många tidiga mornar på gymmet har producerat hiskelig träningsvärk men också endorfiner och gott humör. Jag tackar träningen för att jag har klarat den här vändan "nästan in i väggen" så pass bra ändå - tillsammans med Joakims markservice på hemmaplan och massor av kärlek har det varit helt ovärderligt.

Och nu då? Nu gäller det att hitta tillbaka. Fortsätta hålla ordning på mat och träning, få sömnen att fungera och återhämtningen att räcka till. Det ljusnar redan, det märker jag, och jag har massor med bra verktyg. Som jag sa till min chef så är det ingen idé att skicka mig till företagshälsovården eftersom jag vet precis vad jag behöver - och alla kuratorssamtal i världen gör exakt noll nytta så länge min arbetsplats inte är anpassad för mina behov.

Nästa vecka är en planerad "vilovecka" på träningsfronten eftersom jag är på resande fot några dagar och det passade bra med en vilovecka just nu efter en del tunga veckor. Jag kommer springa några pass och göra ett core-pass som ingår i Runacademys höstutmaning, men simningen har paus denna vecka och styrketräningen får vila en vecka innan jag drar på igen. Känslan är försiktigt positiv - inte minst för att jag vågar reflektera över hur jag mår.