Så var det då äntligen dags. Veckan har tillbringats med förberedelser. Äta ordentligt, röra på sig lagom, sova tillräckligt - och inte så mycket bloggande. Det fanns annat som var viktigare.
Vi packade bilen fredag kväll, hade tidig väckarklocka i går och drog iväg redan kvart över sju. Laddade och nervösa. Packade ur grejerna ur bilen och insåg att en viktig påse med delar till tältet saknades. Tur vi hade god tid - jag fick sitta kvar som "placeholder" i varvningsområdet och hämta ut nummerlappar medan Joakim åkte hem och hämtade lösdelarna och byggbeskrivningen! En halvtimme innan start var vi ändå klara med allting - tältbygge klart, campen förberedd, rätt kläder på, nummerlappar på plats.
Race briefing och uppställning i startfållan innan vi gav oss av på första varvet exakt klockan 10.00. Ungefär 200 löpare. Vi hade inte bråttom och tur var väl det - man svängde nämligen bara precis ut från fotbollsplanen innan det kom en lång backe och som duktiga ultralöpare gick vi allihop :-) Därifrån slingrade sig spåret ner genom en skog, över broar (varav en som gungade duktigt och var SKITläskig!), förbi djurhagar och under stora vägen. 1½ km längs havet i medvind och "doften av Trelleborg", ny viadukt och nu tillbaka genom grönområde (inkl. en sjukt gropig gräsmatta som jag hatade mera för varje varv!) och koloniträdgårdar, en kort asfalts- och kullerstensbit och så sista 500 m i Albäcksparken in till varvning.
Första varvet klockades på exakt 46 minuter trots lugn takt och de två följande gick i ungefär samma tempo, vi hamnade dock lite längre fram i startfållan vilket gjorde det lite lättare att springa på i början efter backen. Jag körde kanelbullar, saft och salta kex vid varvning och började även fylla på med Resorb och Proviva. På sjätte varvet var jag trött och illamående och började få svårt att få i mig energi, var väldigt nära att lämna in redan här men bestämde mig för att i alla fall fixa ultradistans.
Sen fyllde jag på med Resorb och annat salt och tog vätskeryggan med mig för att dricka längs vägen. Det gick inte snabbt men jag tog mig runt sjunde varvet. Slängde av mig ryggsäcken, blandade Resorb, tog med mig det i en flaska med intentionen att i alla fall klara åttan också men sen var jag redo att kasta in handduken och ge mig. Fast äsch. Nu hade jag ju kommit så långt. Och om man bara kör 3 km i 7-fart så kan man gå resten och ändå hinna runt på en timme. Distansrekordet var inom räckhåll i alla fall.
Joakim var också sliten nu. Jag tog vätskeryggsäcken igen, laddade den med en påse godis "in case of soppatorsk", så gav vi oss ut på nionde varvet. Jag mådde fortfarande illa av tanken på mat men jag visste att ett varv till klarar jag utan påfyllning - en mugg cola fick jag dock i mig och lite socker och vätska gör ändå gott. Mjukstart - stelt ut från vallen, lätt jogg i uppförsbacke, gå hela vägen upp, jogg nerför och in i skogen. Lyfta på fötterna vid de två rötterna som sticker upp och varningshojt till Joakim så att han inte skulle lägga sig och fälla mig. Hålla sig springandes till 2 km-märket och sen lite till, ner i viadukten, gå uppför. Sträckan längs havet är rak, platt och med medvind, här orkar man springa. Fram till asfalten, sen gång igen för asfalt är för hårt nu. In på stigarna, lugn jogg. Gå över gräsmattan för det sista vi behöver nu är stukade fötter. Koloniområdet inleds med sval dusch (tack!) och vi tassar oss fram på grusvägen. Kommer till asfalten och nu går jag hela vägen bort till Albäcksparken innan jag samlar de sista krafterna och springer sista biten fram till vallen, publikens jubel och målgång. Meddelar att jag tänker kliva av, går bort till campet och tar av mig skor och strumpor.
Det bästa var att vara nöjd med beslutet om att nu räckte det. Putsat distansrekord till 60 km, inga skador förutom blånaglar och blåsor och lite ömhet. Det näst bästa var att gå barfota i gräset och vara bestämd om att jag aldrig mer tänker ha på mig skor nånsin! Vi var väl en 7-8 deltagare som valde att kliva av här och fick medalj och kramar av tävlingsledarna. Petra och Marcus är seriöst de gladaste och bästa tävlingsledarna jag nånsin har upplevt och jag vill jättegärna springa ett lopp som de arrangerar en annan gång! Energistationen var exemplariskt välskött och innehöll allt (vi började knappt ens gnaga på vårt energiförråd), alla var positiva och glada och hela upplevelsen var bara BRA.
Med medaljerna runt halsen gick vi och drog på oss överdragsplagg, jag hällde i mig en halvliter chokladmjölk och la mig på liggunderlaget med benen upp en stund. Fnissig och övertrött, garvade åt allt. I tältet bredvid låg en annan slagen hjälte och vilade...
Det där med sömn är fortfarande problematiskt efter såna här urladdningar och det blev inte riktigt bra nånsin. Jag kände att jag mest halvsov hela natten och vid halv sju gav jag upp och började dricka te och fixa en frukostmacka. Det blir nog tidig läggning i kväll så jag klarar av sista arbetsdagen före semestern i morgon!
Under dagen i går var det flera vänner som anslöt till min insamling till förmån för Panzisjukhuset och totalt kommer jag kunna föra över 5.800 kr för ett syfte som jag tycker är viktigt. De sista tre varven gjorde jag enbart för att det fanns folk som trodde på mig och för att få ihop en extraslant, jag är otroligt tacksam över det stöd jag har fått och jag vet att våra bidrag kommer vara en stor hjälp för Panzi. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar