onsdag 24 maj 2017

Långhelg. Puh.

Onsdag, dagen före Kristi Himmelsfärd. Långhelg, fyra lediga dagar framför mig. Det har varit tre intensiva dagar och jag är väldigt, väldigt redo för helg!

Måndag. Skjutsa Joakim till tåget, fortsätta själv till jobbet. Jobb i vanlig ordning. Sedan till djuraffären för att handla nödvändigheter till djuren, hem för kort återhämtning och mellanmål innan jag vände mot Bulltofta för ett NMT-pass. Det blev ett styrkefokuserat pass i dag med stockar och lite snabba pulshöjare mellan varven. Hem, äta, andas - och läggdags.

Tisdag - tidig väckarklocka, morgonjogg 06.20. Under 6 fina lugna kilometer sysselsatte sig min hjärna med problemet att få jobbets ledningsgrupp att begripa det viktiga i medarbetarhälsa och strategiskt hälsoarbete. Efter löprundan visste jag precis vilka argument jag kunde använda, vilken retorik och vad jag skulle kommunicera. Asbra! Satte mig strax efter sju med en frukostsmoothie och en mugg te och datorn och knåpade ihop ett dokument med stödord och tankar och skickade ett SMS till chefen om att jag var på rätt spår. Hurra!

Sen jobbade jag hemifrån fram till lunch, tog en dusch och styrde bilen till Landskrona Lasarett för att byta min spiral. Sjukt oglamoröst, sjukt obehagligt, men nu är det i alla fall klart. Det känns som om jag har gjort ALLA obehagliga grejer senaste halvåret - tandläkare, tandhygienist, opererat ljumskbråck och nu spiralbyte. Av nödvändighet blev gårdagskvällen relativt lugn och Runacademy fick springa utan mig denna vecka.

I dag var det också tidig väckning men med tanken "bara i dag, sen är det helg". Dusch, frukost, nyhetsmorgon, mot jobbet. Strax efter halv tre checkade jag ut och parkerade bilen på Centralen för att ta en fika medan jag väntade på Joakims tåg. Åh, så himla skönt att sitta där och läsa och njuta av en finkaffe och varva ner!

Hemma väntade bara en kort vila för klädbyte och lite fix innan jag skulle till Bulltofta. En timmes utomhus-PT, 75 minuter NMT för fem glada själar som fick öva sig på beep-test, köra några ilskna fyscirklar med inslag av pulshöjare och avsluta med tabata-intervaller innan en kort nerjogg och stretch. Och så cyklade jag hem till välförtjänt middag och en kall öl. Ahhh.....

Fyra dagars ledighet alltså. Lite träning, lite roligheter. Inte så mycket skärmtid. Återhämtning, helt enkelt. Fler pusselbitar till en stark ultrakropp. Ja!

söndag 21 maj 2017

Glad löpcoach!

Flera av mina adepter sprang Göteborgsvarvet och olika rapporter har trillat in. Alla har gjort ett bra jobb. Fast mest berörd blev jag av meddelandet från en tonårsmamma - jag har coachat henne och hon har även köpt några pass till sin 15-årige son för att ge honom lite hjälp med löptekniken.

I går berättade hon att hon själv hade förbättrat sig med över 4 minuter på halvmaratondistansen. Och att sonen, som sprang Cityvarvet på dryga 4 km, hade förbättrat sin tid med FYRA minuter (det är nästan en minut per kilometer!) sen förra året och lyckligt sa "mamma, det är så coolt att jag har lärt mig springa i backar för jag sprang om alla!".

En blir ju nästan tårögd. Och tacksam över att just jag får göra just det jobbet som bjuder på så himla mycket "instant feedback". Tack!

lördag 20 maj 2017

Utomhuslördag!

I dag har jag varit ute nästan hela dagen - det är inte många timmar vi har varit inne, jag och Sarah som var min partner-in-crime för dagen. Sarah som pga administrativt strul blev av med sin startplats till Göteborgsvarvet och önskade sig nåt kul att göra - och jag som var ensam hemma eftersom Joakim är iväg och fiskar. Så, vad gör då två PTs och löpcoacher? Tränar och äter, tydligen. Och är utomhus :-)

Jag hade lockat Sarah att vara med på mitt NMT-pass klockan tio så vi sågs på Bulltofta och gänget ställde upp på två led i vanlig ordning. Vi transporterade oss ut till kossabacken, körde en kombination av backintervaller och styrkeövningar, följde upp med lite parövningar av roligare slag, klättrade i träd, bar stockar i bäcken, klättrade lite mer i träd och avslutade med en plankbuffé och 40 upphopp. Sådärja!

Efter passet cyklade vi hem till mig och åt restlunch och diskuterade vad vi mer skulle göra. Den soliga morgon hade blivit en gråmulen eftermiddag men ut skulle vi. Valet föll på Skrylle och vi kikade på spårkartan och bestämde oss för Billebjersrundan, en runda som ingen av oss hade sprungit tidigare men 8½ km kändes rätt lagom.

Rundan började rätt så trist med nästan 1 km asfalterad cykelväg men det gick snart över. Skog och MTB-spår, en härlig mjuk gräsyta bredvid fiskedammar, mera skog upp på Billebjer till fin utsikt, grusväg förbi julgransodlingar och hästar, skogsstig, cykelbana, mera skogsstig och så sista kilometern på asfalterad cykelväg i lätt uppförslut. Ganska varierad terräng och underlag och allmänt trevligt, dessutom behagligt prattempo. Fast vi hade ju inga 8½ km på klockan när vi kom tillbaka så vi fick springa en vända ut i skogen och tillbaka för att få ihop dem :-D (nörd-löpare....)

Turligt nog kom vi tillbaka precis till fikadags (nähä....) och njöt av latte och blåbärspaj med vaniljsås på uteserveringen. Sen styrde vi bilen hem för en snabb dusch innan vi cyklade hem till Sarah och lämnade av en hög med grejer innan vi vände cyklarna tillbaka mot centrum. En kort promenix på internationella matmarknaden som inte riktigt motsvarade våra förväntningar så vi svängde upp till Södertull och satt i solen med tapas och öl. Efterrätt bör man ha så vi fortsatte cykel-ledes till Bar Italia i Västra Hamnen och åt glass och sen satt vi länge ute på trädäcket med ett kort avbrott för att handla varsin folköl och lite choklad inne på Green som vi njöt av i kvällssol med havsutsikt och lite för mycket blåst.

Hemma var jag vid nio, nöjd och glad och med rosiga kinder av sol och vind. Förmodligen med lite fler fräknar än jag hade i morse och med utevistelse- och rörelserekord för en lördag. Stegräknaren har klockat över 25.000 steg och jag har rört på mig varje timme mellan 7 i morse och 18 i kväll (minsta målet är 250 steg per timme för att få "poäng" och ni anar inte hur svårt det är när jag sitter på kontoret.... ). Benen klarade löprundan fint fast de var lite sega och jag har fyllt på med god mat och trevligt sällskap. En feelgood-lördag helt enkelt. Typiskt bra!

fredag 19 maj 2017

Race Report St Hans Extreme 2017

Ja, så blev det då dags för hatälskade St Hans Extreme i år. Förra året hoppade jag ju över pga brist på träning och trilskande hälsena, men jag gillar verkligen hela grejen även om loppet är obehagligt jobbigt tidvis :-)

I år åkte jag ensam, annars brukar vi vara två i bilen men med Joakim på annan ort fick jag klara mig själv. Det är inte jättesvårt - samma parkeringsplats som för NMT och en liten promenad ut i backarna så hittar man rätt. Nummerlappsutlämning, heja på kändisar och så träffade jag en Runacademy-stammis i vimlet och vi satt i gräset och pratade löpning. Det var varmt - precis som vanligt kom sommarvärmen typ samma dag och där vid sex eller halv sju var det nog bortåt 22 grader fortfarande. Puh....

Starten gick för 5 km-löparna klockan 18.30, jag lämnade min väska i rätt tält och gick ner till toakön för att fixa det nödvändiga toabesöket och sen blev det uppvärmning. Jogg, löpskolning, aktiveringsövningar, dynamisk rörlighet och ett antal löpningar upp i backen. Det räckte så. Jag träffade på ett par NMT-kompisar och vi surrade lite nervöst innan det blev dags att parkera vid startlinjen. Nedräkning och iväg, äntligen.

Starten var i vanlig ordning grisjobbig, hela vägen från lägsta till högsta punkten på ett bräde. Jobbajobbajobba..... upp och så rulla utför med lite stumma ben så man inte orkar dra på ordentligt. Förbi vätskekontrollen som var onödig nu men ack så nödvändig sen. Och så gick det i vanlig ordning - uppför och utför, uppför och utför. Jag krigade på efter bästa förmåga men släppte några ryggar efter 2 km när jag kände att mina luftrör inte tokälskade pollenexplosionen och jag behövde lite kontroll. Funderade på att ge upp men nä, så roligt skulle vi inte ha, det ba framåt. Strax kom vi ner på ängen och jag visste att nu var det bara "grytan" kvar, sen varvning. En skvätt vatten i botten, uppför den brantaste backen och sen tvär sväng och utför. Stämpla, nytt varv.

Jag hade klarat av första varvet på 15 minuter men kände att jag nog inte skulle klara att hålla det tempot. Antagligen satt det i huvudet, det kunde nog ha gått vägen, men jag var inte tillräckligt motiverad tror jag. Nåt år ska jag toksatsa och göra det under timmen alltså! Jag fortsatte i kontrollerat tempo, stod på ordentligt där det var någorlunda plant, saktade in i de tuffaste backarna och utnyttjade min kapacitet utför. När jag var halvvägs på andra varvet blev jag varvad av täten. Ja-happ. Ja där kommer ni på ert tredje varv och jag är inte ens klar med andra, det var ju trevligt....

Återigen kom tanken på att bryta men efter 3 lopp så känner jag igen de där tankarna, vinkar åt dem som en gammal bekant och låter dem passera. Jag vet ju att jag kan. Uthållig är jag, stark också - men inte så snabb. Grytan, vatten, brant backe, snäv sväng, rulla utför, varvning. Det var två passeringar, nu är det bara EN kvar. Klättra hela vägen upp till toppen, andas, rulla utför. Sportdryck i vätskekontrollen, vidare. Börjar känna igen varvet och funktionärerna. Som vanligt halvvägs på tredje varvet blir jag ensam. Ser ingen framför, hör ingen bakom. Den välbekanta tanken "jag kommer ändå inte orka och jag ligger sist och alla funktionärer kommer få vänta på mig heeeeela kvällen så det är lika bra att jag bryter" passerar. Hejhej. Vi har ju hörts förut men jag tänker inte lyssna. Jag är ändå mer än halvvägs.

Jag ser ängen framför mig och upprepar "svängen, vatten, grytan, sista varvningen...." för mig själv. Betar av det, bekräftar med funktionären att tredje stämplingen i botten är sista stämplingen, matar uppför, går en bit, ökar längs "bananen" och tar det lugnt upp till toppen där jag stämplar för sista gången, nu ska jag bara i mål. 2 km kvar ungefär, ingen match. Steg för steg. Hållning, armar, lutning, fotisättning. Andas. Jag ser en rygg framför mig som jag kanske kan ta ikapp, jobbar efter bästa förmåga men lyckas inte riktigt. Äntligen "grytan" och funktionärerna och publiken peppar mig "Det är sista gången! Du klarar det! Du ska bara i mål!" och jag älskar dem lite extra där och då. Grimaserar när jag kommer över krönet och trycker på hela vägen in till målgång.

Det känns ok. Jag vill inte kräkas, jag är inte tokslut - jag kunde ha gjort lite till men dryga 1:03 är väl godkänt. Tidigare år har jag gjort 1:03, 1:12, 1:06 så det är ungefär i paritet med vad jag har gjort tidigare. Förutom att jag inte har tränat särskilt målmedvetet. Första året, det året jag hade bäst tid, tränade jag NMT 2-3 gånger i veckan och asade regelbundet runt i backar, nu är det mer tur än skicklighet om jag får till ett backpass ibland så jag kan inte alls vara missnöjd. Vi NMT'are gratulerar varandra, jag går och kollar resultatlistan och ser prisutdelningen.

Vinnaren flög in på drygt 39 minuter, det är galet. 21 av 26 anmälda damer fullförde milklassen och jag undrar som vanligt varför? Det är inget farligt lopp, det är varken lerigt eller läskigt och jag vill tusen gånger hellre springa den här milen än ett stadslopp på asfalt. Här måste jag ju tänka! Maxtiden är ändå två timmar så man hinner ta sig runt även om man inte är nån lysande millöpare - och jag konstaterar också att jag hade några damer och några herrar bakom mig så jag var inte alls sist som jag trodde.

Det blir snabbt kallt efter målgång och tillsammans med min Runacademy-kompis styr jag mot parkeringen. I vanlig ordning stannar jag till på BK på hemvägen och köper en sen middag. Häller i mig vätskeersättning i rikliga mängder, jag vet att den behövs. I lika vanlig ordning är det svårt att varva ner och svårt att somna men det vet jag också.

I dag har således varit lika seg som vanligt och jag har haft en lätt känsla av att vara bakis hela dagen. Fyllt på med vatten och sportdryck och tagit mig igenom 7 timmar på kontoret och 2 timmars utomhusträning med PT-kunder innan jag satte mig med islatte och macka på Wayne's Coffee en halvtimme och läste och varvade ner. Hemma har jag fått undan lite hushållssysslor så att resten av helgen kan ägnas åt roligare saker med trevligt sällskap! Men nu är det nog fasen läggdags...

onsdag 17 maj 2017

Värdet i att släppa ut negativa känslor

I dag har jag jobbat med personlig utveckling. För jag var lika arg och frustrerad när jag kom till jobbet i morse som jag var i går - trots att jag hade sprungit i skogen i går kväll och varit på gymmet och sysslat med lite prehab i morse.

Men till skillnad från i går hade jag en chef som tog sig tid att lyssna på mig trots att tårarna sprutade av ilska och jag var arg och besviken och säkert inte särskilt trevlig. Och DET är guld värt. För att bli lyssnad på och att få förklara varför jag är arg, det hjälper mig. Dels bekräftar det att det är okej att bli arg och och att hen förstår att jag inte är ledsen bara för att jag gråter - även om det är oerhört frustrerande för mig för det är så himla svårt att bli tagen på allvar när man bölar som Lille Skutt! Dels betyder det att få släppa ut ilskan och frustrationerna att det värsta är över. För nu har jag ju förklarat vad problemet är, jag har fått en reaktion, ett "okej, jag behöver smälta det lite men jag tänker att vi kan jobba på xx och yy", och mina åsikter blev tagna på allvar.

Fint så. Efter att ha utbrottat klart tog jag några djupa andetag, stoppade in hörlurarna och lyssnade på lite svängig musik medan jag jobbade mig igenom lite rutingrejer som inte ställde för stora krav men som behövde göras.

Lagom till lunch kände jag mig hyfsat mänsklig igen, gick och hämtade en portion sushi och åt med kollegor i mötesrummet i lugn och ro. Nu på kvällen efter att ha haft ett PT-pass ute och ett NMT-pass i kvällsolen så är jag trött (det blir jag alltid när jag har varit arg) men känner mig ändå mer i balans. Jag fixar det här också.

Det är intressant det där med ilska. Jag har verkligen inte varit bra på det alltid och jag behöver fortfarande öva på att släppa ut känslorna i stället för att svälja ner dem. Däremot är det som ett åskväder på sommaren - det är ett himla liv medan det står på men sen när det är över så är det över. Jag är sällan den som tjurar i flera dagar utan det brakar loss ordentligt och så kan jag återgå till min vanliga positiva inställning till livet. Det är ändå roligast så. Men det är baske mig viktigt att jag kommer ihåg att det är okej att bli arg!

tisdag 16 maj 2017

Löpning i skogen - garanterar glittrande ögon och röda kinder!

Efter en arbetsdag som främst var desillusionerande och frustrerande var det skönt att komma hem. Landa med en mjuk och varm katt i knät, en mugg te, två grova mackor och en andningspaus. Ställa om hjärnan. Packa träningsväskan för i morgon och byta kläder inför kvällens pass med Runacademy. En trailbana, vad säger ni om det?

Det här är ett pass som man faktiskt kan köra själv eller med några kompisar och det var superroligt. Syftet var att få öva på några av de skills man kan behöva när man springer i terräng. Backe upp och ner, passering av hinder, balansträning, fartökning m.m. skulle ingå i upplägget men annars hade vi ganska fria händer att vara kreativa.

Vi körde uppvärmning och dynamisk rörlighet innan vi delade in gruppen i två och visade dem runt på den trailbanan vi hade lagt ut. Den inleddes med en lång och ganska tuff backe att träna backteknik i. Uppe på toppen skulle några stockar forceras och sedan träning av backteknik neråt, gärna med slalom och ABS-bromsar vid behov. Därifrån in på skogslekplatsen där vi hade lagt ut lite pinnar att köra "snabba fötter" över och sen utnyttjade vi stockar m.m. till balansträning en bit innan vi erbjöd utrymme för en fartökning. En slingrig sväng ner mot ån och upp genom skogen till en lite bredare stig med en sträcka höga knän och lite slalom innan man fick jogga lugnt ca 150 m och återhämta sig för nästa varv.

Jag tror att varvet totalt kanske var 5-600 m och alltså ganska fullspäckat med utmaningar. Sen fick löparna välja själva om de ville köra stenhårt eller ta det lite lugnare, vila lite mellan varven eller bara fortsätta. Alla körde i egen takt och vi fick bra spridning på gruppen så vi slapp trängsel och trafikstockning. Och efter passet var det idel glada miner och glittrande ögon. En skön motvikt till kontorsarbetsdagen. I morgon tar vi nya tag både i gymmet och på kontoret helt enkelt.

söndag 14 maj 2017

Utemys och "hur en också kan springa ett långpass"

Det blev lite tyst på bloggfronten enbart av anledningen att det inte fanns så mycket att berätta. Jag har jobbat och återhämtat mig och varit PT och återhämtat mig. Typ. I fredags när jag kom hem var Joakim hemma och vi körde fredagslyx med ekologisk ryggbiff och ugnsstekta rotsaker - och glass. Awesome.

I går var det lördag. Vi tog sovmorgon till lämplig nivå och åkte sen till Lund eftersom jag hade ansvar för förmiddagens NMT-pass. Själv kände jag mig lite småsliten men hade sytt ihop ett bra pass till gruppen med parövningar och egna övningar som varvades med löpning upp i långa backen - här fick deltagarna välja på två olika distanser och springa i det tempo som passade för dagen så alla fick lagom utmaning. Det var en fin och solig dag och jag fick bra feedback efter passet så jag tror att alla var nöjda!

Vi åkte hem och duschade och åt lunch och cyklade sedan in till centrum en sväng (Joakim var mest trött så han fick låna elcykeln, så fick jag jobba lite hårdare...) Vi tog ett varv på MMSports och styrde sedan ner mot Posthusplatsen där det pågick en tysk ölfestival. Det var inte helt fel med en öl i solen med kanalutsikt! Fikasuget slog till och vi vände tillbaka in till centrum och njöt av kaffe och kaka med utsikt mot gågatan. Inte heller helt fel just då! Väl hemma blev det mat och Eurovision fast jag skippade omröstningen i år och gick och la mig när jag hört alla låtar, det räckte så.

Söndag = långpass, det är sen gammalt. Joakim hade varit lite tveksam till om han skulle springa eller inte men kom med den fantastiska idén att vi lämpligen kunde öva litegrann på konceptet Backyard Ultra. Alltså tog vi oss ner till Bulltofta, låste in en kylväska i ett skåp på anläggningen och begav oss ut på 5 x 5 km - med 10 minuters vila. Galet, eller hur? Att öva på att springa samma slinga igen och igen med en kort vila för toalettbesök, påfyllning och återhämtning.

Det var rätt så fullt på Bulltofta eftersom det pågick fotbollsturnering, cricketmatch och golden retriever-träff, men ute i det långa spåret gick det ändå oftast bra. Första varvet avverkades på ungefär 31 minuter, vi vilade 10 minuter och drack, sen ut igen. Andra varvet gick i ungefär samma fart, tredje släppte jag Joakim i den sista backen och kom in några sekunder senare. Påfyllning med jordnötssmör, godis och resorb, vidare. Fjärde varvet tyckte jag var otroligt tungt och jag gick i tre branta backar men låg ändå bara en minut efter Joakim vid målgång.

Sista varvet då, det blir liksom lite stelt och stumt efter dryga 20 km men det var bara att mata på. Släppte Joakim i första backen, låg sen 40 m bakom väldigt länge innan nästa backe ungefär halvvägs på varvet och sen kom jag aldrig ikapp igen utan tuffade på i egen takt. Det blir som det blir ibland och mitt bekvämtempo ligger oftast lite längre än Joakims! Kom in till mål och hojtade att jag behöver 120 m till (varvet är dryga 5 km och jag var så nära 26 km just då) som jag avverkade innan jag gav mig.

Kall dricka och en glass kändes lämpligt, sen stack vi till Coop och handlade och så hem och skrota i soffan några timmar. Smoothie, macka, vila. Välförtjänt. Dusch och en enkel middag var ungefär vad vi klarade av och det blir knappast nåt vilt party här i kväll :-)

tisdag 9 maj 2017

Intervalller på begagnade tävlingsben. Försöka duger....

Efter en vanlig arbetsdag cyklade jag hem och satte mig och förberedde kvällens Runacademy-pass. En kul intervallstege på programmet med intervaller på 90-75-60-45-30-15 sekunder, två av varje sort. Jag hade fått i uppdrag att leda medelgruppen tillsammans med Camilla och hade förvarnat om att jag kanske skulle ha lite sega ben.

Vi hjälptes åt med uppvärmning, dynamisk rörlighet och löpskolning och så körde vi två koordinationslopp innan jag laddade appen i telefonen och drog fram visselpipan.

Jag skulle ju själv försöka hänga med längst bak i gänget men det var inte mycket med det i dag alltså. Benen svarade inte riktigt och det kändes som att springa i sirap.... Men jag hängde ändå med så hyfsat bra att visselpipan hördes, det får väl vara godkänt i dag på väl begagnade tävlingsben!

I vanlig ordning måste jag ändå betona att jag verkligen inte rekommenderar förfarandet och jag borde ha vilat men jag gillar ju att vara löpcoach! Men i morgon ska jag ha vilodag på riktigt och på torsdag ska jag på besiktning hos naprapaten för att kolla så alla bitar mår så bra som jag tror. Det känns smart att ta hand om kroppen - det är ändå så att ett lugnt långpass blev en halvmara i typ maxfart så jag accepterar och respekterar att jag är lite sliten. Det är fullt rimligt och jag hinner nog ikapp mitt eget träningsschema så småningom!

måndag 8 maj 2017

Race Report: Wings for Life Kalmar-Öland 2017

Det här med att springa lopp för ett större syfte är intressant. Det blir en annan drivkraft - och så var det även med Wings for Life. Jag är inte främmande för att springa långt men jag brukar inte springa så snabbt. Kruxet med Wings for Life är att ju längre man tänker komma, desto snabbare får man springa - lite tvärtom mot vad jag brukar tänka.

I vanlig ordning hade jag satt tre mål. Bronsmålet - minsta sträcka för "godkänt" - var 12 km. Över Ölandsbron och en liten bit till. Silvermålet som för mig var sannolikt, men tufft, var 17 km. Mitt guldmål var att ta mig längre än 20 km och för det visste jag att jag behövde hålla ett snittempo på 5:24 min/km som verkligen inte är något favorittempo för mig utan ganska tufft att hålla en längre tid.

Resan började hemma, i buss med ett helt gäng klockan sju. Det var en PT-kund till mig som dragit ihop ett löpargäng i present till sin fru som är ryggmärgsskadad, enormt coolt tyckte jag för då blir det ännu mera tydligt varför vi springer! För de som inte kan...

Vid elva var vi framme i Kalmar, tog en obligatorisk lagbild och gjorde oss sen i ordning för start. Ett flertal klädbyten, toabesök, inlämning av kläder, kolla läget.... Jag bytte kläder tre gånger innan start tror jag, jag kunde inte bestämma mig med anledning av vädret. Enormt blåsigt i vinden, sannolikt kallt ute på bron men varmare sen, i medvind. Svårt. Det slutade med att jag fäste nummerlappen på ena benet för att kunna ta av mig jackan när det blev för varmt.

Vi blev inskickade i startfållan en halvtimme före start (why?). Vi blev uppmanade att tränga ihop oss - och sen blev det uppvärmning. Ingen såg nåt och vi stod som packade sillar. Lönt. En kvart innan starten dessutom. Det var nog det enda negativa med loppet. Tystnad sista minuten före start, påminnelse om varför vi springer - och så äntligen startskott och iväg över kullerstenarna.

Kalmarborna hade gått man ur huse och det var tjockt med folk hela vägen ut genom stan, ut till bron. Vätskekontroll vid 3 km hoppade jag över, ville inte få stopp just då. Jag låg i ett tempo runt 5:15, det kändes okej med draghjälp och jag tänkte att alla kilometer jag hinner springa innan målgångsbilen startar har jag igen sen så jag matade på. Upp på själva Ölandsbron och högbron tornar upp sig. Gulp. Det är en rejäl backe men jag ligger bra till bakom några lite större grabbar, tempot känns okej. Det ba framåt. Krönet närmar sig, nu är det nerförsbacke, benen rullar lätt och pulsen går ner lite. Rullar förbi några som bromsar, tittar på utsikten och känner mig nöjd. Småsnackar lite med Niclas Rodhborn som kommer i rullstol, han får bra fart utför så han försvinner framåt. Trevlig prick för övrigt!

När nerförsbacken är över blir det seeeegt. En lång trist raksträcka, blåsigt fortfarande. Jag vet att det kommer en vätskekontroll på andra sidan, vid 10 km, och tuggar bara på. Det händer absolut ingenting men det är ju plant i alla fall så det finns liksom inget att diskutera utan dessa 3 km är bara tråkiga. Jag kommer till vätskekontrollen, får i mig vatten och Red Bull (inget att rekommendera, kolsyran var inte alls trevlig men det ger lite energi i alla fall) och sen peppar publiken och musiken mig att springa vidare. Faller in i samma fart igen, 5:20-ish. Landar bakom några tjejer som ligger i 5:30, helt jämnt, andas lite men inser att jag orkar mer så jag springer om och matar på igen.

Det är mycket folk ute hela vägen från bron till Färjestaden, hejaropen ekar och det är jättehärligt att springa. Vinden har blivit medvind och jag hasar ner jackan och knyter runt midjan. Nästa vätskestation klämmer jag vatten och en apelsinklyfta och fortsätter springa på. Vidare mot 17 km, bronsmålet är ju redan avklarat men jag har krafter kvar. Det finns fortfarande hejaklackar ute här och var, en DJ i en busskur minns jag också och vitsipporna lyser i skogen.

17 km, nästa vätskestation. Här hittar jag både vatten och en rosa sportdryck som är mycket bättre än Red Bull, den smakar lite salt också och jag känner att jag har hittat rätt. En kilometer senare får jag min första svacka, får panik varje gång jag hör ett motorljud och tänker "nejnej inte än!" och det går lite segt. Kilometer 18 blir min långsammaste. Sen sysslar jag med huvudräkning och inser att jag nog hinner precis till 20 i alla fall så jag släpper de jag har tagit rygg på som springer lite för långsamt och fortsätter framåt. Strax före 20-märket är jag säker på att målgångsbilen är på väg så jag lägger in en spurt som heter duga sista 100 m och tänker att nu är det nog kört, men icke.

Lite till kan vi. En kille bredvid mig håller på att säcka ihop och ge upp men jag säger att jag tror vi hinner en kilometer till om vi biter ihop, att vi nog har fem minuter på oss och vi springer. Sista kilometern gick i 5:09 - jag gasar sista 200 m igen, passerar 21 km och 250 m till innan bilen kör om och jag får ge mig. Ett halvmaraton. I snittempo 5:20. Hur gick det till? Jag vet fortfarande inte. Jag har tangerat mitt halvmarapers från 2012 fast jag inte ens har siktat mot halvmaran utan fokuserat på att springa långsamma långpass. Men solklart var det att kraft finns, att kroppen håller och att jag uppenbarligen orkar mer än jag tror.

Guldmålet alltså uppnått - och en bonuskilometer. Yay!

Tillsammans med alla andra promenerade jag fram till vätskestationen 400 m längre fram. Vatten, cola, apelsinklyftor. Lite glatt endorfinrusigt småsnack och så mot bussen där jag knep sista sittplatsen längst bak. Bredvid en kille som hojtar "Hej, du vi klarade det, vi klarade halvmaran!" - ja,det var killen jag peppade fram från 20 km. Roligt :-D och ett tecken på att löpare ändå är kompisar fast vi inte känner varann!

Buss till Stortorget, mottagande vid startportalen och vi överöses med grejer. Vatten, Redbull, smoothies, energibars. Tack tack. Jag är lite för trött för att orka engagera mig men tar emot och knatar till väskinlämningen. Byter till torr tröja, drar på mig överdragskläder, går ut och letar mat. Åh, en asiatisk matvagn, dumplings och en cola blir perfekt och jag äter framför scenen där jag kan följa livebilderna på storskärm och så blir det liveintervju med Niclas Rodhborn som tog sig 24 km. Efteråt, när jag möter upp gänget borta vid hotellet, kommer han förbi och jag sa att det var ju fasen vad han fick fart i nerförsbacken och gratulerar till fint resultat och han garvar och ber om ursäkt för att han drog ifrån. Som belöning får jag ge honom skjuts uppför rampen intill hotellet ;-)

Vi packar in oss i bussen igen och styr hemåt. Jag sov tydligen en del på vägen upp för jag ser en massa nya grejer på hemvägen, kroppen är fortfarande på högvarv och det går inte alls att somna. Verkligen inte. Telefonen äter batteri som bara den så jag kan inte telefonfippla, det blir jag dessutom rätt åksjuk av så jag glor rätt ut i luften, lyssnar på musik och filosoferar. Ungefär.

När vi passerar Lund ringer jag Joakim och han möter upp på parkeringen och jag får komma hem. En snabb dusch och rena kläder och så får jag plana ut i soffan till Mästarnas Mästare, dricka te och äta rostade mackor. Trött, nöjd, imponerad över min egen insats. När det äntligen blev läggdags är jag fnissig och övertrött men somnar efter en kort stund ändå. Vaknar vid fyra och tror att jag inte kommer somna om, men tvingar mig att ligga kvar och lyssna på fåglarna vilket funkar jättebra.

I dag har jag varit seeeeg. Jag har peppat mig med en latte både på förmiddagen och eftermiddagen och jag har levererat ett PT-pass ute och ett NMT-pass. Trött och sliten är jag och det planerade passet i morgon bitti skippar jag till fördel för att sova länge så jag orkar vara löpcoach i morgon kväll. Ett lugnt kort långpass blev en halvmara i maxfart och det märks, det är bara att planera om. Jag kollade på resultaten i dag och i K40-klassen kom jag på plats 18 av 131 startande, det är ju helt sanslöst bra, jag blev dessutom nummer 128 av 1059 deltagande kvinnor i Sverige vilket också är rätt crazy. Jag som i bästa fall klarar mig precis i bästa halvan av startfältet ligger plötsligt i bästa 20%. Så jag accepterar seghet och slitenhet med glädje, stolthet och tacksamhet.

Tacksamhet över att jag fick möjlighet att vara med och springa för något större. Tacksamhet över att kroppen håller och orkar så mycket mer än jag tror. Och tacksamhet över att jag KAN springa för det är inte alla förunnat. Jag ska aldrig mer hata min kropp och klanka ner på den. För den är helt fantastisk, stark och tålig och snabbare än jag någonsin trodde. Tack.

fredag 5 maj 2017

Hur laddar man för ett lopp där man inte vet distansen?

På söndag ska jag springa Wings for Life. Loppet där man inte vet hur långt man ska springa. Spännande värre!

Det är väl lite av en tillfällighet att jag ska springa loppet. En av mina PT-kunder har en fru som är ryggmärgsskadad, därav bestämde han och hans döttrar sig för att dra ihop ett lag till loppet som samlar in pengar till forskning om ryggmärgsskador och när jag fick frågan om att vara med i laget kunde jag inte säga nej. "We run for those who can't" - det var så himla självklart. Dessutom kändes det lite kul att kunna anpassa distansen efter dagsformen! Och så har jag aldrig varit på Öland, det var ännu en bra anledning.

Jag kan inte påstå att jag har förberett mig så väldigt specifikt utan det här är bara ännu ett långpass på vägen mot ultra. Det blev bra med kilometer i benen förra veckan, ett halvlångt pass måndag, tröskelintervaller tisdag och så passade jag på att hänga med på lite cirkelfys när jag körde NMT onsdag kväll och småjoggade lite på löpcoaching i går. Benen är tunga, tunga men jag vet att det brukar släppa sen när jag lättar på träningen så jag siktar på pigga ben på söndag.

Givetvis har jag försökt räkna lite på hur långt det blir. Ett minimimål är att ta sig hela vägen över bron vilket innebär en mil. Loppets lilla kalkylator meddelar att om jag orkar hålla 6 min/km bör jag hinna 19 km innan målbilen kommer ikapp och därifrån är det inte långt till 20 - men det kräver lite snabbare tempo såklart. Kan gå - med lite bra draghjälp och extrakicken man alltid får så fort det är tävlingsdags!

Det blir som det blir. Jag laddar vätskeryggsäcken med lite vatten, en minipåse lösgodis och nån gel "ifall att" och förlitar mig på vätskestationerna. Njuter av utsikten, hittar kanske lite trevligt sällskap och matar på så långt det går helt enkelt. Nästa lopp i kalendern är St Hans Extreme och där vet jag ju ganska exakt vad som väntar :-D

tisdag 2 maj 2017

Löpning på hemmaplan igen. Långt och långsamt eller kort och hårt?

Den fina lediga måndagen blev en reservsöndag och inleddes med ett långpass. Joakim och jag hade sällskap i en timme, sen vände jag hemåt medan han fortsatte 5 km till. Jag nöjde mig med 12 lugna kilometer och tyckte att det räckte fint efter en träningsvecka. Trots lite tunga ben var det ändå fint att få springa i lugnt tempo med mitt favoritsällskap och naturen bidrog med vårgrönska och blommor här och var :-)

I dag var det då helt plötsligt tisdag och dags att återgå till jobbet. I vanlig ordning rådde milt kaos efter en ledig vecka och jag ska inte påstå att jag är ikapp ännu men det ser ändå hyfsat bra ut. Efter jobbet cyklade jag hem och åt mellanmål och pluggade kvällens Runacademy-pass innan det var dags att cykla ner till Coop där jag fick lifta med en löpare till Limhamnsfältet där kvällens pass skulle gå av stapeln.

I kväll sysslade vi med uppvärmning och lite dynamisk rörlighet innan det blev löpskolning och tröskelintervaller. Jag hade hand om medelgänget tillsammans med Lara och Camilla och vi körde fem repetitioner som bestod av 2 minuter tröskeltempo, 30 sekunder fartökning, 90 sekunder tröskeltempo. Mellan dessa 5 x 4 minuter hade vi 90 sekunders vila.

Det var ett ganska tufft pass. Jag kände att benen inte riktigt var återställda för jag fick mjölksyrekänningar innan jag egentligen tappade flåset och det brukar annars vara tvärtom. Men att ligga där och gnugga runt mjölksyretröskeln är obehagligt hur man än gör och jag utnyttjade mitt resterande flås till att hojta uppmuntrande på mina löpare och vara allmänt irriterande :-D Vi andades lite, stretchade och joggade ner till parkeringen för att ta oss hem. Nu stod ju cykeln vid Coop så jag smet in och handlade lite nödvändigheter.

Det fanns lite tortilla-rester kvar från i går och jag vågade mig på att köpa avocado. När avocadon är perfekt ätmogen - ska en passa på att köpa en Trisslott då eller är turen redan förbrukad? Det är för fasen ett lotteri... i går hade vi också två sk ätmogna avocados men den ena var övermogen och den andra rutten. En tortilla med köttfärs och ost åkte in i mikron och så toppade jag med tomater, avocado och lite turkisk yoghurt. Finmiddag på en fintisdag. Det kändes ändå gött att blåsa igenom systemet ett varv och nu ska jag inte köra fler jobbiga löppass innan söndagens Wings for Life!

måndag 1 maj 2017

En halvspontan vecka i Portugal

Tidernas längsta och mest fullmatade blogginlägg

Jag är hemma efter en fullspäckad vecka i värmen och ska försöka sammanfatta veckan. Jag har haft enormt roligt och dålig tillgång till internet så det blev inte mycket bloggat under veckan, däremot finns det en del bilder på min instagram @springpersilja för den som vill se lite snapshots!

