Puh. Stormiga dagar här alltså.
I måndags hade jag en läkartid för att kolla upp cellförändringar som man konstaterade vid rutinundersökning i somras. Alltid nervöst - för cellförändringar KAN ju betyda något mycket, mycket mer dramatiskt och det vill man inte tänka på. Nu var det bara lätta förändringar och således inget att oroa sig för men det visste jag inte förrän efter undersökningen när jag kunde pusta ut. Sen var det raka vägen till jobbet och få ordning på de sista pusselbitarna och på kvällen ansvarade jag för NMT-passet. Det var den dagen.
I går avslutade jag det sista på kontoret och sedan mötte jag upp Joakim på Malmö C för att åka till Köpenhamn och gå en sväng på Tivoli med mina föräldrar. Det blev både danska smörrebröd, glögg och æbleskiver, berg-och-dalbana och ljusshow innan vi åkte hem.
Hemma möttes vi av en katt som uppenbart inte mådde bra och jag tog hand om henne det bästa jag kunde innan vi gick och la oss. I dag på morgonen var hon fortfarande inte alls pigg och det blev akuttid hos veterinären strax efter åtta. Där fick hon stanna kvar för provtagning m.m. och bortåt tio fick vi beskedet - läget med njurarna var nu så pass dåligt att det inte fanns mer att göra och vi fick ta det tunga beslutet att låta henne somna in. Det är inte roligt att ta avsked med en fyrbent kompis och tårarna rann. Och rann och rann. På väg till veterinärkliniken, när vi fick en lugn stund för att säga hejdå i lugn och ro, efteråt. Och hemma. Joakim stekte köttbullar och snöt sig och jag betalade räkningar och snöt mig, ungefär.
Det är konstigt hur kroppen stänger av. Hur det inte finns utrymme för att hantera grundläggande behov när känslorna rasar. Lunch blev en nertvingad macka och sedan gjorde vi ett gemensamt städryck och fixade julfint. Vi åkte iväg för att handla det sista inför julbordet och där, i affären, upptäckte vi båda två att vi var hungriga så det blev tidig middag så fort vi var hemma igen.
Nu griljeras julskinkan enligt traditionen och det lär väl bli en skinkmacka till kvällsmål. Jag är oändligt tacksam för att Joakim var hemma när jag behövde ta ett tungt beslut om min älskade fyrbenta vän, att vi har lugn och ro och inga stora julplaner förrän 28 december, att jag har en katt kvar härhemma att klappa på. Min ursprungsplan för dagen i dag var att lägga förmiddagen på att fixa de sista julklapparna men så blev det inte och världen går inte under för det. Inte heller för att det inte blev nån träning i dag.
Livet går vidare men jag är en kompis fattigare. Himlen blev en stjärna rikare. Det blev lite mycket ett tag. Andas, yoga, julaftonsspring, hitta balansen. Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar