Hej Hundliv!

 

När jag bloggade sist hade vi precis tingat en hundvalp. Ett stort beslut som har varit på väg jättelänge. Vi har velat ha hund i flera år, pratat om det och också insett att så som vi jobbar och lever kan vi inte erbjuda ett bra hundliv och då ska vi inte ha hund. Men med Covid och hemmakontor för min del vaknade ändå tanken "tänk om?" och jag bollade med min arbetsplats om det skulle gå. Självklart löser vi det - hemmakontor funkar fint för oss, sa man, och då så. 

Så de sista veckorna i mars spenderades med att plugga hund, införskaffa nödvändigheter och fixa saker "i tid". Sen flyttade Vallkyria in under påskveckan och hundlivet började på allvar. 

Jag ska inte sticka under stol med att första veckorna var rätt jobbiga. Jag var ledig första veckan medan Joakim jobbade, sen var Joakim ledig veckan efter och tog ansvar, och sen har vi anpassat oss. Jag har haft valpansvar på helger när Joakim jobbat, haft henne på hemmakontoret halva eller hela arbetsdagar och vi har jobbat på att få flyt och struktur på dagarna. Det blir lättare och lättare och bilden som togs på oss i dag är en bra bild på hur det känns - Hej, här kommer vi, på väg ut i äventyret! 

För nu KAN vi grejer. Det enskilt bästa rådet jag fick var "Titta på din valp!" och det har verkligen funkat. Jag har spenderat timmar bara med att hänga med henne på golvet, lära mig hennes signaler, lära mig signalera tillbaka, utveckla kommunikation och relation. Nu fattar jag små vinkar, vet att om hon är stökig på morgonen betyder det att hon är bajsnödig och att ett otåligt trampande betyder att det är dags att gå ut. Vi har hållit på med digital valpkurs sen andra veckan med nytt tema varje vecka och IRL-valpkursen började denna vecka. 

I dag var lite av ett "eldprov". Vi skulle ha teamträff på jobbet och träffas självklart utomhus så jag lyckades få till att vi sågs här på Bulltofta. Chefen hade med sig fika så vi gick en promenad till en av grillplatserna, satt med goda avstånd på stockarna och pratade. Även en kollega hade med sig sin stora golden retriever som Kyria först tyckte var svinläskig men sen försökte få igång. Dock utan större framgång men hon hade nog rätt kul ändå där hon studsade runt! Hon klarade även att vara bland folk, att varva ner och bara "landa" vid mina fötter med en leksak mellan varven och på det hela taget bete sig civiliserat. Vilket faktiskt inte är särskilt självklart med en valp på 14 veckor så jag är supernöjd! 

Träningen då? Jag springer när jag har tid och lust. 3-6 pass i veckan utan större krav på prestation eller distans, det är bara bra att jag hinner springa. Punkt. 

Ett år med Covid. Ställa om, anpassa, gilla läget - och drömma!

 Det är ett år sedan vi packade våra prylar på kontoret och drog till hemmakontoret - för det vi trodde var några veckor men som blev ett år. Det är ett år sedan Danmarks statsminister stängde ner landet och det kändes som att NU är det allvar, nu händer något som vi aldrig hade förväntat oss. Kanske vår generations motsvarighet till 2. världskriget när vi ser på det i historiskt perspektiv? 

Vid den här tiden för ett år sedan duggade informationerna tätt i löpgrupperna. Vi diskuterade livligt hur vi kunde ställa om och anpassa och landade sedan i en modell som vi tyckte funkade för oss - och den är faktiskt kvar, ett år senare. Nu är det en vana att samlas i mindre grupper och hålla avstånd, att inte ge high-fives och att allmänt tänka efter lite hur vi beter oss. 

Ändå räknar jag mig till de som har haft lite tur. Jag har kunnat jobba hemifrån utan några problem - snarast har jag dragit nytta av möjligheten att springa en lunchrunda i dagsljus. Visst, alla sociala aktiviteter har varit inställda men tack vare löpgrupper och uteträning har jag ändå haft någon sorts socialt umgänge. Och helt ärligt har jag hört SÅ många som har sagt att de har varit så glada för löpträningarna. Särskilt i våras då det var en timme i veckan när inget handlade om coronavirus och vi kunde springa "som vanligt", men även under hösten då många andra aktiviteter var förändrade eller inställda. Löpningen blev någon sorts andningshål i en vardag som var ganska annorlunda.