Lördag morgon skjutsade Joakim mig till Sturup där jag fick vänta lite på att få checka in väskan men däremot checka in den hela vägen till Faro. Med SAS flög jag först till Arlanda där jag hade 2½ timme på mig att få i mig lunch och fika, sen gick jag ombord på planet till Faro. Det var inte ett fullt plan med Springtime-resenärer utan vi hade fördelats på två avgångar så man fick försöka gissa sig till vilka som skulle på träningsvecka! Jag spanade på skor och ryggsäckar och gissade rätt på några stycken i alla fall.


Min väska kom supersnabbt och jag var en av de sex första som kom ut i ankomsthallen - vi fick åka i en egen minibuss. På den bussen träffade jag bl a Malin och Maria och vi hängde sen ihop hela veckan. Eftersom vi kom med minibussen var vi framme tidigare än övriga och kunde snabbt checka in, dumpa grejerna på rummet och gå ner och äta. Maten var ganska oimponerande men det visste jag om sen tidigare så det handlade mest om att få i sig energi för att sedan gå och packa upp och lägga sig.

Jag vaknade tidigt söndag morgon och hade gott om tid innan morgonjoggen så jag kollade läget från balkongen lite.
 Fåglarna var också i särklass morgonpigga, jag upptäckte sen att det fanns ett svalbo på balkongen vilket förklarade varför svalorna blev lite hispiga när jag var därute!

Sen var det dags att klä sig och bege sig ner till receptionen för en första morgonjogg vid havet. Det var molnigt då men sprack upp fint under dagen. Efter morgonjoggen var det frukost, nu i vår egen Springtime-restaurang och det var minsann andra bullar än i den allmänna restaurangen. Springtime har i alla år fått halvdålig kritik på maten och i år har man valt att satsa lite mer på den delen och helt enkelt tagit ner en svensk kock och fixat en egen restaurang bara för Springtimes deltagare. Det var tydligen inte helt lätt att hiva ner en svensk kock som basar för köket med restaurangens egen personal men resultatet blev bra.

Färskpressad apelsinjuice, latte, mackor, stekt ägg, bacon, färska grönsaker. En stabil start på dagen! Sedan hann vi byta om inför rundvandring på hotellet och så var det välkomstmöte med all relevant info, presentation av veckans ledare med mera.
Det var bl a svenska längdåkningslandslaget som var med som värdar och de representerades av Ola Ravald, Anders Södergren, Daniel Rickardsson och Stina Nilsson. Givetvis fanns det en del relevanta pass i programmet - rullskidor, skidstyrka och skidgång - och intresset för rullskidor var överväldigande. Jag ville självklart också testa så direkt efter mötet gick jag och testade utrustning, hittade ett par passande pjäxor och skrev upp mig på första passet.

Ärligt talat var jag väl ingen stortalang på rullskidor men jag fick i alla fall testa på en sväng och fick mersmak så jag skrev upp mig på ytterligare ett pass. Jag fick höra från Ola Ravald senare under veckan att de var helt överväldigade över det otroligt stora intresset för rullskidor som de inte alls hade räknat med och skulle se till att vara bättre förberedda en annan gång!

Efter en snabb dusch var det lunchdags och Maria hade fixat lunchdate till oss med Kenth som var löpledare i veckan. I receptionen sprang vi på Cecilia som också reste ensam och tjejkvartetten blev komplett :-) Vi åt grillad fisk på strandbaren och tog sen en vända till affären och handlade nödvändigheter innan eftermiddagspasset som blev ett löpteknikpass med lite löpskolning - en lätt uppstart. Vissa sprang sen lite distans efteråt men jag hoppade över det och chillade lite innan dusch och middag.

Måndagen inleddes med morgonjogg och frukost. Sen gick jag på ett core-pass med Elin Bjärkstedt och följde upp det med ett roligt cirkelpass i sanden innan lunch. På eftermiddagen hann jag med att delta i skidgångspasset med Anders och Daniel - en sorts "stavgång extra allt" och så blev det ett hejdundrande intervallpass i pinjeskogen. 1-2-3-3-2-1 minuter med 1 min vila rakt av. Kräkjobbigt men kul! Dusch och middag kändes välförtjänt även denna kväll och den avslutades med paneldebatt med skidlandslaget där vi hade lämnat in frågor i "frågelådan" innan. Det blev en rolig och lärorik kväll!

Som det nu är på träningsresor så är man trött på kvällen och lägger sig i tid och jag var pigg och vaken på tisdag morgon som dessutom var min födelsedag. Jag valde att fira den med att göra roliga grejer. Inledde dagen med morgonyoga i stället för jogg vilket var jätteskönt, och efter frukost blev det ett långt rullskidpass med massor av teknikarbete under Olas ledning. Sjukt läskigt att åka utan stavar och inte var jag nåt vidare på att bromsa i nerförsbackarna heller - men roligt var det! Min plan var att vara med på crossfitpasset efteråt men vi kom tillbaka så pass sent så jag stack ner till stranden och tittade på både det och danspasset och badade i Atlanten i stället.

Snabblunch och klädbyte och så var jag med på skidstyrka innan jag kutade retur till hotellet för att hämta min nummerlapp till eftermiddagens tävling "pricka tiden". Jag hade satt en hyfsat optimistisk tid men det kändes ändå som om jag sprang snabbare - det skulle sedan visa sig att jag kom fyra och bara hade missat med åtta sekunder. Lätt hänt. Hursomhelst var det lite gemensam uppvärmning innan start och så sprang vi 625 m bortåt, vände runt Malin, sprang 1250 m tillbaka, vände runt Kenth och sprang 625 m in i mål. 2,5 km alltså. Roligt! After-run i strandbaren sen med sangria och många skratt och typ världens största födelsedagskalas innan vi gick upp till restaurangen och åt och sen bjöd tjejerna mig på glassbuffé på glassbaren som överraskning. Tack hörni :-)

Tisdagkvällen var annars "ledig kväll", vissa gick på karaoke på Nox Lounge men jag gick i vanlig ordning hem och la mig i acceptabel tid. Inte mycket till nattsuddare....

Onsdag blev lite av en vilodag. Efter morgonjogg och frukost tog tjejgänget en taxi till Vila Real och färjan över till Ayamonte där vi traskade runt och tittade på staden, shoppade lite och åt tapaslunch innan vi åkte tillbaka igen. Cecilia skulle åka rullskidor kl. 15 medan vi andra lugnade oss lite och nöjde oss med backteknikpass med löpargänget och sen gick jag och spontanyogade eftersom jag kände att det behövdes. Rätt skönt var det. Denna kväll var det Anders Södergren som föreläste om sitt liv som skidåkare och bidrog med mycket kunskap och personliga erfarenheter.


Torsdagens stora evenemang var såklart bergspasset och bussarna gick klockan nio. Vi var 110 personer som åkte upp till Odeleite för att springa och gå olika slingor - jag sprang den långa slingan på nästan 15 km i lugnt tempo och hade faktiskt roligt hela vägen. Skidgrabbarna var ansvariga för "mitten" av löpgruppen och tog sin uppgift på stort allvar, särskilt Daniel sprang fram och tillbaka och snackade med olika grupper och var supertrevlig och social. Det blev 15 otippat lätta kilometer för min del och jag firade med en cola och en glass innan jag satte mig på bussen hem. Den välförtjänta lunchen tog vi på en japansk restaurang (sushi, vårrullar, wok, glass) och sedan hann jag knö in både ett pass skidstyrka och ett pass yinyoga (fatta, en hel timmes yinyoga!) innan middagen. På kvällen föreläste Ola Ravald om skidteknik och kompletteringsträning vilket var enormt lärorikt och lagom nördigt.



Och helt plötsligt var det redan fredag, hur det nu gick till. Man kan undra. Jag tänkte dra på ordentligt denna sista dag och det blev fem pass. Startade dagen med yoga eftersom mina ben var så sega, fortsatte med Soma Move som var toksvettigt och fick fart på kroppen så jag stannade kvar på kettlebellpasset eftersom det kändes riktigt bra. Lunch i hotellrestaurangen denna dag och sedan gick jag ner i källaren och lekte med skivstänger på Elins pass med fokus på frivändningar och frivändningar med press. Roligt! Sista passet för dagen var fartleksintervaller i västra skogen, fullt ös och sedan jogg hem. Jag mötte upp tjejerna för ett eget avslutningsparty - sangria och våfflor med jordgubbar och glass på Nox - innan vi duschade och gick på avslutningsmiddag med grillbuffé. I vanlig ordning fortsatte kvällen på Nox men jag gick hem och packade och la mig i stället.

Lördag morgon och stor tacksamhet över kroppen som verkligen höll hela vägen. Vid soluppgång strax före sju stack jag ut på en egen morgonjogg i en halvtimme och tittade på havet, fåglarna och alla snäckor på stranden. Dusch, packa klart, frukost i lugn och ro och så ner till bussen. Stora famnen, tackochhejkramar varvet runt och dags att bege sig mot flygplatsen. Där var det fullt kaos och väldigt långsam incheckning så all den där tiden jag hade tänkt ha för shopping och lunch försvann. Jag hann i princip gå på toa och köpa en macka att ha med mig på planet innan det var dags att gå ombord. På resande fot hela dagen och Joakim hämtade mig på centralen kvart över nio.

