måndag 11 juli 2016

Ja herregud. Ska man skratta eller gråta?

I morse när jag vaknade kände jag mig redan stel och öm i kroppen. Illavarslande, för vanligtvis slår min träningsvärk till först efter 22 timmar..... Det har varit lite kämpigt att gå i trappor i dag kan man säga! Joakim har lagt mesta delen av dagen på administrativt jobb i familjeangelägenheter och jag har hjälpt till så mycket jag nu kan och fixat lite praktiskt (tvätta lakan och handdukar, cyklat till Maxi och handlat tvättmedel och sånt).

Nu i kväll hade Joakim ansvar för NMT-passet och jag hakade på. Helt övermodigt bestämde jag också att jag skulle springa dit och hem. Haha. Jätteroligt. Det var trögt i benen kan jag meddela - redan på vägen ner fick jag släppa Joakim efter en dryg kilometer och lufsa i egen takt.

NMT-pass med samme Joakim då. Han inledde i cirkeln som delades in i 4 delar och så hade vi olika transportsätt 1/4 cirkel i taget och sen en övning att göra vid varje fjärdedel innan vi fortsatte runt. Av någon outgrundlig anledning (läs han visste precis var jag hade ont och la fokus på såna övningar!) blev det en hel del knäböj, utfall och mountainclimbers där. Jag vet inte hur många varv jag hann med men det var tungt - särskilt transportsträckorna eftersom jag verkligen inte kom FRAMÅT hur jag än försökte trycka på!

Löptransport ut i skogen med stopp för tricepsdips på broräcke. Jogg genom skogen fram till gläntan där vi fick roa oss med stand-ups (en av mina favoritövningar där jag briljerade trots ömma lår) och plankor. Jogg genom skog, tillbaka till gläntan, sen växlade vi enbensburpees med jägarvila och det var hyfsat plågsamt.

Någon sorts jogg retur till utgångspunkten (vid det här laget gick det väldigt, väldigt långsamt och jag kämpade som en gnu) och stretch. Ah. Jag överlevde. Fast vänta nu - jag skulle ju springa hem igen? Ja just det. Argh. Argharghargh. Hur??? Ja, det fanns ju inga alternativ (förutom att låta Joakim bära mig) så det var bara att sätta en fot framför den andre. Lustigt nog tog jag mig upp för backen utan några större problem men ner på andra sidan gick inte alls för framsida lår var helt slut och orkade inte balansera upp mig :-D Hem gick det långsammare och långsammare, en kort gåvila vid 1 km och sen bet jag ihop sista biten. Fast det kändes långsamt var det bara 20 sekunder långsammare än ditvägen men trött var jag.

Trött på riktigt. Hällde i mig BCAA och elektrolyter (extra mycket vatten och skakat med några isbitar så blir det lättare att dricka) och sen blev det kycklingfilé, ratatouille och stekt potatis. Nu te och en chokladbit. Joakim tittar på nån halv-våldsam film och jag tokälskar mina in-ears från Koss som stänger av ljudet från tv'n så jag kan lyssna på Spotify medan jag bloggar.

Ahhh.... semester. Inga väskor som måste packas, inga tidiga väckarklockor, inga instruktörspass och inget ansvar :-) Störtskönt!

Inga kommentarer: