En mil alltså - efter att inte ha sprungit längre än 7 km på cirka en evighet, och dessutom i helt okänd terräng. Man kan undra hur jag tänkte där? Jo, så här: Det är mentalt lättare att springa långt i skogen än på mina gamla invanda stigar där jag kan varje backe och varje sväng. Det är mycket, mycket roligare att springa i skogen med nummerlapp, eventuellt får man lite sällskap, och eftersom tiden ändå inte spelar någon roll kan det vara hur stökigt det vill på stigarna.
Det enda som var lite bökigt var det här med nummerlappsuthämtning på morgonen och att vi skulle ganska långt ut i "obygden" vilket innebar tidig start. Med sedvanlig framförhållning hade vi jättegott om tid när vi gav oss av med en bil lastad med torra kläder och en fullpackad kylväska med drycker och kycklingwraps.
Vi kom fram till ett tävlingscentrum under uppbyggnad - Klåveröd Trail organiserades nämligen tillsammans med en orienteringstävling så det fanns toaletter, varma utomhusduschar och en liten servering, väldigt lyxigt! Efter att ha hämtat ut nummerlappar och SportIdent-bricka laddade vi med varm dryck och macka och sen var det bara att börja förbereda sig.
Vid genomgången inför starten förklarade Fredrik att det var ganska svårsprunget med hal spång, stenar, rötter och annat stök och jag funderade en kort sekund på att byta från 10 till 5 km - fast det var tur att jag inte gjorde det. Vi värmde upp lite, knödde oss i startfållan och vips var vi iväg över ängen. Jag tog det lugnt och upplevde de första 2 km som ganska stökiga, vid 3 km passerades en lång, lång spång, sedan var det bitvis rätt lättsprunget och jag sprang faktiskt om löpare (det händer typ aldrig, vad hände där?), lite mera stenar och grejer och plötsligt varvning.
Där, i varvningen, kände jag mig pigg och uppvärmd och var jätteglad att jag fick springa ett varv till på banan som jag tyckte var otroligt rolig. Jag hann aldrig tänka på att jag blev trött, huvudet fick jobba hela tiden med smarta vägval och lite naturliga gåpauser kom automatiskt emellanåt när det var för besvärligt underlag och jag inte ville ta några risker. Maxtiden var ändå två timmar och första varvet tog 40 minuter lite drygt.
En skvätt vatten och på't igen, jag kämpade lite över ängen som jag verkligen inte gillade, sen 100 m asfalt och sen in i skogen. Såhär på andravarvet kändes det inte alls lika stökigt på stigarna första biten - det kanske bara blev så för att jag låg i en klunga och inte hade fri sikt? Jag vet inte - jag bara tassade på och njöt. Dessutom visste jag att jag inte var sist för jag hade sprungit om en tjej nånstans efter 3 km som också skulle springa milen så jag kände mig inte heller stressad över om funktionärerna skulle tröttna :-D
Lite stökiga bitar väntade, en rejält stenig uppförsbacke, en spång som var hal som såpa, och vips var jag framme vid långa spången och hade då bara 2 km kvar. Rätt som det var fick jag lite "häng" på några framförvarande och tänkte att jag skulle ta mig ikapp dem på de lättlöpta sträckorna men se det kunde jag glömma, det gick inte. Jag kom ikapp dem precis innan mål vid passeringen av en stenmur som vi klättrade över men sen var de lite mindre fega än jag ute på ängen så avståndet var väl tio meter eller så. Men jag kom inte sist även om jag sa före loppet att det var mitt mål ;-)
Kvittot från loppet blev två fina jämna varv - andra varvet typ 20 sekunder snabbare och det tyckte jag var bra. Kroppen håller, jag kände mig aldrig jättetrött och flåset hängde med hela vägen. Återstår att se vad hälsenan ansåg om det hela, det lär jag upptäcka i morgon. Tills vidare är jag bara supernöjd med att jag sprang en mil och att jag hade kul hela vägen :-D
Special thanks till Anna som såg till att banan var snitslad för icke-orienterare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar