Nä. Man ska inte klämma ett 5 km testpass samma dag som man återgår till jobbet efter semestern tror jag! Men jag gjorde i alla fall ett försök och det gick väl skapligt.
Det var ganska körigt att komma tillbaka till jobbet och lätt kaos finns fortfarande i inboxen men den får vänta tills jag är klar med sånt som har deadline den siste i månaden. Har fått lov att jobba hemma i morgon och på fredag vilket jag är tacksam för då det erbjuder lite mera lugn och ro. Plus det rent praktiska i att slippa lägga tid på transport fram och tillbaka till kontoret och att kunna jobba barfota och osminkad i mysbyxor :-)
Jag kom hem, dödstrött, drack te, åt mellanmål, laddade om. Pluggade Katarinas nya uppvärmningsövningar som vi jobbade med i går. Bytte inte om från tights och t-shirt jag hade cyklat hem i utan insåg att bara det att vara klädd i träningskläder ökade chansen att faktiskt få till det här testpasset. Men sugen var jag INTE. Jo, sugen på att springa, men inte på att springa död-och-helvete på min hatdistans 5 km!
Inget blir lättare av att man skjuter upp det och jag hade bestämt att ge det ett försök. Började alltså värma upp hemma. "Pingvinen" med gummiband. "Barbiebenet" för att väcka gluteus medius and friends. World's greatest stretch som är en riktig favorit Katarina har lärt mig. Och "juck-övningen" från samma källa som hjälper mig få fram höften och minska svanken.
Sedan var det dags att knyta skorna och komma ut. Jag joggade bort till en pensionerad skolidrottsplan här i krokarna där det finns en asfalterad 60 m-bana som fungerar bra för löpskolning och sånt. Jobbade igenom de nya löpskolningsvarianterna vi kämpade med i går, fnissade när jag tappade koordinationen, kämpade på igen och fick lite flyt. Sen dags för stegringsloppen och här nånstans kom jag på att javisstja.... astmamedicin var det ja. Som tar 45 minuter på sig att verka. Inte att tänka på att gå hem, medicinera, vänta, börja om utan det fick gå som det gick.
Laddade mentalt, bestämde en startpunkt, i gång och starta klockan. Bara att kliva på. Medveten om att det skulle bli mest uppförsbacke ut, mest nerförsbacke hem. Första kilometern, andra kilometern, vändning, tillbaka. Vid 3 km passerar jag bron över motorvägen och tappar kontrollen på andningen. Det piper och väser i luftvägarna och jag måste gå några steg, återta kontrollen, springa på. Samma sak händer vid 4½ och jag funderar på att ge upp men nej. Jag SKA i mål. Det är bara 500 m kvar, det SKA gå. Springer allt jag har kvar och klockan piper - 5 km. Några sekunder snabbare än sist som var på en flackare bana och utan två astmastopp. Jag hade velat springa snabbare, göra det bättre, men inte i dag. Good enough. Jag upprepar för mig själv att jag gjorde det jag kunde med de resurser jag hade tillgängliga i dag. Och det är good enough.
Nu vankas det två vilodagar innan jag tar mig an Tough Viking. Det känns pirrigt och läskigt - och sen är nästa vecka en ny utmaning på många sätt. Men jag har lovat Katarina att jag inte ser längre än en vecka fram, helst bara ett träningspass i taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar