Det finns många bitar av Tjejmarathon som inte riktigt kom med i race reporten. Jag kanske behövde smälta upplevelsen och landa lite, och bli lite mindre trött och luddig i skallen!
Som till exempel det där med att springa med ett annat syfte. När det inte handlar om tid och prestation utan att alla vi som springer har samlat in pengar till samma insamling och vi springer tillsammans och hjälper varandra. Det är sånt som gör att tanken på att bryta loppet och ge upp inte finns - i alla fall inte för mig (så länge jag får vara hel, kan jag tillägga). Alla ska med, liksom.
Eller att jag delade ut Ipren till en löpare som behövde det, att samma löpare tvingades kliva av men frikostigt delade ut av sina salttabletter och annan proviant vid en vätskestation. Att vi träffade en skadad löpare och stannade och hjälpte henne i kontakt med teamet så att hon slapp halta ute i skogen i ensamhet. Att alla delade med sig av allt, helt enkelt.
Att ingen tjurar över "bonuskilometrar" utan kallar dem "valuta för pengarna". Vi sprang fel och fick backa men det var ingens fel, det bara blev så. Och så springer vi lite till helt enkelt. Eller hjälper varandra att leta rätt på markeringarna när 5 st skuttar runt lite småvilse i skogen...
Tjejmarathon är också ett rymligt lopp på ett annat sätt. Det är helt okej att du inte har koll på allt. Det finns funktionärer på vätskestationerna som ser till att du får i dig det du ska. Det finns cyklande sjukvårdare som håller koll på att du mår bra längs vägen. Och det finns andra löpare som frikostigt delar med sig av tips på energi, övningar, tankar, andning - vad som helst.
Jag kan varmt rekommendera Tjejmarathon för den som vill prova på ultradistans. Det var fantastiskt!
På det mer personliga planet gläds jag över en hel kropp. Visst, det är lite stelt i höfterna och tårna är lite ömma, men inte så att det stör så hemskt. Jag har t ex visat löpskolningsövningar i dag helt utan problem. Nellies rörlighetsövningar var betydligt jobbigare men säkert nyttiga!
Jag njuter av min egen prestation och skryter glatt. Solar mig i andras beundran och gläds inombords över att jag faktiskt gjorde det. Jag sprang 54 kilometer! Femtifyra! Det är helt sjukt. För tre år sen tyckte jag att en mil var jättelångt och att jag aldrig skulle springa längre än halvmaraton nånsin. Amazing.
Och så äter jag. Hungrig hela tiden - jag försöker fylla på med mat så gott det bara går för jag vet att det säkert är "tomt i lagerhyllan" lite här och var. Och gott om vätska också. Hur sjukt det än låter så toklängtar jag efter gymmet och skivstängerna men de får vänta lite till. Jag vill känna mig återhämtad först. Tills vidare räcker det med transportcykling, lite instruktörsjobb och mjuk rörlighetsträning. Till helgen får vi se hur det känns :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar