Plötsligt var det NU, det där loppet som jag sa ja till att vara med i nån gång i vintras. Ett stafettlopp för lag, dessutom, så det var liksom inte läge att ångra sig! Med fantastisk planering hade jag lyckats få till en dag som innebar att jag inte hann fundera så mycket på saken. Morgonkund på gymmet, kontorsjobb och bokföring hela dagen plus firande av en kollegas 30-årsdag, två eftermiddagskunder, cykel mot Pildammsparken.
Där mötte jag upp Sarah och de övriga två teamisarna som jag inte kände sen innan. Vi var lite sådär lagom småskärrade och nervösa, första loppet för året, vissa hade sysslat mer med rehab än andra... Jag sa att under 25 minuter blir jag nöjd och under 22 minuter jättenöjd, bortåt 20 vore en drömtid men osannolik. Jag hade förstasträckan och gasade iväg till musik och allmänt pepp, tog förnuftet till fånga efter 400 m och hittade in i ett tempo som kändes lämpligt och visade sig vara runt 5:30. Första 2 km var skittråkiga, yttervarvet runt Pildammsparken är helt enkelt aptrist. Vid 2½ ville jag lägga av, som vanligt på korta distanser, men då var det bara 1½ kvar ju. No problems. Kvällssolen lyste, bara att tugga på - ett steg i taget.
Vid 1 km stod en helt asgrym kille och spelade saxofon och jag hittade ny energi, räknade mina andetag upp till 50, kollade distansen på klockan, räknade igen och vips var det bara några hundra meter kvar, runt hörnet och sen upploppet. Hade en kille framför mig, satte in världens spurt för han skulle inte i mål före mig och det kom han inte heller. Synd att det inte finns på bild för jag svor långa haranger precis där ;-) Växling, lämna stafettpinne, pusta ut, kolla klockan. 21:50 minsann - precis under 22 ju! Visste inte att jag hade sån fart i mig efter noll organiserad löpträning men tydligen funkar kroppen fortfarande.
Vi hängde såklart kvar och peppade nästa löpare, tog emot i målfållan och skickade iväg nästa, och mellan varven hann jag prata lite med naprapat-Jimmy också. Typiskt bra. Sarah var sist ut och gjorde en monstertid runt 18 minuter, tur man inte behövde ta rygg på den tösen ;-) Alla var glada och nöjda med sina prestationer och vi drog var till sitt med en massa positiv energi.
Så - vadå? Jag kan springa i 5:30-tempo fast jag är helt oförberedd. Kroppen orkar, jag har inte ont nånstans, jag kände mig stark och det var nästan så jag hade klarat ett varv till efter en halvtimmes vila. Det är alltså dags att öka distanser, springa oftare, och springa lite fartpass för att få upp flåset. Och så är det alltid bra att ha ett team som drar men jag vet ju att jag är fullt kapabel att styra upp min egen träning om jag bara vill :-D Nästa mål blir att orka springa en mil i lugnt tempo. Sakta men säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar