torsdag 21 augusti 2014

10 x 400 m. Slaying demons....

Sist jag sprang på bana (alltså på riktigt, inte bara som målgång på ett motionslopp) var jag tonåring, okoordinerad, hatade löpning och hade odiagnosticerad astma. Att springa på bana förknippar jag med att ligga sist, vara pinsamt dålig, ha hemsk andnöd och mycket annat obehagligt. Därför var jag måttligt förtjust över att träningsprogrammet är pepprat med fyrahundringar på bana...

Nåväl, den där sortens demoner och ångest är ju till för att man ska ta fajten. Jag lockade med mig Joakim till Heleneholms IP för att springa 10 x 400. Inte för att han skulle vara draghjälp, bara för att slippa vara alldeles ensam och pinsam. Jag hade inte behövt oroa mig. Det var lite kommungubbar som klippte gräs, och halvvägs in i passet dök det upp två killar som först sprang och sen stod i ett hörn och boxades. Ingen hade tid att titta på mig och skratta åt mig....

Ja, ni ser ju hur mycket hinder man kan sätta i vägen för sig själv, eller hur?


Vi värmde upp först med några varv jogging, löpskolning, stegringslopp m.m. Sen bytte jag till en lättare tröja och knöt skorna ordentligt för det kändes som om de satt löst. En skvätt vatten och sen fanns det inga fler ursäkter, inget mer att hitta på för att skjuta upp det oundvikliga. 10 x 400 m. Jahapp.

Jag la mig på bana 2. Bara för den lilla mentala hjälpen att det är lite, lite kortare än ett helt varv när man springer på tvåan. Som om man har ett litet försprång. Springa, hitta farten, andas, jobba armar, höften UPP, springa, 200 m kvar, kurva, medvind, upplopp, KLART, pip på klockan. Andas. En minut. En skvätt vatten. Tio sekunder kvar, färdigställning. Spring. Hålla farten uppe. Det var två, det är många kvar. Fem gjorda, det är hälften. Varv 6, mjölksyra i armarna, hjälp. Sjuan var värst, jag trodde jag skulle avlida - men sen var det bara tre stycken var och tre är nästan ingenting. Två kvar. En kvar, ladda för sista - Joakim var klar, jag laddade. Tryck på, hitta farten, håll i nu men spara inte. Hantera motvinden vid bortre läktaren, nu är det bara 200 kvar, ut ur kurvan och tryck-tryck-tryck YES! Jag klarade det!
Andas. Vatten. Nedjogg. Jag fixade det. Nästa gång är det inte lika läskigt men då måste det gå lite snabbare :-D

2 kommentarer:

Nellie - the Flying Hippo sa...

Så jäkla bra Pernille. Grattis till vinsten över demonerna!

Pernille sa...

Tack Nellie!