I vanlig ordning hade jag satt tre mål. Bronsmålet - minsta sträcka för "godkänt" - var 12 km. Över Ölandsbron och en liten bit till. Silvermålet som för mig var sannolikt, men tufft, var 17 km. Mitt guldmål var att ta mig längre än 20 km och för det visste jag att jag behövde hålla ett snittempo på 5:24 min/km som verkligen inte är något favorittempo för mig utan ganska tufft att hålla en längre tid.
Resan började hemma, i buss med ett helt gäng klockan sju. Det var en PT-kund till mig som dragit ihop ett löpargäng i present till sin fru som är ryggmärgsskadad, enormt coolt tyckte jag för då blir det ännu mera tydligt varför vi springer! För de som inte kan...
Vid elva var vi framme i Kalmar, tog en obligatorisk lagbild och gjorde oss sen i ordning för start. Ett flertal klädbyten, toabesök, inlämning av kläder, kolla läget.... Jag bytte kläder tre gånger innan start tror jag, jag kunde inte bestämma mig med anledning av vädret. Enormt blåsigt i vinden, sannolikt kallt ute på bron men varmare sen, i medvind. Svårt. Det slutade med att jag fäste nummerlappen på ena benet för att kunna ta av mig jackan när det blev för varmt.
Vi blev inskickade i startfållan en halvtimme före start (why?). Vi blev uppmanade att tränga ihop oss - och sen blev det uppvärmning. Ingen såg nåt och vi stod som packade sillar. Lönt. En kvart innan starten dessutom. Det var nog det enda negativa med loppet. Tystnad sista minuten före start, påminnelse om varför vi springer - och så äntligen startskott och iväg över kullerstenarna.
Kalmarborna hade gått man ur huse och det var tjockt med folk hela vägen ut genom stan, ut till bron. Vätskekontroll vid 3 km hoppade jag över, ville inte få stopp just då. Jag låg i ett tempo runt 5:15, det kändes okej med draghjälp och jag tänkte att alla kilometer jag hinner springa innan målgångsbilen startar har jag igen sen så jag matade på. Upp på själva Ölandsbron och högbron tornar upp sig. Gulp. Det är en rejäl backe men jag ligger bra till bakom några lite större grabbar, tempot känns okej. Det ba framåt. Krönet närmar sig, nu är det nerförsbacke, benen rullar lätt och pulsen går ner lite. Rullar förbi några som bromsar, tittar på utsikten och känner mig nöjd. Småsnackar lite med Niclas Rodhborn som kommer i rullstol, han får bra fart utför så han försvinner framåt. Trevlig prick för övrigt!
När nerförsbacken är över blir det seeeegt. En lång trist raksträcka, blåsigt fortfarande. Jag vet att det kommer en vätskekontroll på andra sidan, vid 10 km, och tuggar bara på. Det händer absolut ingenting men det är ju plant i alla fall så det finns liksom inget att diskutera utan dessa 3 km är bara tråkiga. Jag kommer till vätskekontrollen, får i mig vatten och Red Bull (inget att rekommendera, kolsyran var inte alls trevlig men det ger lite energi i alla fall) och sen peppar publiken och musiken mig att springa vidare. Faller in i samma fart igen, 5:20-ish. Landar bakom några tjejer som ligger i 5:30, helt jämnt, andas lite men inser att jag orkar mer så jag springer om och matar på igen.
Det är mycket folk ute hela vägen från bron till Färjestaden, hejaropen ekar och det är jättehärligt att springa. Vinden har blivit medvind och jag hasar ner jackan och knyter runt midjan. Nästa vätskestation klämmer jag vatten och en apelsinklyfta och fortsätter springa på. Vidare mot 17 km, bronsmålet är ju redan avklarat men jag har krafter kvar. Det finns fortfarande hejaklackar ute här och var, en DJ i en busskur minns jag också och vitsipporna lyser i skogen.
17 km, nästa vätskestation. Här hittar jag både vatten och en rosa sportdryck som är mycket bättre än Red Bull, den smakar lite salt också och jag känner att jag har hittat rätt. En kilometer senare får jag min första svacka, får panik varje gång jag hör ett motorljud och tänker "nejnej inte än!" och det går lite segt. Kilometer 18 blir min långsammaste. Sen sysslar jag med huvudräkning och inser att jag nog hinner precis till 20 i alla fall så jag släpper de jag har tagit rygg på som springer lite för långsamt och fortsätter framåt. Strax före 20-märket är jag säker på att målgångsbilen är på väg så jag lägger in en spurt som heter duga sista 100 m och tänker att nu är det nog kört, men icke.
Lite till kan vi. En kille bredvid mig håller på att säcka ihop och ge upp men jag säger att jag tror vi hinner en kilometer till om vi biter ihop, att vi nog har fem minuter på oss och vi springer. Sista kilometern gick i 5:09 - jag gasar sista 200 m igen, passerar 21 km och 250 m till innan bilen kör om och jag får ge mig. Ett halvmaraton. I snittempo 5:20. Hur gick det till? Jag vet fortfarande inte. Jag har tangerat mitt halvmarapers från 2012 fast jag inte ens har siktat mot halvmaran utan fokuserat på att springa långsamma långpass. Men solklart var det att kraft finns, att kroppen håller och att jag uppenbarligen orkar mer än jag tror.
Guldmålet alltså uppnått - och en bonuskilometer. Yay!
Tillsammans med alla andra promenerade jag fram till vätskestationen 400 m längre fram. Vatten, cola, apelsinklyftor. Lite glatt endorfinrusigt småsnack och så mot bussen där jag knep sista sittplatsen längst bak. Bredvid en kille som hojtar "Hej, du vi klarade det, vi klarade halvmaran!" - ja,det var killen jag peppade fram från 20 km. Roligt :-D och ett tecken på att löpare ändå är kompisar fast vi inte känner varann!
Buss till Stortorget, mottagande vid startportalen och vi överöses med grejer. Vatten, Redbull, smoothies, energibars. Tack tack. Jag är lite för trött för att orka engagera mig men tar emot och knatar till väskinlämningen. Byter till torr tröja, drar på mig överdragskläder, går ut och letar mat. Åh, en asiatisk matvagn, dumplings och en cola blir perfekt och jag äter framför scenen där jag kan följa livebilderna på storskärm och så blir det liveintervju med Niclas Rodhborn som tog sig 24 km. Efteråt, när jag möter upp gänget borta vid hotellet, kommer han förbi och jag sa att det var ju fasen vad han fick fart i nerförsbacken och gratulerar till fint resultat och han garvar och ber om ursäkt för att han drog ifrån. Som belöning får jag ge honom skjuts uppför rampen intill hotellet ;-)
Vi packar in oss i bussen igen och styr hemåt. Jag sov tydligen en del på vägen upp för jag ser en massa nya grejer på hemvägen, kroppen är fortfarande på högvarv och det går inte alls att somna. Verkligen inte. Telefonen äter batteri som bara den så jag kan inte telefonfippla, det blir jag dessutom rätt åksjuk av så jag glor rätt ut i luften, lyssnar på musik och filosoferar. Ungefär.
När vi passerar Lund ringer jag Joakim och han möter upp på parkeringen och jag får komma hem. En snabb dusch och rena kläder och så får jag plana ut i soffan till Mästarnas Mästare, dricka te och äta rostade mackor. Trött, nöjd, imponerad över min egen insats. När det äntligen blev läggdags är jag fnissig och övertrött men somnar efter en kort stund ändå. Vaknar vid fyra och tror att jag inte kommer somna om, men tvingar mig att ligga kvar och lyssna på fåglarna vilket funkar jättebra.
I dag har jag varit seeeeg. Jag har peppat mig med en latte både på förmiddagen och eftermiddagen och jag har levererat ett PT-pass ute och ett NMT-pass. Trött och sliten är jag och det planerade passet i morgon bitti skippar jag till fördel för att sova länge så jag orkar vara löpcoach i morgon kväll. Ett lugnt kort långpass blev en halvmara i maxfart och det märks, det är bara att planera om. Jag kollade på resultaten i dag och i K40-klassen kom jag på plats 18 av 131 startande, det är ju helt sanslöst bra, jag blev dessutom nummer 128 av 1059 deltagande kvinnor i Sverige vilket också är rätt crazy. Jag som i bästa fall klarar mig precis i bästa halvan av startfältet ligger plötsligt i bästa 20%. Så jag accepterar seghet och slitenhet med glädje, stolthet och tacksamhet.
Tacksamhet över att jag fick möjlighet att vara med och springa för något större. Tacksamhet över att kroppen håller och orkar så mycket mer än jag tror. Och tacksamhet över att jag KAN springa för det är inte alla förunnat. Jag ska aldrig mer hata min kropp och klanka ner på den. För den är helt fantastisk, stark och tålig och snabbare än jag någonsin trodde. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar