Som jag satt där och skrotade i soffan i går kväll landade det in ett besked. Tråkiga nyheter. En väns sambo har gått bort i cancer. Jag hade misstänkt, undrat, men slagit bort tanken i några dagar - men det var alltså så. Fast jag hade undrat så kom det ändå oväntat, för han var så ung, nästan tio år yngre än jag. Det kändes osannolikt att han inte skulle ta sig igenom.
Det blev inte så. Mitt hjärta värker för hans sambo som han lämnar efter sig. För att de två var ett fantastiskt par - ni vet, ett sånt där par där man ser så himla tydligt att de här två, de lyfter varandra, de gör varandra bättre. Det är så otroligt orättvist att de inte fick mera tid tillsammans.
Plötsligt blev det verklighet. Någon som är yngre än jag och som har ett liknande liv med ett alldeles vanligt jobb och ett brinnande intresse för träning fick inte vara med oss längre. Inte som följd av en olycka, utan som följd av cancer. Det som gör mig så himla skärrad är att cancer är opålitligt, träffar lite hursomhelst, inte går att hindra. Vi VET INTE tillräckligt. Vi har inte tillräcklig kunskap för att kunna förebygga - vilket innebär att någon som egentligen lever ett vettigt liv och inte har några kända riskfaktorer ändå drabbas. Det är skrämmande och jag kan inte släppa tanken. Vem står näst på tur? Har jag gjort allt jag kan för att inte drabbas? Hjälp. Dödsångest.
I morse gick jag upp och yogade. Dagens sekvens var en krigarsekvens, mycket passande. För trots en dålig nattsömn så var det rätt tanke - att fortsätta kriga. Att göra allt jag kan för ett bra liv, och att hjälpa där jag kan. Men det har ändå varit en seg och lite deppig dag och jag var glad att jag inte hade något inbokat i kväll utan kunde komma hem från jobbet och trösta mig med fluffiga kattmagar och hett te i favoritmuggen. Inte för att det hjälper i nåt längre perspektiv, men trygghet känns viktigt för stunden. Jag skickar ut all kärlek och styrka till de som behöver den just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar