I går pratade jag med en kollega om att våga. Och i dag hamnade jag i en webbforumdiskussion om att vara rädd för vissa övningar. Då började jag tänka på vad jag gör annorlunda nu jämfört med vad jag gjorde för 1-2 år sedan. Det var ganska intressant!
Jag pratade med A i går. A har precis som jag "sett ljuset" i att ha en personlig tränare. Hon träffar sin coach en gång i veckan, för det betyder att då tränar hon ett pass under veckan, och så kör hon ett pass själv på helgen. Då blir det åtminstone två pass i veckan även om livet för övrigt är stressigt. A berättade att hon tycker det är så häftigt att man kan så mycket mer än man tror bara för att PT'n säger att det går. Jag har upplevt exakt samma sak. Fast skillnaden är att veckan efter står jag där med träningsprogrammet själv, utan Thomas - då vet jag att förra veckan fixade jag xx kg i den övningen, så då kan jag förstås i dag också! A trodde också att det här med att börja med PT och börja tro på sig själv faktiskt hade hjälpt henne att ta steget ur en relation som hon egentligen inte trivdes i. Häftigt. Sjukt häftigt! Bara det här med att man börjar tro på att man kan saker också ger en insikten att man behöver något annat än det man har. Jag är fascinerad.
Fast jag är inte överraskad. I mitt fall är det en kombination av träning, terapi och en jäkla massa hårt arbete med min egen utveckling som har tagit mig vidare. Till att våga säga nej - och lita på att världen inte går under för att jag säger nej, säger ifrån, sätter gränser. Men också till att släppa en enorm massa gränser som jag - medvetet eller omedvetet - har satt för mig själv. Om sånt jag inte kunde, inte orkade, inte borde. Men på ett drygt år har jag gjort så himla mycket som jag inte trodde att jag klarade så numera tror jag i 99% av fallen att jag kan. Och jag vågar. Jag ger det en chans - och det går ju! Okej, ibland går det åt helvete, det får man ta, men jag ger inte upp förrän jag har försökt.
Förra veckan stod jag ansikte mot ansikte med en långvarig fobi. Box jumps. Jag har varit skräckslagen för box jumps hur länge som helst. Jag har fullt av mentala bilder på hur jag snubblar, slår i knäna, ramlar handlöst framåt, bryter näsan, bryter käken, blod och tänder flyger åt alla håll.... ja, ni fattar. Skräckscenarie upphöjt till 100. Men de här boxjumpsen ingick i ett cirkelfyspass och det var bara att gilla läget. Do it now. Tre stepbänkar ovanpå varandra var för mycket, två kändes hanterbart. Hopp. Det gick. Hopp - det gick också. Fortsatte. Snubblade till nån gång, motade bort de läskiga bilderna och ersatte med en mental bild på mig själv som hoppade högt, explosivt. Nästa varv. Tre stepbänkar nu, jag kan, jag vill, jag vågar. Problemfritt.
Sådär - fobin för boxjumps kan läggas till handlingarna, jag har klarat av det, inget att vara rädd för. På samma sätt som jag har gjort mig av med fobin för bänkpress, axelpress, hoppa av och på löpbandet i farten, armhävningar, löpdistanser längre än 6 km.... Jag kan ju! Och varje gång jag fixar en grej till blir jag mentalt starkare, rustad för nya utmaningar.
I dag har jag gjort aioli. Ytterligare en sån där "men det är ju skitsvårt, det kommer bara att skära sig" - tanke. Nej. Det gick. Jag kunde - för jag tänkte att det givetvis skulle funka med receptet jag hade framför mig.
Det funkar i alla lägen i livet. Träning, jobbet, fritiden. Och jag undrar hur länge jag hade suttit kvar innanför mina påhittade gränser och inte vågat om jag inte hade råkat ut för en liten livskris och fått chansen att utveckla mig själv. Jag undrar hur många som oftast tänker "näej, det klarar jag nog inte" i stället för "det är klart jag kan"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar