tisdag 30 maj 2017

Löpning. Som silvertejp. Igen.

Ja. Oavsett vad man tror och tänker så kan det bli helt annorlunda och den trevliga helgen jag hade sett framför mig blev bitvis allt annat än trevligt. Jag tänker inte gå in på detaljnivå men dramat i min familj kan nog platsa i vilken dokusåpa som helst vilket påverkar mitt mentala lugn lite.

Som följd av det skickade Joakim ut mig på en löprunda söndag kväll för att lugna hjärnan och det funkade som det skulle och jag kunde sova utan att ha hjärnan på högvarv. Måndagen körde jag helt på autopilot - cykla till jobbet och ta mig igenom dagens att-göra-lista. Från jobbet till vårdcentralen för kontroll hos astmasköterska. Bra kvitto - jag nosar fortfarande på 125% av normalvärden och mina värden indikerade också att jag har fått bättre kondition sedan förra året. Mycket bra. Hem och vila och äta, byta kläder, ner till Bulltofta och leverera ett NMT-pass, tillbaka hem, förbereda morgondagen, kvällste och nedvarvning. Gonatt.

I morse ringde klockan tidigt, jag drog på mig träningskläder, åt frukost och cyklade till gymmet. Tillbringade 50 minuter med att jobba på baksida axlar, rygg och mage. Axelrotationer, omvända kryssdrag, liggande rodd, pulldowns och sånt - allt i samma kabelmaskin. Diagonallyft och pullovers på boll och så russian twist på slutet, sen var tiden ute och jag fick gå och duscha för att hinna till jobbet i tid.

Arbetsdag med en hel del möten och (tack!) en kanelbulle på sista mötet. Jag kompletterade den med en portionsburk kvarg och några frukostkex och satt kvar på jobbet en halvtimme och skrotade, för det var inte lönt att åka hem mellan varven. I dag var det nämligen intervallpass på bana med Runacademy, vi skulle vara på Stadion och starta redan 17.30. Hade jag cyklat hem hade jag hunnit vara hemma en kvart och det var liksom inte riktigt lönt!

Således bytte jag om på jobbtoaletten och styrde mot Stadion. I vanlig ordning var vi väl ett sextiotal Runacademy-deltagare och vi hade ett styvt jobb med att styra upp vårt pass samtidigt som det pågick friidrottsträningar med två olika grupper. Uppvärmningsjogg, dynamisk rörlighet, löpskolning, stegringslopp. Vi fördelade ut oss på banorna och tillsammans med Camilla chefade jag för medelgruppen i dag. För oss stod 2 x 6 x 200 m på schemat.

Eftersom jag är snabbare än Camilla fick jag det otacksamma jobbet att ligga i täten vilket innebar att jag fick springa som död och helvete för att göra ett bra jobb. Mina intervaller låg mellan 43-45 sekunder och det är riktigt bra tempo för att vara jag! Fördelen med det upplägget var att jag fick ut ett riktigt bra träningspass, nackdelen är att jag inte riktigt har luft så det räcker för att coacha också utan jag springer, springer, springer. Andas i vilan, springer på igen. Tre minuters setvila var mer än välkommen och alldeles för kort och så gick vi på med andra omgången om sex intervaller. Efter tre satte illamåendet in och höll i sig ända till slutet - lite vila, nerjogg och stretch och tack för i dag.

Cykla hem, sitta på golvet med katterna och andas lite. Värma mat, försöka äta och dricka för att jag vet att det behövs även om jag mår illa fortfarande. Puh. Tack vare att jag visste att det var full koll på astman vågade jag dra på med allt vad jag hade och jag är oerhört nöjd över ett bra och jämnt tempo hela vägen igenom. Allt kaoset i huvudet har också lugnat ner sig ordentligt med några bra träningspass och vi löser nog denna lilla krisen också så småningom. En dag i taget, ett steg i taget.

onsdag 24 maj 2017

Långhelg. Puh.

Onsdag, dagen före Kristi Himmelsfärd. Långhelg, fyra lediga dagar framför mig. Det har varit tre intensiva dagar och jag är väldigt, väldigt redo för helg!

Måndag. Skjutsa Joakim till tåget, fortsätta själv till jobbet. Jobb i vanlig ordning. Sedan till djuraffären för att handla nödvändigheter till djuren, hem för kort återhämtning och mellanmål innan jag vände mot Bulltofta för ett NMT-pass. Det blev ett styrkefokuserat pass i dag med stockar och lite snabba pulshöjare mellan varven. Hem, äta, andas - och läggdags.

Tisdag - tidig väckarklocka, morgonjogg 06.20. Under 6 fina lugna kilometer sysselsatte sig min hjärna med problemet att få jobbets ledningsgrupp att begripa det viktiga i medarbetarhälsa och strategiskt hälsoarbete. Efter löprundan visste jag precis vilka argument jag kunde använda, vilken retorik och vad jag skulle kommunicera. Asbra! Satte mig strax efter sju med en frukostsmoothie och en mugg te och datorn och knåpade ihop ett dokument med stödord och tankar och skickade ett SMS till chefen om att jag var på rätt spår. Hurra!

Sen jobbade jag hemifrån fram till lunch, tog en dusch och styrde bilen till Landskrona Lasarett för att byta min spiral. Sjukt oglamoröst, sjukt obehagligt, men nu är det i alla fall klart. Det känns som om jag har gjort ALLA obehagliga grejer senaste halvåret - tandläkare, tandhygienist, opererat ljumskbråck och nu spiralbyte. Av nödvändighet blev gårdagskvällen relativt lugn och Runacademy fick springa utan mig denna vecka.

I dag var det också tidig väckning men med tanken "bara i dag, sen är det helg". Dusch, frukost, nyhetsmorgon, mot jobbet. Strax efter halv tre checkade jag ut och parkerade bilen på Centralen för att ta en fika medan jag väntade på Joakims tåg. Åh, så himla skönt att sitta där och läsa och njuta av en finkaffe och varva ner!

Hemma väntade bara en kort vila för klädbyte och lite fix innan jag skulle till Bulltofta. En timmes utomhus-PT, 75 minuter NMT för fem glada själar som fick öva sig på beep-test, köra några ilskna fyscirklar med inslag av pulshöjare och avsluta med tabata-intervaller innan en kort nerjogg och stretch. Och så cyklade jag hem till välförtjänt middag och en kall öl. Ahhh.....

Fyra dagars ledighet alltså. Lite träning, lite roligheter. Inte så mycket skärmtid. Återhämtning, helt enkelt. Fler pusselbitar till en stark ultrakropp. Ja!

söndag 21 maj 2017

Glad löpcoach!

Flera av mina adepter sprang Göteborgsvarvet och olika rapporter har trillat in. Alla har gjort ett bra jobb. Fast mest berörd blev jag av meddelandet från en tonårsmamma - jag har coachat henne och hon har även köpt några pass till sin 15-årige son för att ge honom lite hjälp med löptekniken.

I går berättade hon att hon själv hade förbättrat sig med över 4 minuter på halvmaratondistansen. Och att sonen, som sprang Cityvarvet på dryga 4 km, hade förbättrat sin tid med FYRA minuter (det är nästan en minut per kilometer!) sen förra året och lyckligt sa "mamma, det är så coolt att jag har lärt mig springa i backar för jag sprang om alla!".

En blir ju nästan tårögd. Och tacksam över att just jag får göra just det jobbet som bjuder på så himla mycket "instant feedback". Tack!

lördag 20 maj 2017

Utomhuslördag!

I dag har jag varit ute nästan hela dagen - det är inte många timmar vi har varit inne, jag och Sarah som var min partner-in-crime för dagen. Sarah som pga administrativt strul blev av med sin startplats till Göteborgsvarvet och önskade sig nåt kul att göra - och jag som var ensam hemma eftersom Joakim är iväg och fiskar. Så, vad gör då två PTs och löpcoacher? Tränar och äter, tydligen. Och är utomhus :-)

Jag hade lockat Sarah att vara med på mitt NMT-pass klockan tio så vi sågs på Bulltofta och gänget ställde upp på två led i vanlig ordning. Vi transporterade oss ut till kossabacken, körde en kombination av backintervaller och styrkeövningar, följde upp med lite parövningar av roligare slag, klättrade i träd, bar stockar i bäcken, klättrade lite mer i träd och avslutade med en plankbuffé och 40 upphopp. Sådärja!

Efter passet cyklade vi hem till mig och åt restlunch och diskuterade vad vi mer skulle göra. Den soliga morgon hade blivit en gråmulen eftermiddag men ut skulle vi. Valet föll på Skrylle och vi kikade på spårkartan och bestämde oss för Billebjersrundan, en runda som ingen av oss hade sprungit tidigare men 8½ km kändes rätt lagom.

Rundan började rätt så trist med nästan 1 km asfalterad cykelväg men det gick snart över. Skog och MTB-spår, en härlig mjuk gräsyta bredvid fiskedammar, mera skog upp på Billebjer till fin utsikt, grusväg förbi julgransodlingar och hästar, skogsstig, cykelbana, mera skogsstig och så sista kilometern på asfalterad cykelväg i lätt uppförslut. Ganska varierad terräng och underlag och allmänt trevligt, dessutom behagligt prattempo. Fast vi hade ju inga 8½ km på klockan när vi kom tillbaka så vi fick springa en vända ut i skogen och tillbaka för att få ihop dem :-D (nörd-löpare....)

Turligt nog kom vi tillbaka precis till fikadags (nähä....) och njöt av latte och blåbärspaj med vaniljsås på uteserveringen. Sen styrde vi bilen hem för en snabb dusch innan vi cyklade hem till Sarah och lämnade av en hög med grejer innan vi vände cyklarna tillbaka mot centrum. En kort promenix på internationella matmarknaden som inte riktigt motsvarade våra förväntningar så vi svängde upp till Södertull och satt i solen med tapas och öl. Efterrätt bör man ha så vi fortsatte cykel-ledes till Bar Italia i Västra Hamnen och åt glass och sen satt vi länge ute på trädäcket med ett kort avbrott för att handla varsin folköl och lite choklad inne på Green som vi njöt av i kvällssol med havsutsikt och lite för mycket blåst.

Hemma var jag vid nio, nöjd och glad och med rosiga kinder av sol och vind. Förmodligen med lite fler fräknar än jag hade i morse och med utevistelse- och rörelserekord för en lördag. Stegräknaren har klockat över 25.000 steg och jag har rört på mig varje timme mellan 7 i morse och 18 i kväll (minsta målet är 250 steg per timme för att få "poäng" och ni anar inte hur svårt det är när jag sitter på kontoret.... ). Benen klarade löprundan fint fast de var lite sega och jag har fyllt på med god mat och trevligt sällskap. En feelgood-lördag helt enkelt. Typiskt bra!

fredag 19 maj 2017

Race Report St Hans Extreme 2017

Ja, så blev det då dags för hatälskade St Hans Extreme i år. Förra året hoppade jag ju över pga brist på träning och trilskande hälsena, men jag gillar verkligen hela grejen även om loppet är obehagligt jobbigt tidvis :-)

I år åkte jag ensam, annars brukar vi vara två i bilen men med Joakim på annan ort fick jag klara mig själv. Det är inte jättesvårt - samma parkeringsplats som för NMT och en liten promenad ut i backarna så hittar man rätt. Nummerlappsutlämning, heja på kändisar och så träffade jag en Runacademy-stammis i vimlet och vi satt i gräset och pratade löpning. Det var varmt - precis som vanligt kom sommarvärmen typ samma dag och där vid sex eller halv sju var det nog bortåt 22 grader fortfarande. Puh....

Starten gick för 5 km-löparna klockan 18.30, jag lämnade min väska i rätt tält och gick ner till toakön för att fixa det nödvändiga toabesöket och sen blev det uppvärmning. Jogg, löpskolning, aktiveringsövningar, dynamisk rörlighet och ett antal löpningar upp i backen. Det räckte så. Jag träffade på ett par NMT-kompisar och vi surrade lite nervöst innan det blev dags att parkera vid startlinjen. Nedräkning och iväg, äntligen.

Starten var i vanlig ordning grisjobbig, hela vägen från lägsta till högsta punkten på ett bräde. Jobbajobbajobba..... upp och så rulla utför med lite stumma ben så man inte orkar dra på ordentligt. Förbi vätskekontrollen som var onödig nu men ack så nödvändig sen. Och så gick det i vanlig ordning - uppför och utför, uppför och utför. Jag krigade på efter bästa förmåga men släppte några ryggar efter 2 km när jag kände att mina luftrör inte tokälskade pollenexplosionen och jag behövde lite kontroll. Funderade på att ge upp men nä, så roligt skulle vi inte ha, det ba framåt. Strax kom vi ner på ängen och jag visste att nu var det bara "grytan" kvar, sen varvning. En skvätt vatten i botten, uppför den brantaste backen och sen tvär sväng och utför. Stämpla, nytt varv.

Jag hade klarat av första varvet på 15 minuter men kände att jag nog inte skulle klara att hålla det tempot. Antagligen satt det i huvudet, det kunde nog ha gått vägen, men jag var inte tillräckligt motiverad tror jag. Nåt år ska jag toksatsa och göra det under timmen alltså! Jag fortsatte i kontrollerat tempo, stod på ordentligt där det var någorlunda plant, saktade in i de tuffaste backarna och utnyttjade min kapacitet utför. När jag var halvvägs på andra varvet blev jag varvad av täten. Ja-happ. Ja där kommer ni på ert tredje varv och jag är inte ens klar med andra, det var ju trevligt....

Återigen kom tanken på att bryta men efter 3 lopp så känner jag igen de där tankarna, vinkar åt dem som en gammal bekant och låter dem passera. Jag vet ju att jag kan. Uthållig är jag, stark också - men inte så snabb. Grytan, vatten, brant backe, snäv sväng, rulla utför, varvning. Det var två passeringar, nu är det bara EN kvar. Klättra hela vägen upp till toppen, andas, rulla utför. Sportdryck i vätskekontrollen, vidare. Börjar känna igen varvet och funktionärerna. Som vanligt halvvägs på tredje varvet blir jag ensam. Ser ingen framför, hör ingen bakom. Den välbekanta tanken "jag kommer ändå inte orka och jag ligger sist och alla funktionärer kommer få vänta på mig heeeeela kvällen så det är lika bra att jag bryter" passerar. Hejhej. Vi har ju hörts förut men jag tänker inte lyssna. Jag är ändå mer än halvvägs.

Jag ser ängen framför mig och upprepar "svängen, vatten, grytan, sista varvningen...." för mig själv. Betar av det, bekräftar med funktionären att tredje stämplingen i botten är sista stämplingen, matar uppför, går en bit, ökar längs "bananen" och tar det lugnt upp till toppen där jag stämplar för sista gången, nu ska jag bara i mål. 2 km kvar ungefär, ingen match. Steg för steg. Hållning, armar, lutning, fotisättning. Andas. Jag ser en rygg framför mig som jag kanske kan ta ikapp, jobbar efter bästa förmåga men lyckas inte riktigt. Äntligen "grytan" och funktionärerna och publiken peppar mig "Det är sista gången! Du klarar det! Du ska bara i mål!" och jag älskar dem lite extra där och då. Grimaserar när jag kommer över krönet och trycker på hela vägen in till målgång.

Det känns ok. Jag vill inte kräkas, jag är inte tokslut - jag kunde ha gjort lite till men dryga 1:03 är väl godkänt. Tidigare år har jag gjort 1:03, 1:12, 1:06 så det är ungefär i paritet med vad jag har gjort tidigare. Förutom att jag inte har tränat särskilt målmedvetet. Första året, det året jag hade bäst tid, tränade jag NMT 2-3 gånger i veckan och asade regelbundet runt i backar, nu är det mer tur än skicklighet om jag får till ett backpass ibland så jag kan inte alls vara missnöjd. Vi NMT'are gratulerar varandra, jag går och kollar resultatlistan och ser prisutdelningen.

Vinnaren flög in på drygt 39 minuter, det är galet. 21 av 26 anmälda damer fullförde milklassen och jag undrar som vanligt varför? Det är inget farligt lopp, det är varken lerigt eller läskigt och jag vill tusen gånger hellre springa den här milen än ett stadslopp på asfalt. Här måste jag ju tänka! Maxtiden är ändå två timmar så man hinner ta sig runt även om man inte är nån lysande millöpare - och jag konstaterar också att jag hade några damer och några herrar bakom mig så jag var inte alls sist som jag trodde.

Det blir snabbt kallt efter målgång och tillsammans med min Runacademy-kompis styr jag mot parkeringen. I vanlig ordning stannar jag till på BK på hemvägen och köper en sen middag. Häller i mig vätskeersättning i rikliga mängder, jag vet att den behövs. I lika vanlig ordning är det svårt att varva ner och svårt att somna men det vet jag också.

I dag har således varit lika seg som vanligt och jag har haft en lätt känsla av att vara bakis hela dagen. Fyllt på med vatten och sportdryck och tagit mig igenom 7 timmar på kontoret och 2 timmars utomhusträning med PT-kunder innan jag satte mig med islatte och macka på Wayne's Coffee en halvtimme och läste och varvade ner. Hemma har jag fått undan lite hushållssysslor så att resten av helgen kan ägnas åt roligare saker med trevligt sällskap! Men nu är det nog fasen läggdags...

onsdag 17 maj 2017

Värdet i att släppa ut negativa känslor

I dag har jag jobbat med personlig utveckling. För jag var lika arg och frustrerad när jag kom till jobbet i morse som jag var i går - trots att jag hade sprungit i skogen i går kväll och varit på gymmet och sysslat med lite prehab i morse.

Men till skillnad från i går hade jag en chef som tog sig tid att lyssna på mig trots att tårarna sprutade av ilska och jag var arg och besviken och säkert inte särskilt trevlig. Och DET är guld värt. För att bli lyssnad på och att få förklara varför jag är arg, det hjälper mig. Dels bekräftar det att det är okej att bli arg och och att hen förstår att jag inte är ledsen bara för att jag gråter - även om det är oerhört frustrerande för mig för det är så himla svårt att bli tagen på allvar när man bölar som Lille Skutt! Dels betyder det att få släppa ut ilskan och frustrationerna att det värsta är över. För nu har jag ju förklarat vad problemet är, jag har fått en reaktion, ett "okej, jag behöver smälta det lite men jag tänker att vi kan jobba på xx och yy", och mina åsikter blev tagna på allvar.

Fint så. Efter att ha utbrottat klart tog jag några djupa andetag, stoppade in hörlurarna och lyssnade på lite svängig musik medan jag jobbade mig igenom lite rutingrejer som inte ställde för stora krav men som behövde göras.

Lagom till lunch kände jag mig hyfsat mänsklig igen, gick och hämtade en portion sushi och åt med kollegor i mötesrummet i lugn och ro. Nu på kvällen efter att ha haft ett PT-pass ute och ett NMT-pass i kvällsolen så är jag trött (det blir jag alltid när jag har varit arg) men känner mig ändå mer i balans. Jag fixar det här också.

Det är intressant det där med ilska. Jag har verkligen inte varit bra på det alltid och jag behöver fortfarande öva på att släppa ut känslorna i stället för att svälja ner dem. Däremot är det som ett åskväder på sommaren - det är ett himla liv medan det står på men sen när det är över så är det över. Jag är sällan den som tjurar i flera dagar utan det brakar loss ordentligt och så kan jag återgå till min vanliga positiva inställning till livet. Det är ändå roligast så. Men det är baske mig viktigt att jag kommer ihåg att det är okej att bli arg!

tisdag 16 maj 2017

Löpning i skogen - garanterar glittrande ögon och röda kinder!

Efter en arbetsdag som främst var desillusionerande och frustrerande var det skönt att komma hem. Landa med en mjuk och varm katt i knät, en mugg te, två grova mackor och en andningspaus. Ställa om hjärnan. Packa träningsväskan för i morgon och byta kläder inför kvällens pass med Runacademy. En trailbana, vad säger ni om det?

Det här är ett pass som man faktiskt kan köra själv eller med några kompisar och det var superroligt. Syftet var att få öva på några av de skills man kan behöva när man springer i terräng. Backe upp och ner, passering av hinder, balansträning, fartökning m.m. skulle ingå i upplägget men annars hade vi ganska fria händer att vara kreativa.

Vi körde uppvärmning och dynamisk rörlighet innan vi delade in gruppen i två och visade dem runt på den trailbanan vi hade lagt ut. Den inleddes med en lång och ganska tuff backe att träna backteknik i. Uppe på toppen skulle några stockar forceras och sedan träning av backteknik neråt, gärna med slalom och ABS-bromsar vid behov. Därifrån in på skogslekplatsen där vi hade lagt ut lite pinnar att köra "snabba fötter" över och sen utnyttjade vi stockar m.m. till balansträning en bit innan vi erbjöd utrymme för en fartökning. En slingrig sväng ner mot ån och upp genom skogen till en lite bredare stig med en sträcka höga knän och lite slalom innan man fick jogga lugnt ca 150 m och återhämta sig för nästa varv.

Jag tror att varvet totalt kanske var 5-600 m och alltså ganska fullspäckat med utmaningar. Sen fick löparna välja själva om de ville köra stenhårt eller ta det lite lugnare, vila lite mellan varven eller bara fortsätta. Alla körde i egen takt och vi fick bra spridning på gruppen så vi slapp trängsel och trafikstockning. Och efter passet var det idel glada miner och glittrande ögon. En skön motvikt till kontorsarbetsdagen. I morgon tar vi nya tag både i gymmet och på kontoret helt enkelt.

söndag 14 maj 2017

Utemys och "hur en också kan springa ett långpass"

Det blev lite tyst på bloggfronten enbart av anledningen att det inte fanns så mycket att berätta. Jag har jobbat och återhämtat mig och varit PT och återhämtat mig. Typ. I fredags när jag kom hem var Joakim hemma och vi körde fredagslyx med ekologisk ryggbiff och ugnsstekta rotsaker - och glass. Awesome.

I går var det lördag. Vi tog sovmorgon till lämplig nivå och åkte sen till Lund eftersom jag hade ansvar för förmiddagens NMT-pass. Själv kände jag mig lite småsliten men hade sytt ihop ett bra pass till gruppen med parövningar och egna övningar som varvades med löpning upp i långa backen - här fick deltagarna välja på två olika distanser och springa i det tempo som passade för dagen så alla fick lagom utmaning. Det var en fin och solig dag och jag fick bra feedback efter passet så jag tror att alla var nöjda!

Vi åkte hem och duschade och åt lunch och cyklade sedan in till centrum en sväng (Joakim var mest trött så han fick låna elcykeln, så fick jag jobba lite hårdare...) Vi tog ett varv på MMSports och styrde sedan ner mot Posthusplatsen där det pågick en tysk ölfestival. Det var inte helt fel med en öl i solen med kanalutsikt! Fikasuget slog till och vi vände tillbaka in till centrum och njöt av kaffe och kaka med utsikt mot gågatan. Inte heller helt fel just då! Väl hemma blev det mat och Eurovision fast jag skippade omröstningen i år och gick och la mig när jag hört alla låtar, det räckte så.

Söndag = långpass, det är sen gammalt. Joakim hade varit lite tveksam till om han skulle springa eller inte men kom med den fantastiska idén att vi lämpligen kunde öva litegrann på konceptet Backyard Ultra. Alltså tog vi oss ner till Bulltofta, låste in en kylväska i ett skåp på anläggningen och begav oss ut på 5 x 5 km - med 10 minuters vila. Galet, eller hur? Att öva på att springa samma slinga igen och igen med en kort vila för toalettbesök, påfyllning och återhämtning.

Det var rätt så fullt på Bulltofta eftersom det pågick fotbollsturnering, cricketmatch och golden retriever-träff, men ute i det långa spåret gick det ändå oftast bra. Första varvet avverkades på ungefär 31 minuter, vi vilade 10 minuter och drack, sen ut igen. Andra varvet gick i ungefär samma fart, tredje släppte jag Joakim i den sista backen och kom in några sekunder senare. Påfyllning med jordnötssmör, godis och resorb, vidare. Fjärde varvet tyckte jag var otroligt tungt och jag gick i tre branta backar men låg ändå bara en minut efter Joakim vid målgång.

Sista varvet då, det blir liksom lite stelt och stumt efter dryga 20 km men det var bara att mata på. Släppte Joakim i första backen, låg sen 40 m bakom väldigt länge innan nästa backe ungefär halvvägs på varvet och sen kom jag aldrig ikapp igen utan tuffade på i egen takt. Det blir som det blir ibland och mitt bekvämtempo ligger oftast lite längre än Joakims! Kom in till mål och hojtade att jag behöver 120 m till (varvet är dryga 5 km och jag var så nära 26 km just då) som jag avverkade innan jag gav mig.

Kall dricka och en glass kändes lämpligt, sen stack vi till Coop och handlade och så hem och skrota i soffan några timmar. Smoothie, macka, vila. Välförtjänt. Dusch och en enkel middag var ungefär vad vi klarade av och det blir knappast nåt vilt party här i kväll :-)

tisdag 9 maj 2017

Intervalller på begagnade tävlingsben. Försöka duger....

Efter en vanlig arbetsdag cyklade jag hem och satte mig och förberedde kvällens Runacademy-pass. En kul intervallstege på programmet med intervaller på 90-75-60-45-30-15 sekunder, två av varje sort. Jag hade fått i uppdrag att leda medelgruppen tillsammans med Camilla och hade förvarnat om att jag kanske skulle ha lite sega ben.

Vi hjälptes åt med uppvärmning, dynamisk rörlighet och löpskolning och så körde vi två koordinationslopp innan jag laddade appen i telefonen och drog fram visselpipan.

Jag skulle ju själv försöka hänga med längst bak i gänget men det var inte mycket med det i dag alltså. Benen svarade inte riktigt och det kändes som att springa i sirap.... Men jag hängde ändå med så hyfsat bra att visselpipan hördes, det får väl vara godkänt i dag på väl begagnade tävlingsben!

I vanlig ordning måste jag ändå betona att jag verkligen inte rekommenderar förfarandet och jag borde ha vilat men jag gillar ju att vara löpcoach! Men i morgon ska jag ha vilodag på riktigt och på torsdag ska jag på besiktning hos naprapaten för att kolla så alla bitar mår så bra som jag tror. Det känns smart att ta hand om kroppen - det är ändå så att ett lugnt långpass blev en halvmara i typ maxfart så jag accepterar och respekterar att jag är lite sliten. Det är fullt rimligt och jag hinner nog ikapp mitt eget träningsschema så småningom!

måndag 8 maj 2017

Race Report: Wings for Life Kalmar-Öland 2017

Det här med att springa lopp för ett större syfte är intressant. Det blir en annan drivkraft - och så var det även med Wings for Life. Jag är inte främmande för att springa långt men jag brukar inte springa så snabbt. Kruxet med Wings for Life är att ju längre man tänker komma, desto snabbare får man springa - lite tvärtom mot vad jag brukar tänka.

I vanlig ordning hade jag satt tre mål. Bronsmålet - minsta sträcka för "godkänt" - var 12 km. Över Ölandsbron och en liten bit till. Silvermålet som för mig var sannolikt, men tufft, var 17 km. Mitt guldmål var att ta mig längre än 20 km och för det visste jag att jag behövde hålla ett snittempo på 5:24 min/km som verkligen inte är något favorittempo för mig utan ganska tufft att hålla en längre tid.

Resan började hemma, i buss med ett helt gäng klockan sju. Det var en PT-kund till mig som dragit ihop ett löpargäng i present till sin fru som är ryggmärgsskadad, enormt coolt tyckte jag för då blir det ännu mera tydligt varför vi springer! För de som inte kan...

Vid elva var vi framme i Kalmar, tog en obligatorisk lagbild och gjorde oss sen i ordning för start. Ett flertal klädbyten, toabesök, inlämning av kläder, kolla läget.... Jag bytte kläder tre gånger innan start tror jag, jag kunde inte bestämma mig med anledning av vädret. Enormt blåsigt i vinden, sannolikt kallt ute på bron men varmare sen, i medvind. Svårt. Det slutade med att jag fäste nummerlappen på ena benet för att kunna ta av mig jackan när det blev för varmt.

Vi blev inskickade i startfållan en halvtimme före start (why?). Vi blev uppmanade att tränga ihop oss - och sen blev det uppvärmning. Ingen såg nåt och vi stod som packade sillar. Lönt. En kvart innan starten dessutom. Det var nog det enda negativa med loppet. Tystnad sista minuten före start, påminnelse om varför vi springer - och så äntligen startskott och iväg över kullerstenarna.

Kalmarborna hade gått man ur huse och det var tjockt med folk hela vägen ut genom stan, ut till bron. Vätskekontroll vid 3 km hoppade jag över, ville inte få stopp just då. Jag låg i ett tempo runt 5:15, det kändes okej med draghjälp och jag tänkte att alla kilometer jag hinner springa innan målgångsbilen startar har jag igen sen så jag matade på. Upp på själva Ölandsbron och högbron tornar upp sig. Gulp. Det är en rejäl backe men jag ligger bra till bakom några lite större grabbar, tempot känns okej. Det ba framåt. Krönet närmar sig, nu är det nerförsbacke, benen rullar lätt och pulsen går ner lite. Rullar förbi några som bromsar, tittar på utsikten och känner mig nöjd. Småsnackar lite med Niclas Rodhborn som kommer i rullstol, han får bra fart utför så han försvinner framåt. Trevlig prick för övrigt!

När nerförsbacken är över blir det seeeegt. En lång trist raksträcka, blåsigt fortfarande. Jag vet att det kommer en vätskekontroll på andra sidan, vid 10 km, och tuggar bara på. Det händer absolut ingenting men det är ju plant i alla fall så det finns liksom inget att diskutera utan dessa 3 km är bara tråkiga. Jag kommer till vätskekontrollen, får i mig vatten och Red Bull (inget att rekommendera, kolsyran var inte alls trevlig men det ger lite energi i alla fall) och sen peppar publiken och musiken mig att springa vidare. Faller in i samma fart igen, 5:20-ish. Landar bakom några tjejer som ligger i 5:30, helt jämnt, andas lite men inser att jag orkar mer så jag springer om och matar på igen.

Det är mycket folk ute hela vägen från bron till Färjestaden, hejaropen ekar och det är jättehärligt att springa. Vinden har blivit medvind och jag hasar ner jackan och knyter runt midjan. Nästa vätskestation klämmer jag vatten och en apelsinklyfta och fortsätter springa på. Vidare mot 17 km, bronsmålet är ju redan avklarat men jag har krafter kvar. Det finns fortfarande hejaklackar ute här och var, en DJ i en busskur minns jag också och vitsipporna lyser i skogen.

17 km, nästa vätskestation. Här hittar jag både vatten och en rosa sportdryck som är mycket bättre än Red Bull, den smakar lite salt också och jag känner att jag har hittat rätt. En kilometer senare får jag min första svacka, får panik varje gång jag hör ett motorljud och tänker "nejnej inte än!" och det går lite segt. Kilometer 18 blir min långsammaste. Sen sysslar jag med huvudräkning och inser att jag nog hinner precis till 20 i alla fall så jag släpper de jag har tagit rygg på som springer lite för långsamt och fortsätter framåt. Strax före 20-märket är jag säker på att målgångsbilen är på väg så jag lägger in en spurt som heter duga sista 100 m och tänker att nu är det nog kört, men icke.