Även om det blev många pass blev det inte så många kilometer. 54 km löpning, 13 km rullskidor och 4 km skidgång har jag samlat ihop plus ungefär ett styrkepass om dagen och lite yoga. Jag har haft fantastiskt roligt och utmanat mig själv att vara social och att orka lite extra träning. Hem kom jag med trötta muskler och fräknar på näsan plus ett huvud fullt med inspiration så jag har helt klart fått med mig det jag ville av resan. Givetvis också nya vänner som jag hoppas att jag får träffa igen, vi har haft otroligt kul tillsammans <3

Tack Springtime och Monte Gordo och tack till Malin, Maria och Cecilia för en härlig vecka!

torsdag 20 april 2017

Steg för steg, dag för dag.

Det är ett himla tempo den här veckan alltså. Det känns som om jag ska klämma in precis allting. Fast det är inte så konstigt eftersom jag ska vara LEDIG nästa vecka - egentligen kan jag inte vara ledig sista veckan i månaden nånsin men den här gången har jag gett mig tusan på att det SKA gå. Jag har fixat och trixat med logistik, bett om hjälp till höger och vänster och förberett enligt alla konstens regler. Jag tror på projektet och alla har verkligen ställt upp när jag har bett om det - TACK!

I går hade jag en fullsmockad arbetsdag, var hemma och vände och sen nere på Bulltofta där jag hoppade in som instruktör för Nordic Military Training. Var egentligen inte schemalagd men ställde upp när det var kris eftersom jag har fått tacka nej till två pass denna månaden, ett pga min operation (instruera samma kväll kändes lite overkill) och ett nästa vecka.

I dag var det ungefär samma sak - tidigt på kontoret, mosa mig igenom att-göra-listan, hem och vända och byta om och ner till Bulltofta för att köra två pass löpcoaching. Det var lite rått och blåsigt ute så jag fick själv hålla igång ganska bra för att hålla värmen men det gjorde inte så mycket.

Precis som på jobbet kör jag en att-göra-lista hemma för att säkerställa att allt är i rätt ordning innan min ledighet. Så efter att ha sprungit klart åkte jag till zooaffären för att handla kattmat och kattsand så att Joakim slipper hålla ordning på den biten i min frånvaro. Sedan hem för att laga middag, plocka ihop det som ska packas och hämta ner en väska från vinden.

För övrigt har jag kommit på det enklaste sättet att packa för träningsresor. Jag plockar helt enkelt ihop det jag spontant känner att "det här vill jag absolut ha med mig" från garderoberna och lägger fram på sängen. Sen sorterar jag upp i högar och i dag konstaterade jag att jag kanske inte behövde fullt så många sport-bh'ar men behövde komplettera med lite T-shirts och lite "civila" kläder. Plus ett par grejer som fortfarande hänger på tork men de hinner jag plocka ner i morgon.

Jag hade absolut kunnat fixa alla möjliga grejer i morgon kväll. Men eftersom Joakim och jag får lite kort helg tillsammans då jag sticker redan lördag så kändes det viktigt att få undan så mycket som möjligt för att få en hyfsat lugn fredag kväll och lördag morgon. Sen är jag ju expert på att resestressa så alla sätt är bra för att försöka tygla den stressen lite!

Nu är det bara en fredag kvar med checklistor och överlämningar att bocka av, sen ska jag hem och packa ihop det sista i lugn och ro och lördag bär det av mot Portugal och en ensamvecka i solen - fast ensam är en aldrig på en träningsresa ändå, det är så lätt att träffa andra med samma intressen. Det var ett spontant beslut att boka en sista-minuten-plats men jag ser verkligen fram emot en veckas träning, sol (med lite tur) och tid för återhämtning! 

tisdag 18 april 2017

Skog. Glittrande ögon. Flåsiga leenden. Löparglädje i kubik.

Helt ärligt så var kvällens pass nog något av det roligaste jag har coachat och jag är fantastisk nöjd med kvällen. Där gårdagen präglades av brist på energi och ett långpass som blev en promenad så var det en helt annan känsla i kväll.

Under dagen har jag varit på återbesök hos kirurgen och är besiktigad och godkänd utan anmärkning vilket säkert också bidrog till en viss mental lättnad. Allt är helt och bra, läkningen går som den ska och jag har inga restriktioner utan kan göra vad jag vill nu.

Kvällens pass var ett trail-intervallpass. Camilla och jag åkte ut till Bokskogen lite tidigare och snitslade och planerade. Fyra slingor la vi upp från en central mötesplats. Två enkla och två trixiga - de enkla följde befintliga stigar, de trixiga var av karaktären "rätt ut i spenaten" och ganska mycket off-road. Vi sprang 30 sek ut på en slinga, vilade 15 sek, sprang 30 sek tillbaka och hade sen 30 sek på oss att byta till nästa slinga.

Det var så himla kul! Varannan slinga var enkel och det var bara att mosa på, varannan lite stökigare och ställde krav på hjärnan och på att sätta fötterna rätt. Mellan intervallerna möttes vi alla i mitten - med leenden, flås, rosor växte fram på kinderna och ögonen glittrade av löparglädje. Ett varv runt alla slingor, 3 minuter vila, ett varv till, 3 minuter vila - och så ett varv till för medel och tuff och de av basgänget som ville. Det ville de. Fantastiskt!

Det var bara glada leenden när vi avslutade passet med pepp, nerjogg och stretch och både deltagare och vi instruktörer kunde vara nöjda med vår insats. Det är ju det här som är grejen - att springa tillsammans, att peppa varandra och göra nåt man inte trodde att man kunde!

söndag 16 april 2017

When all else fails - go run anyway.

Jag sov som en klubbad säl i natt och kände mig helt virrig när jag vaknade. Som om jag aldrig vaknade riktigt, superkonstigt - för jag hade ju sovit tillräckligt länge, det visste jag.

Lite frukost och te brukar göra susen men jag fortsatte känna mig slö och Joakim var tydligen lika seg. Det är olyckligtvis så (som Joakim sa) att kroppen inte är en maskin. Om maskinen får bränsle och blir rengjord och servad och får vila så fungerar den prickfritt men kroppen responderar inte riktigt på samma sätt alltid!

Hursomhelst skrotade vi runt lite på förmiddagen och slökollade på tv och sånt och sen tyckte Joakim att han ville laga lunch (urgoda varma mackor med svamp och kyckling) och sen mådde vi mycket bättre båda två. Vi behövde tydligen energi - och mer än det vi hade fått i oss till frukost. Tur att en av oss är så smart att han fattar det :-)

Sen kändes det givetvis bättre och vi byltade på oss och stack ner till Ribban och gick en långrunda, väl hemma bytte vi om till löparkläder och dividerade lite om vad vi skulle hitta på men bestämde oss för backintervaller.

Uppvärmning i Joakims "bekvämtempo" som är något tuffare än mitt men jag tänkte att det var väl bra för mig. Sen körde vi 5 x 40 sek, 5 x 30 sek, 5 x 20 sek backe med endast joggen ner som vila. Det var inte jättebehagligt om man säger så, mjölksyran slog till rätt bra mitt i nånstans och de sista korta intervallerna gick på pannben. Men det gick. Joggen hem var däremot rätt pissig, avståndet till Joakim blev längre och längre och jag mosade på för allt vad jag var värd men utan större framgång. Som Katarina har lärt mig tänkte jag på prinsesstårta för att mota bort negativa tankar och fokuserade på att bara fortsätta springa, inte gå. Det gick, det med.

Jag inledde middagsprepp och cyklade bort till Maxi för att ströhandla lite - och kunde inte motstå prinsessbakelserna :-) För övrigt serverades det högrevsburgare i briochebröd med sallad och tomater, hemgjorda sötpotatispommes (icke-friterade sådana) och tryffelbea till middag. Bakelse och jordgubbar blev fint som efterrätt till Mästarnas Mästare! Och i morgon är vi lediga IGEN. Vilken lyx!

lördag 15 april 2017

Påskfys och påskmys och påskspring!

Långledigt = träningsmöjligheter. Särskilt nu som jag har tvingats vila ett tag!

I går blev det lugn löpning i 6 km tillsammans med Joakim och så fortsatte jag med en kvarts jobb med gummiband och bålstabilitet följt av yogafavoriten "happy hips" som stretch och avslut. Otroligt skönt! En dusch senare blev det snabb utelunch och ett varv på affären innan vi styrde mot svågers hem för påskmiddag och familjesamvaro.

Trött i går kväll men desto piggare i morse och vi drog till gymmet. Jag tänkte mig ett pass "gott och blandat" och så blev det. Uppvärmning med rörlighet, sedan fick ryggen kärlek i form av latsdrag och kabelrodd. Benen fick sitt sen, utfallskombinationen "butt of course" och baksidans favorit "finsk pinne". Efter det landade jag på mattan och jobbade med boll och bosu. Smala armhävningar på bosu, diagonallyft på boll, benlyft på boll, knä till armbåge på bosu. Jag avslutade med några omgångar långsamma och fokuserade sitbacks. Skönt!

