tisdag 26 september 2017

Spring med ett gäng. Det fixar det mesta!

Efter att ha varit SJUKT grinig hela dagen och kvällen igår, ha sovit dåligt och varit grinig halva dagen i dag så vände det på eftermiddagen. Visserligen med hjälp av ett bra möte med min chef borta på Wayne's Coffee (och en finkaffe såklart!) och en lunchpromenad med kollegorna.

Jag var hemma och vände och stack ner till Bulltofta för kvällens program: Först ett ute-PT-pass och sedan sedvanlig tisdagkväll med Runacademy.

Inga konstigheter på kvällens pass, i alla fall inte för våra nya deltagare. De fick en uppvärmning, lite dynamisk rörlighet, introduktion till löpskolning och sitt första intervallpass med oss. Jag hade hand om medel/tuff grupp tillsammans med Jonna och vi sprang 2 x 6 x 60 sek med 30 sek vila och 3 min vila mellan våra två intervallserier. Intervaller på en minut med bara 30 sek vila är rätt så tufft och om några löpare har tyckt att de kanske hade svårt att bli trötta på passen de första veckorna så tror jag nog att de hann bli det i dag. Några kämpar mer med teknik, andra med flåset, vissa med styrkan att faktiskt hålla ihop kroppen när det går undan, men alla jobbar seriöst för att bli bättre löpare och det är jätteroligt!

Så sen kom jag hem och var faktiskt nöjd och glad med dagen och till på köpet lite fysiskt trött av att ha fått springa intervaller. Dessutom har Joakim hört av sig och är tillbaka i tryggt förvar efter en vecka ute på övning så nu är jag lite lugnare i skallen också och tänker att jag får sova i natt.

söndag 24 september 2017

She makes herself happy. I want to be happy WITH her.

En kärleksförklaring från en favoritbok. Och en sådan som på något vis har dröjt sig kvar i hjärnan som något av det starkaste och vackraste jag har läst. Lycka ska inte behöva vara beroende av någon annan, jag är villig att ta ansvar för min egen lycka - men jag vill gärna dela den med någon annan som också är villig att ta eget ansvar och dela med sig. Även om det också innefattar lite tuffare bitar som t ex att acceptera att Joakim blir mer lycklig av ett försvarsmaktsjobb i Göteborg än av ett vanligt jobb på hemmaplan.

Det är ingen hemlighet att veckor som denna är extra tuffa, när det är övningsdygn och radiotystnad och vi inte har pratat med varandra sen i tisdags. Och nu är det söndag och jag har tagit mig igenom hela ensamhelgen och i morgon börjar livet "som vanligt" igen så då går det kanske lite lättare. Men - eget ansvar för lycka innebär också att inte deppa ihop när jag emellanåt lämnas ensam hemma en helg.

Så jag hade stora planer för dagen. Löprunda, bakning, utefika, kvällspass. Det blev bara löprunda och kvällspass av det för det kändes bäst - och så lite städ och tvätt på det. Baka kanske jag vill göra nästa helg i stället nu när allting finns hemma! Jag vaknade redan vid femtiden i morse men sa till mig själv på skarpen att somna om och sov tre timmar till. Klockan nio stack jag ut på en löprunda som hade blivit 9,3 km men jag fick akut OCD och var tvungen att springa en liten sväng till för att runda milgränsen :-) Typiskt. Totalt 34 km in på löpkontot denna helg, mycket bra! Det gick dessutom rätt bra att springa utan våldsam trötthet eller stumma ben så jag är nöjd med läget där.

Dusch, lunch, lite städning, lite vila och en fika hemma plus en vända till affären för att köpa mjölk för den var slut. Ingen revolutionerande söndag direkt. Fast sen blev det kväll och jag drog på mig träningskläderna och cyklade bort till den lokala taekwondo-klubben. Inte för kampsport, men för ett kombinationspass av HIIT och yoga. Det är min medcoach Jonna från Runacademy som har hand om HIIT-träningen och jag gillar hennes träning, enkelt och tryggt och inga konstigheter. Bara fullt ös i 35 minuter med bra energi, roligt!

Yoga sen. Med en okänd instruktör. Inte min grej, som ni vet, jag yogar helst med instruktörer jag känner. In kommer en nätt tjej som bubblar glatt på en blandning av engelska och svenska med holländsk brytning och leder oss igenom en skön klass. Lite nedvarvning och andningsövningar först för att lugna kroppen efter de tuffa intervallerna. Sedan rotationer, solhälsningsflöden, krigarvarianter, lite mer utmanande positioner för att avsluta med nedvarvning. Hela tiden den där glada rösten som vägledde, stöttade, påminde och bara var BRA att lyssna på. Oväntad bonus.

Hjärnan blir alltid lite lugnare av bra träning och kroppen känns trött, men harmonisk. Jag hoppas att jag får sova gott i natt efter en bra helg och vaknar med energi för ny vecka i morgon. Tanken är att börja lite senare på kontoret och ta mig tid för lite yoga på morgonen innan frukost, dusch och jobb. Mjukstarta veckan. Och nedräkningen till fredag då Joakim kommer hem igen. För hur det än är och hur mycket jag än jobbar på att ha det bra utan honom så är det ändå snäppet bättre när vi är tillsammans!

lördag 23 september 2017

Hur springer man två mil? På samma sätt som man äter en elefant!

Och hur äter man en elefant? Som en salami - en liten bit i taget!

Det är jättelätt att stanna upp inför stora projekt. Att bara se det stora målet men att inte kunna se några överskådliga delmålet på vägen, och då blir projektet för stort och känns omöjligt - och så försöker man inte ens, eller man försöker men slutar nånstans längs vägen.

Jag vill slå ett slag för salamimetoden. Bryt ner projektet till mindre bitar så blir det mer överkomligt och mer hanterbart!

I dag behövde jag ett långpass. Två mil eller kanske lite till. Inte så himla kul att springa två mil själv en lördag eftermiddag, två mil är ganska långt och det blir rätt så lång tid som jag måste underhålla mig själv! Så jag började med att mentalt släppa alla tidskrav och bestämde mig för att ha en mysig runda med tid för fotografering och gåpauser vid behov.

Bra lunch i magen, toabesök avklarade, vätskeryggan laddad med vatten och energi samt telefon och hörlurar - då så, bara att starta klockan och tuffa på. Jag hade valt det enklaste sättet att springa långt - milen ut till Torup och hem igen, eventuellt med en extrasväng ute i Bokskogen om det kändes rimligt. Första biten vet jag är ganska tuff, det är lätt uppförsbacke i stort sett hela vägen första 5 km och det blir lätt en brutal start på löprundan så jag brukar släppa prestigen och ta det lugnt den sträckan.

Medan jag tassade på lätta fötter ut mot golfklubben delade jag upp rundan mentalt. 5 km-bitar är lagom. Första 5 km ut till Bara, när det är klart tar jag druvsocker. Nästa 5 km förbi golfbanan och genom skogen till Torup. Känna efter om jag vill springa nåt extra därute - och jodå, efter första milen började det liksom lossna och jag kände mig oväntat pigg. Så jag joggade förbi cafe och parkering och smet in på 3 km-slingan och tassade mjukt runt, gick i de värsta uppförsbackarna och kände att det här går ju bra.

Efter avklarad extraslinga som blev 4 km inkl. vägen från min stig till motionsslingorna så tog jag en längre gåpaus och tryckte i mig medhavd energi och drack vatten i lugn och ro. Rullade sedan på i lätt utförslut förbi golfbanan, stannade och knöt skorna, fortsatte bort till allén. Med 7 km kvar drog jag fram lurarna och tryckte igång musiken, jag gör oftast det just där för då börjar det bli rätt tråkig löpning. Plus att 7 km = ungefär 14 låtar och det går tekniskt sett att hålla reda på det även om det oftast blir fel :-) Men då är hjärnan sysselsatt så länge i alla fall. Sen är det snart dags att passera Bara och när jag har gjort det blir det druvsocker igen för att ha energi för sista biten som är knappt 5 km. Upp med musikvolymen när jag passerar motorvägen, då är det ganska exakt 2 km kvar och de går oftast av sig själv.

Sådär, då lyckades jag ändå beta av 24 km i mitt eget sällskap och fick långpasset avklarat som jag hade tänkt mig - med några bonuskilometer dessutom eftersom planen var två mil. Mycket nöjd med det utfallet. En bit i taget, typ. Innebär också att kvällen kan spenderas med att göra mestadels ingenting förutom att äta :-)

torsdag 21 september 2017

Leta glädje och ljuspunkter!

Helt ärligt så är det inte jättefestligt att det är torsdag och Joakim är borta ett bra tag till samtidigt som vi inte ens kan ha kontakt utan det är total radiotystnad. Och i går var jag sjukt grinig över just det och inte alls intresserad av att vara ensam. Dessutom sov jag vansinnigt dåligt i natt.

Så då finns det ett vägval - antingen tar jag med mig tjurigheten och irritationen över dålig sömn in i dagen i dag, eller så gör jag en aktiv insats för att förändra läget. Eftersom det faktiskt inte är jätteroligt att tjura så valde jag givetvis den andra varianten. Började dagen med att rulla ut yogamattan och dra igång en halvtimmes morgonyoga med Anna vars lugna röst mjukt vägledde mig genom rörelserna och in i en mer harmonisk start på dagen. Så, då var det fixat! Dusch, frukostsmoothie, iväg.

Dagen inleddes med ett frukostseminarie som bekräftade mig i att jag tänker rätt, gör rätt saker och är på rätt väg helt enkelt. Bara att fortsätta framåt. Yogan och föreläsningen gav mig styrkan att skratta åt en kollegas något kantiga svar på en förfrågan i stället för att bli sur över den och solen som kom fram under dagen gav lite mer energi fast jag egentligen var trött.

När jag sen kom hem från jobbet insåg jag att jag hade TVÅ hela timmar på mig innan jag behövde åka iväg igen. Hur lyxigt? Det händer nästan aldrig! Men jodå, i dag så lyckades jag. Och kvällens pass förberedde jag i går när jag satt hos frisören så jag kunde unna mig att sitta i trekvart och dricka te och läsa min bok i stället för att göra allt möjligt annat. Visst, det hade inte skadat om jag hade kört igång en tvätt men den kan faktiskt också vänta till i morgon. Det fixar sig nog.

Ja, och sen fortsatte det vara trevligt väder hela kvällen så första löpgruppen körde löparstyrka i kvällssolen och andra gruppen sprang långa intervaller i skymningen och jag sprang med så jag fick lite vettig tröskelträning åtminstone - plus att jag fick öva på att prata medan jag springer. Funkar helt klart bättre om man ligger under tröskeln än över :-D

Så sammantaget är jag faktiskt ganska nöjd med dagen även om den började sådär - och jag är mer än nöjd med hur jag lyckades vända mitt eget dåliga humör. Bra jobbat, heja mig! Så NU ska jag omgående ta tag i tandborstning etc så jag kan lägga mig i tid och sova i kapp det jag behöver :-)

tisdag 19 september 2017

Do what you love, love what you do!

Kvällens pass med Runacademy var helt fantastiskt roligt.

Det var ett pass i två delar - en trail-del och en back-del. För traildelen hade vi snitslat en slinga i en liten skogsplätt med delar helt obanat och delar på stig som löparna fick tassa fram på i knappt en kvart. Backdelen var enklare - kort teknikrepetition och 10 x 20 sekunder i backe. Mycket roligt pass! Jag hade förmånen att springa med deltagare som varit med ett tag i dag och det innebar att vi la mindre tid på teknik och mer tid på att springa. Mycket uppskattat även av mig!

Livet på en pinne. Att få vara ute och härja runt med glada löpare regelbundet. Det är fint det!



söndag 17 september 2017

Tacksam.

Det är söndag kväll. Joakim sitter på tåget mot Göteborg för två veckors övning tillsammans med stora delar av Försvarsmakten, och jag sitter i en tom lägenhet. Eller - jag har ju katterna och det gör stor skillnad, det är ändå "någon att komma hem till" på kvällarna och nån som uppskattar att jag går upp på morgonen!

Även om jag tycker det är lite tufft att Joakim nu ska vara borta en lite längre tid så försöker jag att släppa fokus på ensamhet och hålla fast i känslan av tacksamhet. För livet - det är ändå så himla bra.

I torsdags regnade det mest hela dagen - igen. Jag körde backintervaller med två löpgrupper i Fitnesscoachens Löparskola och sprang alla intervaller själv för att inte frysa ihjäl. Alla var genomblöta och leriga men supernöjda efter passet och jag är så glad att jag har den möjligheten att dela med mig av löparglädje! Varm dusch, te och skorpor (och torra kläder!) efteråt var dock enormt uppskattat :-)

Fredag och Joakim på hemväg redan under förmiddagen. Det innebar att han stack iväg och handlade middag så när jag kom hem kunde jag njuta av laxtournedos, ugnsrostade rotsaker och romsås. Inte det värsta alltså! Lördag förmiddag stack vi iväg till Lund och tränade NMT med ett större gäng och eftersom det kom en rejäl skur under morgonen blev vi ordentligt blöta och leriga - men det är också efter de passen som man känner sig lite extra nöjd! Eftermiddag, storhandling, frisörbesök för Joakim och så lagade vi mat tillsammans - kycklingfajitas, tomatsalsa, guacamole. Harry Potter på tv och läggdags i tid, nån sorts perfekt batteriladdning.

I morse vaknade vi upp till finväder och styrde kosan mot Skrylle för att ta de sista kontrollerna i naturpasset. Det var rolig orientering i en bitvis tom och tyst skog och vi hittade tid för en fika i solen och bara njöt. Så fantastiskt skönt! Med samtliga kontroller avprickade vände vi hemåt för att äta lunch och det var nog tur, för tio minuter efter att vi kom hem började värsta ovädret som tydligen skapade översvämningar i centrum och avbröt Köpenhamns halvmaraton! Himla tur att vi kom upp och iväg i tid alltså...




Sen gick eftermiddagen med packning, förberedelse och matlagning och plötsligt var klockan nästan halv sju och det var dags att styra mot centralen. Söndagar blir ibland väldigt jobbiga när Joakim ska iväg men i dag lyckades vi hålla humöret uppe och njuta av tiden tillsammans ända in i det sista i stället. Mycket bättre. Kvar finns en känsla av tacksamhet över fina dagar tillsammans, ett kylskåp fullt med mat för veckan och en behaglig trötthet i kroppen efter utomhusaktivitet. Kvarstår att packa i ordning inför morgondagen, stretcha igenom och lugna ner kroppen med ett yogapass och lägga mig i tid med en bra bok. Redo för en ny vecka!

onsdag 13 september 2017

Feedback. Veckans tema kanske?

Det känns som om omvärlden vill att jag ska fundera lite på feedback den här veckan. Jag tycker det är viktigt med feedback och en av anledningarna till att jag älskar att jobba som PT är att det ger så mycket "instant feedback". Att små korrigeringar av rörelse, placering, rörelsebana ger en omedelbar effekt hos kunden och orsakar glada leenden eller hiskeliga grimaser beroende på vad korrigeringen åstadkom! Det är svårare på mitt "vuxenjobb" men för närvarande är det stort fokus på feedback och det är roligt, tycker jag.

I går höll jag en del av en föreläsning och det har rasslat in feedback på det både direkt i anslutning till evenemanget men även efter när jag har träffat deltagare eller mailat dem i annan anledning. Kul, jag uppskattar att mina kollegor tar sig tid att återkoppla till mig. Och i dag var jag på en miniutbildning om feedback där föreläsarna bl a tog upp att feedback ska ges med kärlek och att det krävs en viss nivå av inbördes tillit för att man ska kunna ge det som vi kallar för "utvecklande" feedback. Det är lätt att säga "bra jobbat" men svårare att säga "jag tycker du ska förbättra....", eller hur? Självklart var det svårt för föreläsarna att få oss att ge feedback i öppet forum med 70 deltagare, men jag som gillar att prata vågade mig på det för att de ska kunna göra ett bättre jobb nästa gång.

Fast forward till i kväll. Jag hade ett möte inbokat med ett städföretag för att prata om hemstädning som jag önskar mig hjälp till. Men trots två sms-påminnelser så dök ingen upp och ingen hörde av sig. Typiskt dåligt! Jag skrev ett ilsket meddelande till dem via facebook och två minuter senare blev jag uppringd med ursäkt och frågan om jag kunde tänka mig att ge dem en chans till. Det är en bra reaktion på feedback, det var trots allt utanför kontorstid och eftersom jag upplevde förståelse och en vilja att göra det bättre nästa gång så får de en chans till på ett nytt möte (och jag skriver inte heller ut vilka de är förrän jag har gett dem en möjlighet att visa vad de går för). Bra reaktion på feedback - snabb och ärlig, utan bortförklaringar. Pluspoäng för det!

På plussidan landar också att jag förstås dammsög och plockade undan inför besöket (vem försöker jag lura egentligen, när de kommer och städar kommer de ändå se hur här ser ut i vanliga fall men det känns ändå trevligare att ha det fint!). Så nu är det prydligt hemma. Ute blåser det halv storm och ösregnar så jag är nöjd med att få sitta inne med tända ljus och ska ha en lugn hemmakväll helt enkelt.

tisdag 12 september 2017

Terminsstart! Hurra!

Helt vanlig tisdag. Morgonjogg i supertempo (att jag lyckas hålla 5:47 i snitt på morgonen är fasen imponerande!), frukostsmoothie, dusch, till jobbet. Jobba, vara PT, hem och ladda om - för terminsstart med Runacademy.

87 anmälda och jag tippar att vi var kanske 80 eller så i kväll i fyra grupper - två för nya deltagare, två för de som sprungit med oss tidigare. Otroligt roligt, bra energi, men väldigt mycket info att gå igenom såhär på första passet! Tur det blir lindrigare framöver.... Men jag tycker fortfarande att löpcoaching är ungefär världens bästa jobb och jag ser fram emot att träffa glada löpare på tisdagar och torsdagar flera veckor framåt!

måndag 11 september 2017

Små steg mot målet. Rätt riktning räknas!

Det blev inget långpass i går utan vi tog vara på det någorlunda acceptabla höstvädret och drog till Skrylle och härjade runt med Naturpasset i tre timmar. Det är också en sorts långpass men med lägre intensitet såklart - men ger inga löpkilometer in på kontot. Fast det var onekligen rätt skönt och rätt roligt, vi klantar till det ibland och ibland vet vi inte var vi är nånstans, men med hjälp av karta och kompass lyckas vi ändå reda ut det rätt så bra!



I morse åkte Joakim iväg jättetidigt och jag somnade om och drömde så mycket konstiga saker så jag kände mig helt harig och osäker på om jag vågade springa min planerade morgonjogg. Jag har tänkt springa en hel del morgonpass denna vecka eftersom det är lite knepigt att få in träning på andra tider. Alla kilometer räknas även om det bara blir "lite i taget" i stället för längre pass. Men så kändes det superläskigt att ge sig ut i morgonmörkret helt ensam. Nåväl, jag visste att Joakim satt i bilen så jag ringde och sa som det var - att jag skulle sticka ut en sväng, att jag gärna ville att nån skulle ha koll på att jag var ute själv och att jag skulle ringa igen om senast en halvtimme. 3 km, 20 minuter, done. Helt ofarligt fast jag blev skitskraj när jag hörde en cyklist bakom mig..... Sedan frukost, dusch och mot jobbet.

En lite lätt rörig dag med omplanering av grejer och alla möjliga udda frågor så det blev aldrig nån riktig struktur på det alltså. Nya tag i morgon! Hursomhelst slutade det med en oplanerat ledig kväll så när jag kom hem vid femsnåret slängde jag in en tvätt, satte igång maten och drog fram dammsugaren och dammsög halva lägenheten medan maten blev klar och plockade sen undan lite när jag ändå var igång. En halvtimme på yogamattan, helt o-yogiskt efter maten för jag var så himla hungrig, hann jag också med innan jag nöjde mig för dagen.

Små steg mot målet. Målet just nu är Österlenmaran första helgen i november och jag behöver nöta lite långpass de kommande åtta veckorna om det ska bli en bra upplevelse. Helt ironiskt är det så att jag faktiskt "fyller maraton" (42 år och 195 dagar) två dagar senare så det blir ett vältajmat firande av maratondagen :-D Men när det inte blir långpass och det inte alltid blir tröskelpass så får kilometer i benen göra sitt, så morgonjogg står på schemat igen i morgon. Plus att jag räknar iskallt med att jag ska springa en hel del på Runacademys första pass för höstterminen på kvällen också! En himla massa löpteknik att gå igenom så det blir nog fart på fötterna, så roligt det ska bli att komma igång :-)

lördag 9 september 2017

Do more of what makes you happy!

Alltså igen - ibland behöver en bara känna efter vad som gör en lycklig, och gå och göra det!

I går var det det här.
8 km löpning i ösregn. Japp. Faktiskt satt jag hela dagen på kontoret och stirrade växelvis på regnet och på klockan och längtade ut. Helt knasigt egentligen, för jag behövde cykla en halvtimme hem i regnet innan jag kunde springa! Och ändå ville jag bara hem och byta fuktiga jeans mot torra löparkläder - för att gå ut och blöta ner mig. Men jo, så blev det. Snabbt klädbyte, incheckning med Joakim, ut i regnet.

Jag misstänker att de människor jag mötte längs vägen (främst hundrastare) tyckte att jag var milt vansinnig när jag log glatt mot dem i ösregnet men de kunde inte låta bli att le tillbaka. Och som jag njöt. Plaskade fram genom pölarna, genomblöt, lyssnade på regnet som prasslade i skogen och njöt av vinden mot ansiktet (utom kanske sista kilometern hem när jag hade vind + regn på tvären rätt i nyllet men annars!) Kom hem flåsig och rödmosig, hoppade in i en varm dusch och kände mig... levande. Ja, levande och rätt så glad. Och nöjd med mina åtta spontana kilometer!

Mellanmål, middag, sambosällskap i soffan och ett glas vin eller två. Helt klart sånt jag blir glad av.

Sov gott, vaknade tidigt och lagade instagramvänlig frukost - smoothie och french toast. Uppladdning för NMT. Det regnade inte medan vi tränade men det var bra blött i marken alltså! Alex höll i gång oss med växelvis löpning och styrka i 75 minuter och så blev det bonusstretch efteråt. Plus att vi joggade ner till Bulltofta och hem också. Väldigt skönt med en riktig genomkörare, men kläderna var exakt lika genomblöta som i går och duschen efteråt lika välbehövlig!

Efter lunch la sig lugnet över hushållet. Två trötta människor chillade i soffan och tittade på film medan regnet återigen öste ner därute, och katterna är aldrig nödbedda när det gäller soffläge :-) Sammantaget blev det en lördag som laddade mina batterier på ett bra sätt och jag ska ladda ännu mer innan det är dags för ny vecka.

torsdag 7 september 2017

Det blir inte alltid som man tänkt sig, kapitel fnörtielfton...

Vilken vecka det här har varit. Jag känner mig ganska omtumlad och överväldigad.

Provapåpass med Runacademy tisdag kväll. Drygt 40 deltagare. Jag hade styrt upp passet helt okej, det funkade med gruppindelning och förflyttningar, alla såg glada ut och sprang sina intervaller och det kom en del frågor efter passet. BRA! Kom hem, åt kvällsmål, lade upp bilder på facebook, avrapporterade till kontoret, ställde lite praktiska frågor angående skor och kläder och sånt.

Och sen kom det där ödesdigra meddelandet. Att den tilltänkta platschefen hade ångrat sig av privata skäl och om jag ändå (fast jag hade sagt nej först pga för mycket att göra redan) kunde tänka mig att ta över rollen som platschef. När jag fick frågan i somras så fick jag också höra att flera ledare hade pekat på mig som en lämplig kandidat så jag visste om att mina kollegor litade på mig och tyckte det var okej att ha mig som platschef. Vilket är en förutsättning för att ledarskapet ska kunna fungera i en sån här grupp. Så nu, en vecka innan terminsstart med noll andra kandidater på g, tackade jag ja. För jag vill att det ska funka och jag vet att jag har rätt så höga krav på en platschef så jag kan lika gärna utsätta mig själv för dem!

Så jag lämnade provapåpasset som vikarierande platschef pga semester och två timmar senare var jag alltså utsedd till platschef. Alla papper är påskrivna och mina kollegor har fått info - och lovebombar mig totalt. Underbart. Vilken supportgrupp!

Med allt det kaoset i huvudet tisdag kväll sov jag katastrofdåligt natten mot onsdag och var dödstrött hela dagen. Släpade mig till jobbet, jobbade, släpade mig hem och kollapsade mer eller mindre i soffan resten av kvällen efter att ha "tömt hjärnan" i ett word-dokument för att få lugn och ro i huvudet. Somnade tidigt, sov gott, vaknade när Joakim gick upp vid fem och somnade aldrig riktigt om igen.

I stället gick jag upp tidigt och kom till jobbet tidigt - cyklandes i regnet, med dubbla och trippla uppsättningar av i princip allt för att reda ut den här dagen. Byte till torra byxor, kontorsjobb. PT-pass ute i regn, dusch, klädbyte. Cykla till Ica på lunchen - i regnet. Färdigjobbad = ombyte till träningskläder, mera ute-PT i regn. Cykla hem i regn. Äta och byta kläder på en halvtimme. Ut i regnet och två timmars löparskola. Dryga fem timmar utomhus i dag alltså och regn precis hela tiden. Tur jag har bra kläder och ett gott humör, jag har inte frusit egentligen men det mesta är bra blött alltså!

Jag accepterar att jag har uppenbara skills, jag är själaglad över att mina kollegor vill ha mig som platschef och skapligt nöjd med att det är fredag och stundande helg i morgon. Inte mycket har blivit som planerat denna vecka men det blev nog ganska bra ändå! 


måndag 4 september 2017

Bekvämt. Obekvämt. Både och?

Ja, det är det där med komfortzoner som jag är inne på. Att det kanske fortfarande är nyttigt att utmana komfortzonen ibland, att röra sig utanför - eller i alla fall på gränsen. Jag har utforskat det där lite de senaste dagarna!

Lördag morgon åkte vi mot Bokskogen för att hämta ut nya "månadens bana" för september och prova på lite orientering. Inte i komfortzonen men inte heller så långt utanför, vi gör det tillsammans och vi har fika i ryggsäcken och det är fint väder. Men se det blev det inget av med, för september månads bana var inte uppsatt än och augustibanan var nerplockad så vi kunde inte träna på den ett varv till heller. Nähä. Vi rekade alternativ och styrde bilen mot Skrylle och köpte Naturpasset i stället - lite utan att veta vad vi gav oss in på.

Naturpasset har 30 kontroller och man ska ta minst 25 av dessa för att vara med i tävlingen. Inte så himla viktigt, tyckte vi, men vi gör väl så gott vi kan! Vi beslöt att ta 5 kontroller innan fikadags. Första kontrollen tog ganska lång tid, främst för att vi inte lyckades hitta reda i var spårcentralen egentligen befann sig på kartan och därför tog fel stig så vi fick gå tillbaka och börja om. Men sen gick det ganska raskt och vi belönade oss med fika på ett väldigt bra fikaställe som vi har sprungit förbi otaliga gånger eftersom det ligger precis intill Skåneleden :-)

Sen var klockan väl drygt ett men vi la upp en plan för att ta ett bra antal kontroller på väg tillbaka mot parkeringen igen så vi fick med oss ytterligare 7 stycken innan vi gav upp för dagen. En väldigt sen lunch intogs på Vismarlövs bagarstuga (sådär, ärligt talat, men kakbuffén såg god ut!) innan vi åkte hemåt och vilade trötta ben!

Det var lärorikt att orientera i Skrylle och vi ska absolut göra om det. Stigarna ligger tätare vilket kan vara både bra och dålig, skogen är helt annorlunda än i Bokskogen och också betydligt större. Utanför komfortzonen - fast inte så långt.

Söndag och dags för långpass. Lite längre än förra veckans 15 km är tanken, egentligen Skåneledsrundan plus en extrasväng i Skrylle men jag kommer på att när man är halvvägs står det en skylt mot Genarp och man kan ju springa ut 3 km i den riktningen och retur igen för att fortsätta rundan. Ja, vi provar. Det gick sådär alltså. Först en felspringning in i fel kohage, ut igen och hitta rätt väg. Cykelbana och sen in i en väldigt övervuxen hage, vi spanar efter markeringar och konstaterar att det bara finns en farbar väg så vi tar den och hittar markeringar. Ojämn äng, lite skog, sen blir det allt mer övervuxet och vi ger upp och vänder för det blir ingen löpning av det. Kämpar oss tillbaka till leden där vi vek av och fortsätter mot Skrylle. Vi lärde oss att det alltså finns massor med Skåneled men att de bara är springbara om de används tillräckligt ofta och det gör inte sträckan från Dalby stenbrott till Romelestugan. Så hörni - ut och vandra den etappen :-)

Jag hade det väldigt tungt med löpningen, sega ben, tungt att andas, inte mycket som funkade så jag fick kämpa för vartenda steg och var helt enkelt väldigt nöjd med att ha fått in 19 km på löpkontot. Vår egentliga plan var sedan att ta med en fika ut och ta ytterligare några kontroller på Naturpasset men det var så mycket folk i cafét och kön rörde sig så långsamt så vi åkte hem och lagade lunch i stället och vilade upp oss en stund innan vi åkte och tog en välförtjänt fika på stan.

I dag var det dags för Nordic Military Training. Med varken mig eller Joakim som instruktör utan det var Rasmus som höll i kvällens pass och vi ställde oss i ledet och gjorde som vi blev tillsagda. Mycket skönt. Uppvärmning, lite stockfys av olika slag, härja upp och ner i backe på diverse sätt och cirkelfys och trappintervaller på slutet. Jag var mindre sugen på transportlöpningen hem sen men på nåt vis gick det ändå. Det var definitivt utanför komfortzonen att träna NMT med en okänd instruktör, jag har möjlighet till det alldeles för sällan och var faktiskt orolig för om min fysiska status är på en nivå så att jag klarar att utföra det jag utsätter andra för! Men det gick hyfsat bra, jag har nytta av min goda löpform och accepterar att jag just nu suger på att göra armhävningar för att jag har slarvat med att träna på dem. Det har jag redan börjat åtgärda och det går framåt, bara inte tillräckligt snabbt. Men det kommer bli bra igen!

I morgon är det min tur att hjälpa andra med första steget utanför komfortzonen när vi har provapåpass med Runacademy. Som vanligt välkomnar vi alldeles särskilt alla nybörjare till löpgruppen och jag lovar att även om det känns läskigt första passet så är det väldigt roligt att springa i grupp!

fredag 1 september 2017

Det som kanske är världens roligaste jobb!


Det här. Löpare i två grupper som entusiastisk tar sig an nya utmaningar. Som kämpar med teknik och löpskolning och springer intervaller - kanske för första gången. Som svettas och flåsar och ler tillsammans. DET förgyllde min torsdagkväll! Och sen, med lite eftertanke, så blir jag imponerad av mig själv. Tänk om den som var jag för tio år sen hade vetat att jag skulle bli en löpare? En löpcoach? Crazy stuff, alltså. Galet osannolikt. Men det blev så - och jag älskar det.

Fredagkvällen förgylldes för övrigt av Joakim som kom hem och ville träna, så efter mellanmål drog vi till gymmet och tränade tillsammans innan vi åkte hem och åt clubsandwich och drack en välförtjänt fredagsöl. Good stuff.