Lite till kan vi. En kille bredvid mig håller på att säcka ihop och ge upp men jag säger att jag tror vi hinner en kilometer till om vi biter ihop, att vi nog har fem minuter på oss och vi springer. Sista kilometern gick i 5:09 - jag gasar sista 200 m igen, passerar 21 km och 250 m till innan bilen kör om och jag får ge mig. Ett halvmaraton. I snittempo 5:20. Hur gick det till? Jag vet fortfarande inte. Jag har tangerat mitt halvmarapers från 2012 fast jag inte ens har siktat mot halvmaran utan fokuserat på att springa långsamma långpass. Men solklart var det att kraft finns, att kroppen håller och att jag uppenbarligen orkar mer än jag tror.

Guldmålet alltså uppnått - och en bonuskilometer. Yay!

Tillsammans med alla andra promenerade jag fram till vätskestationen 400 m längre fram. Vatten, cola, apelsinklyftor. Lite glatt endorfinrusigt småsnack och så mot bussen där jag knep sista sittplatsen längst bak. Bredvid en kille som hojtar "Hej, du vi klarade det, vi klarade halvmaran!" - ja,det var killen jag peppade fram från 20 km. Roligt :-D och ett tecken på att löpare ändå är kompisar fast vi inte känner varann!

Buss till Stortorget, mottagande vid startportalen och vi överöses med grejer. Vatten, Redbull, smoothies, energibars. Tack tack. Jag är lite för trött för att orka engagera mig men tar emot och knatar till väskinlämningen. Byter till torr tröja, drar på mig överdragskläder, går ut och letar mat. Åh, en asiatisk matvagn, dumplings och en cola blir perfekt och jag äter framför scenen där jag kan följa livebilderna på storskärm och så blir det liveintervju med Niclas Rodhborn som tog sig 24 km. Efteråt, när jag möter upp gänget borta vid hotellet, kommer han förbi och jag sa att det var ju fasen vad han fick fart i nerförsbacken och gratulerar till fint resultat och han garvar och ber om ursäkt för att han drog ifrån. Som belöning får jag ge honom skjuts uppför rampen intill hotellet ;-)

Vi packar in oss i bussen igen och styr hemåt. Jag sov tydligen en del på vägen upp för jag ser en massa nya grejer på hemvägen, kroppen är fortfarande på högvarv och det går inte alls att somna. Verkligen inte. Telefonen äter batteri som bara den så jag kan inte telefonfippla, det blir jag dessutom rätt åksjuk av så jag glor rätt ut i luften, lyssnar på musik och filosoferar. Ungefär.

När vi passerar Lund ringer jag Joakim och han möter upp på parkeringen och jag får komma hem. En snabb dusch och rena kläder och så får jag plana ut i soffan till Mästarnas Mästare, dricka te och äta rostade mackor. Trött, nöjd, imponerad över min egen insats. När det äntligen blev läggdags är jag fnissig och övertrött men somnar efter en kort stund ändå. Vaknar vid fyra och tror att jag inte kommer somna om, men tvingar mig att ligga kvar och lyssna på fåglarna vilket funkar jättebra.

I dag har jag varit seeeeg. Jag har peppat mig med en latte både på förmiddagen och eftermiddagen och jag har levererat ett PT-pass ute och ett NMT-pass. Trött och sliten är jag och det planerade passet i morgon bitti skippar jag till fördel för att sova länge så jag orkar vara löpcoach i morgon kväll. Ett lugnt kort långpass blev en halvmara i maxfart och det märks, det är bara att planera om. Jag kollade på resultaten i dag och i K40-klassen kom jag på plats 18 av 131 startande, det är ju helt sanslöst bra, jag blev dessutom nummer 128 av 1059 deltagande kvinnor i Sverige vilket också är rätt crazy. Jag som i bästa fall klarar mig precis i bästa halvan av startfältet ligger plötsligt i bästa 20%. Så jag accepterar seghet och slitenhet med glädje, stolthet och tacksamhet.

Tacksamhet över att jag fick möjlighet att vara med och springa för något större. Tacksamhet över att kroppen håller och orkar så mycket mer än jag tror. Och tacksamhet över att jag KAN springa för det är inte alla förunnat. Jag ska aldrig mer hata min kropp och klanka ner på den. För den är helt fantastisk, stark och tålig och snabbare än jag någonsin trodde. Tack.

fredag 5 maj 2017

Hur laddar man för ett lopp där man inte vet distansen?

På söndag ska jag springa Wings for Life. Loppet där man inte vet hur långt man ska springa. Spännande värre!

Det är väl lite av en tillfällighet att jag ska springa loppet. En av mina PT-kunder har en fru som är ryggmärgsskadad, därav bestämde han och hans döttrar sig för att dra ihop ett lag till loppet som samlar in pengar till forskning om ryggmärgsskador och när jag fick frågan om att vara med i laget kunde jag inte säga nej. "We run for those who can't" - det var så himla självklart. Dessutom kändes det lite kul att kunna anpassa distansen efter dagsformen! Och så har jag aldrig varit på Öland, det var ännu en bra anledning.

Jag kan inte påstå att jag har förberett mig så väldigt specifikt utan det här är bara ännu ett långpass på vägen mot ultra. Det blev bra med kilometer i benen förra veckan, ett halvlångt pass måndag, tröskelintervaller tisdag och så passade jag på att hänga med på lite cirkelfys när jag körde NMT onsdag kväll och småjoggade lite på löpcoaching i går. Benen är tunga, tunga men jag vet att det brukar släppa sen när jag lättar på träningen så jag siktar på pigga ben på söndag.

Givetvis har jag försökt räkna lite på hur långt det blir. Ett minimimål är att ta sig hela vägen över bron vilket innebär en mil. Loppets lilla kalkylator meddelar att om jag orkar hålla 6 min/km bör jag hinna 19 km innan målbilen kommer ikapp och därifrån är det inte långt till 20 - men det kräver lite snabbare tempo såklart. Kan gå - med lite bra draghjälp och extrakicken man alltid får så fort det är tävlingsdags!

Det blir som det blir. Jag laddar vätskeryggsäcken med lite vatten, en minipåse lösgodis och nån gel "ifall att" och förlitar mig på vätskestationerna. Njuter av utsikten, hittar kanske lite trevligt sällskap och matar på så långt det går helt enkelt. Nästa lopp i kalendern är St Hans Extreme och där vet jag ju ganska exakt vad som väntar :-D

tisdag 2 maj 2017

Löpning på hemmaplan igen. Långt och långsamt eller kort och hårt?

Den fina lediga måndagen blev en reservsöndag och inleddes med ett långpass. Joakim och jag hade sällskap i en timme, sen vände jag hemåt medan han fortsatte 5 km till. Jag nöjde mig med 12 lugna kilometer och tyckte att det räckte fint efter en träningsvecka. Trots lite tunga ben var det ändå fint att få springa i lugnt tempo med mitt favoritsällskap och naturen bidrog med vårgrönska och blommor här och var :-)

I dag var det då helt plötsligt tisdag och dags att återgå till jobbet. I vanlig ordning rådde milt kaos efter en ledig vecka och jag ska inte påstå att jag är ikapp ännu men det ser ändå hyfsat bra ut. Efter jobbet cyklade jag hem och åt mellanmål och pluggade kvällens Runacademy-pass innan det var dags att cykla ner till Coop där jag fick lifta med en löpare till Limhamnsfältet där kvällens pass skulle gå av stapeln.

I kväll sysslade vi med uppvärmning och lite dynamisk rörlighet innan det blev löpskolning och tröskelintervaller. Jag hade hand om medelgänget tillsammans med Lara och Camilla och vi körde fem repetitioner som bestod av 2 minuter tröskeltempo, 30 sekunder fartökning, 90 sekunder tröskeltempo. Mellan dessa 5 x 4 minuter hade vi 90 sekunders vila.

Det var ett ganska tufft pass. Jag kände att benen inte riktigt var återställda för jag fick mjölksyrekänningar innan jag egentligen tappade flåset och det brukar annars vara tvärtom. Men att ligga där och gnugga runt mjölksyretröskeln är obehagligt hur man än gör och jag utnyttjade mitt resterande flås till att hojta uppmuntrande på mina löpare och vara allmänt irriterande :-D Vi andades lite, stretchade och joggade ner till parkeringen för att ta oss hem. Nu stod ju cykeln vid Coop så jag smet in och handlade lite nödvändigheter.

Det fanns lite tortilla-rester kvar från i går och jag vågade mig på att köpa avocado. När avocadon är perfekt ätmogen - ska en passa på att köpa en Trisslott då eller är turen redan förbrukad? Det är för fasen ett lotteri... i går hade vi också två sk ätmogna avocados men den ena var övermogen och den andra rutten. En tortilla med köttfärs och ost åkte in i mikron och så toppade jag med tomater, avocado och lite turkisk yoghurt. Finmiddag på en fintisdag. Det kändes ändå gött att blåsa igenom systemet ett varv och nu ska jag inte köra fler jobbiga löppass innan söndagens Wings for Life!

måndag 1 maj 2017

En halvspontan vecka i Portugal

Tidernas längsta och mest fullmatade blogginlägg

Jag är hemma efter en fullspäckad vecka i värmen och ska försöka sammanfatta veckan. Jag har haft enormt roligt och dålig tillgång till internet så det blev inte mycket bloggat under veckan, däremot finns det en del bilder på min instagram @springpersilja för den som vill se lite snapshots!

Lördag morgon skjutsade Joakim mig till Sturup där jag fick vänta lite på att få checka in väskan men däremot checka in den hela vägen till Faro. Med SAS flög jag först till Arlanda där jag hade 2½ timme på mig att få i mig lunch och fika, sen gick jag ombord på planet till Faro. Det var inte ett fullt plan med Springtime-resenärer utan vi hade fördelats på två avgångar så man fick försöka gissa sig till vilka som skulle på träningsvecka! Jag spanade på skor och ryggsäckar och gissade rätt på några stycken i alla fall.


Min väska kom supersnabbt och jag var en av de sex första som kom ut i ankomsthallen - vi fick åka i en egen minibuss. På den bussen träffade jag bl a Malin och Maria och vi hängde sen ihop hela veckan. Eftersom vi kom med minibussen var vi framme tidigare än övriga och kunde snabbt checka in, dumpa grejerna på rummet och gå ner och äta. Maten var ganska oimponerande men det visste jag om sen tidigare så det handlade mest om att få i sig energi för att sedan gå och packa upp och lägga sig.

Jag vaknade tidigt söndag morgon och hade gott om tid innan morgonjoggen så jag kollade läget från balkongen lite.
 Fåglarna var också i särklass morgonpigga, jag upptäckte sen att det fanns ett svalbo på balkongen vilket förklarade varför svalorna blev lite hispiga när jag var därute!

Sen var det dags att klä sig och bege sig ner till receptionen för en första morgonjogg vid havet. Det var molnigt då men sprack upp fint under dagen. Efter morgonjoggen var det frukost, nu i vår egen Springtime-restaurang och det var minsann andra bullar än i den allmänna restaurangen. Springtime har i alla år fått halvdålig kritik på maten och i år har man valt att satsa lite mer på den delen och helt enkelt tagit ner en svensk kock och fixat en egen restaurang bara för Springtimes deltagare. Det var tydligen inte helt lätt att hiva ner en svensk kock som basar för köket med restaurangens egen personal men resultatet blev bra.

Färskpressad apelsinjuice, latte, mackor, stekt ägg, bacon, färska grönsaker. En stabil start på dagen! Sedan hann vi byta om inför rundvandring på hotellet och så var det välkomstmöte med all relevant info, presentation av veckans ledare med mera.
Det var bl a svenska längdåkningslandslaget som var med som värdar och de representerades av Ola Ravald, Anders Södergren, Daniel Rickardsson och Stina Nilsson. Givetvis fanns det en del relevanta pass i programmet - rullskidor, skidstyrka och skidgång - och intresset för rullskidor var överväldigande. Jag ville självklart också testa så direkt efter mötet gick jag och testade utrustning, hittade ett par passande pjäxor och skrev upp mig på första passet.

Ärligt talat var jag väl ingen stortalang på rullskidor men jag fick i alla fall testa på en sväng och fick mersmak så jag skrev upp mig på ytterligare ett pass. Jag fick höra från Ola Ravald senare under veckan att de var helt överväldigade över det otroligt stora intresset för rullskidor som de inte alls hade räknat med och skulle se till att vara bättre förberedda en annan gång!

Efter en snabb dusch var det lunchdags och Maria hade fixat lunchdate till oss med Kenth som var löpledare i veckan. I receptionen sprang vi på Cecilia som också reste ensam och tjejkvartetten blev komplett :-) Vi åt grillad fisk på strandbaren och tog sen en vända till affären och handlade nödvändigheter innan eftermiddagspasset som blev ett löpteknikpass med lite löpskolning - en lätt uppstart. Vissa sprang sen lite distans efteråt men jag hoppade över det och chillade lite innan dusch och middag.

Måndagen inleddes med morgonjogg och frukost. Sen gick jag på ett core-pass med Elin Bjärkstedt och följde upp det med ett roligt cirkelpass i sanden innan lunch. På eftermiddagen hann jag med att delta i skidgångspasset med Anders och Daniel - en sorts "stavgång extra allt" och så blev det ett hejdundrande intervallpass i pinjeskogen. 1-2-3-3-2-1 minuter med 1 min vila rakt av. Kräkjobbigt men kul! Dusch och middag kändes välförtjänt även denna kväll och den avslutades med paneldebatt med skidlandslaget där vi hade lämnat in frågor i "frågelådan" innan. Det blev en rolig och lärorik kväll!

Som det nu är på träningsresor så är man trött på kvällen och lägger sig i tid och jag var pigg och vaken på tisdag morgon som dessutom var min födelsedag. Jag valde att fira den med att göra roliga grejer. Inledde dagen med morgonyoga i stället för jogg vilket var jätteskönt, och efter frukost blev det ett långt rullskidpass med massor av teknikarbete under Olas ledning. Sjukt läskigt att åka utan stavar och inte var jag nåt vidare på att bromsa i nerförsbackarna heller - men roligt var det! Min plan var att vara med på crossfitpasset efteråt men vi kom tillbaka så pass sent så jag stack ner till stranden och tittade på både det och danspasset och badade i Atlanten i stället.

Snabblunch och klädbyte och så var jag med på skidstyrka innan jag kutade retur till hotellet för att hämta min nummerlapp till eftermiddagens tävling "pricka tiden". Jag hade satt en hyfsat optimistisk tid men det kändes ändå som om jag sprang snabbare - det skulle sedan visa sig att jag kom fyra och bara hade missat med åtta sekunder. Lätt hänt. Hursomhelst var det lite gemensam uppvärmning innan start och så sprang vi 625 m bortåt, vände runt Malin, sprang 1250 m tillbaka, vände runt Kenth och sprang 625 m in i mål. 2,5 km alltså. Roligt! After-run i strandbaren sen med sangria och många skratt och typ världens största födelsedagskalas innan vi gick upp till restaurangen och åt och sen bjöd tjejerna mig på glassbuffé på glassbaren som överraskning. Tack hörni :-)

Tisdagkvällen var annars "ledig kväll", vissa gick på karaoke på Nox Lounge men jag gick i vanlig ordning hem och la mig i acceptabel tid. Inte mycket till nattsuddare....

Onsdag blev lite av en vilodag. Efter morgonjogg och frukost tog tjejgänget en taxi till Vila Real och färjan över till Ayamonte där vi traskade runt och tittade på staden, shoppade lite och åt tapaslunch innan vi åkte tillbaka igen. Cecilia skulle åka rullskidor kl. 15 medan vi andra lugnade oss lite och nöjde oss med backteknikpass med löpargänget och sen gick jag och spontanyogade eftersom jag kände att det behövdes. Rätt skönt var det. Denna kväll var det Anders Södergren som föreläste om sitt liv som skidåkare och bidrog med mycket kunskap och personliga erfarenheter.


Torsdagens stora evenemang var såklart bergspasset och bussarna gick klockan nio. Vi var 110 personer som åkte upp till Odeleite för att springa och gå olika slingor - jag sprang den långa slingan på nästan 15 km i lugnt tempo och hade faktiskt roligt hela vägen. Skidgrabbarna var ansvariga för "mitten" av löpgruppen och tog sin uppgift på stort allvar, särskilt Daniel sprang fram och tillbaka och snackade med olika grupper och var supertrevlig och social. Det blev 15 otippat lätta kilometer för min del och jag firade med en cola och en glass innan jag satte mig på bussen hem. Den välförtjänta lunchen tog vi på en japansk restaurang (sushi, vårrullar, wok, glass) och sedan hann jag knö in både ett pass skidstyrka och ett pass yinyoga (fatta, en hel timmes yinyoga!) innan middagen. På kvällen föreläste Ola Ravald om skidteknik och kompletteringsträning vilket var enormt lärorikt och lagom nördigt.



Och helt plötsligt var det redan fredag, hur det nu gick till. Man kan undra. Jag tänkte dra på ordentligt denna sista dag och det blev fem pass. Startade dagen med yoga eftersom mina ben var så sega, fortsatte med Soma Move som var toksvettigt och fick fart på kroppen så jag stannade kvar på kettlebellpasset eftersom det kändes riktigt bra. Lunch i hotellrestaurangen denna dag och sedan gick jag ner i källaren och lekte med skivstänger på Elins pass med fokus på frivändningar och frivändningar med press. Roligt! Sista passet för dagen var fartleksintervaller i västra skogen, fullt ös och sedan jogg hem. Jag mötte upp tjejerna för ett eget avslutningsparty - sangria och våfflor med jordgubbar och glass på Nox - innan vi duschade och gick på avslutningsmiddag med grillbuffé. I vanlig ordning fortsatte kvällen på Nox men jag gick hem och packade och la mig i stället.

Lördag morgon och stor tacksamhet över kroppen som verkligen höll hela vägen. Vid soluppgång strax före sju stack jag ut på en egen morgonjogg i en halvtimme och tittade på havet, fåglarna och alla snäckor på stranden. Dusch, packa klart, frukost i lugn och ro och så ner till bussen. Stora famnen, tackochhejkramar varvet runt och dags att bege sig mot flygplatsen. Där var det fullt kaos och väldigt långsam incheckning så all den där tiden jag hade tänkt ha för shopping och lunch försvann. Jag hann i princip gå på toa och köpa en macka att ha med mig på planet innan det var dags att gå ombord. På resande fot hela dagen och Joakim hämtade mig på centralen kvart över nio.

Även om det blev många pass blev det inte så många kilometer. 54 km löpning, 13 km rullskidor och 4 km skidgång har jag samlat ihop plus ungefär ett styrkepass om dagen och lite yoga. Jag har haft fantastiskt roligt och utmanat mig själv att vara social och att orka lite extra träning. Hem kom jag med trötta muskler och fräknar på näsan plus ett huvud fullt med inspiration så jag har helt klart fått med mig det jag ville av resan. Givetvis också nya vänner som jag hoppas att jag får träffa igen, vi har haft otroligt kul tillsammans <3

Tack Springtime och Monte Gordo och tack till Malin, Maria och Cecilia för en härlig vecka!