Man vänjer sig - eller?

 Snart 9 månader med covid-19 runt oss. Man vänjer sig. Vid hemmakontoret. Vid att inte träffa folk. Vid att hålla avstånd, att inte kramas, att inte ge high-five. Vid webbmöten och walk-and-talk i telefonen. Vid att sociala sammankomster är no-no. att man bara går till affären med en noga planerad lista och helst när det inte är för mycket folk. Vid att djupandas, acceptera, tänka att "jag saknar..." men inse att så är det med det och att saknaden inte går över här och nu. 

Men det är tuffare nu, helt ärligt. Tuffare nu i mörkret. När det inte är lika lätt att träffa äldre och riskgrupper utomhus på en kaffe, ta en social fikapromenad eller hänga ute på ett soligt trädäck. Mörkt på morgon och eftermiddag och jag försöker (och lyckas nästan alltid) klämma in en löprunda under de ljusa (nåja) timmarna så jag får lite dagsljus åtminstone. 

Lite sliten är jag också som jag nästan alltid är i månadsskiftet november/december. Som att jag lyckats släpa mig genom nästan hela november men där precis i slutet är det extra tungt. Det var en intensiv jobbvecka som kröntes med lite anonym nätmobbing i vår "temperaturmätare" på jobbet - inte riktat direkt mot mig men mot min avdelning, och det sved. Jag tycker vi gör ett otroligt bra jobb under de förutsättningar vi har, alla kämpar och krigar med alla utmaningar som landar hos oss så det var väldigt tufft att få en känga. Det gjorde mig ledsen och uppgiven just i fredags. 

Energinivån var därför inte särskilt hög lördag och Joakim jobbade till sent fredag kväll och hela dagen lördag så jag tassade mest runt för mig själv. Tog ett glas vin på kvällen och feedbacken på det var brutalt uppvaknande med migrän mitt i natten. Inte alls roligt men ännu en signal om att det är smart att tagga ner, sänka kraven och bara försöka hålla sig flytande i stället för att vara fabulous hela tiden. 

Lite låg i dag alltså - men vi tog en "coronapromenad" i parken med fika och adventsljus, pratade strunt och tittade på fåglar och var bara ute. Och nu på eftermiddagen fick jag till en liten joggrunda också. Good enough. Så himla mycket good enough. 

Ultraintervaller - första gången "på riktigt"!

 Jag har flörtat med tanken om ultraintervaller länge. Varit imponerad över konceptet "en mil var tredje timme" och tyckt att de som fixar det är riktiga tuffingar. 

Sen började jag med "10 månader mot 10 mil" och ganska snart dök ultraintervallerna upp i programmet. Fast då i somras skulle jag ju bara springa tre - så jag sprang kl. 6, kl 9 och kl 12 och sen var jag nöjd för resten av dagen. Och så var det sommar och sen var det tillbaka till jobbvardag igen och nånstans i oktober så tappade jag bort träningsgnistan lite och slarvade med programmet... tills nån av mina medtränande pekade på ultraintervaller 21 november. 

H-vete. Jag kommer ju inte få nöja mig med tre intervaller den här gången, det kommer vara fler i programmet. Åååååkej, då biter vi ihop nu. Fyra veckors komplett följsamhet till programmet så att jag är förberedd. Jag styrde upp mig själv och tillsammans i träningsgruppen myntade vi uttrycket "nu jävlar november" för vi var visst fler som behövde komma tillbaka på banan! 

En blick på årets träningsstatistik visade ganska tydligt att jag var bättre förberedd nu än jag har varit inför nåt av mina ultralopp. Mer distans, mer tid, bättre struktur och grym kontinuitet. Riktigt bra på att sätta en fot framför den andra, att "bara göra" när det är tufft. Men jag bet ändå ihop lite extra de där veckorna, var supernoga med att göra alla styrkepass och kanske nåt extra, följde instruktionerna, försökte göra rätt. 

I programmet stod det 6 intervaller om 60 minuter. Puh, jag behöver inte springa en mil. Och jag behöver inte springa på natten. Okej, det här ska gå. På nåt vis ska det gå. Ganska mycket mental förberedelse denna vecka samt planering av energi. När går jag upp, ska jag äta innan första intervallen (nej), vad ska jag äta sedan, hur ska jag prioritera min "vilotid", vilka kläder vill jag ha? Valde ut alla favoritkläder som inte skaver nånstans, tvättade en extra omgång, funderade på skoval. Var noga med att lägga mig i tid fredag kväll och skippa fredagsöl och fredagsvin till förmån för en extra kvällsmacka. 

Såklart slog tävlingshjärnan till (tänk om jag försover mig?) så 05.20 gav jag upp mina försök att somna om och hade därmed gott om tid till klockan 6. Kan hända att jag startade nåt lite tidigare för jag var ändå färdig.. Första intervallen var trög, trög, trög. Gäspade och tjurade mig igenom, var trött och hungrig och inte riktigt på banan med att springa en timme före frukost! MEN det går ju över. Kom in, kokade te, tinade frukostbulle, och med energi och varmt te i kroppen kändes det helt annorlunda. Tvåan då - betydligt lättare. Dagsljus - men regn och blåst. Bara göra, inte tänka på att det är 4 intervaller kvar. 

Intervall tre - podd i lurarna, torrt men blåsigt, ett steg i taget. Funkade utmärkt att ha sällskap i hörlursform så jag upprepade det på intervall fyra som dessutom blev den snabbaste. Jag var förberedd på en dipp men i stället blev det "wohoo, jag är mer än halvvägs, nu är det bara TVÅ kvar ju, det fixar jag!". Hjärnan är bra rolig ibland alltså... 

Intervall fem hade jag också varit förberedd på att den skulle bli tyngst. När Joakim stod där och fixade middag och det var SÅ frestande att ösa upp en portion, hälla upp ett glas vin och stanna kvar inne... men jag tog mig ut i mörker och regn och råkade dessutom felbedöma distansen så det blev en extrakilometer. Övriga intervaller låg stenhårt på 9 km per timme men här hade jag en kilometer kvar att avverka hem när tiden hade gått så jag hämtade hem den också. Bra ändå med extra distans ifall sista intervallen skulle vara seg? 

Och DET var den. Faktiskt var det så äckligt ute att jag höll på att vända efter 200 m men sen betämde jag att jag ska ge det en chans. Mantrade "det tar en kilometer att bli varm" och konstaterade att det funkade den här gången också. Eftersom jag var lite harig där i mörkret sprang jag min korta morgonjoggsrunda på typ 3 km 3 varv, sammanbiten och irriterad på vädret men bestämd på att det här SKA gå. Det fick bli gåpauser där det behövdes och springa på där det blåste för mycket, jag skulle bara ta mig runt. Sista kvarten kände jag mig SÅ färdig med löpning men då var det ju bara en kvart kvar ;o)

Kom in, duschade varmt, drack te, fick i mig energi, slappade i soffan. Och tänkte att det nog skulle gå att sova efter en timmes nedvarvning. Nä. Såklart INTE. Hur kunde jag vara så dum? Tillbringade 7 timmar i nån sorts halvdvala i sängen och gav upp runt halv sju (somnade en liten stund efter att Joakim hade gått till jobbet vid halv sex men det var inte mycket bevänt). Fast det är som vanligt och jag har lärt mig hantera att det känns som att vara bakfull såhär dagen efter! 

För övrigt håller kroppen ihop bra. Jag har inte särskilt ont och är inte jättestel. Har sprungit en kortrunda (väldigt snällt och lyhört) och stretchat igenom alla berörda delar samt cyklat en sväng för cirkulationen. Jag är lite trött i fötterna och så har jag träningsvärk i magmusklerna men höfter och knän är förvånansvärt oberörda jämfört med hur det brukar vara. Så träningsprogrammet funkar som det ska och jag var väl förberedd! 

Nu ska jag hänga alla nytvättade kläder som var sjukt sunkiga från i går, brygga en kanna te och plana ut i soffan. Kanske ta igen nån timmes saknad sömn om det går. So long! 

Okej, oktober. Vad hände?

Oktober alltså. Jag borde egentligen ha lärt mig att det är så här varje år men ändå kommer det oväntat! Oktober har dundrat förbi i full fart utan särskilt mycket extrautrymme. Jag har gjort det jag skulle, fått ihop dag efter dag och vecka efter vecka, Det har varit fullt ös på jobbet med nya projekt och gamla uppföljningar och såklart det dagliga operativa arbetet så jag har emellanåt fått påminna mig själv om att bara vara och andas. 

Eftersom även Joakim har haft fullt ös och växlande arbetstider (vilket betyder att vi knappt ses vissa veckor eller bara ses för att jag jobbar hemifrån) så rundade vi av oktober med en stughelg i skogen. Vi hyrde en stuga i Kosta med närhet till både fiske och motionsspår, packade med oss god mat, vin och snacks och tog time-out från vardagen. 

Det var väldigt, väldigt skönt. En helt kravlös helg. Lördag gick Joakim upp tidigt för att åka och fiska och stugan var så pass liten så det där med att jag skulle kunna somna om medan han frukostpysslade var inte ett alternativ. Så redan halv nio gav jag mig av på mitt äventyr i löpspåret. Vi hade 300 m till ett motionsspår där längsta slingan var 8 km och min plan var att jag skulle tassa runt den 2 varv. Utan problem hittade jag till slingan och orienterade mig lite vid spårcentralen innan jag gav mig av. Första kilometern var en bred grusstig, visserligen i vacker miljö, men jag hann undra om det verkligen var värt att springa 8 km på sånt tråkigt underlag... Precis lagom till den tanken kom svängde stigen av ut i skogen och därifrån var det mest bara fantastiskt hela vägen! 

Mysiga stigar på varierat underlag. Lite småkuperat men aldrig riktigt tuffa backar. Stenar, mossa, gräs, rötter. Små bäckar, stora sjöar. Nån enstaka sträcka på en grusväg, alltid välmarkerat. Och så var jag dessutom nästan ensam i skogen, jag träffade 2-3 hundrastare precis i början av spåret men annars såg jag inte en människa. 

Givetvis sprang jag "vilse" en gång (valde fel stig i en korsning eftersom jag tittade på skogen och inte markeringarna!) och hamnade vid en fantastiskt vacker liten sjö. Klart värt. Bara att vända tillbaka till nästa röda stolpe sen. Och på andravarvet fick jag för mig att leta upp Joakim vid hans fiskesjö vilket gav lite konflikter med Google Maps men på andra försöket lyckades jag hitta rätt och hitta honom på en brygga. Där han hade en hel fiskesjö för sig själv vilket också var ganska lyxigt enligt honom! 

Lördag kväll hade vi bokat bord på områdets restaurang som markadsförde sig mycket på lokalproducerat kött och vilt. Alltså köttet var det inget större fel på men för övrigt konstaterade vi att vi helt enkelt har blivit för snobbiga för den typen av restauranger. Där köttet visserligen är fint och välbehandlat men såsen känns som halvfabrikat, servisen inte vet något om varken mat eller vin och notan blir fel två gånger innan det blir rätt ;-) Jaja, också en upplevelse att lägga till i katalogen helt enkelt och så vet vi att en annan gång ska vi packa med oss mer egen mat bara. 

På hemvägen hann vi med ett besök i outleten och fick med oss en brödkniv och en stekpanna hem som vi faktiskt har behövt i över ett år så det kändes som bra och nödvändiga inköp! 

Och nu är det november. November bjuder på fler dagar på hemmakontoret pga ökade restriktioner. Vilket känns helt ok eftersom det ger lite extra flexibilitet - men också såklart lite tråkigt. Men eftersom vi inte lyckas hålla nere smittan och är för släpphänta med de regler som gäller så får vi helt enkelt ta konsekvensen! 

I dag är jag dock ledig från jobbet (jag bokade en extra ledig dag just in case) och tänker inte göra särskilt mycket nytta utan mest såsa. Vädret ute är mest stormigt med lite regnskurar så dagen lämpar sig utmärkt för hemmamys med katt!