När vi kom fram emot jul så tyckte jag ändå att nu har vi klarat oss så här långt, nu ska vi väl klara oss tills vaccinet kommer. Men icke. När man väl hade vant sig så skulle det komma en utmaning till på den här flexibiliteten. För Covid fick vi och med det försvann det mesta av min annars ganska goda löpform. Jag var på kontroll hos lungspecialisten för min astma i veckan och fick det nedslående beskedet att det kan ta upp till 6-8 månader innan kroppen är helt återhämtad så att jag inte ska förvänta mig för mycket på träningsfronten. Jahapp. 

Turligt nog hade jag redan innan skaffat mig ett nytt fokus. Kanske att jag visste det lite omedvetet redan att det där med ultralöpning nog inte var värsta grejen sådär i närtid. För Joakim och jag bestämde oss redan i höstas för att uppfylla en dröm - drömmen om en egen hund. Som vi har pratat om i fyra år men tyckt att "så som vi jobbar kan vi inte erbjuda ett bra hundliv så då är det inte rimligt". Men nu sitter jag på hemmakontor minst fram till sommaren och efter det kommer jag inte återgå till kontoret på heltid ändå. Alltså - utrymme för hund. Och i slutet av januari hittade vi rätt ras och rätt uppfödare. 

Om några veckor flyttar en liten Tervueren-tjej in hos oss och som vi längtar. Ett litet lurvigt monster som vi ska lära allt vi kan - en fyrbent kompis som ska med på uteäventyr och så småningom ska vi springa tillsammans. Långsiktig målbild är att nästa vår, då ska vi kunna springa tillsammans hon och jag. 

Vi ställer inte in, vi ställer om. Även om våren fick bakslag och Tegnells mungipor pekar neråt igen, smittkurvorna går på fel håll och vaccineringen går långsammare än tänkt. Vi kan, vi orkar. Tillsammans. 

- ja, och sen fick vi Covid...

 6 veckor senare. Nyårsdagen hade jag många planer för 2021. Den 3 januari tappade jag smak- och luktsinne väldigt abrupt och dagen efter testade vi båda två positivt för Covid-19. Den där tröttheten och hostan som jag trodde var luftvägskatarr och vintertrötthet var alltså coronavirus. Vi bad A som vi visste hade antikroppar att handla det viktigaste, la in en beställning på Mathem, informerade alla som behövde veta och försökte att inte få panik, tror jag. 

Upplevelsen var som en rejäl förkylning med lite influensasymptom. Men både förkylning och influensa har ett förlopp man känner igen och man märker när symptomen klingar av. Nu var det snarast som om någon drog ett antal symptom i ett litet lotteri varje dag. Feber, hosta, huvudvärk. Nästa dag är febern och huvudvärken borta men i stället får du nästäppa och ont i magen. Genomgående var en enorm törst och sen var det svårt att äta när inget smakade nåt. Vissa saker var rentav obehagliga att ha i munnen - svamp, till exempel. Det där med att pigga upp sig med något gott när man är sjuk var också helt omöjligt! 

Jag tvingades avsluta min runstreak på dag 295 vilket var ganska surt såklart. Men på det igen. Under hela sjukperioden var vi ute och promenerade varje dag för att få frisk luft och hålla kroppen igång. Den 15 januari började jag försiktigt springa igen - långsamt och ganska kort men det gick. Den förlamande tröttheten höll i sig en vecka in i februari. Inte att jag var trött hela tiden men om jag gjorde lite för mycket så blev jag jättetrött och orkade liksom inte komma igång igen. Vissa arbetsveckor var rätt plågsamma när jag var helt färdig redan tisdag kväll och släpade mig i nån sorts zombieläge till fredag eftermiddag för att sen vila hela helgen. Och då jobbar jag ändå hemifrån och chefen och kollegorna var helt med på att jag inte riktigt var uppe i min sedvanliga effektivitet utan mest såg till att få undan det viktigaste! 

Nu har orken någorlunda kommit tillbaka även om löpningen inte alls är på samma nivå som innan jag blev sjuk. Kroppen håller och uthålligheten finns också de flesta dagar, men fart finns inte. I början kunde jag bara springa jättelångsamt, förra veckan hittade jag ett lite snabbare tempo (dvs långsamt) men några fartökningar eller så är det absolut inte frågan om. Det är också först senaste veckan som allting smakar och luktar som vanligt igen så det har varit ganska segt. 

