Hej Hundliv!

 

När jag bloggade sist hade vi precis tingat en hundvalp. Ett stort beslut som har varit på väg jättelänge. Vi har velat ha hund i flera år, pratat om det och också insett att så som vi jobbar och lever kan vi inte erbjuda ett bra hundliv och då ska vi inte ha hund. Men med Covid och hemmakontor för min del vaknade ändå tanken "tänk om?" och jag bollade med min arbetsplats om det skulle gå. Självklart löser vi det - hemmakontor funkar fint för oss, sa man, och då så. 

Så de sista veckorna i mars spenderades med att plugga hund, införskaffa nödvändigheter och fixa saker "i tid". Sen flyttade Vallkyria in under påskveckan och hundlivet började på allvar. 

Jag ska inte sticka under stol med att första veckorna var rätt jobbiga. Jag var ledig första veckan medan Joakim jobbade, sen var Joakim ledig veckan efter och tog ansvar, och sen har vi anpassat oss. Jag har haft valpansvar på helger när Joakim jobbat, haft henne på hemmakontoret halva eller hela arbetsdagar och vi har jobbat på att få flyt och struktur på dagarna. Det blir lättare och lättare och bilden som togs på oss i dag är en bra bild på hur det känns - Hej, här kommer vi, på väg ut i äventyret! 

För nu KAN vi grejer. Det enskilt bästa rådet jag fick var "Titta på din valp!" och det har verkligen funkat. Jag har spenderat timmar bara med att hänga med henne på golvet, lära mig hennes signaler, lära mig signalera tillbaka, utveckla kommunikation och relation. Nu fattar jag små vinkar, vet att om hon är stökig på morgonen betyder det att hon är bajsnödig och att ett otåligt trampande betyder att det är dags att gå ut. Vi har hållit på med digital valpkurs sen andra veckan med nytt tema varje vecka och IRL-valpkursen började denna vecka. 

I dag var lite av ett "eldprov". Vi skulle ha teamträff på jobbet och träffas självklart utomhus så jag lyckades få till att vi sågs här på Bulltofta. Chefen hade med sig fika så vi gick en promenad till en av grillplatserna, satt med goda avstånd på stockarna och pratade. Även en kollega hade med sig sin stora golden retriever som Kyria först tyckte var svinläskig men sen försökte få igång. Dock utan större framgång men hon hade nog rätt kul ändå där hon studsade runt! Hon klarade även att vara bland folk, att varva ner och bara "landa" vid mina fötter med en leksak mellan varven och på det hela taget bete sig civiliserat. Vilket faktiskt inte är särskilt självklart med en valp på 14 veckor så jag är supernöjd! 

Träningen då? Jag springer när jag har tid och lust. 3-6 pass i veckan utan större krav på prestation eller distans, det är bara bra att jag hinner springa. Punkt. 

Ett år med Covid. Ställa om, anpassa, gilla läget - och drömma!

 Det är ett år sedan vi packade våra prylar på kontoret och drog till hemmakontoret - för det vi trodde var några veckor men som blev ett år. Det är ett år sedan Danmarks statsminister stängde ner landet och det kändes som att NU är det allvar, nu händer något som vi aldrig hade förväntat oss. Kanske vår generations motsvarighet till 2. världskriget när vi ser på det i historiskt perspektiv? 

Vid den här tiden för ett år sedan duggade informationerna tätt i löpgrupperna. Vi diskuterade livligt hur vi kunde ställa om och anpassa och landade sedan i en modell som vi tyckte funkade för oss - och den är faktiskt kvar, ett år senare. Nu är det en vana att samlas i mindre grupper och hålla avstånd, att inte ge high-fives och att allmänt tänka efter lite hur vi beter oss. 

Ändå räknar jag mig till de som har haft lite tur. Jag har kunnat jobba hemifrån utan några problem - snarast har jag dragit nytta av möjligheten att springa en lunchrunda i dagsljus. Visst, alla sociala aktiviteter har varit inställda men tack vare löpgrupper och uteträning har jag ändå haft någon sorts socialt umgänge. Och helt ärligt har jag hört SÅ många som har sagt att de har varit så glada för löpträningarna. Särskilt i våras då det var en timme i veckan när inget handlade om coronavirus och vi kunde springa "som vanligt", men även under hösten då många andra aktiviteter var förändrade eller inställda. Löpningen blev någon sorts andningshål i en vardag som var ganska annorlunda.

När vi kom fram emot jul så tyckte jag ändå att nu har vi klarat oss så här långt, nu ska vi väl klara oss tills vaccinet kommer. Men icke. När man väl hade vant sig så skulle det komma en utmaning till på den här flexibiliteten. För Covid fick vi och med det försvann det mesta av min annars ganska goda löpform. Jag var på kontroll hos lungspecialisten för min astma i veckan och fick det nedslående beskedet att det kan ta upp till 6-8 månader innan kroppen är helt återhämtad så att jag inte ska förvänta mig för mycket på träningsfronten. Jahapp. 

Turligt nog hade jag redan innan skaffat mig ett nytt fokus. Kanske att jag visste det lite omedvetet redan att det där med ultralöpning nog inte var värsta grejen sådär i närtid. För Joakim och jag bestämde oss redan i höstas för att uppfylla en dröm - drömmen om en egen hund. Som vi har pratat om i fyra år men tyckt att "så som vi jobbar kan vi inte erbjuda ett bra hundliv så då är det inte rimligt". Men nu sitter jag på hemmakontor minst fram till sommaren och efter det kommer jag inte återgå till kontoret på heltid ändå. Alltså - utrymme för hund. Och i slutet av januari hittade vi rätt ras och rätt uppfödare. 

Om några veckor flyttar en liten Tervueren-tjej in hos oss och som vi längtar. Ett litet lurvigt monster som vi ska lära allt vi kan - en fyrbent kompis som ska med på uteäventyr och så småningom ska vi springa tillsammans. Långsiktig målbild är att nästa vår, då ska vi kunna springa tillsammans hon och jag. 

Vi ställer inte in, vi ställer om. Även om våren fick bakslag och Tegnells mungipor pekar neråt igen, smittkurvorna går på fel håll och vaccineringen går långsammare än tänkt. Vi kan, vi orkar. Tillsammans. 

- ja, och sen fick vi Covid...

 6 veckor senare. Nyårsdagen hade jag många planer för 2021. Den 3 januari tappade jag smak- och luktsinne väldigt abrupt och dagen efter testade vi båda två positivt för Covid-19. Den där tröttheten och hostan som jag trodde var luftvägskatarr och vintertrötthet var alltså coronavirus. Vi bad A som vi visste hade antikroppar att handla det viktigaste, la in en beställning på Mathem, informerade alla som behövde veta och försökte att inte få panik, tror jag. 

Upplevelsen var som en rejäl förkylning med lite influensasymptom. Men både förkylning och influensa har ett förlopp man känner igen och man märker när symptomen klingar av. Nu var det snarast som om någon drog ett antal symptom i ett litet lotteri varje dag. Feber, hosta, huvudvärk. Nästa dag är febern och huvudvärken borta men i stället får du nästäppa och ont i magen. Genomgående var en enorm törst och sen var det svårt att äta när inget smakade nåt. Vissa saker var rentav obehagliga att ha i munnen - svamp, till exempel. Det där med att pigga upp sig med något gott när man är sjuk var också helt omöjligt! 

Jag tvingades avsluta min runstreak på dag 295 vilket var ganska surt såklart. Men på det igen. Under hela sjukperioden var vi ute och promenerade varje dag för att få frisk luft och hålla kroppen igång. Den 15 januari började jag försiktigt springa igen - långsamt och ganska kort men det gick. Den förlamande tröttheten höll i sig en vecka in i februari. Inte att jag var trött hela tiden men om jag gjorde lite för mycket så blev jag jättetrött och orkade liksom inte komma igång igen. Vissa arbetsveckor var rätt plågsamma när jag var helt färdig redan tisdag kväll och släpade mig i nån sorts zombieläge till fredag eftermiddag för att sen vila hela helgen. Och då jobbar jag ändå hemifrån och chefen och kollegorna var helt med på att jag inte riktigt var uppe i min sedvanliga effektivitet utan mest såg till att få undan det viktigaste! 

Nu har orken någorlunda kommit tillbaka även om löpningen inte alls är på samma nivå som innan jag blev sjuk. Kroppen håller och uthålligheten finns också de flesta dagar, men fart finns inte. I början kunde jag bara springa jättelångsamt, förra veckan hittade jag ett lite snabbare tempo (dvs långsamt) men några fartökningar eller så är det absolut inte frågan om. Det är också först senaste veckan som allting smakar och luktar som vanligt igen så det har varit ganska segt. 

Just för att återhämtningen har varit så seg har jag mer eller mindre bestämt att i alla fall februari ut ska jag inte stressa nåt på löpfronten. Jag springer varje dag men oftast kort och lugnt, fokus är mest på att komma ut i friska luften och röra på mig. Nåt försök till intervallpass varje vecka (gärna med ljudfil som stöd) men där det är helt okej att intervallerna går i lugnt distanstempo. Det är liksom ingen panik. Jag har inga tävlingar som väntar, inget stort uppsatt mål - det viktigaste är att jag får komma tillbaka i egen takt och orkar med min vardag. Vi har kört Winter Camp med Runacademy sedan vecka 3 och det är tur för mig att jag har kompetenta och starka ledare som har gjort allt jag inte orkat - eftersom jag fortfarande inte kan springa och prata samtidigt är det svårt att löpcoacha! 

Tur i oturen att de senaste veckorna har varit kalla, oftast klara och väldigt vackra så mina lunchrundor har varit superhärliga. Jag har verkligen njutit av alla möjligheter att vara ute (med underställ och fleecebuff etc), tagit extrapromenader till biblioteket och walk&talk med kollegor för att få en extrasväng ut. Så även om det har blivit mindre löpning tycker jag nog att jag rör på mig och försöker vara så aktiv som det går. 

Det är söndag kväll och vi har firat alla hjärtans dag med utflykt till Öresund. Långpromenad vid havet, titta på drivis, njuta av solen och fika ute. Precis vad vi behövde (och det kostade inte en extraspänn eftersom vi hade fikat med oss hemifrån). Linas Matkasse har landat och är uppackad så veckans middagar är förberedda. Nästa vecka är en helt vanlig vecka som vi ska försöka få lite flyt i! 

Gott nytt år!

 Då har vi passerat tröskeln från 2020 in i 2021 och jag gör det med en känsla av att tyst och försiktigt glänta på dörren och tassa in. Inga stora mål, inga högljudda proklamationer, bara ett djupt andetag och så vänder vi blad. Det är bra så. 

Många kallar 2020 för ett skitår. Och det är sant att det verkligen inte blev som vi hade tänkt oss. I slutet av januari befann Joakim och jag oss på ett hotell på ett halva-priset-erbjudande med middag och övernattning. Jag minns att vi låg i sängen och tittade på nyheter som handlade om epidemin i Wuhan. Joakim rynkade pannan och sa "det här känns verkligen inte bra". Som obotlig optimist sa jag att det är ju bara i Asien och det går nog bra - men den här gången hade jag tvärfel och 6 veckor senare var pandemin ett faktum. 

Men ett skitår vet jag ändå inte om jag skulle kalla 2020. Min arbetsgivare ställde om till distansarbete så fort det bara gick. Visst, vi hade lite trubbel med IT-infrastrukturen i början och det var lite hit-and-miss tills vi hittade "hem" i alla digitala möteslösningar men på det stora hela så löste vi det ändå väldigt bra. Jag har inte varit permitterad, ekonomin har varit ok och vi har haft tak över huvudet och mat på bordet. Givetvis är det jobbigt att jag inte har kunnat träffa min familj särskilt mycket och att alla träningsresor jag skulle coachat på har ställts in men vi har ändå tagit oss igenom året förhållandevis bra. 

Det blev såklart noll tävlingslopp, men utmaningar har vi fixat ändå. Jag inledde träningsprogrammet "10 månader mot 10 mil" den 1 juni och det har förutom många kilometer också bjudit på två omgångar ultraintervaller. Tillsammans med kompisar har jag "bestigit Kebnekaise" i Kossabacken hela två gånger vilket åtminstone var bra pannbensträning! Joakim och jag hade en fantastisk semestervecka i Idre men annars har vi mest hållit oss hemmavid och det var väl ganska rimligt just i år. 

Nyårsafton då? Jo, väldigt soft. Vi hämtade vår beställda meny på förmiddagen, sprang sedan en sväng och sen tog vi det lugnt. Trerätters med ganska måttligt alkoholintag och vi gick och la oss vid halv elva (mest för att Joakim ville gå upp tidigt och fiska, det är tydligen havsöringspremiär på nyårsdagen...who knew?). Inte för att man fick så mycket sömn förrän på andra sidan tolvslaget men det var skönt att ligga i sängen i stället för att sitta uppe och försöka hålla sig vaken till midnatt! 

Snart smyger jag igång 2021 med en lugn löprunda. Sen får vi se vad året bjuder på! 

Man vänjer sig - eller?

 Snart 9 månader med covid-19 runt oss. Man vänjer sig. Vid hemmakontoret. Vid att inte träffa folk. Vid att hålla avstånd, att inte kramas, att inte ge high-five. Vid webbmöten och walk-and-talk i telefonen. Vid att sociala sammankomster är no-no. att man bara går till affären med en noga planerad lista och helst när det inte är för mycket folk. Vid att djupandas, acceptera, tänka att "jag saknar..." men inse att så är det med det och att saknaden inte går över här och nu. 

Men det är tuffare nu, helt ärligt. Tuffare nu i mörkret. När det inte är lika lätt att träffa äldre och riskgrupper utomhus på en kaffe, ta en social fikapromenad eller hänga ute på ett soligt trädäck. Mörkt på morgon och eftermiddag och jag försöker (och lyckas nästan alltid) klämma in en löprunda under de ljusa (nåja) timmarna så jag får lite dagsljus åtminstone. 

Lite sliten är jag också som jag nästan alltid är i månadsskiftet november/december. Som att jag lyckats släpa mig genom nästan hela november men där precis i slutet är det extra tungt. Det var en intensiv jobbvecka som kröntes med lite anonym nätmobbing i vår "temperaturmätare" på jobbet - inte riktat direkt mot mig men mot min avdelning, och det sved. Jag tycker vi gör ett otroligt bra jobb under de förutsättningar vi har, alla kämpar och krigar med alla utmaningar som landar hos oss så det var väldigt tufft att få en känga. Det gjorde mig ledsen och uppgiven just i fredags. 

Energinivån var därför inte särskilt hög lördag och Joakim jobbade till sent fredag kväll och hela dagen lördag så jag tassade mest runt för mig själv. Tog ett glas vin på kvällen och feedbacken på det var brutalt uppvaknande med migrän mitt i natten. Inte alls roligt men ännu en signal om att det är smart att tagga ner, sänka kraven och bara försöka hålla sig flytande i stället för att vara fabulous hela tiden. 

Lite låg i dag alltså - men vi tog en "coronapromenad" i parken med fika och adventsljus, pratade strunt och tittade på fåglar och var bara ute. Och nu på eftermiddagen fick jag till en liten joggrunda också. Good enough. Så himla mycket good enough. 

Ultraintervaller - första gången "på riktigt"!

 Jag har flörtat med tanken om ultraintervaller länge. Varit imponerad över konceptet "en mil var tredje timme" och tyckt att de som fixar det är riktiga tuffingar. 

Sen började jag med "10 månader mot 10 mil" och ganska snart dök ultraintervallerna upp i programmet. Fast då i somras skulle jag ju bara springa tre - så jag sprang kl. 6, kl 9 och kl 12 och sen var jag nöjd för resten av dagen. Och så var det sommar och sen var det tillbaka till jobbvardag igen och nånstans i oktober så tappade jag bort träningsgnistan lite och slarvade med programmet... tills nån av mina medtränande pekade på ultraintervaller 21 november. 

H-vete. Jag kommer ju inte få nöja mig med tre intervaller den här gången, det kommer vara fler i programmet. Åååååkej, då biter vi ihop nu. Fyra veckors komplett följsamhet till programmet så att jag är förberedd. Jag styrde upp mig själv och tillsammans i träningsgruppen myntade vi uttrycket "nu jävlar november" för vi var visst fler som behövde komma tillbaka på banan! 

En blick på årets träningsstatistik visade ganska tydligt att jag var bättre förberedd nu än jag har varit inför nåt av mina ultralopp. Mer distans, mer tid, bättre struktur och grym kontinuitet. Riktigt bra på att sätta en fot framför den andra, att "bara göra" när det är tufft. Men jag bet ändå ihop lite extra de där veckorna, var supernoga med att göra alla styrkepass och kanske nåt extra, följde instruktionerna, försökte göra rätt. 

I programmet stod det 6 intervaller om 60 minuter. Puh, jag behöver inte springa en mil. Och jag behöver inte springa på natten. Okej, det här ska gå. På nåt vis ska det gå. Ganska mycket mental förberedelse denna vecka samt planering av energi. När går jag upp, ska jag äta innan första intervallen (nej), vad ska jag äta sedan, hur ska jag prioritera min "vilotid", vilka kläder vill jag ha? Valde ut alla favoritkläder som inte skaver nånstans, tvättade en extra omgång, funderade på skoval. Var noga med att lägga mig i tid fredag kväll och skippa fredagsöl och fredagsvin till förmån för en extra kvällsmacka. 

Såklart slog tävlingshjärnan till (tänk om jag försover mig?) så 05.20 gav jag upp mina försök att somna om och hade därmed gott om tid till klockan 6. Kan hända att jag startade nåt lite tidigare för jag var ändå färdig.. Första intervallen var trög, trög, trög. Gäspade och tjurade mig igenom, var trött och hungrig och inte riktigt på banan med att springa en timme före frukost! MEN det går ju över. Kom in, kokade te, tinade frukostbulle, och med energi och varmt te i kroppen kändes det helt annorlunda. Tvåan då - betydligt lättare. Dagsljus - men regn och blåst. Bara göra, inte tänka på att det är 4 intervaller kvar. 

Intervall tre - podd i lurarna, torrt men blåsigt, ett steg i taget. Funkade utmärkt att ha sällskap i hörlursform så jag upprepade det på intervall fyra som dessutom blev den snabbaste. Jag var förberedd på en dipp men i stället blev det "wohoo, jag är mer än halvvägs, nu är det bara TVÅ kvar ju, det fixar jag!". Hjärnan är bra rolig ibland alltså... 

Intervall fem hade jag också varit förberedd på att den skulle bli tyngst. När Joakim stod där och fixade middag och det var SÅ frestande att ösa upp en portion, hälla upp ett glas vin och stanna kvar inne... men jag tog mig ut i mörker och regn och råkade dessutom felbedöma distansen så det blev en extrakilometer. Övriga intervaller låg stenhårt på 9 km per timme men här hade jag en kilometer kvar att avverka hem när tiden hade gått så jag hämtade hem den också. Bra ändå med extra distans ifall sista intervallen skulle vara seg? 

Och DET var den. Faktiskt var det så äckligt ute att jag höll på att vända efter 200 m men sen betämde jag att jag ska ge det en chans. Mantrade "det tar en kilometer att bli varm" och konstaterade att det funkade den här gången också. Eftersom jag var lite harig där i mörkret sprang jag min korta morgonjoggsrunda på typ 3 km 3 varv, sammanbiten och irriterad på vädret men bestämd på att det här SKA gå. Det fick bli gåpauser där det behövdes och springa på där det blåste för mycket, jag skulle bara ta mig runt. Sista kvarten kände jag mig SÅ färdig med löpning men då var det ju bara en kvart kvar ;o)

Kom in, duschade varmt, drack te, fick i mig energi, slappade i soffan. Och tänkte att det nog skulle gå att sova efter en timmes nedvarvning. Nä. Såklart INTE. Hur kunde jag vara så dum? Tillbringade 7 timmar i nån sorts halvdvala i sängen och gav upp runt halv sju (somnade en liten stund efter att Joakim hade gått till jobbet vid halv sex men det var inte mycket bevänt). Fast det är som vanligt och jag har lärt mig hantera att det känns som att vara bakfull såhär dagen efter! 

För övrigt håller kroppen ihop bra. Jag har inte särskilt ont och är inte jättestel. Har sprungit en kortrunda (väldigt snällt och lyhört) och stretchat igenom alla berörda delar samt cyklat en sväng för cirkulationen. Jag är lite trött i fötterna och så har jag träningsvärk i magmusklerna men höfter och knän är förvånansvärt oberörda jämfört med hur det brukar vara. Så träningsprogrammet funkar som det ska och jag var väl förberedd! 

Nu ska jag hänga alla nytvättade kläder som var sjukt sunkiga från i går, brygga en kanna te och plana ut i soffan. Kanske ta igen nån timmes saknad sömn om det går. So long! 

Okej, oktober. Vad hände?

Oktober alltså. Jag borde egentligen ha lärt mig att det är så här varje år men ändå kommer det oväntat! Oktober har dundrat förbi i full fart utan särskilt mycket extrautrymme. Jag har gjort det jag skulle, fått ihop dag efter dag och vecka efter vecka, Det har varit fullt ös på jobbet med nya projekt och gamla uppföljningar och såklart det dagliga operativa arbetet så jag har emellanåt fått påminna mig själv om att bara vara och andas. 

Eftersom även Joakim har haft fullt ös och växlande arbetstider (vilket betyder att vi knappt ses vissa veckor eller bara ses för att jag jobbar hemifrån) så rundade vi av oktober med en stughelg i skogen. Vi hyrde en stuga i Kosta med närhet till både fiske och motionsspår, packade med oss god mat, vin och snacks och tog time-out från vardagen. 

Det var väldigt, väldigt skönt. En helt kravlös helg. Lördag gick Joakim upp tidigt för att åka och fiska och stugan var så pass liten så det där med att jag skulle kunna somna om medan han frukostpysslade var inte ett alternativ. Så redan halv nio gav jag mig av på mitt äventyr i löpspåret. Vi hade 300 m till ett motionsspår där längsta slingan var 8 km och min plan var att jag skulle tassa runt den 2 varv. Utan problem hittade jag till slingan och orienterade mig lite vid spårcentralen innan jag gav mig av. Första kilometern var en bred grusstig, visserligen i vacker miljö, men jag hann undra om det verkligen var värt att springa 8 km på sånt tråkigt underlag... Precis lagom till den tanken kom svängde stigen av ut i skogen och därifrån var det mest bara fantastiskt hela vägen! 

Mysiga stigar på varierat underlag. Lite småkuperat men aldrig riktigt tuffa backar. Stenar, mossa, gräs, rötter. Små bäckar, stora sjöar. Nån enstaka sträcka på en grusväg, alltid välmarkerat. Och så var jag dessutom nästan ensam i skogen, jag träffade 2-3 hundrastare precis i början av spåret men annars såg jag inte en människa. 

Givetvis sprang jag "vilse" en gång (valde fel stig i en korsning eftersom jag tittade på skogen och inte markeringarna!) och hamnade vid en fantastiskt vacker liten sjö. Klart värt. Bara att vända tillbaka till nästa röda stolpe sen. Och på andravarvet fick jag för mig att leta upp Joakim vid hans fiskesjö vilket gav lite konflikter med Google Maps men på andra försöket lyckades jag hitta rätt och hitta honom på en brygga. Där han hade en hel fiskesjö för sig själv vilket också var ganska lyxigt enligt honom! 

Lördag kväll hade vi bokat bord på områdets restaurang som markadsförde sig mycket på lokalproducerat kött och vilt. Alltså köttet var det inget större fel på men för övrigt konstaterade vi att vi helt enkelt har blivit för snobbiga för den typen av restauranger. Där köttet visserligen är fint och välbehandlat men såsen känns som halvfabrikat, servisen inte vet något om varken mat eller vin och notan blir fel två gånger innan det blir rätt ;-) Jaja, också en upplevelse att lägga till i katalogen helt enkelt och så vet vi att en annan gång ska vi packa med oss mer egen mat bara. 

På hemvägen hann vi med ett besök i outleten och fick med oss en brödkniv och en stekpanna hem som vi faktiskt har behövt i över ett år så det kändes som bra och nödvändiga inköp! 

Och nu är det november. November bjuder på fler dagar på hemmakontoret pga ökade restriktioner. Vilket känns helt ok eftersom det ger lite extra flexibilitet - men också såklart lite tråkigt. Men eftersom vi inte lyckas hålla nere smittan och är för släpphänta med de regler som gäller så får vi helt enkelt ta konsekvensen! 

I dag är jag dock ledig från jobbet (jag bokade en extra ledig dag just in case) och tänker inte göra särskilt mycket nytta utan mest såsa. Vädret ute är mest stormigt med lite regnskurar så dagen lämpar sig utmärkt för hemmamys med katt! 

Livet ändå. Tänk så mycket KRAFT vi har själva!

 Det har varit en kärv jobbvecka. Mycket för att stressade kollegor har tappat fokus och jag har fått jaga in material innan deadline. Dessutom grejer där jag inte själv har haft förutsättningar att bara GÖRA utan har varit helt beroende av nån annans insats för att inte fastna. Det har gått... sådär, kan man säga. Samtidigt som samma kollegor har bett mig om hjälp med en massa frågor som jag har stöttat dem med så har jag inte själv riktigt upplevt samma support. Det gjorde mig både trött och irriterad för jag avskyr att behöva jaga vuxna människor! 

Joakim hade inte heller haft nån särskilt lysande vecka så vi var hyfsat griniga fredag kväll båda två och inte något vidare bra sällskap. Men sånt där brukar ju gå över när man sover på saken, Lördag morgon, Joakim stack iväg till sin sedvanliga frukost, jag joggade en kortis och åt hemmafrukost. Kände mig lite ynklig - inte sjuk eller så, bara lite ömtålig liksom. När Joakim sa att han inte ville följa med och simma funderade jag ett ögonblick på om jag också skulle maska men bestämde mig sen för att det är lika bra att åka iväg och träna vattenvana och sim-ork en timme. Det visade sig vara en bra idé. För det första var vi inte så många på passet och för det andra fick vi flyga fram med både paddlar och fenor större delen av tiden vilket gör att man känner sig supersnabb. 

Lunch och vila funkade bra sen och på eftermiddagen tog vi en långpromenad i parken. Vände hemåt när det började regna, jag smet in på affären och handlade lördagsgodis och Joakim började med middagen. Efter vår favoritpasta och ett glas vin kändes livet ändå bra mycket bättre än det gjorde 12 timmar tidigare. 

Vi pratade lite om vad vi mer skulle hitta på och vad vi var sugna på. Det slutade med att vi bokade en stughelg i Småland och bestämde oss för en söndagstur i skogen :-) 

Så i dag när jag gick upp så joggade jag min sedvanliga morgonrunda och skjutsade in kalljästa bullar i ugnen till söndagsfrukosten. Efter frukost packade vi ihop och organiserade oss. Mackor och termosar, extrakläder, och så handlade vi lite nybakat på vägen. I Skrylle investerade vi i Naturpasset-kartan och gav oss sedan av med karta och kompass. Liiite skakigt till en början och en felbedömning (kontrakurs kanske eller allmän förvirring?) gjorde att vi hamnade på en helt annan plats än tänkt. Jahapp, så kan det ju gå ibland - men vi lyckades sedan identifiera oss till vad vi trodde var rätt plats på kartan och dubbelkollade sedan genom att leta upp närmaste kontroll. Sen tog vi mack-paus, letade upp några kontroller till och traskade sedan Skåneleden tillbaka till Skryllegården. Parkeringen var totalt fullsmockad då så vi var ändå rätt glada att vi hade varit tidigt i farten! 

Och nu, såhär en söndag kväll, känns allting mycket bättre. Lite perspektiv på jobbgrejerna och en massa frisk luft gör stor skillnad. Och helt ärligt - jag hade också kunnat välja att sitta kvar i soffan och tjura. Inte åka och simma (bli trött i kroppen är ofta en bra lösning för att få lite lugn i huvudet!), inte gå på promenad, inte laga god mat. Men är det något jag har lärt mig de senaste åren så är det att det som har allra minst effekt är att jag sitter kvar i soffan och tycker synd om mig själv. Visst, det är inte alltid halleluja, ibland vill jag mest av allt skylla på alla andra men det är faktiskt mitt liv och mitt ansvar. Offerkoftan föredrar jag att krypa ur så fort jag märker att jag har den (hey, jag trillar också dit!). Min bästa lösning när jag behöver en mental "omstart" är utomhus och fika. I kombination eller separat. En löprunda eller en promenad, kanske med en takeawaykaffe eller en termosmugg för utefika. Eller så kan det vara skönt att vara ute och springa i riktigt ruskväder och komma hem till hett te och en ostmacka. 

För oftast är det inte hela världen. För det mesta är det lite ömma tår som nån har trampat på eller nåt som inte gick riktigt som jag tänkt mig - det är faktiskt inte jordens undergång eller nåt jättedrama. Med lite perspektiv och en bra återhämtningshelg så löser sig det mesta!

Hitta tillbaka till ultrakänslan

Det är länge, länge sen jag sprang riktigt långt. Drygt ett år sen tror jag, när vi sprang The Bridge Backyard Ultra. Och jag har liksom letat efter känslan att orka springa vidare i all evighet. Jag har förvisso sprungit nästan varje dag sen nyår (minus fyra dagars paus med förkylning i mars) så jag springer fler kilometer per vecka nu än jag gjort tidigare, men det har varit lite på bekostnad av de riktigt långa passen för jag får ju ihop mina kilometer ändå. De två längsta i år har varit ultraintervallerna i juni som var 3 x 10 km med 2 timmars vila emellan och sen vår bejublade bestigning av Kebnekaise i Kossabacken veckan efter som också blev 3 mil på 6 timmar. 

Långpassen i augusti månads schema hanterade jag med fjällvandringar (ahem...) och i september har jag mest fuskat och myglat för jag har haft en öm hälsena som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Men i dag hade jag bestämt mig för minst 2 timmar. Punkt. 

Jag gjorde ett relativt enkelt men ändå utmanande upplägg och sprang "hemma" i motionsspåret runt knuten. Vilket innebär att det är lätt att bryta för man kommer förbi där några gånger. Jag stoppade en påse med nödgodis och en rawfoodbar i fickorna och parkerade ytterligare en bar och en softflask med vatten i brevlådan (det tyckte jag var smart tänkt av mig). Sen hade jag först tänkt ta 4 varv i 5 km-spåret men bestämde mig för lite psykologiska tricks så jag körde 2 varv på femman, ett "förlängt varv" dvs alla extraloopar som finns så blir det 7 km - och vips kunde jag nöja mig med 3 km på sista varvet. 

Första varvet var ganska plågsamt. Magen samarbetade inte och efter 3 km kunde jag knappt springa alls utan fick gå nästan hela tiden. Kastade mig in genom dörren hemma för toabesök och vätskestopp och plockade med hörlurarna också - och så hängde Joakim med på andravarvet. Vi mysjoggade oss runt och det kändes inte superjobbigt men såklart var jag sugen på att gå in när han gick in! 

Jag höll mig dock till planen som var att hämta vattenflaskan, gå en kilometer och äta rawfoodbar och dricka vatten. Sen stoppade jag min tomma softflask i fickan (alltså så bra med den modellen!) och plockade fram hörlurarna och lät Spotify bestämma musiken. Som på tävling där varje låt är en överraskning, ibland en favorit och ibland inte. Där nånstans fick jag ganska mycket energi och tuffade på riktigt bra på mitt "förlängda" varv som innefattar lite skogsstigar och lite kossabacke och annat mysigt. Även lite kattklappning hann jag med. 

Här runt 15 km hittade jag den glömda ultralöparen i mig. Känslan av att bara kunna fortsätta. Jämnt, komfortabelt tempo, en fot framför den andra, inga tankar som maler, bara stabilt driv framåt. Inga tankar på att sluta, inget som gör ont eller är stelt, allting är bara hållbart, tryggt, med. Heja kroppen! 

Inne för varvning och då var det bara 3 km kvar vilket jag firade med några godisbitar och falsksång. Tuffa på. Förbi tennisbanorna, över bron, längs med sjön, ut till korsningen, tillbaka genom skogen, springa den nya skogsslingan som gjordes färdig i veckan (supermysig är den!) och så bara sista biten hem. Done! Stretch, energi, dusch, mera energi. I've got this. 

NU tror jag på det här med 10 mil. Det har suttit långt inne de senaste månaderna men det här var definitivt ett formbesked - också om just ultraformen verkar sitta mer mellan öronen än någon annanstans! 

Om att känna igen sig

 Jag har försökt dra ner ordentligt på inköpen sen nån gång förra sommaren och som en del i den processen har jag börjat använda mitt lokala bibliotek igen. Det började med att jag gärna ville läsa men inte köpa en bok, så då beställde jag hem den till mitt bibliotek, och på den vägen var det. Så nu bär jag hem en bokhög nån gång i månaden i alla fall och läser en massa nytt. Det går lite i perioder det där, är jag trött och stressad orkar jag bara läsa böcker jag redan har läst innan så det inte gör nåt om jag tappar lite av storyn :-) Men just nu är jag ganska pigg i huvudet oftast och då gillar jag nya intryck! 

I senaste högen fick jag med mig en pocketbok som heter "Liten tvåa med potential" av Camilla Andersson. Helt okänt för mig men det verkade vara lite trevlig feelgood och ganska lättläst. Den lilla boken innehöll ganska mycket mer! Från början kände jag att det bara var en modernisering av Kajsa Ingemarssons "Bara vanligt vatten" men icke. För ganska snart kastades jag tillbaka till där jag var för ganska exakt 10 år sedan. Med ständig huvudvärk, ständig övertid, ständig trötthet och eviga komihåglistor plus en mailbox som bara fylldes på och fylldes på. Oj, vilken igenkänning! 

Jag ska inte spoila hela storyn men diagnosen utbrändhet dyker ändå upp och det därav följande behovet av att ändra på sitt liv och sina prioriteringar. Boken slutar ändå ganska ljust (fast oförlöst, om du frågar mig!). Det som gav mig den viktigaste insikten var vikten av att ha folk runt en som stöttar, inte folk som bekräftar en i att man ska fortsätta på samma sätt som innan. Det hade jag inte då (och jag hade ändå inte modet att prata om det) men det har jag i dag. Jag har också lyckats få till en arbetssituation som är hållbar för mig och en viss förståelse för vilka saker som inte funkar bra. 

För övrigt går tiden mest med att hitta balans och fokus för den här hösten! Ibland kollapsar planeringen helt och ibland får jag till det, ibland funkar löpschemat och ibland (som t ex den här helgen) funkar det inte. Jag har en irriterad hälsena och vad som jag inte tyckte lämpade sig för långlöpning i dag så jag fokuserade på gårdagens simning och sprang en kortis i dag. Lite mera vila kommer nog göra skillnad så jag tar det lugnt några dagar till. Det är inte hela världen, det är inte i morgon jag ska springa 10 mil liksom. 

Yeah. Stolt!

 Jag har roddat den här veckan på ett riktigt bra sätt. Styrt upp kontorsjobb, hemmakontorsjobb, träning och instruktörsarbete på ett mycket snyggt sätt. Det enda som INTE har hänt är att jag har kommit iväg och simmat men annars har jag följt träningsschemat riktigt bra, vi har fått mat varje dag, det har blivit en hel del vego, jag har hunnit med allt jag skulle. Yeah! DEN känslan!

Den här lilla utmaningen att få till vardagen som jag skrev om förra veckan har ändå - paradoxalt nog - varit enklare tack vare pandemirestriktioner. Vi ska fortfarande max vara 50% på plats på kontoret dvs man kan räkna med att jobba hemifrån 2-3 dagar i veckan. Eftersom hemmajobb innebär att jag inte behöver ha på mig kontorskläder (det går t ex fint att jobba i träningskläder mellan pass..), inte behöver ta mig nånstans och har mycket lugnare arbetsmiljö går det mycket lättare att få till vardagen. Jag hinner baka och springa på morgonen, jag kan ta ett lunchpass om det funkar den dagen, och när jag har jobbat klart ska jag inte ens transportera mig hem. Busenkelt ju :-) Och en bonus är att jag blir mindre trött i huvudet de dagar jag jobbar hemma. Så mer effektivitet + bättre balans = gladare jag helt enkelt. 

Målsättningen den här veckan var verkligen att ta mig i mål med träningsprogrammet ur "10 månader mot 10 mil". Jag är jättebra på att förhandla bort pass och ha mig men nu ville jag verkligen få till det. Inte nödvändigtvis på rätt dag men i alla fall så att jag fick in nyckelpassen. 

Jag har fått in styrkepassen, löpövningarna och långpasset, jag har gjort mina morgonrutiner enligt plan och jag har fått till i alla fall de löpminuter jag skulle även om det inte alltid blir exakt efter boken. På tisdagar har jag nämligen löpövningar, kortpass (20-40 minuter) OCH ett temapass på en timme. Plus då Runacademy-löpning på kvällen. Så på tisdagar är jag rätt så happy om jag får till ett morgon- eller lunchpass och löpövningarna och sen blir det ju en timmes löpning på kvällen även om det inte blir exakt som i schemat. Good enough! 

I fredags morse var jag pepp på att dra på lite så i stället för att bara köra 20 minuters runstreak-morgonjogg drog jag igång ett musik-intervallpass ur Runacademys träningspass. Jag stack ut 05.40 och var klar med dagens pass 06.30. DET kändes rätt så coolt och det var himla kul att springa till musik och få lite pepp. Fast det inte riktigt stod i schemat var det högst njutbart. Sån där glad-träning är också typiskt bra ibland :-)

Nästa vecka är på pappret i alla fall betydligt mera soft än den som precis passerat men vi får väl se. I träningsväg är det lite mera tryck så det passar onekligen bra att det inte pågår så många andra aktiviteter! 

Utmaning: vardag!

 Allt är som vanligt och ändå inte. För utmaningen är att hitta tillbaka till en vardag som är fundamentalt annorlunda än den brukar vara! Och jag tänker att fler sitter med samma utmaning. 

Så här. I mars månad när vi alla blev hemskickade från jobbet till hemmakontoret var det nån sorts undantagstillstånd. Nån sorts tanke om "några månader, till midsommar, till semestern" och en förväntan om att till hösten ska allt vara som vanligt. Fast det vet vi allihop nu att nä, allt är inte som vanligt. Och min inre samhälls- och folkhälsovetare formligen jublar. För det här är nu så långvarigt att vi förmodligen får till en fundamental förändring i hur vi tänker om jobb, balans mellan arbetsliv och fritid och att vara hemma från jobbet när vi är sjuka! Steget från den akademiska analysen till att hitta en vettig anpassning av min egen vardag är lite större men hey, vi jobbar på det ;-)

Någon gång i juli satt jag och skrev ihop en lista om hur jag vill att hösten ska se ut. Jag var ganska tydlig. Jag vill vara mera ute, jag vill springa på dagtid, jag vill vara på kontoret max 2 dagar i veckan, jag vill få till ett hemmakontor och jag vill simma ett extra pass varje vecka. Hemmaarbetsdagarna skapar utrymme och tid för mig. Jag kan springa en lunchrunda, jag kan morgonsimma eller sticka iväg mitt på dagen. Men jag kan inte heller fortsätta med att jobba i vardagsrummet och därmed "ockupera hela lägenheten" så länge Joakim jobbar växlande tider. Börjar han jobba kl. 14 är det ju sjukt störigt att behöva vara "på mitt jobb" de timmarna han är ledig! 

Så det där hemmakontoret är ett projekt Jag behöver tömma och skänka/sälja en byrå för att skapa plats för ett skrivbord. Jag behöver lösa problemet med att wi-fi inte når in i det rummet och se till att jag har vettig belysning. Men det är egentligen inte ett jätteprojekt och det största problemet är att tömma den där byrån som blev förvaring för "odds and ends" i flytten. Så jag får väl bita ihop och få det gjort för husfridens skull. OCH för att det nog känns bättre i längden att ha arbetsplatsen på ett eget ställe och inte mitt i lägenheten! 

Jag vill behålla känslan av lätthet och flexibilitet som gör mig gladare i vardagen. Att jag kan sticka ut på lunchen på tisdagar och snitsla banor till kvällspasset med Runacademy eller ta en förmiddagspromenad till affären för att mjölken är slut. Att ta tio minuters fikapaus på balkongen eller sitta och stretcha på yogamattan medan jag lyssnar på ett seminarium. Det gör stor skillnad, har jag märkt. 

Utomhus då. En så tydlig känsla av att jag vill vara mera ute i skog och fjäll. Jag visste det redan innan att jag tycker det är himla härligt när vi är ute och orienteringstränar och bara är ute i tystnaden. Och vår vecka i Idre var helt fantastisk. Så mycket att titta på och njuta av, så mycket utsikt och frihetskänsla. Så ja, en allt starkare längtan efter att få vara ute. kanske börja nosa på att vandra och tälta, laga mat ute... Absolut inte något som har varit min grej tidigare men jag kanske behövde växa in i det eller hitta behovet inom mig eller så! 

Sen utöver allt det där så ska vi ändå ha mat på bordet varje dag, det behövs matlådor till lunch, träningspass ska avverkas, jag har instruktörsjobb och platschefsjobb och lite PT-kunder. Så i vanlig ordning är det lite logistik och annat fix som behöver falla på plats och rutiner som ska byggas upp. Precis som man gör varje höst med lite "nystartskänsla". 

Första steget är att få flyt på den här lördagen. Simningen har flyttat från kl. 12 till 10.15 så det är lite "nytt schema" där. Lite svårare att hinna med löpning och Runacademy-panering lördag morgon - så jag gjorde planeringen i går och förlägger löprundan efter simningen i dag. Det känns enklare så. Jag hade nog hunnit springa en kortis men nu hann jag äta frukost i lugn och ro och skriva ett blogginlägg i stället :-)

Fjällsommar. Med guldkant!

Vi har spenderat en vecka i Idre Fjäll och det kan vara något av det mest magiska jag har varit med om. Vi hade osannolik tur med vädret och en massa annat så det blev mycket bättre än vi hade räknat med helt enkelt. Guldkant, alltså... 

På ditresan valde vi den enkla vägen - färja via Köpenhamn - Oslo. Det projektet komplicerades något lite av att Norge ändrar sina reseregler titt som tätt men med lite läsning av regler och ett samtal till norska "Koronalinjen" så löste vi frågan och fick klartecken. Resan var väl förberedd med fyra frysta grytor i kylväskan och så handlade vi smörrebröd och wienerbröd på vägen till färjeläget så vi kunde äta lunch ombord eftersom det var incheckning redan vid 12. 

Något sen incheckning och strul med hytten men sen började resan. Med lunch och kaffe i hytten och sedan häng på soldäck i flera timmar. Det var knappt nån vind så vi satt uppe på däck och deltog i musikquiz före middagen. Som även den var en positiv överraskning - menyn såg halvtrist ut vid en första anblick men det var vällagat och smakrikt hela vägen och ett nöje! En natts sömn och en frukostbuffé senare var det dags för insläpp i Norge och 4½ timmes körning till Idre. Lunch, handla, incheck, packa upp i vår relativt enkla hyrstuga som innehöll ungefär vad vi behövde. Fast vi skulle bli glada för vår färdiga mat senare under veckan för köksutrustningen var inte särskilt imponerande :-D

Sen har vi liksom bara skrotat runt i fjällen. Haft renar och ekorrar precis utanför fönstret, haft dörren öppen halva kvällen för att släppa in den extra goda luften. Sprungit, bestigit tre toppar, grillat korv och badat i Storån, plockat blåbär, Joakim har fiskat, tittat på vattenfall och väldigt mycket "baravaratid". Det är så totalt osannolikt att man kan få ha sommartemperaturer och knappt nån vind alls under en hel vecka. Sitta och sola på toppen av Städjan liksom - hur lyxigt? 

Och JA - vi vill ha mer. Mer ute, mer natur, mer oförstörd tid där vi har fokus på vad vi upplever. Vi får lösa det på nåt vis. Kanske vi också ska gå i fällan med tält, sovsäck och vandringsryggsäck. För det här, det var så härligt så vi behöver mer av det! 

SEMESTER!

Hälsning från soffhörnan, semesterdag 1 :-) 

Det är SÅ SKÖNT att äntligen vara ledig. Inte så att det har varit riktigt dödsjobbigt men när man kommer fram mot slutet av juli och alla andra verkar vara lediga och man dessutom har varit ensam på sin avdelning i 1½ vecka - DÅ börjar man bli rätt redo. Och i början av veckan var jag också redan orimligt nöjd med att bara ha 4 arbetsdagar denna vecka, det var helt perfekt. 

Sådär helt som undantag var jag på kontoret hela tre dagar och sedan på hemmakontoret onsdag. Måndag för att jag skulle stötta en kollega med en ny uppgift, tisdag för att gå igenom löneprocessen från A till Ö så att mina kollegor kan vara kompetenta vikarier för mig, och onsdag för att städet kom så jag ändå behövde sticka hemifrån. Bonusvinsten med upplägget var att chefen bjöd mig på utelunch onsdag för att tacka för mina insatser under juli. Alltid nåt :-) 

Helt enligt plan kunde jag ägna torsdagen åt att lösa de sista grejerna, knyta ihop säcken och skriva en överlämning med allt jag hade i huvudet som var klar ungefär vid lunch och sedan ägna eftermiddagspasset åt att bevaka ev inkommande ärenden och besvara frågor från kollegor. Klockan 14 satte jag igång mitt out-of-office-mail och vinkade virtuellt hejdå till avdelningen och jobbet! 

Semestern bjuder på hemmahäng (i år utan renoveringar, lägenhetsvisningar, flyttlådor och sånt!) och en vecka i Idre. Fjällöpning, utevistelse, bärplockning och "baravaratid". Yeah. Det blir bra! 

Nöjd, trygg, lycklig. Och väldigt, väldigt redo för semester!

Det har varit tuffa veckor i sommar men denna vecka började det lätta lite. Som att alla andra också var på semester dvs mycket mindre inkommande ärenden. Vilket är rätt tacksamt när man är den enda av 5 på avdelningen som jobbar och därmed ska "kunna allt" ungefär :-) OCH fixa med sina egna surdegar som har legat kvar "för i juli har man lugn och ro" samt förbereda en rimlig överlämning till kollegorna. 

Vi är också lite berörda av att ha ett huvudkontor i Tyskland, man märker att de tyska kollegorna gärna vill bocka av och få undan allt innan de själva går på semester i augusti så det har dykt upp lite extraprojekt också. Tråkigt har jag i alla fall inte haft! 

Men nu - nu är det nedräkning. Jag jobbar bara fyra dagar till - sen har jag semester i nästan 4 veckor. Och det ska bli himla skönt att inte behöva passa tider, inte hålla koll på rutiner och deadlines utan faktiskt bara vara. Bjuder på en bild på alternativ jobb-vardag. Jag jobbade hemifrån och behövde lyssna på en presentation på 1½ timme. Klart läge att flytta från stolen till yogamattan, stretcha lite och ta en fika! 

Sen var det ju det här med semester. Ska resa, ska inte resa? Resa inom Sverige, resa till utlandet? Vi funderade på Rügen i Tyskland igen men tyckte ändå det kändes för osäkert plus krav på munskydd på allmän plats inomhus. Sen hade vi egentligen bestämt att vi inte skulle åka utan bara göra utflykter hemifrån - tills jag började se fjällbilder i alla flöden och kollade upp bokningsläget i Idre. Joakim hakade på tanken och vi planerar en anpassad fjällsemester. Stuga, självhushåll, vi tar med oss 4 färdiglagade frysta maträtter i kylväskan och en kasse skafferivaror upp så vi bara behöver kompletteringshandla en gång på plats. Det känns rimligt både för oss och vår omgivning. Antagligen blir det nån takeaway och nån utemiddag men det hade vi ju också gjort hemma. 

Jag längtar efter att få springa på fjället. Längtar efter långkalsonger i augusti, blåbärsplock och fjälluft. Kura inne i skymningen med varm choklad och blossande kinder efter utedagar. Lite djupare andetag, lite mera TID. Hänga med Joakim på en fisketur, grilla korv över brasan, den säregna doften av myggmedel + brasa + utomhus :-) Kanske fjällridning på islandshäst, kanske inte. 

Just nu laddar jag för mina sista fyra dagar på jobbet. Jag ska göra klart alla juli månads måsten och lämna över fint och prydligt till mina kollegor, jag litar på att de löser allt som behöver göras. Sen hinner vi vara hemma en dryg vecka innan vi reser, så det finns tid att packa, planera, laga mat och frysa in, komplettera med akuta behov inför resan (bärplockare, handsprit och myggmedel står på listen i alla fall!) och landa lite i ledighetskänslan. 

Vi tog i och för sig lite förskott på semestern i går. Det var fint och soligt så efter en gemensam löptur cyklade vi bort till Lokstallarna. Lokal öl, streetfood och gött häng i solsken var helt lysande just i går när det var så fint väder och fick dagen att kännas lite som en semesterdag! Och kantarellklämma och rabarberlimonad... mmmmm... 

Med löpningen går det för övrigt bara finfint. En av veckans uppgifter var att träna på kadens 180 steg per minut. Jag slet ganska mycket med metronomappar m.m. men kom sedan på att musik borde vara grejen. Sökte på Spotify och tydligen är det nån tävlingsklass i bugg där tempot ska vara just 180 bpm. Buggmusik är dessutom både varierad och rätt peppig så jag hittade en väldigt kul spellista som jag satte på och sen gick det som en dans :-D (ja, förlåt...) Har också haft tvång på att styrketräna med vikter denna vecka så jag plockade fram lite kettlebells och gummiband och roade mig med dem. Känns helt okej faktiskt! Dryga 4 mil denna veckan vilket är en lite lättare vecka men jag har kikat på nästa veckas schema som är rätt mycket tyngre såatteh - jag hinner nog springa vad jag ska ändå. 

Häpp, nu laddar vi - sista veckan in i kaklet!

Träningsprogrammet, livet och stöket!

Vi är nu 7 veckor inne i träningsprogrammet "10 månader mot 10 mil" och det är dags för en första avstämning där coacherna har skickat ut ett litet frågeformulär att svara på. Lite lämplig tid för reflektion, således! 

Det som jag verkligen gillar med det här programmet är att det är så ostressat. Tidigare program jag har följt (som har varit inriktade på en viss maratontid) har ju haft tydliga riktlinjer om fart på intervaller m.m. men här pysslar vi just nu mest med lågpulsträning. Som är ungefär den disciplinen jag är allra bäst på - tuffa på i lugnt tempo en längre tid. Mycket av det jag kallar "myslöpning", noll krav på fart, bara "antal minuter" i schemat och så hinner jag så långt jag hinner. Jag måste ju stanna och prata med kossorna också, typiskt viktig grej :-)

I ren springtid springer jag dock en hel del mer än programmet säger, dels för att jag håller igång min runstreak på vilodagarna och dels för att vissa pass blir längre för att det känns bra. Så det har jag återkopplat och jag kanske får steppa upp träningen ett snäpp nästa period, det får vi se. 

Jag har fortfarande svårt att "få det gjort" när det gäller styrkepass och sånt, det är ganska vanligt för mig men det är också väldigt viktigt att jag underhåller styrkan för att jag ska hålla långsiktigt. Det känns fortfarande inte ett dugg aktuellt att träna inomhus på gym. Och helt ärligt - det är så himla mycket enklare att göra det där lilla, 15-30 minuter hemma, lite oftare. Eller det borde det i alla fall vara, logiskt sett! I praktiken är det inte alltid så. I praktiken är jag rätt bra på att skjuta på det eller hitta på ursäkter så det är nog det allra viktigaste för mig att jobba på de närmaste månaderna. För det behövs och det vet jag. 

Det allmänna stöket då? Fortfarande jobbar jag hemifrån några dagar i veckan och det är lite pyssligt att få ihop det med Joakims skiftande schema. Denna veckan har han jobbat kvällspass och då tycker han egentligen det är skönare att jag INTE är hemma så han kan skrota runt och göra lite vad han vill på dagarna utan att känna att han stör mig. Med tanke på att han förmodligen kommer fortsätta jobba så och jag inte tänker bege mig till kontoret varje dag längre så är ett av semesterprojekten att fixa i ordning en avskild arbetsplats till mig. Behövs en wifi-repeater av något slag och lite ommöblering för att skapa utrymme för ett skrivbord och en pall. Men det hinner vi nog med. 

För övrigt har vi mest en massa förslag på vad vi ska göra på semestern men inga beslut än. Vi avvaktar lite och kikar på den allmänna utvecklingen. Blir det smittrisk och kaos siktar vi in oss på vandring i Skåne, tält och torrmat - fortsätter läget lugna ner sig kanske vi hittar på nåt vildare. Vi får se! 

Vi har två arbetsveckor kvar att beta av innan det är dags för ledighet så vi hinner nog få fram en rimlig plan för vad vi ska roa oss med. En sak är säker - det blir ingen renovering i alla fall till skillnad från tidigare somrar och det känns rätt bra! 

Kebnekaise i Malmö - 75 varv i Kossabacken

Jag är lite osäker på hur det här projektet startade. Eller - jag vet att vi läste en artikel i Sydsvenskan om att våra grannar på Vandringsguiden skulle bestiga Kebnekaise i Kossabacken på Bulltofta, att de kallade det för #kebhemma och att Joakim och jag sprang förbi och tog ett varv med vandringsgänget. 

Sen var det nån som delade länken till artikeln i Runacademys ledargrupp och Sarah tyckte att det var en briljant idé och därifrån blev det lite snöbollseffekt! Elin och Isabel hakade på och Albert var nyfiken. Vi bestämde oss för att starta den 4 juli vid lunchtid och sen var det bara att vänta. Och läsa väderprognoser... 

Väderprognosen för i går var helt ärligt inte särskilt lysande, det såg ut som dagsregn ganska länge och det var väl cirka det vi fick också så vi fick packa efter väder. Elin fixade ett tält, vi träffades på Coop för att handla det sista och sen begav vi oss ut till backen. Reste tält, bytte kläder, förberedde allt runtomkring och enligt min klocka startade vi 11:44! 

Eftersom vi delade hage med korna (därav namnet Kossabacken såklart) så hade vi lite nyfikna besökare då och då under dagen..... 

Vi hade sedan innan bestämt oss för att dela upp de 75 varven vi skulle gå i 5 x 15 varv. 15 varv i taget, däremellan matpaus och en liten överraskning från nån av oss som vi turades om att dela ut. Efter första 15-blocket insåg vi också att vi behövde bli bättre på dricka och bestämde att påminna varandra om drickapaus vart femte varv. 

De första två timmarna vi höll på regnade det lite lätt emellanåt men var absolut njutbart och det gick bra att pausa för att äta. Sen gick det utför kan man säga - eller snarare, upplevelsen blev mer fjäll-autentisk för både vind och regn ökade timme för timme. Jag vet att i en av pauserna skulle jag ha i mig en RisiFrutti som jag intog hopkurad på huk med luvan uppe och i höghastighet för att den inte skulle bli utspädd! 

Vi fick sällskap på 20 varv av två Runacademy-löpare och Albert anslöt efter de första 15 varven och gjorde 60 varv och skötte sociala medier :-) Alltid bra med lite assistans där för den som har fullt upp med att räkna varv, få i sig energi och förflytta sig! Men trots regnet traskade vi på och vid varv 50 plockade vi fram den lilla vattentäta högtalaren och lite peppig musik för att hålla igång. 

Varv 60 var sista milstolpen, sista överraskningsutdelningen och nu återstod bara att göra de sista varven och planera målgången minutiöst. Vi hade hela vägen räknat varven med 75 glaskulor som vi förflyttade från en påse till en burk och så använde vi varvknappen på klockan som stöd för att veta var vi befann oss. När vi gick upp på varv 74 trodde jag faktiskt vi hade fler varv kvar men blev glatt överraskad över att det var dags att ta med bubbel och kåsor till toppen på det varvet. 

Sen var det bara sista varvet - tillsammans, Run to the Hills i högtalaren, segergest och YES! Vi klarade det! Skål i bubbel, fotosession och den sista turen ner, den sista kulan i burken. Tänk att det gick - det var kärvt, men det gick. Ca 6 timmar och 15 minuter och vi var dyngsura in på bara skinnet. Försöka sätta på sig en torr tröja när man är blöt är svårt... men jag behövde en torr tröja och min regnjacka för att överleva! Knö ner allting i väskan, riva och packa tältet, hurra och tack och hej och hem till varm dusch. Välförtjänt. 

Status i dag? Stelt. 6 timmar på fötter sliter även om vi gick uppför och sprang utför. Var ute på ett kortpass i dag för att hålla min runstreak i gång och få lite cirkulation. Det var... intressant. Så fort det gick minsta uppför eller utför kände jag precis vad jag sysslade med i går! Lätt jogg 2 km och promenad hem, lite bålaktivering och lite rörlighet så hoppas jag att allting känns betydligt mjukare i morgon! 

Ultraintervaller - min debut!

Igår var det dags för ultraintervaller. Eller Ultra Interval Challenge - eller #enmilvartredjetimme som det hette tidigare. Eftersom Pace on Earth arrangerar så är det en självklarhet att ultraintervallerna ingår i coachingprogrammet. 

Ultraintervaller i grundformen är en mil var tredje timme. Start vid midnatt natten mellan fredag och lördag och så springer man var tredje timme tills man har sprungit 8 intervaller. Ett utmärkt tillfälle att träna på att snabbvila, att få i sig mat som fungerar och att springa många kilometer på ett dygn men lite skonsammare än att asa alla 80 kilometer på raken. 

Jag har sneglat på evenemanget många gånger men tyckt att projektet var lite för stort och lite för oöverkomligt. Plus att jag inte är jättebra på att vara vaken på natten utan trivs väldigt bra med mina 8 timmars sömn sådär mellan 22 och 06. Men nu fanns det ingen återvändo eftersom schemaanarkisten försöker följa sitt träningsschema! 

Som tur var så inser även Johnny och Ellen att jag inte är så tuff än så jag hade bara tre intervaller i mitt schema vilket kändes ganska lindrigt. Tre mil, liksom - DET löser jag ju. Eller egentligen skulle jag bara ha sprungit 3 x 60 minuter men 3 mil på en dag är en mycket snyggare siffra än 27,92 km ju..... Förslaget var att springa kl. 06, 09 och 18 men eftersom Joakim jobbade 06-18 tyckte jag det var en rätt dålig idé att vara ute och springa när han äntligen kom hem så jag sprang alla tre intervaller "i sträck" kl 06, 09 och 12. 

Min plan var att äta så "vanligt" som möjligt. Så jag gick upp när Joakim gick upp, bakade bullar av degen jag förberett kvällen innan och när de var klara var det ungefär dags att springa så kläder på och ut. Jag brukar inte springa en mil före frukost men väl 7 km så jag tänkte att det nog skulle gå. Det gjorde det också, jag var mest hungrig de sista 3 km men det var aldrig något större problem. Temperaturen var behaglig men jag visste att det skulle bli varmare under dagen så jag åt min vanliga frukost och la till några salta kex och extra vätska. 

Till andra intervallen klockan 9 hade jag raggat lite sällskap och så "fuskade" jag lite och såg till att vi fick in 11 km på ca 70 minuter. Detta för att ge mig ett mentalt försprång inför sista intervallen som jag visste skulle bli i värsta middagshettan. Det var klart lättare att springa med sällskap i snacketempo och vid 8 km tittade jag nästan överraskat på klockan och tänkte att det här gick ju fort. Värmen började göra sig påmind och vi var både varma och rätt nöjda när vi var klara strax efter kl 10! 

Jaha, dags att ladda om igen. Smoothie på laktosfri yoghurt, havredryck och frysta bär stod på menyn. Plus salta kex och vätska. Joakim hade köpt en energidryck till mig som jag tänkte skulle passa bra som uppladdning innan intervall 3 men den smakade så syntetiskt så jag fick inte ens i mig halva :-) jag hade säkert nytta av koffeinet ändå! 

Klockan närmade sig 12 och jag laddade med vätskerygga och en påse "nödgodis". Väl medveten om att jag bara behövde tassa 9 km på 60 minuter gav jag mig ut på sista intervallen med en bra känsla. Jag kände mig inte särskilt sliten så allt var ok, jag var mest orolig för värmen. 

Jag började med de sträckor som jag vet är varmast för att ha känt på det lite, sen tassade jag genom skogen. Enligt schemat skulle jag köra 17 minuters löpning och 3 minuters gång vilket betydde att varje 20-minutersbit blev ganska exakt 3 km så det var helt perfekt och gjorde det mentalt lätt att dela upp. Efter första löpblockat drack jag ordentligt och planerade vidare sträcka. Under andra gåvilan plockade jag fram hörlurarna och min peppigaste spellista och sen sjöng och dansade jag mig igenom sista 3 km och gjorde mina 9 km på exakt 60 minuter. WIN. Sååååå nöjd och så tacksam för en kropp som glatt ställde upp på projektet! 

Jag skäms inte för att erkänna att jag tog vägen inom BK sen och köpte en enorm dricka och en enorm milkshake sen - eller att sötpotatispommes med ostdipp var ungefär gourmetgott. Jag tror jag behövde både sött, salt och fett just då! Mat och en dusch kändes fantastiskt och sen bäddade jag ner mig under Joakims tyngdtäcke en timme, lyssnade på podd och försökte slumra lite. Gick sådär men jag kom i alla fall ner i varv. Med facit i hand hade jag garanterat lyckats klämma en intervall kl. 15 också men det kändes väldigt bra att jag lät bli. För jag är fysiskt ganska opåverkad i dag. Ingen stelhet, inga känningar, bara en helt normalfungerande kropp. Så det blev en 20-minutersjogg i morse och så ägnade jag en halvtimme åt lite yoga och stretch efter frukost. Annars inga fler utmaningar i dag. Men så här söndag eftermiddag när det efterlängtade regnet äntligen kom är jag svårt sugen på att sticka ut en runda och få frysa lite :-D

Schemaanarkistens kamp för att följa schemat

Det är inte helt lätt det här. Löpschemat från Pace on Earth föreskriver veckans pass och jag försöker följa men samtidigt balansera med allt annat jag vill göra. Alltså jag fattar ju att det är viktigt att göra som coachen säger om jag vill nå mitt mål - 10 mil - men jag vill absolut ha roligt också!

Denna veckan har jag varit över-medel-följsam i alla fall. Förra veckan var rena rama katastrofen då allting blev nåt annat och intervallpassen hopade sig men denna vecka har det varit lite enklare. I onsdags hade jag "fria aktiviteter" som jag bytte mot intervallpass på tisdagen och sen körde jag tisdagens planerade kortpass + funktionell styrka på onsdagen. Lite kreativitet måste man tillåta sig. OCH det är himla roligt att så många från Runacademygänget vill fortsätta springa på tisdagar även om terminen är slut så det är svårt att låta bli att haka på. Draghjälp ska man inte underskatta....

Midsommarfirandet i går blev också enligt alla rekommendationer. I träningsschemat hade jag "rörelselekar" så det passade bra med en löptur med vänner! Vi brukar alltid springa Midsommar Morning Run men det är av förklarliga skäl inställt. Så vi var några stycken som tog en runda på Bulltofta och sen körde vi knytisfrulle i vår lägenhet med goda avstånd. Mycket trevligt. Kvällen firade vi själva som vi också brukar, det fanns inga firandet i närområdet och det var väl lika bra. 

Jag är lite bekymrad över att reserestriktionerna har hävts och att folk beter sig allt mer "som vanligt" därute. Orolig för att det blir konsekvenser av student- och midsommarfiranden där vettet har försvunnit i takt med att alkoholen kom in... Men jag försöker vara rädd om mig och de mina och löpspåret är kanske ändå det säkraste stället att befinna sig :-)

Varför jag springer - och varför jag coachar

Varför jag springer? Det är rätt enkelt. För att det gör mig lycklig! Vilket ingen skulle ha trott för sisådär 12-15 år sedan när löpning var ungefär det värsta jag visste men nu är det alltså annorlunda. 

Jag springer för att det allt som oftast gör mig gladare och får mig att må bra. Jag springer ibland för att hitta energi, ta en paus eller bli av med stress. Men allra oftast springer jag för att jag vill och längtar till min dagliga löprunda! 

Många undrar om inte det här med runstreak (alltså att springa minst 1,6 km varje dag) blir ett tvång. Jag tycker verkligen inte det utan för mig blev det snarare en lättnad. Jag slipper ta beslut om jag ska springa i dag eller i morgon - jag behöver bara hitta bästa luckan på dagen att springa. Och helt ärligt - 20 minuter om dagen (det är mitt minstakrav, medan 1,6 km/1 mile är det internationella kravet) orkar jag alltid och hinner jag alltid. Det är nästan ingenting och löpspåret ligger ju precis utanför dörren. Som en bonus skrapar jag ihop fler kilometer per vecka än jag gjorde före nyår fast de flesta pass är kortare.

Varför jag coachar och generellt försöker prata om löpning så mycket och så positivt som möjligt? För att det bästa jag vet är när jag har fått nån till att ändra inställning. Att få någon att gå från där jag var innan där löpning var det tråkigaste och mest plågsamma man kunde tänka sig till att löpning är ett bra sätt att motionera på OCH dessutom kommer man ut. What's not to like? 

Vi hade avslutning med Runacademy i går kväll och bad bl a alla deltagare att säga ett ord om den gångna terminen. Det kom fina ord som gemenskap, glädje, utveckling, utmaning, men också "får mig att göra saker jag inte gjort annars" och "en välbehövlig paus". Vi har också fått feedback i vår facebookgrupp där löpare tackar för att vi har fått dem att gilla löpning och tycker att tisdagar är bästa dagen. Det är precis dit jag vill komma - att träningspasset är något att längta till, inte fasa för. Och varje gång jag känner att jag har lyckats "omvända" någon gör jag en inre Happy Dance :-) 

Sen har jag ju hjälp. Det är tur att jag inte ansvarar för alla våra 120 deltagare ensam utan jag har 9 ledare vid min sida. Jag gör planeringen och krattar manegen - vi levererar tillsammans och vi har gjort ett riktigt bra jobb denna termin. Från coronarädsla och funderingar om vi ens skulle kunna köra träningen under våren till att servera samtliga terminens pass med lite anpassningar och flexibilitet. Modigt, självständigt och professionellt har mina stjärnor funnits där varje vecka och sett till att alla deltagare fick ett bra träningspass. Det känns härligt att vara ledare för ett så starkt team och vi ser fram emot en hösttermin där vi ska fortsätta jobba ihop hela gänget! 

10 månader mot 10 mil - första veckan

Jag vet inte riktigt vad som hände med den här veckan. Jag vet att jag har varit lite stressad, att det på nåt sätt har varit svårt att få saker att gå ihop och att det har landat in en massa jobb-uppgifter som både tog mer tid än väntat och som jag inte var förberedd på att få. På nåt vis blev det mest rörigt och otillfredsställande vilket jag insåg någon gång under torsdagen och sen jobbade på att vända under kvällen och i går. Det slutade i alla fall med att när jag loggade ut från jobbdatorn i går kände jag mig lugn och ostressad och väldigt redo för helg!

Det har absolut inte varit det nya träningsprogrammet som har stressat mig. Eller - kanske lite, för det tvingade mig att tänka om och göra annorlunda och det kanske var svårt? Hursomhelst är det en väldigt mjuk start med fokus på att springa lugnt, ostressat och på väldigt låg ansträngningsnivå. Typ morgonjogg hela veckan. Och så 4 minuters morgonfys varje dag. VARJE dag alltså. Inga konstigheter således men det krävdes lite arbete med det.

Det började jättebra i måndags med morgonjogg och så gjorde jag fysen lite senare eftersom coachingmailet kom på morgonen. Tisdag visste jag att det var trail med Runacademy och upplägget var ett sånt pass där man som coach inte springer så mycket så jag tog en egen morgontur. So far so good och sen blev det onsdag. Då var jag på kontoret och sen när jag kom hem kände jag för en rejäl genomkörare - plus att det låg ett nytt göttigt ljudfilspass från Runacademy och väntade. Blev det lågpuls och lågintensivt? Nix. Tröskelintervaller med fartökning.

Jaja, sånt händer ju så jag tänkte att i morgon (alltså torsdag), DÅ ska jag minsann ta det lugnt. Fast då var jag helt omotiverad för löpning hela dagen och räddningen var att några ur Runacademy-gänget skulle springa intervaller på kvällen. Lågpuls och lågintensivt? Nope......  Men vid det här laget hade jag fattat att jag var lite ur gängorna och behövde tänka om så fredag inledde jag med mjuk och lugn morgonjogg, frukost utan att dra igång datorn och en lite mer soft inställning till hela dagen.

Joakim jobbar helg denna veckan och jag hade tänkt somna om efter att han gick i morse men det gick ärligt talat sådär med den biten. Så kvart över sex stack jag ut på en lugn runda i vad som såg ut som regn och busväder men faktiskt var rätt skönt att vara ute i (och regnet slutade efter en stund). Otroligt njutbart! Handlade lite frukostgodsaker och annat när jag ändå var ute (affären ligger 50 m från vårt hus så det är ingen omväg), gjorde morgonfys medan ugnen blev varm, slängde frukostbullar i ugnen och mig själv i duschen och sen blev det gofrukost.

Med alla måsten avklarade vilade jag 2 timmar innan lunch, tillbringade sedan 2 timmar i köket med matprepp för kommande dagar och sen somnade jag en stund i soffan..... Otroligt välbehövlig återhämtningsdag för att hitta tillbaka till det inre lugnet!

I morgon väntar mer löpning med kompisar. Den här gången blir det mysjogg i skogen, jag ska preppa med ordentligt med myggmedel och provspringa ny löparväst. Eventuellt blir det så att vi ramlar in på lokala Konsum efter passet och köper glass, det har hänt där förut efter långpass i trakterna!

Batteriladdning. Ditt ansvar!

I veckan har jag känt att jag började få lite "slut på batteri". Lite slut på entusiasm och energi, lite för mycket bekymringar och så lite grejer på jobbet som kostade energi. Det kan irritera mig oerhört mycket när jag känner att folk inte vill hjälpa till av ren princip eller när de inte vill förstå för att de vill envisas med att ha rätt!

MEN det finns lösningar på allt och jag försöker ta ansvar för att hitta vad jag behöver. Den här veckan var det otroligt enkelt. Vi hade en bokad träff med ledargänget i Runacademy och det var precis, exakt lösningen på allting. Träff på IP, uppvärmning tillsammans, sedan 2 x 6 x 200 m med 30 sek vila. En total genomkörare, noll tankeverksamhet, bara "kliv-kliv-överlev". Sedan nerjogg, stretch och asgarv över att vi utsätter oss själva för sånt. Helt frivilligt liksom. Endorfinknarkare hela bunten ;o)

Raskt ombyte till torra tröjor och cykeltur till Surf Shack för burgare, pommes och diverse snack. Om löpning, terminen, nästa termin, dåliga vitsar, fotografering och allt annat mellan himmel och jord. Helt opretentiöst, samtliga kvar i löparkläder, och så himla välbehövligt. En riktig påfyllning av batterierna!

Fredag morgon vaknade jag med samma glada bubbliga energi. Plockade fram kalljäst deg ur kylen, stack ut och joggade 6 härliga kilometer, slängde in bullar i ugnen och mig själv i duschen. Betade av arbetsdagen inkl "lunchpaus" med PT-kund, stängde datorn i tid och stack till frisören för välbehövlig klippning och när jag kom hem såg jag till att få undan veckans fyspass. Sådärja, redo för helg!

I dag har vi varit ute. Jag betade av dagens löprunda i morse och efter Joakims sedvanliga kompisfrulle åkte vi till Fulltofta med Naturpasset och picknick i ryggsäcken. Det var extremt svårt att orientera i helt obekant område men antagligen ganska nyttigt. En kontroll gjorde vi tre försök på men lyckades aldrig hitta... Tur att kontrollerna ligger ute hela sommaren så hinner vi göra återbesök :-D Det är 40 kontroller på kartan och jag tror vi klarade typ 6 så vi fick många utflykter för de 50 spänn som kartan kostade! Det blev både balansträning på ojämnt underlag, vandringsträning och övning i tålamod och fokus för att hitta rätt. Mycket bra koncept :-)

Jaha. Now what?

Det är över två månader sedan jag blev hemskickad från jobbet med förkylningssymptom och nu är det dags för mig att hitta "the new normal". Det verkar som om vi inte kommer kunna vara tillbaka på kontoret på heltid förrän tidigast efter sommaren. Jag är tacksam för det för i nuläget känns det mycket tryggare att vi kan hålla mer avstånd på kontoret. Vi vet (ännu) alldeles för lite om smittspridning och riskerna för att kunna ta informerade beslut så jag tar hellre det säkra för det osäkra.

"Normalt" för mig har varit att vara på kontoret 5 dagar i veckan och jobba hemifrån nån dag ibland. Jag tror mitt "nya normala" ska bli något helt annat. Jag tror på max 2 dagar på kontoret med koncentrerat arbete med de uppgifter som mår bra av att göras där (lite bättre IT-infrastruktur t ex) och lite samvaro med de kollegor som är där. 3 dagar hemma med flexibilitet. Lunchjogg, PT-pass ute på dagtid och andra "positiva pauser" under dagen som kontoret inte riktigt medger på samma sätt.

För väldigt många av mina uppgifter är det en fördel att sitta hemma. Jag har bättre fokus, färre störmoment och blir mer effektiv. Nackdelen är brist på hemmakontor och utrustning men om detta blir en långvarig förandring så får jag tänka om och hitta en bra lösning på det. Tills vidare kör jag på som jag har gjort dessa två månader.

Man kan kalla det "plocka russinen ur kakan" och helt ärligt - det är också det jag gör. Förlägga rätt uppgifter till rätt plats, utnyttja hemmadagarna till egen eller andras träning (eftersom jag slipper restid till och från jobbet) och utnyttja infrastrukturen runt kontoret (kaffe, fika, finlunch etc) när jag är där. Jag tror stenhårt på att det kan bli ett bra upplägg för mig de kommande månaderna. Om du precis som jag har varit ofrivillig hemmajobbare uppmanar jag dig att fundera likadant. Hur kan jag använda mina nya möjligheter för att optimera min situation och ge mig själv bästa möjliga förutsättningar?

"Gjort e gjort". Och lite om mig!

Jag är ett stort fan av konceptet "gjort e gjort" men jag är lite trögstartad ibland. Så jag har kommit på att det där med listor är en bra grej, särskilt när det är ledighet i sikte.

Denna kortvecka har jag jobbat intensivt för "inbox zero". Allt som inte kunnat hanteras under dagen har åkt in i kalendern med en bokad tid för hantering - för att kunna stänga ner med gott samvete och ta långhelg - vårt kollektivavtal ger en "gratis" klämdag när 6 juni infaller på en helg nämligen. Det sista jag gjorde innan jag stängde datorn i fredags var att lägga en halvtimmes bokning på måndag morgon med lite "starthjälp" till mig själv i form av en skiss på måndagens att-göra-lista. Bara att föra över på papper, komplettera med ev nyheter från helgen och dra igång utan större tankeverksamhet.

Det bästa är att när att-göra-listan är klar infinner det sig en sorts nöjdhet. Som i "ja, jag lyckades faktiskt göra allt jag hade tänkt att jag skulle göra i dag" och det gör det enklare att koppla bort jobbet sen. Vilket är särskilt viktigt just nu då mitt hem också är min arbetsplats flera dagar i veckan.

I dag hade jag visserligen inte en att-göra-lista men lite administrativt arbete att beta av under helgen och jag bestämde mig för att det vore skönt att beta av det direkt på morgonen så slipper jag fundera på det mer. Så jag fakturerade PT-pass och skrev och ritade upp planering av Runacademy-pass till både på lördag och till på tisdag så jag bara behöver publicera det till mina ledare i rätt tid. När jag var klar med det (och frukosten!) bytte jag om och sprang dagens runstreak-pass och sen var jag ändå uppvärmd så jag drog igång videofilmen på veckans styrkepass och bockade av det också.

Klockan tio var alla helgens "måsten" undanröjda och det kändes riktigt bra! Resten av dagen har jag således gjort mest ingenting förutom att jag har lagat två olika kycklinggrytor och fixat med lite matlådor till Joakim som jobbar hela helgen. Vilket egentligen inte var ett måste men kändes som en trevlig markservice och jag gillar att laga mat.

Apropå mat så har jag döpt min diet till "schizotarian". Lite för att mina kollegor har känt sig milt provocerade av att jag ibland har nyttiga billiga matlådor med linsgryta och kikärtscurry och ibland smiter ner på torget och köper kebabrulle... Jag håller med, det är lite mysko men varför välja? Det känns bra att fixa matlådor, jag ser sparkontot växa - men ibland känns det minst lika bra att få gå ner och köpa en god lunch som jag är sugen på just den dagen!

Så var jag inne och slökollade på Desenio för jag ville byta ut en bild som passar lite halvdåligt i en av mina ramar och hittade den här.

Precis så är det. Jag är inte alltid superdisciplinerad, älskar glass och donuts men också att äta vettig mat och träna. Det finns (enligt mig!) ingen anledning att välja antingen-eller, jag tar både-och!

Löpning är som silvertejp...

... det lagar allt utom mat!

Jo, men faktiskt. I dag var jag på kontoret och jag kom hem med ett allt annat än soligt humör kan man väl säga. Jag tror inte att det var för att jag var på kontoret utan snarare en produkt av det som kommit min väg under dagen - jag hade nog blivit lika grinig om jag varit hemma.

Hursomhelst var jag både småsur och hungrig när jag kom hem och det är inte världens bästa kombination. Men Joakim är en stor pedagog så han undrade bara stillsamt om jag ville springa och om jag ville äta pizza samt i vilken ordning jag ville utföra aktiviteterna.

Springa först var det klara svaret - så vi bytte om och gav oss ut i duggregnet. Springa av sig ilskan kan man göra på första delen av rundan där det är breda grusvägar och en lång seg backe. Därifrån lätt utförslöpa, skogsstig upp till kossabackens topp och sedan ner på en slingrande stig. Kort paus vid bäcken, lyssna på fågelsång och försöka prata lite med kossorna som fortfarande är blyga och lite osäkra på alla dessa människor de träffar! Över bäcken, upp i skogen och senast där har allt ilsket humör lämnat mig.

Jag kom hem betydligt gladare och efter en dusch och en rejäl bit pizza känns det som att bli en ny människa. Visst är det magiskt med löpning ändå?

Konsten att hitta energi

De senaste dagarna har varit lite kärva på arbetsfronten. Mycket webinarier och videomöten och det suger lite energi. Särskilt gårdagen var ganska brutal för det var tre webinarier på raken med komplex information och nästan bara envägskommunikation. Det kostar på, jag märker att jag inte riktigt har mer hjärnkapacitet kvar sen.

I dag fick jag hjälp att komma ur energibristträsket. Vi kör gärna lite "spontanlöpning" på torsdagar - några stycken ur Runacademygänget och några som inte springer med gruppen denna terminen men gärna vill ha sällskap. Göran höll i ett upplägg med blandade intervaller från 3 minuter till 30 sekunder så man fick träna på tempoväxlingar. Lätt hänt att bli fartblind med det upplägget... och så avslutade vi med en omgång tabata-intervaller så vi blev ordentligt trötta.

Fast jag fick snarare mer energi av det passet och det kändes riktigt bra :-)

I morgon är det fredag och jag startar dagen med morgonjogg och nybakade bullar innan jag kastar mig in i dagens planerade aktiviteter. Det är ännu en intensiv dag i morgon men jag tror jag har koll på läget och kommer kunna stänga ner inför helgen med en bra känsla!

Bästa träningen?

Jag tittade på SVTs program "Bästa träningen" i veckan. 4 par som inte tränar ska få köra hot yoga, löpning, kampsport och "vardagsmotion" i 8 veckor med stöd av coacher. Alltså samma upplägg ungefär som förra årets "Bästa dieten". Noggranna tester av hälso- och fyselement före och efter och sedan en utvärdering.

Fast jag undrar ändå - kommer det här verkligen utvärdera vilken träning som är bäst?

Den träningen som är bäst är ju den som blir av. Och här måste man ändå säga att vardagsmotion och löpning är enklare att peta in i ett upptaget liv än yoga och kampsport där det finns tider och schema att passa. Inte för att det är omöjligt att få till tre pass i veckan. Men jag köper att i en familj med två vuxna och tre barn och diverse aktiviteter samt att båda föräldrar inte kan åka och träna samtidigt är det inte busenkelt!

När det gäller förbättringspotentialen verkar alla börja på en ganska låg nivå. Ingen tränar och de som fått vardagsmotion som sin träningsform tar bilen till jobbet 2 km bort. Vardagsmotionscoachen inledde dock med att gömma undan bilnyckeln :-) Mycket bra beslut tänker jag!

Sedan är det lika för alla - om de inte gör sin träning så kommer det nog inte heller några resultat. Som för oss alla. Så jag vill slå ett slag för att börja på en lägre nivå om man ska bygga en vana! Kanske inte börja med tre löprundor i veckan direkt utan börja med en promenad tre dagar i veckan och sedan lägga till ett pass där man varvar gång och löpning? Eller att låta 10 minuters hemmayoga med en app eller en youtube-film vara en start i stället för att ta sig iväg till en studio och ett bokat pass?

Sen har vi det där med Runstreak. Jag är ganska tacksam för att jag hade börjat med runstreak-tanken innan covid-19. För när min förkylning var över var det en no-brainer att börja springa varje dag igen - 20 minuter räcker! Det blir av, tröskeln är inte jättehög och det är den perfekta pausen under hemmakontorsdagar. Dessutom blir det kilometer ändå. Mitt veckomål är 25 km. På 20 minuter springer jag 3 km vilket innebär att om jag bara gör minsta möjliga varje dag blir det 21 km på en vecka. Den enda veckan sedan nyår då jag inte kom upp i 25 km var den veckan jag var förkyld.

Om Runstreak är för mycket så testa det som min chef kallade för "movestreak". Rörelse varje dag. Simning, cykling, en promenad, eller ett gå-löp-pass. Alla dagar kan vara träningsdagar och nej, du kommer förmodligen inte bli övertränad.

I dag har jag varit på simträning. Det var svinjobbigt men väldigt roligt. Pga färre deltagare har de två grupperna slagits ihop till en vilket innebär att jag får träna med de "duktiga" simmarna. Turligt nog har upplägget anpassats så vi kör mer teknik och mindre distans och då kan jag hänga med, ha roligt och träna vattenvana. Det är superbra för mig. I dag fick vi bl a träna på delfinkickar under vatten på mage, på sidan och på rygg. Det är nästan omöjligt att ligga på rygg 40 cm under ytan och göra delfinkickar - ena gången flöt jag upp till ytan och andra gången landade jag på rumpan på bassängens botten! En stor seger var att jag inte fick panik fast jag var under vatten - jag hade att göra med att styra upp rörelsebanan i delfinkick så jag hade inte tid att få panik. Det känns stort!

Således blir i dag nog den tuffaste träningsdagen med 5 km löpning, 14 km på cykel och en timmes simning. Nån sorts triathlon. Skönt dock att kunna tillbringa en stund på rygg i soffan efteråt innan jag ska laga mat.....