Vi lyxade till det med smørrebrød till lunch (det finns en bra takeaway på centralen!) och jag laddade om för eftermiddagspasset. Ett lättare löpteknikpass som jag snodde ur Runner's World's upplägg för träningsläger under påsken. (Jag skippade tröskelpasset, det kändes inte alls intressant!) 3 km lugn löpning som uppvärmning. Därefter 2 x 20 m tripping, högt knä på vart tredje steg, hälkick på vart tredje steg, kombination av högt knä och hälkick samt Ravellisteg med fokus på aktivering av baksidan. Efter det blev det 5 x 80 m koordinationslopp i lite högre fart med gåvila emellan och så 1 km lugn jogg hem. 6 km in på kontot. Ett väldigt skönt pass som passade bra i dag.

Nånstans har jag bestämt att springa varje dag under helgen eftersom det går så relativt bra. I morgon tänkte jag dra med mig Joakim på nåt lite tuffare intervallbaserat och så springa en längre lugn runda på annandag påsk. Känns lagom. Nästa vecka kan eventuellt bli lite kaotisk på egenträningsfronten så jag ser till att fylla på i "träningsbanken" nu när jag är ledig! 

torsdag 13 april 2017

Hurra! Påskledigt!

Efter en strulig arbetsdag (vad är syftet med att maila ut att ni har öppnat ett system för dataleverans och sen sticka på påsklov innan vi har hunnit återkoppla att det inte alls går att lägga in data?) cyklade jag hem, chillade i soffan en timme och vände sen cykeln retur mot Bulltofta.

Två pass PT-löpning väntade - en duo och en singel. Duon fick jobba med lite teknikdelar och en fantastisk intervallstege, fick tips om de sista veckornas träning fram mot halvmaran och möjlighet att ställa alla frågor de kom på om vad de ska tänka på i sin teknik och sin planering. Singeln fick instruktion i grundläggande löpteknik, springa sig lite trött för att hjälpa mig hitta teknikfel, träna på tempoväxlingar och stegringslopp. Jag hann med att tillryggalägga nio kilometer under passen - uppjogg, nerjogg, lite intervaller och grejer. Det kändes riktigt bra! Kroppen kommer ihåg att det är sånt vi brukar göra, magmusklerna samarbetar och ja - det var allmänt gött faktiskt.

Nu är det påsklov. Fyra långa lediga dagar som jag har firat in med bakad potatis med skagenröra och en kall öl. Varmt te och lite godis från påskägget jag fick av min snälla chef. Benen upp och vila. Ingen väckarklocka i morgon men stora planer för fyra dagars ledighet. Hurra!

tisdag 11 april 2017

Tillbaka till löpspåret

Sista passet innan operation var med Runacademy och även det första passet efter operation blev med det goa gänget ute på Bulltofta. Förra veckan hade jag bett om att få springa så lite som möjligt, i dag hade jag haffat åt mig en uppgift som innebar att jag inte behövde springa mycket och slapp förevisa övningar som jag inte kände mig helt hundra på att vara okej med. Jag joggade med på uppvärmningen, gjorde rörlighetsövningarna lite försiktigt, fuskade med löpskolningen och hetsade gänget i backintervaller.

Det var skönt att få springa igen men det märks att magmusklerna har fått lite stryk av operationen. De blir supertrötta på nolltid så där har jag nog lite rehab-jobb att göra.

För övrigt har jag varit på jobbet i går och sen gjort i princip ingenting hela kvällen, i dag hade jag även en PT-kund efter jobbet så det börjar likna vanlig vardag igen. Längtar mest tills jag får plocka bort det hiskeliga plåstret på magen som ska sitta kvar några dagar till, i övrigt känner jag mig rätt funktionell och kan göra det mesta. Fast jag försöker att inte lyfta tunga saker och att ta det lugnt med "hopp och skutt" tills jag känner att jag börjar få kontakt med magen!

söndag 9 april 2017

Hej, kroppen! Kan vi prata om saken lite?

Holy sh*t alltså vad jag har känt mig mosig - men nu börjar det vända.

Torsdagen var riktigt jobbig. Både sköterska och läkare hade lovat att det skulle kännas mycket bättre men det var inte som jag hade tänkt mig i alla fall. Magen jättesvullen, oändligt trött men utan att kunna sova ordentligt, öm överallt. Dagens projekt var en promenad till postlådan och en dusch och sen var jag nöjd med att ligga i soffan resten av dagen!

Fredag gick det ändå nåt lite bättre och jag klarade av 2 x 10 minuter på cykel med en halvtimme i frisörstolen däremellan. Jag började bli rastlös och tyckte att det var en lagom aktivitet. Joakim kom hem på eftermiddagen och vi höll koll på nyheterna från Stockholm och så kom mina föräldrar förbi på kvällen och tog med oss ut för en bit mat. Nattsömnen sådär, hade ganska ont och blir liksom inte heller ordentligt trött av att inte röra på mig!

Gårdagen var ytterligare en tuff dag då jag tyckte att nu borde det väl ändå börja ge med sig men jag blev helt utmattad av en kort promenad på stan och en fika. Suck. Lyckades ändå ta mig ur soffan och hänga med ut och handla och hjälpa till lite med maten. Åtminstone var jag ordentligt trött på kvällen, somnade bums och sov som en liten gris till klockan kvart i sju.

I dag var det däremot skillnad och det kände jag redan i morse. Mindre ont, mindre svullen, mer energi - däremot absolut NOLL matlust men det går att jobba med om övriga bitar funkar. Började känna mig ordentligt stel i bröstrygg, nacke och axlar vilket givetvis inte är så konstigt. Joakim drog till gymmet efter frukost, jag gick ut och promenerade en halvtimme i vårsolen och rundade av med tio minuters snälla övningar med gummiband för att ge axlarna förutsättningar att hamna på plats och så blev det tio minuter på yogamattan med lite aktivering av magmuskler och lite rörlighet och avspänning. Skönt! Fast jag var totalt utmattad efteråt :-D

Nu är det dags att börja konversera lite med kroppen. Vad orkar vi, vad behöver vi och hur mycket är lämpligt? Tänker ändå börja försiktigt men transportcykling och rörlighet plus att jaga runt andra har första prioritet. Jag var nära att börja jogga under dagens promenad men bromsade mig själv. Det kanske hade gått bra men jag chansar inte, vilar hellre nån dag extra i detta läge.

Det är självklart att jag också påverkas av fredagens hemska händelse i Stockholm. Mitt älskade, vackra Stockholm. Jag är oerhört imponerad över alla som slutit upp och hjälpt till, över folkets insatser för att stötta blåljuspersonalen och över den tolerans och kärlek som syns tydligt. I fredags var det nån reporter från Malmö som kommenterade "människor här är oerhört rädda och oroliga och påverkade av både terrordådet och alla skjutningar som skett i stan". Jag håller inte med. Vi ska inte vara oerhört rädda och oroliga. Vi ska bete oss klokt, men vi ska också hålla fast vid tolerans, öppenhet och kärlek till våra medmänniskor. Och vi ska fortsätta dra vårt strå till stacken - göra det lilla vi kan för en bättre värld, på det sätt vi väljer. Så tänker jag.

onsdag 5 april 2017

Sista rycket och en operation i dagkirurgi.

I går, tisdag, var det "sista rycket". Jag började dagen med en snabbvisit hos tandhygienisten - det tog typ 30% av den tiden jag hade räknat med så jag var nöjd och glad när jag ankom till kontoret. Sen kastade jag mig över min lista med grejer som behövde göras innan min frånvaro i några dagar och jag släckte lite akuta bränder också. Så fort vi var klara med team-mötet skyndade jag mig hem, bytte kläder och stack till Bulltofta.

Två PT-kunder - en inne, en ute. Sen hann jag hem om för att flytta tvätten från tvättmaskin till torktumlare och byta jacka innan jag snabbade mig tillbaka till Bulltofta för en kväll med Runacademy. Vi var samtliga sju instruktörer på plats och jag hade bett om en uppgift som gav mig möjlighet att springa intervaller - det blev backintervaller med medel/tuff. Jag höll i dynamisk rörlighet samt löpskolning och sen lämnade jag över till Lara som gick igenom backteknik och höll ordning på intervallerna.

Jag sprang. Sprang för att få svettas och bli trött och flåsig, för att lugna tankarna i hjärnan, och för att det var roligt att springa i grupp. 5 x 45 sek och 10 x 20 sek betade vi av i rask takt utan mer vila än jogg ner. Mycket roligt! Vi joggade sen långsamt hemåt och stretchade i lugn och ro innan vi sa tack och hej.

Sen var det hem och bita ihop. Äta mat, mata katter, tömma lådor. Dricka - vatten,saft, vätskeersättning. Säkerställa rena handdukar och lakan på rätt plats och så den första av två duschar med Descutan för att få bort bakterier på huden som kan utgöra en risk vid operation. Rena kläder på och sen satt jag och slökollade på TV tills jag kände mig så trött att jag var säker på att somna.

Jag sov faktiskt oväntat gott med tanke på min oro inför operation av ljumskbråcket. Egentligen hade jag tid 10:15 men tisdag eftermiddag ringde operationskoordinatorn och undrade om jag kunde komma redan 08:30 och det tyckte jag givetvis var en bra idé. Det innebar dock väckarklocka redan strax efter halv sex eftersom jag inte fick dricka en droppe efter 06:30 men helst skulle försöka få i mig 400 ml innan dess. Jag hade 400 ml uppmätt sportdryck (socker, elektrolyter, BCAA) redo i kylen och var rätt törstig när jag vaknade så det var ganska gott. Fast jag hade hellre ätit frukost....

Dags att duscha då, en andra dusch med Descutan. Ren handduk, rena kläder på en gång till och precis som i går kväll inga krämer, deo eller parfym. Skapligt torr i hela skinnet vid det här laget alltså.... Min beställda taxi kom på utsatt tid och jag levererades i tid till kliniken i Lund.

Efter incheckning fick jag träffa narkosläkaren, fick en trendig sjukhusskjorta på mig, en nål i ena armvecket och en näve tabletter plus ett glas med nåt som jag trodde var vatten men visade sig vara en kortisonmedicin som gör att man mår mindre illa. Bra för den som har kräkfobi :-D Sen fick jag vänta en kort stund innan kirurgen kom och ritade på min mage och frågade hur jag mådde och efter ytterligare kanske tio minuter bar det av in till operationssalen. Där gick det fort. De skulle "bara förbereda lite" och kopplade upp mig på lite grejer och bäddade ner mig. Strax kom det en syrgasmask som jag skulle andas i och ungefär i samma veva tror jag att de sövde mig för jag hann bara med ungefär 8 andetag innan jag var tvärborta och det nästa jag minns är att jag vaknade i en skön säng till en pigg röst som sa "Hej, operationen är över och allt har gått bra".

Jag var skapligt virrig, hade ont och tänkte "hur i hela fridens namn ska jag klara av att åka hem i dag?". Men det tog sig. Jag fick lite smärtstillande som jag kände mig mer yr av och halvsov en stund. Sen fick jag vatten och började piggna till och konstaterade att jag fortfarande hatar mina glasögon som jag tvingades ha eftersom kontaktlinser och narkos är en dålig kombo. Sköterskan hämtade mina grejer så jag kunde meddela anhöriga att jag överlevt. Sen fick jag en kopp te som kan ha varit den godaste nånsin, och en macka. Sköterskorna var upptagna med en rätt dålig nyopererad patient i sängen bredvid och jag började känna mig rastlös. Fick mera dricka, var fortfarande inte hungrig men mådde definitivt inte illa.

En dryg timme efter att jag började vakna till mådde jag helt okej, blev utskickad på toaletten för att kolla så jag kunde kissa och sköterskan beställde min hemtransport en halvtimme längre fram. Jag blev av med nålen i armen (skönt, för den var i vägen!), fick på mig mina kläder och smorde in ansiktet med fuktkräm, enormt efterlängtat! Sjuktaxin hämtade mig och strax före två var jag hemma igen. Klar i knoppen men kroppen kändes (och känns fortfarande) rätt överkörd. Katterna hårdbevakar mig rätt konstant och jag har lyckats få i mig lite mat och dryck. Läkaren har lovat att det kommer kännas mycket bättre i morgon och det ser jag fram emot.
Före-efterbild. Sammanbiten i sjukhusskjorta. Infart i armen före op. Plåster på magen.
Det är så skönt att ha det avklarat så ni anar inte. Nu är det återhämtning och vila som gäller och inga tunga lyft på 2-3 veckor. Men snart, snart kan jag springa igen!

måndag 3 april 2017

The power of lists

Med min erfarenhet av att ha varit utbränd och stressad har jag lärt mig att LISTOR besitter oerhörda krafter. Det här är listans superpowers:
  • Listan ger dig möjlighet att tömma huvudet
  • Det som står på listan slipper du komma ihåg = hjärnan får vila
  • När du ser vad du ska göra blir det enklare att få det gjort
  • Alla uppgifter på en lista ger dig möjlighet att prioritera
  • När du ser uppgifterna framför dig kan du också stryka det som inte är prio
  • Listan ger en överblick över hur lång tid du behöver eller kan lägga på uppgifterna
  • När du stryker uppgifter på listan ser du också dina framsteg
  • En lista med alla uppgifter avbockade ger dig ett bevis på vad du har gjort

Och så ett tips: Lägg in en eller ett par roliga grejer på listan också - t ex en fikapaus eller en löprunda! Så får du en belöning på vägen.

I går listade jag mina träningspass att hinna med innan operationen och jag har betat av ett bra pass på gymmet i dag. Axelprehab, rodd, latsdrag, enarmsrodd med rotation, diagonallyft, bollindrag på två håll, skalbaggen, russian twist. Bra arbete för hela bålen och alla de bitar som brukar ta lite stryk hos mig.

I lördags skrev jag en lista över vilka uppgifter som behövde göras vilka dagar för att vara väl förberedd för operation. Som t ex att handla mat och dryck som jag vill ha hemma, laga matlådor, tvätta kläder. I dag har jag förutom en liten kompletteringsrunda på Ica betat av städning härhemma, färgat håret och paketerat rena kläder i påsar till kvällen före operationen och själva operationsdagen då jag efter dusch med specialtvål måste klä mig rent.

Listor är bra förberedelse för mig - jag kan komma hem från jobbet, läsa igenom listan och börja göra och bocka av utan att behöva tänka och planera, för jag har ju redan gjort det en gång när jag skrev listan. Det är tillräckligt mycket i huvudet ändå just nu och på jobbet ligger en motsvarande lista som fungerar på samma sätt. Kliv in genom dörren, plocka fram listan, gör. En bra planering spar tid och säkerställer att man inte missar något som är viktigt!

söndag 2 april 2017

21 km. Också ett sätt att utnyttja en söndag förmiddag.

Det var några veckor sen vi sprang ett tvåmilapass och ni kanske minns att jag räknade stolparna i milspåret i Torup på det passet för att sysselsätta hjärnan. I dag var det andra bullar. Löpningen har känts fjäderlätt i veckan och jag ville verkligen få in ett sista långpass innan operationen. Vi fnulade lite på var vi skulle springa och Joakim föreslog en annan långrunda - ner till Västra Hamnen och retur. Tja, varför inte? Jag cyklar visserligen delar av den vägen ungefär varje vardag men det är klart den går att springa.

Ungefär kvart i tio var vi redo att dra och joggade ner genom Trollängen till stigen längs bäcken och vidare mot Värnhem. Det gick oväntat snabbt att ta sig dit tyckte jag och vi fortsatte längs Kungsgatan, trasslade oss genom Slottsparken ner till hundrastplatsen, rundade Bo01 och sprang hemåt.

Där vid Värnhem på hemvägen började jag känna mig lite trött och jag hade även ont i båda stortår, en blåsa hade jag känt av sen sjunde kilometern ungefär men jag märkte att den andra stortån också började ömma. Fast då hade vi ju bara 6 km kvar så det var liksom inget att gnälla om. När vi passerade Bulltofta var vi nog rejält slitna båda två men 2 km klarar man alltid så det flöt på fint. Hela rundan präglades av att jag inte räknade kilometer eller stressade över något, jag visste att springer vi ner till Västra Hamnen och retur så blir det två mil ungefär och sen är det bra med det. (Att jag sen tassade fram och tillbaka på trottoaren framför kiosken där jag hämtade ut ett paket när vi var nästan hemma för att jag inte kunde sluta på 20,77 km talar vi tyst om....)

Trots pakethämtning klev jag in hemma strax efter tolv, vi hjälptes åt att organisera lunch medan vi turades om i duschen.  Jag tog av mig strumporna och möttes av två rejäla blodblåsor på stortårna som jag var tvungen att ta hål på och tömma. Lite mat i magen gjorde ändå rätt gott efter dryga två mil.

Eftermiddagen har spenderats med diverse projekt. Byta ut en trasig taklampa, rensa ett avlopp, koka ris till matlådor, laga middag, tvätta sunkiga springkläder, packa väskor, organisera livet. Sånt man måste göra. Sortera skräp och kasta också, undanplockat är skönt! Vi är ett bra team, Joakim och jag, vi hjälper varandra och ställer upp i stället för att sura över att vissa jobb är besvärliga och tröttsamma. Tack vare det kunde vi plana ut i soffan vid sju och titta på Hela England bakar och Mästarnas Mästare. Det har också varit en så pass späckad dag att jag inte har hunnit tänka på och oroa mig inför operation, vilket jag tror var bra för mig. Nackdelen var såklart att dagen gick fort och det blev inte så mycket tid för återhämtning men jag får väl ta in det senare i veckan.

lördag 1 april 2017

NMT. Det sköna i att inte tänka, bara göra!

Joakim chefade för dagens NMT-pass och jag hade lovat att hänga på. Som så ofta förr är NMT nån sorts räddningsplanka, en möjlighet att stänga av hjärnan och bara göra. I dag med en subtil twist - när jag började bli flåsig under uppvärmningen glömde jag bort att instruktören var min sambo också och följde instruktionerna utan att fundera på om han var ute efter mig personligen eftersom han vet mina svaga sidor ;-)

Vi började med lätt uppvärmning i kolonner och i armkrok. Sen bildade vi två led på gräsplan där vi stod växelvis framåt och bakåt i armkrok och sprang över planen fram och tillbaka, indianhopp fram och tillbaka. