Holy sh*t alltså vad jag har känt mig mosig - men nu börjar det vända.
Torsdagen var riktigt jobbig. Både sköterska och läkare hade lovat att det skulle kännas mycket bättre men det var inte som jag hade tänkt mig i alla fall. Magen jättesvullen, oändligt trött men utan att kunna sova ordentligt, öm överallt. Dagens projekt var en promenad till postlådan och en dusch och sen var jag nöjd med att ligga i soffan resten av dagen!
Fredag gick det ändå nåt lite bättre och jag klarade av 2 x 10 minuter på cykel med en halvtimme i frisörstolen däremellan. Jag började bli rastlös och tyckte att det var en lagom aktivitet. Joakim kom hem på eftermiddagen och vi höll koll på nyheterna från Stockholm och så kom mina föräldrar förbi på kvällen och tog med oss ut för en bit mat. Nattsömnen sådär, hade ganska ont och blir liksom inte heller ordentligt trött av att inte röra på mig!
Gårdagen var ytterligare en tuff dag då jag tyckte att nu borde det väl ändå börja ge med sig men jag blev helt utmattad av en kort promenad på stan och en fika. Suck. Lyckades ändå ta mig ur soffan och hänga med ut och handla och hjälpa till lite med maten. Åtminstone var jag ordentligt trött på kvällen, somnade bums och sov som en liten gris till klockan kvart i sju.
I dag var det däremot skillnad och det kände jag redan i morse. Mindre ont, mindre svullen, mer energi - däremot absolut NOLL matlust men det går att jobba med om övriga bitar funkar. Började känna mig ordentligt stel i bröstrygg, nacke och axlar vilket givetvis inte är så konstigt. Joakim drog till gymmet efter frukost, jag gick ut och promenerade en halvtimme i vårsolen och rundade av med tio minuters snälla övningar med gummiband för att ge axlarna förutsättningar att hamna på plats och så blev det tio minuter på yogamattan med lite aktivering av magmuskler och lite rörlighet och avspänning. Skönt! Fast jag var totalt utmattad efteråt :-D
Nu är det dags att börja konversera lite med kroppen. Vad orkar vi, vad behöver vi och hur mycket är lämpligt? Tänker ändå börja försiktigt men transportcykling och rörlighet plus att jaga runt andra har första prioritet. Jag var nära att börja jogga under dagens promenad men bromsade mig själv. Det kanske hade gått bra men jag chansar inte, vilar hellre nån dag extra i detta läge.
Det är självklart att jag också påverkas av fredagens hemska händelse i Stockholm. Mitt älskade, vackra Stockholm. Jag är oerhört imponerad över alla som slutit upp och hjälpt till, över folkets insatser för att stötta blåljuspersonalen och över den tolerans och kärlek som syns tydligt. I fredags var det nån reporter från Malmö som kommenterade "människor här är oerhört rädda och oroliga och påverkade av både terrordådet och alla skjutningar som skett i stan". Jag håller inte med. Vi ska inte vara oerhört rädda och oroliga. Vi ska bete oss klokt, men vi ska också hålla fast vid tolerans, öppenhet och kärlek till våra medmänniskor. Och vi ska fortsätta dra vårt strå till stacken - göra det lilla vi kan för en bättre värld, på det sätt vi väljer. Så tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar