Kompis med kroppen

Suzans inlägg från i går och diskussionerna både i kommentarerna till det inlägget samt till inlägget hon länkade till gjorde mig väldigt fundersam. För jag tycker faktiskt kurvor kan vara vackert - men inte på alla. Jag tycker t ex att Sarah Dawn Finer är fantastisk vacker. Och jag tror att nyckeln till det ligger i hennes utstrålning - hon gillar helt enkelt att hon ser ut som hon gör, oavsett kilon och kurvor! Samtidigt som vilken smalis som helst (mig själv inräknat) kan se hemsk ut om hon inte trivs med sin kropp och/eller tydligt utstrålar att hon är obekväm med sitt utseende.

Egentligen är det väldigt synd, för faktiskt är DU den enda människan som måste leva med din kropp hela livet. Alla andra kan tekniskt sett lämna den, men du är tvungen att leva med den. Så varför inte gilla läget? Varför inte sluta gnälla över för små bröst, för rund mage, för korta ben eller whatever? Börja se det som är vackert. Visst, förändra det du kan och vill förändra, men försök inte bli något som inte är du. Jag får aldrig en löparkropp som Malin Ewerlöf, för jag är jag. Jag är timglasformad och kurvig även när jag är smal, min rumpa är en storlek 42 och midjan storlek 36. JA, det är skitjobbigt att köpa jeans. Fast det är ju inte mitt fel att modeindustrin inte har insett att vi alla ser olika ut. Och jag orkar inte bry mig för det jag ser i spegeln berättar tydligt för mig att jag är i bra form, jag är allt annat än fet. För 10 år sedan vägde jag några kilo mindre än jag gör i dag, var missnöjd och tyckte att jag var tjock. Jag har förmodligen fortfarande en något skev kroppsuppfattning men jag vet åtminstone stensäkert att jag inte är överviktig. Inte nånstans. 


I'm one to talk - jag skulle bli en bra bit över 30 och igenom utbrändhet, terapi och ut på andra sidan igen innan jag började bli kompis med min egen kropp. Innan jag slutade harva i gamla komplex och började se något annat i spegeln. Innan jag började uppskatta min kropp för vad den KAN och inte bara hur den ser ut. Och innan jag började lita på min kropp i stället för att ha alla möjliga ursäkter för varför jag inte kunde/ville göra vissa saker.
Jag är starkare och i bättre form nu än när jag var 25. Jag har insett att siffran på vågen aldrig speglar hur jag känner mig och hur jag ser ut, så numera väger jag mig väldigt sällan. Jag har bristningar och ärr, blåmärken och pigmentfläckar. Jag har helt garanterat en massa skavanker som gör mig allt annat än perfekt. Men jag har också en kropp som klarar egen kroppsvikt i benböj, som kan springa en halvmara och göra turkish get-ups. Och jag gillar den! Den förtjänar allt beröm i världen - och god, näringsrik mat för att kunna fortsätta vara stark, snabb och snygg.

Det är mycket, mycket viktigare att du är nöjd med hur du ser ut än hur du egentligen ser ut. Och vad resten av världen tycker om ditt utseende är inte särskilt viktigt. Faktiskt.