Just för att återhämtningen har varit så seg har jag mer eller mindre bestämt att i alla fall februari ut ska jag inte stressa nåt på löpfronten. Jag springer varje dag men oftast kort och lugnt, fokus är mest på att komma ut i friska luften och röra på mig. Nåt försök till intervallpass varje vecka (gärna med ljudfil som stöd) men där det är helt okej att intervallerna går i lugnt distanstempo. Det är liksom ingen panik. Jag har inga tävlingar som väntar, inget stort uppsatt mål - det viktigaste är att jag får komma tillbaka i egen takt och orkar med min vardag. Vi har kört Winter Camp med Runacademy sedan vecka 3 och det är tur för mig att jag har kompetenta och starka ledare som har gjort allt jag inte orkat - eftersom jag fortfarande inte kan springa och prata samtidigt är det svårt att löpcoacha! 

Tur i oturen att de senaste veckorna har varit kalla, oftast klara och väldigt vackra så mina lunchrundor har varit superhärliga. Jag har verkligen njutit av alla möjligheter att vara ute (med underställ och fleecebuff etc), tagit extrapromenader till biblioteket och walk&talk med kollegor för att få en extrasväng ut. Så även om det har blivit mindre löpning tycker jag nog att jag rör på mig och försöker vara så aktiv som det går. 

Det är söndag kväll och vi har firat alla hjärtans dag med utflykt till Öresund. Långpromenad vid havet, titta på drivis, njuta av solen och fika ute. Precis vad vi behövde (och det kostade inte en extraspänn eftersom vi hade fikat med oss hemifrån). Linas Matkasse har landat och är uppackad så veckans middagar är förberedda. Nästa vecka är en helt vanlig vecka som vi ska försöka få lite flyt i! 

Gott nytt år!

 Då har vi passerat tröskeln från 2020 in i 2021 och jag gör det med en känsla av att tyst och försiktigt glänta på dörren och tassa in. Inga stora mål, inga högljudda proklamationer, bara ett djupt andetag och så vänder vi blad. Det är bra så. 

Många kallar 2020 för ett skitår. Och det är sant att det verkligen inte blev som vi hade tänkt oss. I slutet av januari befann Joakim och jag oss på ett hotell på ett halva-priset-erbjudande med middag och övernattning. Jag minns att vi låg i sängen och tittade på nyheter som handlade om epidemin i Wuhan. Joakim rynkade pannan och sa "det här känns verkligen inte bra". Som obotlig optimist sa jag att det är ju bara i Asien och det går nog bra - men den här gången hade jag tvärfel och 6 veckor senare var pandemin ett faktum. 

Men ett skitår vet jag ändå inte om jag skulle kalla 2020. Min arbetsgivare ställde om till distansarbete så fort det bara gick. Visst, vi hade lite trubbel med IT-infrastrukturen i början och det var lite hit-and-miss tills vi hittade "hem" i alla digitala möteslösningar men på det stora hela så löste vi det ändå väldigt bra. Jag har inte varit permitterad, ekonomin har varit ok och vi har haft tak över huvudet och mat på bordet. Givetvis är det jobbigt att jag inte har kunnat träffa min familj särskilt mycket och att alla träningsresor jag skulle coachat på har ställts in men vi har ändå tagit oss igenom året förhållandevis bra. 

Det blev såklart noll tävlingslopp, men utmaningar har vi fixat ändå. Jag inledde träningsprogrammet "10 månader mot 10 mil" den 1 juni och det har förutom många kilometer också bjudit på två omgångar ultraintervaller. Tillsammans med kompisar har jag "bestigit Kebnekaise" i Kossabacken hela två gånger vilket åtminstone var bra pannbensträning! Joakim och jag hade en fantastisk semestervecka i Idre men annars har vi mest hållit oss hemmavid och det var väl ganska rimligt just i år. 

Nyårsafton då? Jo, väldigt soft. Vi hämtade vår beställda meny på förmiddagen, sprang sedan en sväng och sen tog vi det lugnt. Trerätters med ganska måttligt alkoholintag och vi gick och la oss vid halv elva (mest för att Joakim ville gå upp tidigt och fiska, det är tydligen havsöringspremiär på nyårsdagen...who knew?). Inte för att man fick så mycket sömn förrän på andra sidan tolvslaget men det var skönt att ligga i sängen i stället för att sitta uppe och försöka hålla sig vaken till midnatt! 

Snart smyger jag igång 2021 med en lugn löprunda. Sen får vi se vad året bjuder på!