Ibland blir jag tveksam till om löpning är min grej egentligen. När det är tungt och jobbigt och det känns som om jag aldrig blir snabbare och starkare. Men dagar som i dag, då VET jag att löpning är min grej. När det är så jävla mycket hallelujah moment att man blir alldeles euforisk. När steget är lätt, spänstigt, starkt, farten ökar, motvind och regnstänk inte spelar nån roll alls för här kommer jag, jag springer och det är alldeles underbart!
Precis så var det i dag. Trots halvtaskiga förutsättningar och en småmumlad intention från min sida att jag bara skulle ut och mysjogga lite. Stoppade iPoden i fickan och hade sällskap med Joakim ner till spåren på Bulltofta i nåt slags uppvärmningstempo (egentligen lite för raskt för min smak men det gick tydligen bra ändå). Väl där nere skickade jag iväg Joakim, petade i lurarna och drog igång en bra spellista. Sen fartlekte jag mig runt 2½ km-spåret och eftersom det gick alldeles fantastiskt bra lade jag till den sista 1½ km-slingan på femman också innan jag följde Skåneleden hemåt.
I dag fanns det inget som kunde stoppa mig. Trots träningsvärk och stelhet kändes 5:30-fart behagligt. Motvind och regnskurar hade ingen chans när löpglädjen och njutningen var i fokus. Åh, känslan från den här rundan ska jag leva på länge, länge! 8½ km blev det med en fart jag inte har haft i benen på länge. Vem vet - den där SM-milen i juli kanske blir riktigt kul? Jag är i alla fall vansinnigt sugen på att jobba intervaller och andra fartpass nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar