Ja, så blev det då dags för hatälskade St Hans Extreme i år. Förra året hoppade jag ju över pga brist på träning och trilskande hälsena, men jag gillar verkligen hela grejen även om loppet är obehagligt jobbigt tidvis :-)
I år åkte jag ensam, annars brukar vi vara två i bilen men med Joakim på annan ort fick jag klara mig själv. Det är inte jättesvårt - samma parkeringsplats som för NMT och en liten promenad ut i backarna så hittar man rätt. Nummerlappsutlämning, heja på kändisar och så träffade jag en Runacademy-stammis i vimlet och vi satt i gräset och pratade löpning. Det var varmt - precis som vanligt kom sommarvärmen typ samma dag och där vid sex eller halv sju var det nog bortåt 22 grader fortfarande. Puh....
Starten gick för 5 km-löparna klockan 18.30, jag lämnade min väska i rätt tält och gick ner till toakön för att fixa det nödvändiga toabesöket och sen blev det uppvärmning. Jogg, löpskolning, aktiveringsövningar, dynamisk rörlighet och ett antal löpningar upp i backen. Det räckte så. Jag träffade på ett par NMT-kompisar och vi surrade lite nervöst innan det blev dags att parkera vid startlinjen. Nedräkning och iväg, äntligen.
Starten var i vanlig ordning grisjobbig, hela vägen från lägsta till högsta punkten på ett bräde. Jobbajobbajobba..... upp och så rulla utför med lite stumma ben så man inte orkar dra på ordentligt. Förbi vätskekontrollen som var onödig nu men ack så nödvändig sen. Och så gick det i vanlig ordning - uppför och utför, uppför och utför. Jag krigade på efter bästa förmåga men släppte några ryggar efter 2 km när jag kände att mina luftrör inte tokälskade pollenexplosionen och jag behövde lite kontroll. Funderade på att ge upp men nä, så roligt skulle vi inte ha, det ba framåt. Strax kom vi ner på ängen och jag visste att nu var det bara "grytan" kvar, sen varvning. En skvätt vatten i botten, uppför den brantaste backen och sen tvär sväng och utför. Stämpla, nytt varv.
Jag hade klarat av första varvet på 15 minuter men kände att jag nog inte skulle klara att hålla det tempot. Antagligen satt det i huvudet, det kunde nog ha gått vägen, men jag var inte tillräckligt motiverad tror jag. Nåt år ska jag toksatsa och göra det under timmen alltså! Jag fortsatte i kontrollerat tempo, stod på ordentligt där det var någorlunda plant, saktade in i de tuffaste backarna och utnyttjade min kapacitet utför. När jag var halvvägs på andra varvet blev jag varvad av täten. Ja-happ. Ja där kommer ni på ert tredje varv och jag är inte ens klar med andra, det var ju trevligt....
Återigen kom tanken på att bryta men efter 3 lopp så känner jag igen de där tankarna, vinkar åt dem som en gammal bekant och låter dem passera. Jag vet ju att jag kan. Uthållig är jag, stark också - men inte så snabb. Grytan, vatten, brant backe, snäv sväng, rulla utför, varvning. Det var två passeringar, nu är det bara EN kvar. Klättra hela vägen upp till toppen, andas, rulla utför. Sportdryck i vätskekontrollen, vidare. Börjar känna igen varvet och funktionärerna. Som vanligt halvvägs på tredje varvet blir jag ensam. Ser ingen framför, hör ingen bakom. Den välbekanta tanken "jag kommer ändå inte orka och jag ligger sist och alla funktionärer kommer få vänta på mig heeeeela kvällen så det är lika bra att jag bryter" passerar. Hejhej. Vi har ju hörts förut men jag tänker inte lyssna. Jag är ändå mer än halvvägs.
Jag ser ängen framför mig och upprepar "svängen, vatten, grytan, sista varvningen...." för mig själv. Betar av det, bekräftar med funktionären att tredje stämplingen i botten är sista stämplingen, matar uppför, går en bit, ökar längs "bananen" och tar det lugnt upp till toppen där jag stämplar för sista gången, nu ska jag bara i mål. 2 km kvar ungefär, ingen match. Steg för steg. Hållning, armar, lutning, fotisättning. Andas. Jag ser en rygg framför mig som jag kanske kan ta ikapp, jobbar efter bästa förmåga men lyckas inte riktigt. Äntligen "grytan" och funktionärerna och publiken peppar mig "Det är sista gången! Du klarar det! Du ska bara i mål!" och jag älskar dem lite extra där och då. Grimaserar när jag kommer över krönet och trycker på hela vägen in till målgång.
Det känns ok. Jag vill inte kräkas, jag är inte tokslut - jag kunde ha gjort lite till men dryga 1:03 är väl godkänt. Tidigare år har jag gjort 1:03, 1:12, 1:06 så det är ungefär i paritet med vad jag har gjort tidigare. Förutom att jag inte har tränat särskilt målmedvetet. Första året, det året jag hade bäst tid, tränade jag NMT 2-3 gånger i veckan och asade regelbundet runt i backar, nu är det mer tur än skicklighet om jag får till ett backpass ibland så jag kan inte alls vara missnöjd. Vi NMT'are gratulerar varandra, jag går och kollar resultatlistan och ser prisutdelningen.
Vinnaren flög in på drygt 39 minuter, det är galet. 21 av 26 anmälda damer fullförde milklassen och jag undrar som vanligt varför? Det är inget farligt lopp, det är varken lerigt eller läskigt och jag vill tusen gånger hellre springa den här milen än ett stadslopp på asfalt. Här måste jag ju tänka! Maxtiden är ändå två timmar så man hinner ta sig runt även om man inte är nån lysande millöpare - och jag konstaterar också att jag hade några damer och några herrar bakom mig så jag var inte alls sist som jag trodde.
Det blir snabbt kallt efter målgång och tillsammans med min Runacademy-kompis styr jag mot parkeringen. I vanlig ordning stannar jag till på BK på hemvägen och köper en sen middag. Häller i mig vätskeersättning i rikliga mängder, jag vet att den behövs. I lika vanlig ordning är det svårt att varva ner och svårt att somna men det vet jag också.
I dag har således varit lika seg som vanligt och jag har haft en lätt känsla av att vara bakis hela dagen. Fyllt på med vatten och sportdryck och tagit mig igenom 7 timmar på kontoret och 2 timmars utomhusträning med PT-kunder innan jag satte mig med islatte och macka på Wayne's Coffee en halvtimme och läste och varvade ner. Hemma har jag fått undan lite hushållssysslor så att resten av helgen kan ägnas åt roligare saker med trevligt sällskap! Men nu är det nog fasen läggdags...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar