På söndag ska jag springa Wings for Life. Loppet där man inte vet hur långt man ska springa. Spännande värre!
Det är väl lite av en tillfällighet att jag ska springa loppet. En av mina PT-kunder har en fru som är ryggmärgsskadad, därav bestämde han och hans döttrar sig för att dra ihop ett lag till loppet som samlar in pengar till forskning om ryggmärgsskador och när jag fick frågan om att vara med i laget kunde jag inte säga nej. "We run for those who can't" - det var så himla självklart. Dessutom kändes det lite kul att kunna anpassa distansen efter dagsformen! Och så har jag aldrig varit på Öland, det var ännu en bra anledning.
Jag kan inte påstå att jag har förberett mig så väldigt specifikt utan det här är bara ännu ett långpass på vägen mot ultra. Det blev bra med kilometer i benen förra veckan, ett halvlångt pass måndag, tröskelintervaller tisdag och så passade jag på att hänga med på lite cirkelfys när jag körde NMT onsdag kväll och småjoggade lite på löpcoaching i går. Benen är tunga, tunga men jag vet att det brukar släppa sen när jag lättar på träningen så jag siktar på pigga ben på söndag.
Givetvis har jag försökt räkna lite på hur långt det blir. Ett minimimål är att ta sig hela vägen över bron vilket innebär en mil. Loppets lilla kalkylator meddelar att om jag orkar hålla 6 min/km bör jag hinna 19 km innan målbilen kommer ikapp och därifrån är det inte långt till 20 - men det kräver lite snabbare tempo såklart. Kan gå - med lite bra draghjälp och extrakicken man alltid får så fort det är tävlingsdags!
Det blir som det blir. Jag laddar vätskeryggsäcken med lite vatten, en minipåse lösgodis och nån gel "ifall att" och förlitar mig på vätskestationerna. Njuter av utsikten, hittar kanske lite trevligt sällskap och matar på så långt det går helt enkelt. Nästa lopp i kalendern är St Hans Extreme och där vet jag ju ganska exakt vad som väntar :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar