måndag 24 september 2018

Koll på läget - eller hela havet stormar?

Jag kände att nu börjar jag få koll på läget. Komma igång med rutinerna efter semestern, hinna med saker, komma ihåg att packa mellanmål.

Sen - hände livet. För exakt en vecka sedan blev Tiya-katten dålig, kräktes, ville inte äta. Vi rådgjorde med webbveterinär och bestämde att avvakta till dagen efter. Hon var fortfarande dålig, Joakim åkte till veterinären med henne och det blev akut operation pga stopp i tarmen. Stackars liten... Dagen efter operationen hade jag bestämt att jobba hemma och tur var väl det, för så ynklig som hon var den morgonen har jag nog aldrig sett henne. Hängde på låset hos veterinären och hon blev inskriven över dagen för vätskedropp, medicinering och tvångsmatning. Lite piggare den kvällen och torsdag morgon tillräckligt pigg för bara kort veterinärbesök och medicinering, sedan utskriven med instruktion om att tvångsmata varannan timme tills hon åt själv.

Ni kan säkert räkna ut hur mycket och hur bra jag sov dessa nätter.... Fredag morgon kunde jag andas igen, hon verkade må bra och jag började våga se fram emot helgens löparläger. Men fredag kväll verkade hon tröttare igen och Joakim sa "alltså om hon blir sämre igen så vågar jag inte släppa iväg dig".... Jag packade och förberedde. Var uppe vid tre och tittade till katt, vaknade igen strax före fem och konstaterade att hon var helt ok. Matade och medicinerade och höll koll och förberedde allting för Joakim inkl. katt-konto-kort och telefonnummer till djursjukhuset. Kunde sen ge mig av hemifrån vid kvart i sju och möta upp reskamraterna på Centralen!

Vi kom fram till Tylebäck i tid och rapporterna hemifrån var lugna men det var inte förrän vid halv elva när Joakim rapporterade att Tiya åt själv som jag vågade andas ut, släppa ner axlarna och vara "här och nu".  Men sen - njutningen!

Efter löpteknikpass (kul att se hur andra lär ut!) och mellanmål sysslade vi med coreträning och så blev det lunch. En föreläsning medan vi smälte maten och efter det var det dags för alla tiders långpass! H, A och jag tassade ut på Prins Bertils stig i lugnt tempo - H med planen att jogga 3,5 km och sen promenera tillbaka pga rehabilitering av fotskada, A och jag med målet 12 km. A är en sån som brukar springa på utav bara h-vete men det gör man inte när man springer med mig utan vi låg runt 6:30 i snitt när vi sprang och vi gick i alla uppförsbackar. Det var "alla väder på samma gång" och vansinnigt häftigt ute. Vågorna slog mot stranden, det blåste, regnade, haglade och solen sken. Så fantastiskt pass, det ska jag tänka på i vinter!

Glada och nöjda kom vi tillbaka, duschade varmt och njöt av tacobuffe till middag. Sen körde vi fotgympaworkshop inne på mitt och H's rum, åt kexchoklad och pratade om allt och inget. Supermysigt! Läggdags var det redan vid nio och sen sov jag som en stock till runt sex. Halv sju insåg H och jag att det nog ändå inte var lönt att försöka sova mer utan vi låg i varsin säng och småpratade tills det var dags att gå upp. 5 km lugn morgonjogg, frukost och workshop om löparskador väntade före packningsdags och lunch.

Med lunchen nätt och jämnt i magen (det kändes i alla fall så!) var det dags för helgens sista pass - intervaller strax under tröskeltempo. 2-4-2-4-2-4-2 minuter strax under tröskeltempo. Tufft, men görbart - och jag tackar min inre klocka som var superstabil och lät mig mata på i ett bra tempo hela vägen igenom! Sen var det dags att åka hem, fast vi var tvungna att ladda med en fika först för att inte svälta ihjäl på vägen...

Vilken skön helg. Totalt avkopplande och tufft samtidigt. Sol och vind, bra coaching och trevligt sällskap - och inget ansvar. Joakim hade koll på hemmafronten och Tiya är fortsatt i bättring. Jag sov inte så lysande i natt såklart (det är alltid mycket i huvudet efter träningshelger!) och kroppen är lite mör, men det känns bra!

Det var precis vad jag behövde efter en omtumlande vecka, nu önskar jag mig bara en alldeles vanlig vecka, en händelselös och småtråkig vecka till och med.....


onsdag 12 september 2018

Morgonjogg. Hatkärlek?

Morgonjogg alltså. Svårt att älska - eller? Jag tror jag börjar vänja mig så smått!

När jag började springa hatade jag morgonlöpning. Kroppen kändes stel och konstig, samarbetade inte, stegen var tunga, magen gjorde uppror. Jag morgonjoggade på försök, 2-3 km, ingen större succé. På löpar- och träningsresor är morgonjogg ofta en självklar del av programmet och jag hängde med utan större entusiasm, försökte ha yoghurt eller banan tillgängligt, gå upp en halvtimme tidigare, äta lite, vakna lite. Men nja, ingen kärlek....

I perioder har jag behövt springa på morgonen ändå. För att det var enklaste sättet att få in kilometer eller tid för egen träning, för att jag behövde öva på att springa med "tomma kolhydratförråd", för att se om det kanske ändå går?

Lossnade gjorde det nog först i vintras, när Runner's World körde en 30-dagarschallenge med 30 minuters träning per dag. När morgonen 1-2 dagar i veckan var enklaste sättet att hitta 30 minuter för träning och det kändes bättre att springa. Då kom jag loss. Insåg att det faktiskt funkar och blir lättare varje gång.

Nu har jag en 5 km-runda som är upplyst och går på cykel- och gångvägar i villaområden där jag slipper trafik. Där det bor människor nära och jag slipper se spöken i buskarna, men jag ändå får springa i lugn och ro. Jag träffar några hundrastare och en och annan morgonpigg cyklist. Kroppen bestämmer farten och behov av gåpauser, om det går nån minut snabbare eller långsammare är inte hela världen. Har jag tur möter jag soluppgången på väg upp för backen efter 3½ km! Magen har också lärt sig att hantera morgonturen nu, det blir sällan magknip och panik längre. Plus den goa känslan av att ha dagens träning överstökad redan före sju.

Nån gång kör jag lite längre rundor. "Sju före sju" eller "åtta före åtta" har hänt, nån helgmorgon har jag lyckats med ett milpass före frukost också men ska jag springa längre vändor på vardagar behöver jag börja jobba senare. Ibland funkar det, om jag måste vara på kontoret åtta så får jag nöja mig med 5 km om jag ska få ihop ekvationen utan att gå upp klockan fem. Sen är en bonus med morgonjoggen att jag får se härlig morgonhimmel!


lördag 8 september 2018

Optimera förutsättningarna - för just dig!

Det blev en tuff träningsvecka. Jag har tryckt in tre styrkepass och två löppass på fem dagar och hunnit med en vilodag. De där tänkta fredagsintervallerna orkade jag verkligen inte med - kanske mest för att vi flyttade på jobbet under fredagen och när jag kom hem var jag bara helt färdig. Träningsvärken efter tre nya pass med många repetitioner är brutal och särskilt benen är enormt stela efter benpasset i torsdags. Jag förstår det. 5x10 frontböj, 5x10 marklyft och TUNGA enbensmarklyft i Smithmaskin är en rejäl träningsdos!

Men trots träningsvärken - eller kanske för att? - gav jag mig ut och joggade en sväng i morse. Av två anledningar: Dels för att jag tänkte att lite extra blodgenomströmning skulle göra mina ben lite mer medgörliga, och dels för att jag ville vara ordentligt trött inför dagens simpass. Det kan verka ologiskt att vilja vara trött inför ett träningspass, men jag ska förklara!

Att vara fysiskt trött är givetvis inte optimalt när man ska lära sig nya saker. Eller? För mig kan det underlätta, t ex när jag ska träna tunga frivändningar. Är jag pigg, hinner jag tänka. "Tänk om jag inte får upp stången, tänk om jag tappar den, tänk om inte handlederna håller, tänk om jag träffar nyckelbenet, eller framtänderna....". När jag är trött orkar jag inte med allt det där tjafset, jag slappnar av och slänger upp stången med minsta möjliga ansträngning och frivändningen blir perfekt!

Så då tänkte jag att det kanske kunde vara samma sak med simningen. Att om jag är ordentligt trött i kroppen orkar jag inte hålla på och tänka så mycket, jag bara gör som jag blir tillsagd. Således - en tuff träningsvecka och en liten morgonrunda!

Jag gjorde två andra förberedande tricks. Jag tog astmamedicin inför passet - det ska egentligen inte behövas men då slipper jag oroa mig för om luftrören plötsligt får panik om det blir lite flåsigt eller andningen krånglar. Sist men inte minst har jag införskaffat en oklädsam och obekväm men väldigt effektiv accessoar: En näsklämma! Det var en av mina medresenärer på Atletveckan som körde med det och sa att det gjorde världens skillnad för hennes simning. Eftersom jag har svårt med andningen så valde jag att testa - då har jag bara ett ställe där jag kan få in luft (och vatten!) att hålla ordning på.

Gissa vad? Det funkade. Det funkade asbra. Jag skulle bara vänja mig lite - först kändes det klaustrofobiskt, men sen blev det så oerhört logiskt. Inget vatten i näsan, ingen panik, blåsa ut under vatten, andas in ovanför vattnet. Det var säkert inte vackert men det gick mycket, mycket bättre! Vi hade det galet lyxigt i dag, Joakim och jag var ensamma med Ida på en bana med nästan dubbel bredd, så vi fick kvalitetscoaching och hade gott om utrymme. WIN. Efter balansövningar och en massa teknikträning med simfenor (bästa grejen!) skulle vi testa att simma frisim. Först utan andetag, 10-15 m. Sedan lägga på andetag i vart annat eller tredje armtag, hitta balansen och rotationen, "vila" i andningsläget.

Det går. Jag lyckades simma 25 m frisim utan fusk eller panik. När vi sen testade på 50 m blev det lite övermäktigt, jag fick lite panik emellanåt men jobbar hårt på att lära mig att bara ligga på sidan, i "andningsläge", ta två djupa andetag, på't igen.

Framför allt är det väldigt roligt, hela biomekaniken och aerodynamiken (borde det vara akvadynamiken i vatten kanske?) är ju mycket mera logisk än vid bröstsim och jag känner verkligen hur det kan bli ett lugnt och vilsamt simsätt när jag bara lär mig lite mer. Så nu har det lossnat uppe i skallen, näsklämman är min bästa vän och jag ska öva. Öva, öva och öva. Med rätt förutsättningar så långt det bara går!

söndag 2 september 2018

Träningsplanering för en hållbar höst

Jag sitter och grejar med min träningsplanering och ska köra nästa vecka som en liten testvecka och se om det funkar eller behöver trimmas in lite till. Det är - som vanligt! - inte helt lätt att optimera det men jag tror detta ska funka någorlunda bra.

Löpning:
Jag vill få ihop 2 mil i veckan. Det är inte jättemycket och absolut görbart. Enklaste sättet är en morgonjogg, ett intervallpass och ett längre lugnare distanspass som eventuellt kan bytas mot tröskelpass emellanåt. Kommande vecka parkerar vi morgonjoggen måndag morgon så är den avklarad, intervallerna blir en fredagshistoria och så tar jag ett distanspass lördag morgon innan simningen.

Styrketräning:
Tre pass i veckan krävs för att hålla mig i trim och bli bättre. Morgonpass på vardagar är enklast. Tisdag, torsdag, fredag.

Övrigt:
Simpasset ligger lördag vid lunch och ett eller två yogapass petar jag in där tid och lust finns.

Vila:
Vilodag onsdag - jag är ofta rätt sliten på onsdagar och denna vecka passar det bra i schemat. Dessutom är söndagen just nu träningsfri men den tenderar att bli "catch-up" på sånt jag inte hunnit eller orkat under veckan!

Instruktörsjobb då? Jo, måndag och tisdag kväll. Oklart om intervallerna tisdag kväll blir "tillräckligt mycket träning" för egen del så därför klämde jag in ett intervallpass på fredagen också. Det innebär att tisdag, fredag och lördag får två pass var men det är inte hela världen med styrka + löpning samma dag eller löpning + simning.

Det enda som känns lite problematiskt i planeringen är att intervallpasset landar dagen efter benpass på gymmet men benpass kommer alltid att ställa till det för löpningen så det är lite svårt att komma runt. Skulle det vara helt hemskt får jag väl springa söndagsintervaller, värre än så är det inte!

lördag 1 september 2018

"Du har talang!"

Ja. Citat av Ida Marko-Varga efter första kvarten av dagens simlektion. Really? Talang för simning? Det har jag då aldrig hört förut! Överraskad, frustrerad, men nöjd ändå.

Efter en helt galen vecka (jag kommer tillbaka till det) var det dags för första lektionen på simkursen. Jag var ganska nervös. Hade faktiskt inte lust att gå dit alls. Och hjärnan samarbetade INTE kan jag säga, jag fick inte ens andningen att funka på inledande två banor bröstsim och kände mig rätt så uppgiven. Men vi fick börja jobba med benspark och lite olika övningar och så smått gick det ändå. Två armtag, blåsa ut under vatten, sen upp på sidan och ligga lite där och andas. Två armtag, blåsa ut under vatten.... etc. Vi fick också testa att simma med fenor - svinkul! - och lite annat. När vi avslutade simmade jag 50 m bröstsim och då var det inga problem med andningen. Hrmf.

Så jo. Jag har koordinationen, konditionen, balansen, jag har alla förutsättningar att lära mig frisim. Om jag bara kan få hjärnan att samarbeta!

För övrigt har veckan bjudit på två styrkepass, en morgonjogg, ett spänst/backpass med ledargänget från Runacademy och så 5 km tröskel på Citystafetten i torsdags. I juni när jag anmälde mig så tänkte jag att stafett i augusti blir bra. En mysig sensommarkväll, foodtrucks på Tallriken och lite mysigt löparhäng? Och onsdagkvällen var just så men torsdag regnade det. Regnade, regnade och regnade. Inget som sänker lag Runacademy Runners dock, vi krigade på och jag dundrade runt 5 km knixig och lerig bana på 25:44. Vilket är typ mitt bästa 5 km lopp på flera år och det var väl inte så pjåkigt egentligen :-) Sådär helt oförberett och i fel skor, trailskor hade varit rätt så trevligt. Annars ett bra arrangemang med härliga funktionärer och kul bana, det gör jag gärna om!

Då är höstterminen officiellt i gång, vi har passerat 1 september och terminen med Runacademy börjar i veckan. Dags för mig att gräva ner mig i lite träningsplanering och försöka göra en mall för en vettig och hållbar träningsvecka som kan funka ända fram till jul!