lördag 15 december 2018

Holy sh*t vilken vecka!

Jag borde väl ha lärt mig vid det här laget att de sista två arbetsveckorna före jul är helt galna - så även i år. Men alltså, förutom fullt ös på jobbet har jag hunnit med:
- ett NMT-pass och ett PT-pass, båda levererades i svinkyla och NMT-passet dessutom i ösregn del av passet
- ett göttigt gympass som fixade begynnande ryggproblem
- en supertrevlig ledarträff med Runacademy-kollegorna, vi körde knytis hemma i köket, jag fick t o m julklappar och vi har planerat hela vårterminen
- ett riktigt pannbensintervallpass i onsdags, 2 x 7 x 70/20 sek som jag bara kastade mig iväg och gjorde direkt när jag kom hem från jobbet
- bokat träningsresa i januari och löparhelg i maj
- en utflykt i KOLmörker för att farbror Gyula utlovade ett gratisex av sin nya träningsbok till den som mötte honom på Ikeas parkering i går kväll när han fraktade hem böckerna
- avslutningspass på simkursen med mycket beröm
- inköpt ny cykelhjälm
- hämtat ut paket med Undertians kokbok (yay!)
- testat löpning efter simning och konstaterat att tvärtom ändå är bättre...

Och nu - nu ska jag bara vara vuxen fem arbetsdagar till innan det är julledigt på schemat!


lördag 8 december 2018

Och så tillbaka i balans igen

Det har varit en omtumlande vecka. Mycket frustration och känslostormar varvat med positiva upplevelser. Jag söker medvetet sånt som jag vet ger mig energi - exempelvis lockar inte gymmet alls med starka ljus, halvdålig musik och andra människor, medan morgonjogg i kyla och mörker funkar alldeles utmärkt. Några missade styrkepass är inte hela världen en sån vecka, det löser sig nog med tiden.

Jag hade ett väldigt bra samtal med min chef i veckan som gav utrymme för att ventilera lite frustrationer och funderingar och gav hopp framåt. Det finns massor av roliga grejer för mig att ta mig an men jag får inga nya uppgifter just nu, jag ska överleva fram till jul först!

I går var det julfest med jobbet. Jag hade inte anmält mig - jag vet att det inte är nån idé. Hur gärna jag än vill det så kommer jag aldrig tycka att julfester med 200 deltagare är roligt, det är bara jobbigt Särskilt när alkoholen blandas in... Så jag åkte hem i vanlig tid i stället, bytte om och tassade 9 km i ösregn i tomma motionsspår. Varm dusch, varm dryck, matlagning och soffläge i stället för att försöka mingla och vara social.

Dagen i dag har mest ägnats åt myspys. En kort vända till affären i förmiddags och 45 minuter på yogamattan medan Joakim var i crossfitboxen. Sen har jag bakat saffransbullar, förberett för morgondagens bak, lagat middag på diverse rester och så har jag hunnit titta ikapp på julkalendrar, läsa och vila. Det känns lugnt inombords men jag längtar efter att få springa i morgon igen!

onsdag 5 december 2018

Välkommen, inre treåring....

...eller nåt....

Nu är jag där igen. Friskskriven, i princip återhämtad, men fortfarande nära gränsen. Otålig, redo att gasa, men tvungen att köra med handbromsen i ett tag till. För jag kommer inte orka om jag matar på i vanligt tempo. Och DET är fruktansvärt jobbigt!

Frustrationen är enorm och det är inte alltid jag har den under kontroll. Frustrationen över min egen ineffektivitet, för hjärnan är fortfarande långsam och rutinuppgifter tar lång tid. Lägg ihop det med IT-system som inte alltid är optimala och verktyg som är lite ineffektiva emellanåt så förstår du - det går för LÅNGSAMT! Vilket provocerar ett och annat meltdown och det är såklart synd om omvärlden som landar mitt i det. Men jag blir så arg, så arg..... och jag har inte kontroll på den där inre treåringen. Gränsen går dock vid att ligga på golvet och skrika även om det har varit bra nära ibland!

Jag parerar med löprundor, vila, fikapromenader eller andra andningspauser. De behövs. En kort paus, så får jag kontroll på läget igen - till nästa lilla bryt. Jag vet att det blir bättre, jag vet att det bara är just nu och att det går över, men det är tufft alltså!

Tur att det finns "plusenergi-aktiviteter". Som löpcoaching t ex. Full fart i kyla och mörker med Runacademy i går, julavslutning med applåder och skumtomtar. DET gör skillnad!

söndag 25 november 2018

Running back to happiness....

Lyckostunder, medveten närvaro och återhämtning

Jag har återläst Micael Dahléns "Kaosologi" under helgen och påmint mig själv om lite småsaker som jag verkar ha glömt. Exempelvis lyckostunder - som jag även kallar för vardagslycka eller guldkant. Som inte behöver vara jättestora grejer utan det går faktiskt att hitta lyckan i det lilla om man tittar på rätt sätt. Gårdagskvällen exempelvis som tillbringades barfota i mysbyxor med tre mat-tidningar som bränsle. Eller löprundan i går som lätt var årets skönaste mil när jag väl var uppvärmd, att det fortfarande finns vackra höstfärger kvar i skogen och att jag har en sambo som tycker om mig.

Medveten närvaro (man kallar det också mindfulness) är en annan stressbegränsare. Att faktiskt vara närvarande i det man gör i stället för att tänka på i går eller i morgon eller nästa månad. Någon jag lyssnade på kallade det där med att älta gamla historier för "ruminating", dvs idisslande. Så varje gång jag kommer på mig själv med att hänga i nån gammal tanke eller älta en för länge sedan avklarad situation så ser jag en ko för min inre blick, tänker "ruminating" och slänger medvetet bort tanken. Tittar upp, tar ett djupt andetag och blir medveten om vad jag pysslar med - det är oftast när jag cyklar eller springer som hjärnan mosar runt i gamla tankebanor så det finns annat att titta på!

Mental återhämtning för mig innebär gärna fysisk aktivitet, det hjälper min hjärna att lugna ner stress. Denna vecka "laddade" jag med tre pass löpning innan tandläkarbesök som innebar tre vilodagar och sen fyllde jag på med 18 km fördelat på två pass. Gårdagens 10 km myspys och dagens 8 km fartlek och löpstyrka. Ett rätt kul pass med musik och pepp i lurarna som ingick i Runacademys höstutmaning. Löpteknikintervaller med löpskolning och ruscher, 40/20-intervaller, 4 min med fartökning varje minut, 4 minuters löpstyrkestopp och sist en omgång Tabata-intervaller innan jag joggade hem. Det är rätt skönt att springa när nån annan håller koll på intervaller och vila men jag springer ändå helst utan lurarna....

När jag kom hem var det litegrann med känslan att NU mår jag bra igen. Vilket som alltid är lite småfarligt eftersom risken är stor att jag matar på lite för hårt och närmar mig kraschläge igen - men ändå skönt. Nu ska jag förvalta känslan, hitta tillbaka, hålla kvar, och göra RÄTT. Använda mina hörlurar, morgonträna, ta andningspauser (jo, man får gå iväg och ta en finkaffe och titta på havet i fem minuter), säga ifrån och säga nej. För jag vet ju hur det SKA kännas!

DEN känslan!

lördag 24 november 2018

Minisemester i Simrishamn

Efter en utmanande vecka med bl a en tandoperation (jag sparar er för detaljerna men festligt var det inte!) kändes det som en oerhört fin belöning att få ta en minisemester. Jag hade organiserat mina arbetstimmar så att jag kunde lämna kontoret tidigt fredag eftermiddag och strax efter två satte vi oss i bilen och styrde mot Simrishamn för att avnjuta vårt bokade paket på hotell Svea och Nordic Sea Winery.

Det var grått och lite småregnigt därute men en dryg timme senare var vi ändå framme och parkerade bilen utanför hotell Svea, checkade in och begav oss sen ut för att jaga fika. Det är inte utan att jag omfattar Simrishamn med en viss kärlek efter två målgångar på maraton - och sträckan uppför gatan mot torget lockade fram en hel del minnen! Vi satte oss på Café Kagan - ännu en gammal favorit. För efter förra årets Österlenmaraton var det där vi fick komma in i värmen, äta kanelbullar och prata med andra löpare. I dag var det lite annan stämning men fikan var lika god för det!

17.15 hämtade taxin oss och två andra par och skjutsade oss till Nordic Sea Winery där vi inledde kvällen med lite bubbel innan det var dags för vinerivisning i lämplig klädsel... Joakim sa att jag var en omvandrande färgkatastrof och det hade han möjligen rätt i :-D

Efter rundvisningen var det dags för vinprovning som var lättsam och rolig. Inga superviner utan alla fem under hundralappen men absolut lärorikt för det. Olika druvor, olika smak och karaktär - och charkbrickan sen, med en favoritost, tryffelsalami och fänkålssalami. Gott!
Sen fick vi välja vin till huvudrätten med vänlig handledning av personalen innan vi serverades en god skinkstek med diverse tillbehör och en chokladig efterrätt med finkaffe till. Miljön är supertrevlig och det fanns massor med vin att glutta på för den som var nyfiken innan taxin skjutsade oss till hotellet igen. En god natts sömn i superskön säng och en fin hotellfrukost innan vi vände hemåt - med en sväng via Kiviks Musteri för att handla lite.

Tack vare att vi åkte så tidigt kändes fredagen nästan som en hel ledig dag och väl hemma hade jag både energi och sug efter en skön milrunda i löparskor - och det är mera helg kvar. Win!

måndag 19 november 2018

Morgonjogg - hur gör man?

En enkel guide för dig som också vill bli en #morgonpiggjävel :-)

1) Förbered kvällen innan. Det kommer inte bli nån morgonjogg om du ska leta efter kläder, pulsklocka, skor, jacka. Jag lägger fram mina kläder på badrumsgolvet så kan jag klä på mig medan jag fixar med övriga toalettbestyr. Klart!

2) Gå upp tillräckligt tidigt för att hinna. Jag gillar inte att stressa efter morgonjoggen så jag vill ha minst en timme på mig efter att jag har sprungit klart. Jag ska eftersvettas, äta frukost, duscha, klä mig för jobbet och det tar en timme ungefär.

3) Sänk kraven på dig själv - både på distans och tempo. Det är tillräckligt bra att du tog dig upp och iväg. Jag har sprungit otaliga morgonjoggar på ca 3 km, numera har jag en runda på exakt 5 km som jag trivs bra med. Det behöver inte gå fort, jag går i vissa backar om det känns tungt.

4) Bestäm dig! Jag har ett mål om en morgonjogg i veckan, den planerar jag in i kalendern där den passar bäst. Ibland på måndagar, ibland på fredagar - fast jag gillar att ha den överstökad på måndagar så är det liksom klart för veckan. Sätt ett mål som passar dig, boka det i kalendern - och gör det.

5) Var synlig! Se till att du har reflexer, kanske behöver du pannlampa för att se var du sätter fötterna. Så här års har jag reflexjacka och handskar med reflexdetaljer så jag syns från alla håll. Reflexdetaljerna på skor och tights litar jag inte mycket på även om jag vet att de finns.

Du kanske inte älskar morgonjogg från första början - det tog mig flera år att sluta hata morgonpassen. Nu är det ett enkelt sätt att fixa dagens träning på utan att det tar för mycket extratid i schemat. Kroppen vänjer sig - tidigare klarade jag inte heller av morgonpass utan ett glas juice och några riskakor, numera dricker jag eventuellt en klunk vatten innan men inget mer.

I ett stressperspektiv hjälper morgonjoggen mig också att bygga lite motståndskraft mot dagens impulser - jag blir helt enkelt mer stabil om jag morgontränar och det kan kännas lättare att riva av 5 km på folktomma gångvägar än att stå i ett fullt belyst gym med dunka-dunka-musik om hjärnan är lite sliten. Så morgonjogg funkar superbra för mig just nu.

Vi ses - därute i mörkret!



söndag 11 november 2018

Superbullar!

Saftiga bullar med skållat rågmjöl

De här bullarna har tre anledningar att kalla sig superbullar:
1) de är ett billigt och bra sätt att täcka in vårt brödbehov
2) det går lätt att "baka in" diverse supernyttigheter i dem
3) kanske viktigast - jag använder dem för att bli av med diverse rester!
Klimatsmart, nyttigt och billigt således. What's not to like?
Denna vecka blev bullarna rosa eftersom jag hade en skvätt rödbetssaft över :-)

Tre disclaimers:
1) du ska inte ge dig på detta receptet om du har noll erfarenhet av att baka med jäst eftersom receptet inte är superexakt!
2) jag bakar dem bara med köksassistenten, jag skulle inte orka hantera degen för hand
3) degen utgår från en skållning som behöver stå 6-12 timmar i rumstemperatur, jag gör skållningen på kvällen om jag ska baka dagen efter eller på morgonen så kan jag baka på eftermiddagen.

Du behöver:
Skållning:
1½ dl havregryn
2 dl grovt rågmjöl
5 dl kokande vatten

Resten av degen:
50 g jäst
2-3 dl degvätska (det du har hemma)
½ dl chiafrön
½ dl olja
2 msk salt
½-1 dl sirap eller socker
några deciliter blandat mjöl, frön m.m. (det du har hemma)
några rivna grönsaker eller frukter (det du har hemma)
800-1000 g vetemjöl special
50 g smör

Gör så här:
Blanda ihop rågmjöl och havregryn till skållningen i en bunke som tål kokande vatten. Koka upp 5 dl vatten, häll över och blanda noga så det inte klumpar sig. Täck bunken med plastfolie och låt stå i rumstemperatur i minst 6 timmar.

Dumpa över skållningen i bakbunken (om du inte var smart och gjorde den direkt i bunken). Smula över jästen och tillsätt din degvätska. Ljummet vatten funkar fint, men du kan använda mjölk, havremjölk eller yoghurt (eller en blandning av allt) om du vill. Perfekt tillfälle att bli av med den där slatten turkisk yoghurt som blev över t ex!

Starta matberedaren så jästen börjar lösas upp, om du kör på låg hastighet så kan du tillsätta olja, salt, sirap/socker och chiafrön under tiden och sedan dra upp hastigheten lite. Salt och socker ska helst inte läggas direkt ovanpå jästen, därför kan man blanda ner den lite i övriga ingredienser för säkerhets skull.

Nästa steg är "restfest". Riv trötta rotsaker och frukter och skicka ner i degen. Jag har testat morötter, palsternacka, äpple och rödbeta - alla har funkat. 2-4 dl rotsaksriv är lagom tycker jag - i dag hade jag en rödbeta och 2 morötter vilket gav drygt 3 dl. Det finns också utrymme för 2-3 dl "annat". Frön, mjöl eller rester - som t ex bulgur, matvete, couscous och liknande - kan absolut gå i här. Om jag inte har direkta matrester brukar jag ha 1 dl solrosfrön och 2 dl diversemjöl (om du är som jag har du säkert dinkel, majsmjöl, havremjöl eller annat som kom hem i nån provapåpåse eller inköptes till nåt projekt och inte gick åt) men du kan också skippa steget helt. Det kommer bli bullar ändå!

Sen är det dags för mjölet och här beror det på hur mycket fuktiga ingredienser du annars har i. Jag låter assistenten knåda ner några deciliter i taget, när degen börjar hänga ihop klickar jag ner rumstempererat smör i små bitar och justerar sen med lite mera mjöl. Degen kommer vara ganska tung och lite klibbig i konsistensen. Den ska bli hyfsat fast och någorlunda släppa kanterna men inte vara så fast att du tänker att du skulle kunna baka ut den för hand! Strö över mjöl, täck över bunken och låt degen jäsa till dubbel storlek(1-1½ timme). Känn på degen - den ska vara formbar men klibbig!

Baka ut till bullar - ha blöta händer. Jag har en bunke med ljummet vatten som jag doppar händerna i mellan varje bulle. Det gör att degen inte klibbar på händerna och så får bullarna dessutom en bra yta. Jag får 18-20 bullar av den här degsatsen lite beroende på hur mycket restfest det blev. Låt jäsa på plåt i ca 30 minuter och baka sedan på 225 grader i 12-15 minuter. Varsågod, superbullarna är klara!

lördag 10 november 2018

Uppdrag: Egenomsorg!

Hur idiotiskt det än låter så är bästa botemedlet mot stress att ha omsorg om sig själv. Det pratades rätt mycket om det på yinyoga/mindfulnesskursen som jag tog mig igenom i våras och jag har tänkt tillbaka på den en hel del nu.

Första steget i projekt "egenomsorg" just nu var att jobba mindre så jag är halvtidssjukskriven och jobbar kortare dagar. Det har funkat väldigt bra, jag har lämnat jobbet innan jag blev trött nästan alla dagar - dvs ingen huvudvärk och inga sömnproblem. Jag har medvetet undvikit att ha egen väckarklocka några dagar och har gått upp antingen när jag vaknat eller när Joakims klocka ringt. Det innebär förvisso avsaknad av morgonträning men det må vara hänt - jag menar, när jag inte sover ordentligt är det rätt lönlöst att ligga i hårdträning, det begriper till och med jag!

Jag har joggat efter jobbet, jag har kört en morgonjogg fredag morgon för att jag behövde testa om jag sov när jag hade egen väckarklocka (det funkade), jag har gjort veckans styrkepass i Runacademys höstutmaning på vardagsrumsgolvet i morse så tränar gör jag - bara inte så tungt och oftast ensam i lugn och ro. Medvetet val! Jag har bjudit mig själv på finfika på väg hem från jobbet som belöning för avklarad arbetsdag och jag har konstaterat att jag fortfarande får energi av att vara löpcoach och instruktör, dvs ingen anledning att ta bort det ur schemat.

Vad nu då? Jo, långsam upptrappning av arbetstiden, fortsatt egenomsorg, lite mera träning. Vettig nattsömn och bra mat. Jag tänker att det inte är svårare än så. Ja, och så de där anpassningarna på jobbet ju. Jag har fått ett par helt fantastiska brusreducerande lurar - jag ser ut som en radioamatör men de gör jobbet, det blir verkligen TYST. I väntan på de ljuddämpande draperierna och telefonrummen som är "på gång". Min chef är på saken och det kommer hända - händer det inte så får vi fortsätta kämpa för att jag ska kunna jobba. För som hon sa när vi hade ett möte i veckan: Det är inte konstigare än andra funktionshinder. Det hade inte varit ett dugg konstigt att anpassa för synfel eller rörelsehinder men bara för att det inte syns att min hjärna är lite annorlunda blir det svårare att koppla behovet!

Så kommande vecka ska jag göra en insats för att få till två pass på gymmet - eller kanske tre. Jag har fortfarande en egen arbetsplats i ett mötesrum så jag kan dra mig undan vid behov, jag har fått avlastning med de arbetsuppgifter som känns övermäktiga just nu och jag har allt stöd från teamet i att jag eventuellt inte gör så mycket nytta just nu men övar på att orka jobba. Den orken bygger jag på med träning och klok återhämtning så det får väl bli fokus!

lördag 3 november 2018

Inte riktigt hela vägen...

Seriöst, jag trodde att jag var på rätt väg - men inte. Onsdag lunch blev jag hemskickad från jobbet av en klok kollega som sa "jag ser ju på dig att du inte orkar mer, sjukskriv dig, gå hem, kom tillbaka på måndag". Jag hade själv tänkt tanken men förmådde inte fatta beslutet, så det var en lättnad att nån annan gjorde det åt mig.

För jag mår egentligen inte dåligt. Jag klarar bara inte av min arbetsmiljö och de tillfälliga anpassningar vi har gjort räcker inte riktigt till. Men den påverkan som en icke-anpassad arbetsmiljö har på mig gör att alla mina gamla stress-symptom dyker upp igen och DÅ mår jag såklart dåligt. Så fort jag inte behöver vara på jobbet går det väldigt bra - jag sover som jag ska, har bra med energi och är i balans.

Så vadå - kan jag inte bara jobba hemifrån tills arbetsmiljön är fixad? Njäe på den. Dels för att jag alltid upprepar att "hemarbetsplats är inte en lösning på bristande arbetsmiljö" lite som en princip, och dels för att jag INTE gillar att jobbet inkräktar på min trygga zon, hemma. Jobbet ska vara på jobbet, hemma ska jag få vara ledig och släppa jobbet.

Nu har jag tagit hand om mig i två dagar. Vilat, sprungit, fikat, läst, lyssnat på musik, klappat katter, bakat. Inte gjort nån större nytta för samhället annat än att det är klart billigare att jag är hemma några dagar i preventivt syfte än åker på en långtidssjukskrivning. Jag vet ju precis vad jag behöver - en arbetsplats där hjärnan kan få "vila" från intryck så att jag kan jobba i lugn och ro. Det behöver egentligen alla som jobbar på kontor, det är faktiskt ingen som mår riktigt bra av konstanta störningar men sen är det såklart olika hur mycket vi påverkas av det!

Jag har två dagar till på mig för återhämtning, sen får vi se. Jag utgår från att min chef och jag tillsammans ska lägga upp en rimlig plan för hur vi ska göra framöver för att det ska fungera för alla. Det positiva är att alla mina kollegor nu själva har sett att det inte är "trams" att jag har hållit hårt i mitt egna kontor i alla år - det är supertydligt hur dåligt jag klarar av öppet landskap och hur stor skillnad lite anpassning gör för hur jag fungerar på jobbet. Det går liksom inte att blunda för att om man vill ha ut optimal effektivitet av mig så behöver jag ha rätt förutsättningar.

Det jag kan lägga på mig själv är att jag fortfarande tar för stort ansvar och låter det gå för långt innan jag säger ifrån - jag vill helt enkelt inte ställa till det för mina kollegor och min chef så då tar jag hellre själv några extra smällar i stället. Inte världens bästa strategi, jag håller med, men det är lätt att vara efterklok!

tisdag 30 oktober 2018

Det finns bra dagar också!

Även om jag fortfarande återhämtar mig och inte är superlycklig hela tiden så finns det bra dagar.

I dag säkrade jag upp med ett gött pass för rygg och mage på gymmet innan jag åkte till jobbet. Där gick det hyfsat bra fast jag höll på att få psykbryt på folk som missar att det finns öppet kontorslandskap precis utanför mötesrummet.... Alltså jag förstår att ni ska ha kaffepaus under ert möte men gå inte ut i korridoren och prata högt - vi jobbar! Och ja, jag är nog lite extra känslig för sånt just nu, och nej, jag skällde inte ut folk men bet ihop och stoppade i lurarna....

Sen kom jag hem och var fortfarande irriterad men kramade katt och blev glad igen och sen hann jag bli arg medan jag värmde min mat för att jag var så himla hungrig. Det svänger, kan man säga ;-) jag försöker mest bara hänga med i svängarna!

Men efter mat och lite vila fick jag byta kläder och cykla till Bulltofta. Där väntade i vanlig ordning typ 65 löpare på veckans pass. Vi körde plana tröskelintervaller varvat med backruscher i dag och det var precis lika roligt som det brukar vara och gav massor med energi! Efter passet kom jag hem, kokade te och landade i soffan med temugg, katter och nutellabullar som jag bakade i helgen. Sämre kan man faktiskt ha det!

måndag 29 oktober 2018

Prioriteringar. Energi ut vs energi in...

... och nej, inte på matfronten. Fast det även där är viktigt att tänka på balansen så fokuserar jag mycket mer på den mentala energin just nu.

Förra veckan var jag på tjänsteresa till huvudkontoret. Jag funderade mycket över om jag skulle åka eller inte - men bestämde att åka trots stressnivån. I första hand för att jag rent krasst mår bättre utanför kontoret än på min arbetsplats, i andra hand för att tanka lite ny inspiration, och sist men inte minst för att jag faktiskt behövde träffa lite folk som jag jobbar med.

Så måndag kväll packade jag allt jag behövde och tisdag eftermiddag åkte jag raka vägen från jobbet till flygplatsen. Gav mig god tid, hann sitta ner och fika en stund och kolla mailen. Under måndagen hade jag slängt iväg ett mail till några av mina kollegor på huvudkontoret och meddelat att jag skulle vara på plats några dagar ifall nån ville träffas. Gensvaret var positivt så jag hade middagsdejter både tisdag och onsdag. Rätt bra planering - men såklart lite sista-minuten-beslut om var vi skulle träffas nånstans.

Dags att boarda, av någon anledning som jag fortfarande inte vet var jag bokad på SAS Plus och det var extremt skönt. Ingen satt bredvid mig, jag fick mat och en kopp te och gudomliga chokladpraliner och kunde verkligen varva ner. Väl framme hoppade jag på ett tåg och hade sen 10 minuters promenad till hotellet. Två dagar gick snabbt och jag hann träffa alla jag ville träffa - torsdag kväll bar det hemåt igen. Jag var trött men nöjd när Joakim hämtade mig på Centralen.

Fredagen blev ändå ganska tuff, jag blev varse vad två dagar borta kostar - och när jag cyklade hem kände jag mig hyfsat färdig. Jag bestämde mig ändå för att knyta löparskorna och sticka ut en lugn runda och vilket bra beslut! Jag kände mig trött, stum och stel, men efter 4 km var jag lätt i kroppen, glad och nöjd. Bättre start på helgen! Skogsterapi äger....


Helgen har ägnats åt egenvård och återhämtning. God mat, sömn, löpning och utevistelse - allt för att ladda batterierna. Den där extratimmen natten mot söndag passade väldigt bra i planeringen.

Och nu då? Jag sov gott i natt och det tyckte jag var positivt. Men arbetsmiljön kostar fortfarande för mycket energi - trots att jag hade "laddat" med morgonjogg var jag rätt slut redan vid två. Det kan absolut också hänga ihop med tidsomställningen och gråvädret så jag drar inga större växlar på det men konstaterar att jag även fortsatt behöver hålla koll på energikontot och säkerställa påfyllning. Jag har alla verktyg, jag vet alla signaler, så det är egentligen inte svårt. Det som är svårt är att ha två mentala spår samtidigt - dels det vanliga som hanterar jobbet, och dels det som försöker hålla koll på om något tröttar ut mig och vilken åtgärd som behövs. Resultatet blir oftast att jag har hörlurar och musik "för säkerhets skull" och det fungerar ganska bra, men det är tråkigt eftersom jag blir lite avstängd från det sociala i mitt arbetsteam.

Prioriteringar denna vecka:
1) morgonträning (förutsatt att jag sover, såklart, annars går det bort)
2) lunchjogg med kollega
3) sätta mig i mötesrummet och jobba några timmar mitt på dagen för "andningspaus"
4) vara nitiskt noga med mina kosttillskott

söndag 21 oktober 2018

När det inte riktigt blir sådär bra som man tänkte sig...

Det har varit stiltje på bloggen i fyra veckor och tja.... jag har tagit sats flera gånger för att skriva men inte riktigt velat sitta ner och reflektera. Det kändes för jobbigt. För den där veckan när Tiya var sjuk och allting var jätteslitigt var antagligen lite av en räddare i nöden, två arbetsdagar hemma blev en välkommen paus från en försämrad arbetsmiljö.

Vi flyttade vårt kontor i början av september, och det innebar bl a att jag blev av med mitt lilla egna rum.Vi hade bett om och fått utlovade anpassningar - t ex draperier som både dämpar ljud och minskar synintryck. Tre veckors leveranstid utlovades. Nu har det gått ungefär det dubbla antalet veckor och ingenting är på plats än, så förra veckan rasade allt.

Min stress-skadade och f d utbrända hjärna klarade inte mer. Helgens återhämtning räckte allt kortare, förra veckan var jag helt slut när vi kom till måndag lunch och det räckte. Turligt nog för mig hade vi en teamdag inbokad på tisdagen så jag släppte bomben i chefens knä och bad om hjälp att lösa det. Mina kollegor är extremt bra och förstående och hittade flera bra lösningar. När jag kom till kontoret på onsdagen möttes jag av två st redan i receptionen, dessutom hade de redan fixat med skärmväggar runt min arbetsplats och beställt en tillfällig datorutrustning att ställa in i mötesrummet så kan jag sitta där och stänga om mig också. Lysande!

Givetvis är inte allt bra och fantastiskt på studs. Det är fortfarande skört och kärvt och nära till tårarna ibland. Effektiviteten på jobbet är lägre, hjärnan gör inte riktigt som jag har tänkt mig alla gånger men jag står upp, jag klarar min vardag och jag fortsätter bygga tålighet och motståndskraft med träning. Kommande vecka väntar lite tjänsteresa och jag ser fram emot miljöombytet och slår bort tankarna på dåligt samvete för det jobbet som inte blir gjort just de dagarna.

Både september och oktober har ju så här långt levererat alldeles fantastiska höstdagar för löpning. Vackra, dimmiga soluppgångsmorgnar, lysande höstfärger i skogen och frisk luft. Det har varit ett nöje att vara löpare många gånger! Även styrketräningen har gett mig massor av energi, många tidiga mornar på gymmet har producerat hiskelig träningsvärk men också endorfiner och gott humör. Jag tackar träningen för att jag har klarat den här vändan "nästan in i väggen" så pass bra ändå - tillsammans med Joakims markservice på hemmaplan och massor av kärlek har det varit helt ovärderligt.


Och nu då? Nu gäller det att hitta tillbaka. Fortsätta hålla ordning på mat och träning, få sömnen att fungera och återhämtningen att räcka till. Det ljusnar redan, det märker jag, och jag har massor med bra verktyg. Som jag sa till min chef så är det ingen idé att skicka mig till företagshälsovården eftersom jag vet precis vad jag behöver - och alla kuratorssamtal i världen gör exakt noll nytta så länge min arbetsplats inte är anpassad för mina behov.

Nästa vecka är en planerad "vilovecka" på träningsfronten eftersom jag är på resande fot några dagar och det passade bra med en vilovecka just nu efter en del tunga veckor. Jag kommer springa några pass och göra ett core-pass som ingår i Runacademys höstutmaning, men simningen har paus denna vecka och styrketräningen får vila en vecka innan jag drar på igen. Känslan är försiktigt positiv - inte minst för att jag vågar reflektera över hur jag mår.

måndag 24 september 2018

Koll på läget - eller hela havet stormar?

Jag kände att nu börjar jag få koll på läget. Komma igång med rutinerna efter semestern, hinna med saker, komma ihåg att packa mellanmål.

Sen - hände livet. För exakt en vecka sedan blev Tiya-katten dålig, kräktes, ville inte äta. Vi rådgjorde med webbveterinär och bestämde att avvakta till dagen efter. Hon var fortfarande dålig, Joakim åkte till veterinären med henne och det blev akut operation pga stopp i tarmen. Stackars liten... Dagen efter operationen hade jag bestämt att jobba hemma och tur var väl det, för så ynklig som hon var den morgonen har jag nog aldrig sett henne. Hängde på låset hos veterinären och hon blev inskriven över dagen för vätskedropp, medicinering och tvångsmatning. Lite piggare den kvällen och torsdag morgon tillräckligt pigg för bara kort veterinärbesök och medicinering, sedan utskriven med instruktion om att tvångsmata varannan timme tills hon åt själv.

Ni kan säkert räkna ut hur mycket och hur bra jag sov dessa nätter.... Fredag morgon kunde jag andas igen, hon verkade må bra och jag började våga se fram emot helgens löparläger. Men fredag kväll verkade hon tröttare igen och Joakim sa "alltså om hon blir sämre igen så vågar jag inte släppa iväg dig".... Jag packade och förberedde. Var uppe vid tre och tittade till katt, vaknade igen strax före fem och konstaterade att hon var helt ok. Matade och medicinerade och höll koll och förberedde allting för Joakim inkl. katt-konto-kort och telefonnummer till djursjukhuset. Kunde sen ge mig av hemifrån vid kvart i sju och möta upp reskamraterna på Centralen!

Vi kom fram till Tylebäck i tid och rapporterna hemifrån var lugna men det var inte förrän vid halv elva när Joakim rapporterade att Tiya åt själv som jag vågade andas ut, släppa ner axlarna och vara "här och nu".  Men sen - njutningen!

Efter löpteknikpass (kul att se hur andra lär ut!) och mellanmål sysslade vi med coreträning och så blev det lunch. En föreläsning medan vi smälte maten och efter det var det dags för alla tiders långpass! H, A och jag tassade ut på Prins Bertils stig i lugnt tempo - H med planen att jogga 3,5 km och sen promenera tillbaka pga rehabilitering av fotskada, A och jag med målet 12 km. A är en sån som brukar springa på utav bara h-vete men det gör man inte när man springer med mig utan vi låg runt 6:30 i snitt när vi sprang och vi gick i alla uppförsbackar. Det var "alla väder på samma gång" och vansinnigt häftigt ute. Vågorna slog mot stranden, det blåste, regnade, haglade och solen sken. Så fantastiskt pass, det ska jag tänka på i vinter!

Glada och nöjda kom vi tillbaka, duschade varmt och njöt av tacobuffe till middag. Sen körde vi fotgympaworkshop inne på mitt och H's rum, åt kexchoklad och pratade om allt och inget. Supermysigt! Läggdags var det redan vid nio och sen sov jag som en stock till runt sex. Halv sju insåg H och jag att det nog ändå inte var lönt att försöka sova mer utan vi låg i varsin säng och småpratade tills det var dags att gå upp. 5 km lugn morgonjogg, frukost och workshop om löparskador väntade före packningsdags och lunch.

Med lunchen nätt och jämnt i magen (det kändes i alla fall så!) var det dags för helgens sista pass - intervaller strax under tröskeltempo. 2-4-2-4-2-4-2 minuter strax under tröskeltempo. Tufft, men görbart - och jag tackar min inre klocka som var superstabil och lät mig mata på i ett bra tempo hela vägen igenom! Sen var det dags att åka hem, fast vi var tvungna att ladda med en fika först för att inte svälta ihjäl på vägen...

Vilken skön helg. Totalt avkopplande och tufft samtidigt. Sol och vind, bra coaching och trevligt sällskap - och inget ansvar. Joakim hade koll på hemmafronten och Tiya är fortsatt i bättring. Jag sov inte så lysande i natt såklart (det är alltid mycket i huvudet efter träningshelger!) och kroppen är lite mör, men det känns bra!

Det var precis vad jag behövde efter en omtumlande vecka, nu önskar jag mig bara en alldeles vanlig vecka, en händelselös och småtråkig vecka till och med.....


onsdag 12 september 2018

Morgonjogg. Hatkärlek?

Morgonjogg alltså. Svårt att älska - eller? Jag tror jag börjar vänja mig så smått!

När jag började springa hatade jag morgonlöpning. Kroppen kändes stel och konstig, samarbetade inte, stegen var tunga, magen gjorde uppror. Jag morgonjoggade på försök, 2-3 km, ingen större succé. På löpar- och träningsresor är morgonjogg ofta en självklar del av programmet och jag hängde med utan större entusiasm, försökte ha yoghurt eller banan tillgängligt, gå upp en halvtimme tidigare, äta lite, vakna lite. Men nja, ingen kärlek....

I perioder har jag behövt springa på morgonen ändå. För att det var enklaste sättet att få in kilometer eller tid för egen träning, för att jag behövde öva på att springa med "tomma kolhydratförråd", för att se om det kanske ändå går?

Lossnade gjorde det nog först i vintras, när Runner's World körde en 30-dagarschallenge med 30 minuters träning per dag. När morgonen 1-2 dagar i veckan var enklaste sättet att hitta 30 minuter för träning och det kändes bättre att springa. Då kom jag loss. Insåg att det faktiskt funkar och blir lättare varje gång.

Nu har jag en 5 km-runda som är upplyst och går på cykel- och gångvägar i villaområden där jag slipper trafik. Där det bor människor nära och jag slipper se spöken i buskarna, men jag ändå får springa i lugn och ro. Jag träffar några hundrastare och en och annan morgonpigg cyklist. Kroppen bestämmer farten och behov av gåpauser, om det går nån minut snabbare eller långsammare är inte hela världen. Har jag tur möter jag soluppgången på väg upp för backen efter 3½ km! Magen har också lärt sig att hantera morgonturen nu, det blir sällan magknip och panik längre. Plus den goa känslan av att ha dagens träning överstökad redan före sju.

Nån gång kör jag lite längre rundor. "Sju före sju" eller "åtta före åtta" har hänt, nån helgmorgon har jag lyckats med ett milpass före frukost också men ska jag springa längre vändor på vardagar behöver jag börja jobba senare. Ibland funkar det, om jag måste vara på kontoret åtta så får jag nöja mig med 5 km om jag ska få ihop ekvationen utan att gå upp klockan fem. Sen är en bonus med morgonjoggen att jag får se härlig morgonhimmel!


lördag 8 september 2018

Optimera förutsättningarna - för just dig!

Det blev en tuff träningsvecka. Jag har tryckt in tre styrkepass och två löppass på fem dagar och hunnit med en vilodag. De där tänkta fredagsintervallerna orkade jag verkligen inte med - kanske mest för att vi flyttade på jobbet under fredagen och när jag kom hem var jag bara helt färdig. Träningsvärken efter tre nya pass med många repetitioner är brutal och särskilt benen är enormt stela efter benpasset i torsdags. Jag förstår det. 5x10 frontböj, 5x10 marklyft och TUNGA enbensmarklyft i Smithmaskin är en rejäl träningsdos!

Men trots träningsvärken - eller kanske för att? - gav jag mig ut och joggade en sväng i morse. Av två anledningar: Dels för att jag tänkte att lite extra blodgenomströmning skulle göra mina ben lite mer medgörliga, och dels för att jag ville vara ordentligt trött inför dagens simpass. Det kan verka ologiskt att vilja vara trött inför ett träningspass, men jag ska förklara!

Att vara fysiskt trött är givetvis inte optimalt när man ska lära sig nya saker. Eller? För mig kan det underlätta, t ex när jag ska träna tunga frivändningar. Är jag pigg, hinner jag tänka. "Tänk om jag inte får upp stången, tänk om jag tappar den, tänk om inte handlederna håller, tänk om jag träffar nyckelbenet, eller framtänderna....". När jag är trött orkar jag inte med allt det där tjafset, jag slappnar av och slänger upp stången med minsta möjliga ansträngning och frivändningen blir perfekt!

Så då tänkte jag att det kanske kunde vara samma sak med simningen. Att om jag är ordentligt trött i kroppen orkar jag inte hålla på och tänka så mycket, jag bara gör som jag blir tillsagd. Således - en tuff träningsvecka och en liten morgonrunda!

Jag gjorde två andra förberedande tricks. Jag tog astmamedicin inför passet - det ska egentligen inte behövas men då slipper jag oroa mig för om luftrören plötsligt får panik om det blir lite flåsigt eller andningen krånglar. Sist men inte minst har jag införskaffat en oklädsam och obekväm men väldigt effektiv accessoar: En näsklämma! Det var en av mina medresenärer på Atletveckan som körde med det och sa att det gjorde världens skillnad för hennes simning. Eftersom jag har svårt med andningen så valde jag att testa - då har jag bara ett ställe där jag kan få in luft (och vatten!) att hålla ordning på.

Gissa vad? Det funkade. Det funkade asbra. Jag skulle bara vänja mig lite - först kändes det klaustrofobiskt, men sen blev det så oerhört logiskt. Inget vatten i näsan, ingen panik, blåsa ut under vatten, andas in ovanför vattnet. Det var säkert inte vackert men det gick mycket, mycket bättre! Vi hade det galet lyxigt i dag, Joakim och jag var ensamma med Ida på en bana med nästan dubbel bredd, så vi fick kvalitetscoaching och hade gott om utrymme. WIN. Efter balansövningar och en massa teknikträning med simfenor (bästa grejen!) skulle vi testa att simma frisim. Först utan andetag, 10-15 m. Sedan lägga på andetag i vart annat eller tredje armtag, hitta balansen och rotationen, "vila" i andningsläget.

Det går. Jag lyckades simma 25 m frisim utan fusk eller panik. När vi sen testade på 50 m blev det lite övermäktigt, jag fick lite panik emellanåt men jobbar hårt på att lära mig att bara ligga på sidan, i "andningsläge", ta två djupa andetag, på't igen.

Framför allt är det väldigt roligt, hela biomekaniken och aerodynamiken (borde det vara akvadynamiken i vatten kanske?) är ju mycket mera logisk än vid bröstsim och jag känner verkligen hur det kan bli ett lugnt och vilsamt simsätt när jag bara lär mig lite mer. Så nu har det lossnat uppe i skallen, näsklämman är min bästa vän och jag ska öva. Öva, öva och öva. Med rätt förutsättningar så långt det bara går!

söndag 2 september 2018

Träningsplanering för en hållbar höst

Jag sitter och grejar med min träningsplanering och ska köra nästa vecka som en liten testvecka och se om det funkar eller behöver trimmas in lite till. Det är - som vanligt! - inte helt lätt att optimera det men jag tror detta ska funka någorlunda bra.

Löpning:
Jag vill få ihop 2 mil i veckan. Det är inte jättemycket och absolut görbart. Enklaste sättet är en morgonjogg, ett intervallpass och ett längre lugnare distanspass som eventuellt kan bytas mot tröskelpass emellanåt. Kommande vecka parkerar vi morgonjoggen måndag morgon så är den avklarad, intervallerna blir en fredagshistoria och så tar jag ett distanspass lördag morgon innan simningen.

Styrketräning:
Tre pass i veckan krävs för att hålla mig i trim och bli bättre. Morgonpass på vardagar är enklast. Tisdag, torsdag, fredag.

Övrigt:
Simpasset ligger lördag vid lunch och ett eller två yogapass petar jag in där tid och lust finns.

Vila:
Vilodag onsdag - jag är ofta rätt sliten på onsdagar och denna vecka passar det bra i schemat. Dessutom är söndagen just nu träningsfri men den tenderar att bli "catch-up" på sånt jag inte hunnit eller orkat under veckan!

Instruktörsjobb då? Jo, måndag och tisdag kväll. Oklart om intervallerna tisdag kväll blir "tillräckligt mycket träning" för egen del så därför klämde jag in ett intervallpass på fredagen också. Det innebär att tisdag, fredag och lördag får två pass var men det är inte hela världen med styrka + löpning samma dag eller löpning + simning.

Det enda som känns lite problematiskt i planeringen är att intervallpasset landar dagen efter benpass på gymmet men benpass kommer alltid att ställa till det för löpningen så det är lite svårt att komma runt. Skulle det vara helt hemskt får jag väl springa söndagsintervaller, värre än så är det inte!

lördag 1 september 2018

"Du har talang!"

Ja. Citat av Ida Marko-Varga efter första kvarten av dagens simlektion. Really? Talang för simning? Det har jag då aldrig hört förut! Överraskad, frustrerad, men nöjd ändå.

Efter en helt galen vecka (jag kommer tillbaka till det) var det dags för första lektionen på simkursen. Jag var ganska nervös. Hade faktiskt inte lust att gå dit alls. Och hjärnan samarbetade INTE kan jag säga, jag fick inte ens andningen att funka på inledande två banor bröstsim och kände mig rätt så uppgiven. Men vi fick börja jobba med benspark och lite olika övningar och så smått gick det ändå. Två armtag, blåsa ut under vatten, sen upp på sidan och ligga lite där och andas. Två armtag, blåsa ut under vatten.... etc. Vi fick också testa att simma med fenor - svinkul! - och lite annat. När vi avslutade simmade jag 50 m bröstsim och då var det inga problem med andningen. Hrmf.

Så jo. Jag har koordinationen, konditionen, balansen, jag har alla förutsättningar att lära mig frisim. Om jag bara kan få hjärnan att samarbeta!

För övrigt har veckan bjudit på två styrkepass, en morgonjogg, ett spänst/backpass med ledargänget från Runacademy och så 5 km tröskel på Citystafetten i torsdags. I juni när jag anmälde mig så tänkte jag att stafett i augusti blir bra. En mysig sensommarkväll, foodtrucks på Tallriken och lite mysigt löparhäng? Och onsdagkvällen var just så men torsdag regnade det. Regnade, regnade och regnade. Inget som sänker lag Runacademy Runners dock, vi krigade på och jag dundrade runt 5 km knixig och lerig bana på 25:44. Vilket är typ mitt bästa 5 km lopp på flera år och det var väl inte så pjåkigt egentligen :-) Sådär helt oförberett och i fel skor, trailskor hade varit rätt så trevligt. Annars ett bra arrangemang med härliga funktionärer och kul bana, det gör jag gärna om!

Då är höstterminen officiellt i gång, vi har passerat 1 september och terminen med Runacademy börjar i veckan. Dags för mig att gräva ner mig i lite träningsplanering och försöka göra en mall för en vettig och hållbar träningsvecka som kan funka ända fram till jul!

lördag 25 augusti 2018

Första hela veckan - fullt ös!

Tillbaka till vardagen på riktigt. Fast inte riktigt som vanligt, för Joakim är ju hemma hela tiden nu. Vi är två som lagar mat, två som diskar, två som tvättar, två som somnar i soffan på kvällarna.... Vardag. Älskade vardag.

Denna vecka har bjudit på matkasse-hjälp i köket och det är just nu rätt gött med matkasse varannan vecka. Slippa tänka och planera äger fortfarande och de fyra rätter av veckans fem vi har lagat har varit bra!

Annars har kosten denna vecka varit lite påverkad av att jag äntligen var hos tandläkaren och drog ut min problem-tand. Det är väl egentligen inget jag har längtat efter (med tanke på tandvårdsrädslan) men samtidigt så ORKAR jag inte med den där tanden längre. Först rotfyllde vi den. Sen tuggade jag sönder den. Okej, den behövde en krona så då fixade vi det. Fast klant med fixeringen betydde att hela kronan fick göras om (på garanti) inom ett år. Den nya kronan lossnade, vi fixerade med annan cement. Den lossnade igen och denna gång fästes den med ett stift på tandresten under. Gissa hur glad jag blev när jag kände före sommaren att kronan var lös IGEN? Temporär lagning och tid för tandutdragning efter allas semestrar.

Det känns skönt att vara av med problemet men det är inte så mysigt att ha en lucka i tandraden och en krater i tandköttet! Det har blivit flytande kost några dagar men nu har det läkt så pass att jag klarar vanlig mat i små bitar om jag tuggar på andra sidan.

Med tandutdragningen följde också två vilodagar, jag var praktiskt nog ute och sprang på morgonen innan tandläkarbesöket (se till att få in träningen + dämpa ångesten, två i ett typ), vilade sen två dar och körde ett rejält backintervallpass i går och ett löparfyspass i dag. I morgon - distanspass.

Nästa vecka är planen att börja återgå till normal träningsstruktur igen. En morgonjogg, ett intervallpass, ett distanspass varje vecka. 2-3 pass på gymmet - helst tre om det går. Och så ska jag börja simma! Jag har anmält mig till en simkurs som passar min nivå och ska ta tag i det där med teknik, frisim och ryggsim. Håll tummarna för att det blir en bra upplevelse?

fredag 17 augusti 2018

Jamen hej augusti!

Semester ända in i kaklet alltså. Avslutade den onsdag med provapå crossfit (ganska förnedrande historia onekligen!), snabbmiddag och en vända till Malmöfestivalen för att lyssna på Steve'n'Seagull. Galen finsk banjorock, what's not to like?

Sen var det torsdag morgon och dags att infinna sig på kontoret. Alltid ett något brutalt uppvaknande och extra brutalt i år. För det hade varit inbrott natten mot onsdag och ingen visste riktigt vem som hade lämnat kvar sin laptop under semestern och vem som hade tagit med dem hem. Jag lämnade kvar min. Den var INTE kvar. Bara en avklippt låskabel. Jahapp. Stöldanmäla, rapportera till IT, parkera på semestrande kollegas arbetsplats och låna hennes remote-lösning för att kunna jobba. Tugga sig igenom mailboxen, svara på frågor om kommande IT-lösning emellanåt, skapa överblick. Känna sig helt utmattad redan vid lunch men jobba på några timmar till....

Cyklade hem, drack te och åt knäckemacka och andades. Klädbyte och mot stan för en otippat trevlig middag - en Let's Deal-historia som jag inte hade stora förväntningar på men maten var väldigt god och servisen tinade upp när vi beställde öl och vin till maten :-) Dessutom trevlig hjälp från köket när vi frågade efter recept på dragonkrämen som var fantastisk, kul! Hade tänkt stanna och lyssna på Melissa Horn men orkade inte, cyklade hem i stället.

I morse bjöd chefen på frukostmackor så jag nöjde mig med en kopp te och stack tidigt till jobbet. Förmiddag och teammöte, sen lite diskussion med IT om huruvida den lösningen jag bestämt mig för fanns eller inte. Den fanns. Dock lite rörigt tills jag nånstans bortåt halv två hade en hyfsat fungerande arbetsplats på kontoret igen och sen försökte bli färdig att ta mig hem - vilket dröjde fram till tre. Kan jobba på det där, känner jag! Fick beröm av chefen för att ha hanterat motgångarna med jämnmod (ja, alltså, det fanns liksom ingen anledning att bryta ihop eller bli arg, det var ju ingens fel men det var lite stökigt!) innan jag cyklade hem.

Kom hem, bytte om, stack ut på fredagsintervaller. Uppvärmning, löpskolning, 10 x 30 sek med 30 sek gåvila och 10 x 15 sek med 15 sek ståvila, klart. 7 km och en massa svett in på löpkontot - sen drog jag igång middagen medan Joakim tränade crossfit.

I kväll väntas det 30.000 besökare på Malmöfestivalens avslutningskonsert. Gissa om jag är nöjd med att vara hemma, i mysbyxor, med en mugg te och en James Bond-film inom räckhåll?

Man ska alltid börja med en kortvecka efter semestern. Två arbetsdagar var precis lagom. Nästa vecka blir det fyra, sen klarar jag nog fem dagar på raken!

söndag 12 augusti 2018

Recept på semester - 2018 års version

Sista veckan innan semestern var rätt galen. Jag vikarierade för tre kollegor och skulle dessutom förbereda för egen ledighet så jag sprang. Och sprang, och sprang, och sprang lite till. Så tacksam för att ha sista arbetsdagen på en tisdag, de sista två dagarna hann jag lämna över till den kollega som kom tillbaka och få ordning på allt som skulle lämnas.

Sen var vi hemma en dag och packade och fixade, och så åkte vi på årets sommarresa den 26 juli - en torsdag. Båtresan som gud glömde Trelleborg-Rostock (boka en utsideshytt på den här linjen!) och en kort biltur till Zingst. Där hade vi fyra övernattningar innan vi åkte vidare till Binz på Rügen och bodde i tre nätter där innan vi reste hem. Vi har cyklat, badat, promenerat, ätit pizza i en trädgård, duckat för en regnskur, ätit glass, druckit bubbel, solat och bara njutit.


Sen kom vi hem (båtresan hem var värre än utresan!), vilade en dag och så drog jag igång sommarens renoveringsprojekt och målade om hallen uppe och nere. Fem dagar med målarfärg i håret plus en dag för lite extra piff - klart. Nu är det Malmöfestival, vi har lyssnat på Wilmer X, ätit fish'n'chips, tittat på folk, sprungit intervaller och lyft tunga saker. Jag har tre lediga dagar kvar och ska maxa semesterkänslan tills vardagen infinner sig igen på torsdag!


Receptet: En veckas njutning, en veckas renovering, en veckas chill. Helt klart vinnande koncept. Att börja med att bli totalt ompysslad för att sen hitta tillbaka till vardagen via målararbete. Det där med att måla om är rätt tacksamt, man ser liksom resultatet direkt :-D


onsdag 18 juli 2018

Träningsvärken alltså - träningsvärken!

Igår, dvs tisdag, var jag sådär jätteredig och klev in på gymmet vid sju. För att träna ben enligt Maddes upplägg. Jag hade liksom glömt hur det känns, kan man säga....

Ett högrepspass. Tior av knäböj och sumomark, 5 x 15 marklyft med lätt vikt för att träna teknik. Krydda det med lite hip thrusters och mördarkombinationen av benspark och upphopp  - när jag lämnade gymmet var det med spaghettiben och svetten rann. En sval dusch senare tog jag mig till kontoret och när jag hade PT-pass på lunchen var det i mjukt, ljummet sommarregn som både jag och min kund jublade över!

Det blev kväll och jag rullade ut yogamattan med nån sorts förhoppning om att lite yinyoga kanske, kanske skulle lindra träningsvärken. Men nej. Den har slagit till med full kraft nu! Stelbent har jag varit hela dagen och nu i kväll är det rent omöjligt att ta sig upp från sittande eller att sätta sig på toaletten... Hysteriskt roligt och såklart svär jag över det samtidigt som jag vet att precis såhär är det när jag inte har styrketränat ordentligt på ett tag!


Jag hade tänkt jogga en runda i kväll men det fanns verkligen inte på kartan med de här stela stockarna till ben. I stället har jag sparat 12 kr i månaden på hemförsäkringen och en hundralapp på bilförsäkringen med ett enkelt telefonsamtal, fört över pengar till Panzisjukhuset och fixat med lite annan administration. Jag gruvar mig lite för natten men jag hoppas det blir lite mindre stelt snart alltså....

söndag 15 juli 2018

Utesöndag. Himla trevligt!

Vi återupptog projekt "öva på att orientera" i dag. Det var grått och molnigt i morse så vi styrde mot Skrylle efter att ha handlat obligatorisk skogsutflyktsproviant: Bullar, Festis och saltlakrits - och så hade vi varsin termosmugg i ryggsäcken. Vi köpte loss Naturpasset för 70 kronor och påbörjade årets karta.

I vanlig ordning var det lite klurigt precis i början (kartan är enormt svårläst precis vid spårcentralen, det är faktiskt lättare att börja vid nån annan parkering!) men sen kom vi igång så smått. Efter en dryg timme hade solen letat sig fram och vi kom förbi ett ganska idylliskt ställe där vi har fikat förr så det blev utefika.

Sen traskade vi vidare, gjorde fel, gjorde om och gjorde rätt, gick helt bet på en kontroll vid ett jakttorn som vi faktiskt felanmälde efteråt för vi var definitivt på rätt ställe och det hängde absolut ingen skärm där. Efter typ 10 kontroller gav vi oss för dagen och traskade snabbaste vägen tillbaka, åkte hem och åt en sen lunch och halvsov i soffan. Joakim sprang en kvällsrunda och jag gjorde min yogaläxa. EN vecka kvar på yinyogakursen nu, snart i mål! Jag tyckte att närmare 3 timmar i skogen räckte bra som motion i dag, det blev ändå 8 km i terräng även om det inte gick så fort.

Och vet ni? Det var rätt skönt att traska runt i skogen, lyssna på fåglarna, uppleva varierad terräng och skog, och plocka pyttesmå men supergoda hallon. Men det är torrt, så torrt. Alla små vattendrag är torra, det som är sankmark på kartan är snustorrt och alla bär är mikroskopiska. Det är svårt att inte bli bekymrad och undra när vi ska få regn!

lördag 14 juli 2018

Återhämtning. Och sen?

Återhämtningsvecka. Det har varit ganska skönt. I måndags skrotade jag mest bara runt och gjorde ingenting. Tisdag stack Joakim iväg och sprang (mina hälsenor var definitivt inte redo för det!) och jag rullade ut yogamattan och lät Milla Floryd guida mig genom rörlighet och rotationer. Mycket trevligt! Onsdag hade jag hand om ett gäng NMT'are som fick jobba rätt hårt och torsdag drog jag fram yogaläxan från Yogobe som också är planen i morgon.

I dag har vi faktiskt varit på gymmet och jag har så smått fått ordning på hur jag ska styra upp min träning kommande månader. Bara en sån sak!

Tanken är att jag ska lägga mer fokus på styrketräning, bygga muskler och stärka upp mina svaga punkter. Jag har (tyvärr, kan man säga!) ett alldeles utmärkt recept på just det från 2015 när jag körde PT-online med Madeleine Rybeck. Sjukt bra styrkepass anpassade för en löpare som vill bli starkare och som dessutom är apdålig på chins och armhävningar :-D Lite tragiskt är det ju att upplägget fortfarande passar såhär tre år senare men samtidigt känns det rätt bra att bara kunna göra som nån annan bestämmer. Framför allt betyder det att jag inte hoppar över övningar jag hatar....

Så i dag blev det ett rygg/bålpass. Chins med gummiband (de var kriminellt dåliga men vad hade jag förväntat mig när jag inte gjort chins på ett halvår liksom???), Y-lyft, pulldowns, sidocrunches m.m. Och så maghjulet - även kallat förnedringshjulet. Det var inte särskilt vackert men förmodligen effektivt!

Vidare i planen ligger såklart ett benpass (tungt, som Maddes benpass alltid är) och ett överkroppspass med en massa armhävningar. Grattis till mig. Så nöter jag på med de passen några varv och sen plockar jag fram nästa månad som jag har sparat, så har jag att göra ett halvår eller så!

På löpfronten tar jag just nu hjälp av Runacademys träningsplanerare. Bara för att ha lite struktur och variation. Så i morgon ska jag tekniskt sett springa 50 min distans men vi får väl se vad vi är sugna på att göra. Naturpasset i Skrylle, en dag på stranden eller nåt annat? Det är inte tanken att jag ska ta upp löpningen på allvar förrän i augusti så dessa veckor använder jag bara planeringen som inspiration.

I dag har vi annars "lekt semester". Tränat, skrotat runt i Västra Hamnen, ätit pizza, promenerat längs stranden, solat och druckit finkaffe. Inte alls hemskt. Jag räknar ner nu - sju arbetsdagar till semestern. I can do this!

tisdag 10 juli 2018

Post-race-blues eller post-race-planering?

Det är lite olika det där. Ibland blir det verkligen en dipp efter uppnått mål, ibland blir fokus snarare på "next steps". Eftersom jag inte uppnådde mitt mål på BUS var jag inledningsvis lite småtjurig och tankarna gick i banor som "jag kanske ska ta och sluta springa jättelångt och göra nåt annat i stället" för att jag tänkte att jag skulle vara färdig med ultra. Men jag är inte färdig. Jag vill fortfarande mera. Så i stället för tankarna om att sluta kom i stället tankarna om vad jag kan göra annorlunda för att nå målet nästa år!

Det här representerar min plan och mina tankar. Först och främst att jag inte gör det för att någon annan ska tycka att jag är "good enough" - utan för att jag vill det. För att de senaste ultraloppen har gett så härliga upplevelser och nya vänner som jag inte vill släppa nu, för att det fortfarande är roligt.

Sen har vi styrketräningen. Den har jag haft svårt att få fart på för att jag inte visste vad jag ville med den - var det rehab eller prehab, lyfta tungt eller lätt, nödvändigt ont eller roligt? Nu vet jag. Jag vill ha tillbaka lite mer muskelmassa för jag gillar mina muskler. De är bra att ha som energilager och de gör mig hållbar även om de väger lite.

Jag vill njuta av löpningen men jag vill också träna fart. Jag ska plocka fram allt jag vet om att bli snabbare på milen. För jag är fullt medveten om att jag har sprungit långpass men att de har blivit långsammare, att konditionen kanske har dippat lite och att jag inte har tränat fart som jag borde. Så lite mera tröskel- och intervallpass på schemat och sen ut i skogen och tassa. Mer snabbt och långsamt, mindre mellanmjölk. Bättre kondition betyder att det sliter mindre att springa långt och långsamt sen.

Simningen fick vara med på ett hörn för i höst har jag gyllene möjligheter att gå en simkurs och förbättra min teknik - så det har jag bestämt mig för att ta tag i nu. Dels är det fantastiskt som vinterträning och rehab, dels finns det ett pannbensbyggande i långa simpass som är besläktat med ultra, och dels har jag fortfarande inte släppt tankarna om swimrun och triathlon!

Men först - lite vila. Vilovecka denna vecka, har jag bestämt. För att hälsenan ska bli lite mer normal igen (den är redan mindre svullen så det kommer gå fint), för att pyssla med lite mer planering och hitta träningssuget. Bara lite yoga ska jag ägna mig åt - njutyoga, ha-gott-om-tid-yoga, inte panikyoga och måsteyoga.

Fram till och under semestern blir det ostrukturerad träning. Lite vad jag har lust med, kravlöst. Men sen - sen gräver jag fram styrketräningsprogrammen och planerar löpningen för att få en bra start på hösten.

Jag har en plan. Och tanken är att när vi passerar nyår har jag en bra grund att bygga på när det är dags att förlänga långpassen, förlänga intervallerna, köra mer explosiv styrka i stället för muskelbygge och hitta tillbaka till evighetsmaskinen!

söndag 8 juli 2018

Race report: Backyard Ultra Sydkusten 2018. Inte riktigt som jag tänkte mig...

Fredag. Lämnade jobbet i vettig tid, åkte hem. Kolhydratsladdade med vegetarisk lasagne, panikhandlade på Maxi, packade och plockade i ordning för Backyard Ultra Sydkusten. Målet: 12 varv = 50 miles. Jag var väldigt bestämd, väldigt lugn. Inte alls samma panik och oroskänsla som annars - vilket gjorde Joakim nervös. "Varför kan inte du noja så jag slipper?" Men inte.


Lördag morgon hämtade vi upp Sarah och landade på Albäcksvallen där vi satte upp vårt tält och laddade. Toabesök, hälsa på kändisar, plocka fram grejer, förbereda för start. De första tre varven gick superlätt, sen började det bli varmt. En vänlig människa i koloniområdet ställde upp en vattenspridare och servade med vatten, det var så otroligt välbehövligt! För det var varmt. Uppåt 25 grader. Jag var tacksam för skuggan i skogen och för vinden längs med havet.

Efter fyra varv sa jag kaxigt "det var första tredjedelen" men efter sex varv ville jag ge mig. Joakim bröt då, jag bytte skor och tänkte att nästa varv, då är jag över halvvägs, då känns det annorlunda. Efter 2 km kände jag helt klart att "ja, fem varv till, det har jag, inga problem". 2 km senare började det ila på ett välbekant och obehagligt sätt i höger hälsena. Jag försökte ignorera det men jag kände hur det svullnade upp, att det var okej att gå men att löpning gav de där hemska ilningarna som var förvarningen innan senskideinflammationen för några år sen.

Jag ville jättemycket. Jag ville göra 12 varv, 50 miles, 8 mil. Och allt annat funkade. Magen var med, noll illamående, jag fick i mig energi så det räckte, jag var inte mer trött än att jag hade klarat 5 varv till i lugnt tempo.Men riskera hälsenan? Nä. Inte. Lite småilsken lämnade jag in efter 7 varv, 46,9 km, tackade för mig. Vilade, packade ihop, åt glass, beställde pizza på vägen hem. Kunde varken äta eller sova och det säger väl en del om värmeläget att jag gick typ 11 timmar utan att bli kissnödig även om jag hinkade i mig en halvliter vid varje varvning och en liter efter målgång....


Jag har rätt seriösa planer för det kommande halvåret nu. Jag tänkte att jag var färdig med att springa långt men jag är inte det - däremot ska jag byta fokus i ett halvår och sen börja tänka på ultra igen. Återkommer i morgon med nya planer!

måndag 25 juni 2018

Sur och grinig i dag....

Jag vet faktiskt inte varför. Jag har med alla medel försökt få till en bra måndag men jag är otroligt grinig. Som i "ja hela världen tänker ju ändå vara emot mig så då kan jag lika gärna vara sur tillbaka", typ. Visst, det var lite rörigt på jobbet och jag la en massa tid (plus min lunch...) på ett möte som gav mig exakt TVÅ minuters värde (av 45 minuter är det rätt skralt!)

Men hey, det är bara en måndag i ett år av dagar. Ibland är det så. Jag funderade på om jag skulle ge mig ut och springa men satt och pratade med katterna en halvtimme i stället, lagade middag, drack te och andades. Det var rätt skönt - att bara acceptera känslan av grinighet utan att behöva göra något åt den! Dagens motion blev (utöver transportcyklingen) en kvarts morgonyoga med fantastiska Milla Floryd på Yogobe och en extra cykeltur bort för att mata en kompis katter + hem igen via Netto.

Så kan det alltså bli ibland. För övrigt är veckans plan att samla en massa löpkilometer så jag får ju att göra när jag nu har missat en hel dag. Dubbelpass till helgen, eller nåt....

söndag 17 juni 2018

Vecka 6 av 10 med yinyoga och mindfulness

Jag håller på med en kurs i yinyoga och mindfulness. Typ - saker jag hatar! Så när möjligheten dök upp i mitt sociala flöde att vara försöksperson på kursen och titta på dens effekter på stress och oro så hakade jag självklart på. I vanlig ordning eftersom saker jag hatar oftast är bra för mig.

Jag har precis avslutat vecka 6. Det har tidvis varit lite av en kamp och jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Att jag helt plötsligt skulle genomgå en personlighetsförändring och börja älska meditation? Att jag skulle bli en sån där super-zen och lugn människa som tar allt med jämnmod och ett milt leende? För det har i alla fall inte hänt. Snarare har motståndet mot att parkera på mattan och göra yogapraktiken gått i vågor - ibland har jag längtat, ibland har jag missnöjt stirrat på mattan i flera dagar innan jag äntligen har kunnat övervinna motståndet.

Men i dag var det i alla fall något som landade inombords. Veckans tema har varit acceptans. Inte acceptans som i att passivt acceptera allt, utan snarare acceptans som i "gilla läget" - som jag ständigt predikar för mig själv för jag vet att det funkar. Acceptera känslorna, acceptera att det är så här det är just nu, det kommer inte vara för evigt. Det är okej. Och nånstans var det lite skönt att höra någon annan sätta ord på just det verktyget, att förstå varför det fungerar och bli mer medveten om att använda det!

Särskilt zen vet jag inte av att jag har varit dessa 6 veckor men jag har varit mindre stressad och mera.... glad, tror jag. Det är säkert en produkt av rikliga mängder solsken, flyt på jobbet och kul PT-kunder också, men jag tänker ändå att det här mentala arbetet ger utdelning. Som att jag förra fredagen lämnade jobbet och tänkte att nästa vecka (dvs denna som precis är slut), det blir en riktigt bra vecka. Och det blev det! Det har varit oerhört högt tempo med presentationer för ledningsgrupper, avslutning med Runacademy m.m. men det har verkligen gått bra och jag har haft koll på vad jag behövde hinna med och när det behövde göras för att bli av.

I går behövde jag springa 3 mil och körde det som tre milpass med start var tredje timme - 8, 11 och 14. Det gick finfint. I dag har jag ägnat mig åt en massa husligt arbete som inte blivit gjort. Storhandlat, lagat matlådor, bakat, tvättat, bäddat rent, dammsugit lite m.m. Sånt som är rätt tråkigt (och särskilt när jag är ensam eftersom Joakim jobbar) men som är oerhört skönt när det är gjort!

Ytterligare en bra helg till handlingarna, nästa vecka är välförberedd (nästan i alla fall) och det är fyra veckor till Backyard Ultra Sydkusten!

söndag 27 maj 2018

Jordnära Trailcamp - en helg för tjejer!

Lördag morgon tog jag min packade ryggsäck och styrde bilen mot Brösarp. Lite på "vinst och förlust", jag såg Helenas anslag om "Jordnära Trailcamp - girls only!" i en facebookgrupp i vintras och anmälde mig innan jag hann fundera för mycket.

Jag hittade rätt på småvägarna på Österlen, parkerade bilen och mötte övriga deltagare, 14 till antalet, och två coacher. Vi bytte om och hann med ett snabbt toabesök innan det var dags för intro, programgenomgång, presentation etc. Direkt på det drog vi så ut på ett teknikpass där vi jobbade med löpteknik, löpskolning, backlöpning uppför och utför, och sen var det lunchdags.

Under lunchen fördelades vi i rummen på Källagården - jag delade pigkammaren med Jenny som också reste ensam. Rummen är enkla men trevliga, och vi delade badrum och kök med de fyra som bodde på drängaloftet. Utsikten från fönstret var rätt ut mot fårhagen och fruktodlingarna :-)

Ombyte och förberedelse inför eftermiddagspass över Brösarps backar. Helenas "en dryg mil" visade sig vara typ 15 km i sol och värme och tog drygt två timmar, gissa om det var rusning till de tre "vattenhålen" där man kunde dricka längs vägen! Ett väldigt tufft pass för mig, jag hade total soppatorsk sista 2 km men så är jag inte heller van att vara ute i över 2 timmar utan extra energi. Nästa gång packar jag med mig lite dextrosol...

Välbehövlig snabbdusch och ganska mycket Resorb innan vi lastades på "äppeltåget" och åkte ner till Brösarp by för att äta stora burgare med utsikt över backarna. Inte alls dumt. Alla var nog rätt hungriga vid det laget! Jag var som vanligt sugen på nåt sött men behövde inte vänta länge, äppeltåget tog oss tillbaka genom fruktodlingen och ända fram till lägerelden. Där väntade Helenas mamma Agneta på oss med chokladföreläsning och -produktion! Hon berättade om chokladens historia och hur man kan jobba med den medan hon rostade krossade kakaobönor över elden. Dessa fördelades sedan i två mortlar och så var det dags att börja mortla kakaokrosset. Tufft i början, men man jobbade så länge man orkade och skickade sen vidare morteln. Efter ett tag började de släppa kakaofett och vi blandade i socker tills vi tyckte smaken var lagom, sen tog Agneta hand om resten och tryckte ut massan på bakplåtspapper så den fick stelna över natten. Vi serverades gudomligt god och krämig varm choklad som efterrätt/kvällsdryck och vid strax före åtta började alla gäspa!

Jag gick och la mig redan halv nio, försökte läsa men orkade inte utan somnade trött, solbränd och nöjd. Hörde inte ett ljud förrän nån var uppe och kissade nån gång på natten, lyssnade på fåglarna och somnade om igen tills klockan ringde kvart i sex. Klädde mig och smög ut så tyst det bara gick för lite rörlighet och en morgontur. Vi gick och joggade runt fruktodlingarna, lyssnade på gök och näktergal, tittade på Körsbärsdalen, och sen på tillbakavägen mötte vi fårflocken som fick feeling och sprang med. Morgonjogg mitt en en fårskock alltså, rätt kul!

Jag hann med en kopp te och lite frukt i vårt lilla kök innan frukosten äntligen serverades vid åtta. Åh, så gott! Kokta ägg, yoghurt med hemkokt vinbärssylt och müsli, nybakta frallor med pålägg - vildsvinskorven var supergod men kombinationen av ost och rabarbermarmelad med ingefära var nåt i särklass! Dessutom fanns det förstås te, kaffe och gårdens egen äppelmust.

Laddningen behövdes. Efter frukosten var det "vernissage" i minigalleriet i ett gammalt utedass där Helenas man hade fotoutställning, och sen gav vi oss av mot Haväng. 7 km i varierad och rätt kuperad terräng ända ner till havet. Några badade (inte jag), sen gick vi till vandrarhemmet. Fiket öppnar egentligen först kl. 12 men Helena känner hela bygden och givetvis fick vi iskallt vatten och hemgjorda dadelbollar att stärka oss med innan vi vände hemåt. 7 km tillbaka gick som en dans, jag hade sällskap med Malin som sprang i ett lagom tempo och var med förra året så hon hittade lite bättre. Förbi fårflockar, hästar och stora kor och tjurar med stora horn och lurvig päls. Helt fantastiskt!

Nöjd och glad kom jag tillbaka, drack mer Resorb, bytte till torra kläder (orka duscha när 6 tjejer ska dela på ett badrum liksom), packade ihop mina grejer och sniffade hungrigt efter lunch. Kaffe och te var framdukat så jag började med en kopp te, strax kom Helena med mackorna. Grova baguetter med hemgjord ramslökspesto, sallad och lammkorv. SÅ gott! Och så kom chokladen vi gjorde vid lägerelden fram som efterrätt.

Med ryggsäcken full av svettiga kläder, fräknar på näsan och ett sexpack gårdsmust i famnen sa jag hejdå till alla mina nya vänner, packade in mig i bilen och vände hemåt. Trött men nöjd. Nöjd över att jag vågade åka ensam (löpare är alltid trevliga!), nöjd med att ha 35 km löpning i benen över en helg och nöjd över att jag anmälde mig lite hux flux i vintras!

Hemma väntade mera te, sambokramar, katter, en sväng till affären, dusch och en stund på yogamattan medan Joakim lagade mat. Skönt och välbehövligt att få sträcka ut trötta muskler och landa lite!

Det var en awesome helg. Tack till Helena, Karin och hela gänget!

torsdag 24 maj 2018

Tvära kast och bråda dagar

Dagarna går - nej, de nästan springer. Jag bokar tider, planerar, levererar, landar, andas. Fokuserar på min egen återhämtning mellan varven, suckar uppgivet över byggkaos, parkerar på yogamattan i kvällssolen och skrattar åt gulliga hundbilder. Livet, liksom. Precis som det är för nästan alla!

Måndag var Joakim kvar hemma pga ett läkarbesök, jag kom hem rätt sent från jobbet men fick middagen serverad och vi spenderade kvällen tillsammans. Energipåfyllning för mig i alla fall. Tisdag morgon kl jättetidigt åkte Joakim och jag blev kvar, som vanligt.

Tisdag blev supertisdag - arbetsdag inkl. PT-pass ute i solen, cykeltur till Hästhagens IP och intervallpass med Runacademy. 2x6x200 m stod på schemat i medelgruppen, jag hade Sarah som sidekick, och efter passet drog vi till Tugg Burgers och mulade i oss burgare och pommes och pratade löpning och livet. Sen åkte jag hem till byggkaos igen!

Onsdag blev en andningspaus mitt i veckan. Benen var lite trötta och sega efter banpasset, som det ska vara. Arbetsdagen lite kortare, inga PT-kunder, och jag hann med två timmars vila (och mat!) hemma innan det var dags för NMT. Hade tänkt vara i skuggan men där var det så hiskeligt mycket mygg så det gick verkligen inte, vi drog ut till kossabacken i kvällssolen i stället och roade oss! Och det var faktiskt rätt skönt ändå.

I dag har jag haft företagslöpning på lunchen, och stackarna fick springa backintervaller i 25 graders värme. Det var lite tufft tror jag! De var i alla fall bra trötta - men väldigt glada - efter passet. Och efter jobbet var det dags för min egen belöning: En löpanalys med Saucony Stride Lab. Det var superlänge sen som nån tittade på min löpning och när tiderna släpptes kastade jag mig in och bokade. Superkul! Analys med tre kameror från olika vinklar och analys av alla pusselbitar i löpsteget. Vad hittade vi då? Jo, jag är lite på hälarna (fast det skyller jag på att jag inte springer på löpband typ nånsin men jag vet också att jag hamnar där när jag är trött) och så "tappar" jag höger höft. Höger höft som jag har upplevt som ett problem och som naprapatjäveln var och pillade på i måndags. Allting hänger ihop. Alltså: Mer bål- och höftstabilitetsjobb kommande veckor så blir jag en bättre och mer hållbar löpare. Men jag är rätt nöjd med att det inte fanns mer att peta i nu när jag regelbundet lär ut rätt löpteknik, det vore faktiskt rätt snopet om jag sprang "dåligt"!

Jag firade det fina resultatet med att ägna mig åt mindfulness- och yogakursen som jag håller på med. Mindfulnessbiten var svår, yogan magisk just i dag. Förutom att det var nån jäkla försäljare som knackade på dörren precis när jag hade krånglat mig ner i min hatposition alltså....

I dag har jag haft en massa att bli irriterad över på jobbet men jag släpper det och fokuserar på bra saker. Som Katarina som lägger gulliga valpbilder på sociala medier, en lycklig familj som har pratat med sin kommande dotter (de ska adoptera, alltså) på Skype, och att jag KAN springa. Att jag får jobba utomhus i solen och ska på löparläger i helgen. Good stuff.

söndag 20 maj 2018

Återhämtningsvecka - byggvecka 1

Full fart även denna vecka. Dels med att försöka få till återhämtning och dels med renovering av badrummet. Alltså det är ju inte jag som renoverar, men livet blir liksom lite rörigt ändå!

Vi kan ju börja med återhämtningen. Det har gått.... sådär. Nackdelen med att springa en ultra lite oplanerat och oförberett är att vardagen efter ultra inte heller är riktigt anpassad efter situationen, kan man säga! Vilket påminner mig om att jag verkligen borde lägga in en extra semesterdag efter BUS så jag hinner vila ikapp lite extra, förresten...

Måndag var jag lite stel i vader och höftböjare men inget värre än så. Efter jobbet höll jag NMT-pass och landade sedan i soffan. Det gick hyfsat bra att vara instruktör men jag var ju inte piggast i världen. Tisdag var det dags för Runacademy och det innebar denna vecka även att jag skulle cykla ut till Bokskogen. Dvs. 4 mil på cykel och så ett back/styrkepass i terräng på det. Det gick helt okej - men löparna fick jobba mer än vad jag gjorde :-D Äntligen onsdag då jag "bara" skulle leverera ett PT-pass ute och sedan kunde ta en rejäl vilokväll vilket verkligen behövdes. För torsdag var en sån där super-rörig dag med lunchlöpning, möte utanför huset på eftermiddagen m.m. och jag var skapligt trött när det var dags att hålla kväll. Fredagen inleddes med tandläkarbesök (besiktigad ua), PT-pass på lunchen och egen "lunch" vid skrivbordet innan jag kunde åka hem, ta emot matkasse och hålla helg med Joakim.

Ovan på allt detta har jag då tagit emot byggare måndag morgon och gått igenom hela renoveringen, svarat på frågor om placering av spotlights, upptäckt att tvättmaskinen saknade ström eftersom de hade flyttat på den för att hitta kranen där man stänger av vattnet, bett byggaren lösa det nästa morgon och som bonus fått hans hjälp med att köra igång tvätten sen när han hade gjort vad han skulle. Ja, och så är halva lägenheten paketerad i täckpapp och plast såklart.

Belöningen för en fullmatad vecka kom sen. Lördag förmiddag stack Joakim iväg och höll NMT medan jag "maskade" - dvs dammsög, plockade lite och tvättade lakan. Sen hjälptes vi åt med montering av de två skåp som ska in i badrummet och så vankades det utekväll med findrinkar och middag.

Dagen i dag har varit en fantastisk söndag. Myspass med Runacademy i Bokskogen, hemmalunch, glass på Saluhallen, långpromenad i Kungsparken och islatte i solen innan hemmamiddag och yinyoga. Bra återhämtningshelg alltså, nu klarar jag en vecka till!

söndag 13 maj 2018

Springa ultra utan att förbereda sig? Jo, det går.... Race report 6-timmars!

Jag vet inte om jag skulle rekommendera konceptet men uppenbarligen går det.

Det är söndag morgon. Klockan är kvart över sex och jag har försökt sova sen kl. 23 i går kväll men det är i vanlig ordning hopplöst. Som alltid efter långa lopp. Jag tänkte annars att det skulle gå bra nu när vi ändå slutade redan kl. 16, att kroppen skulle hinna varva ner, men den går på högvarv och jag hittar inte "off-knappen". Så då landade jag i soffan med en stor mugg te i stället och uppdaterar bloggen!

Joakim och jag deltog i 6-timmars på Löparkalaset i Trelleborg i går. Ett galet bra arrangemang som alltid när Sweden Runners arrangerar - jag förstår inte varför de inte fått fler deltagare, det är superkonstigt. Men vi som var där fick förstklassig service i alla fall! Vi var framme vid Östervångsstadion vid kvart i nio, fick nummerlappar och sko-chip och instruktioner och började ladda. Ställa upp stolar, börja dricka, noja över kläder och sånt. Som vanligt. Tur också att man vet att alla hemska sjukdomssymptom som dyker upp sista timmarna innan ett lopp bara sitter i huvudet, annars hade jag minst behövt åka till akuten :-D


Starten gick kl. 10 och vi var knappt 50 deltagare totalt i 3-timmars, 6-timmars och stafettklass. Jag tog det hyfsat lugnt, försökte köra 6 varv i taget och se till att få i mig energi regelbundet. Planen höll, kan man säga. Efter 45 minuter blev jag varse att det ömmade på min ena stortå - den jag inte hade plåstrat om i förskott. Tänkte det var lika bra att göra nåt åt så jag klev ur banan, satte skavsårsplåster på den och klev in igen. Tuffade på, passerade timmen och smet ner till hallen för toabesök och sen var det bara att koppla in maskinen. 6 varv, energi. Jag gick runt de första tre timmarna på kiwi, apelsin, salta kex, cola och vatten. Tydligen en riktigt bra kombo som även magen gillade - jag testade Enervit först men det kändes inte bra så det blev cola och vatten i stället.

Snart hade 3 timmar gått och det blev lite jubel och prisutdelning för 3-timmarslöparna som lämnade banan. Vi var hälften kvar. Det serverades korv med bröd och jag tog en lite längre paus och petade i mig mer energi. Måste hålla igång maskineriet! Sen tuffade jag på. Jag hade bestämt mig för att byta skor efter 4 timmar men fram till dess var det bara att tugga varv efter varv. Det jag hade oroat mig mest för - att bli helt uttråkad av att springa runt runt runt på en bana - hände aldrig. Musiklistan var varierad, folk peppade på ena långsidan och jag blev aldrig uttråkad. Solen hade gömt sig bakom moln så det var inte heller olidligt varmt.

Joakim la av nånstans mellan 3 och 4 timmar, jag fortsatte. Vid 4 timmar hojtade jag "skobyte!" till Reima som hjälpte mig byta chippet till andra skor och sen var det ju "bara" två timmar kvar. Nerförsbacke... Med tanke på min totala avsaknad av långpass (det längsta jag har sprungit under 2018 är typ 15 km!) hade jag sikte på maraton och bestämde att allt längre än maraton vore en bonus. Egentligen hade jag önskat mig ett nytt marapers men den planen sprack ordentligt. I stället rullade jag in på maratondistans efter ganska exakt 5 timmar vilket jag firade med ytterligare en korv med ketchup. En timme kvar alltså....

Jag låg på fjärde plats i damklassen men hade häng på tredjeplatsen. Särskilt eftersom hon haltade ordentligt och kämpade rejält. Det visade sig sen att hon var lite stressad över att jag hängde i och kände att hon var tvungen att fortsätta för att jag inte skulle komma för nära :-D Efter 5½ timme var det verkligen inte särskilt kul och jag var inställd på att gå resten av tiden tills jag kom på att det gjorde exakt lika ont att springa som att gå. Alltså lika bra att springa. Dessutom närmade jag mig den magiska gränsen 5 mil vilket peppade ytterligare. Efter 5:55 tryckte jag på lite till och vid varvning med knappa minuten kvar stod det 49.795 så ... långspurt! Fokuserade på startflaggorna därborta vid slutet av bortre lång och sprang. Petra räknade ner sekunderna, jag sprang med allt jag hade, passerade flaggorna, hörde skottet och slängde mig ner på banan. Klart!

Det blev 50001 meter. Så jäkla nöjd. Och trött!

Fötterna har klarat sig skapligt. Vaderna och höfterna är stela och knäna lite ömma. Men hey, det kan jag leva med. Sen har jag galet mycket träningsvärk i magen som såklart har jobbat på att "hålla ihop" allting i 6 timmar. Och så skulle jag gissa att sömnbristen börjar göra sig påmind nån gång under dagen :-D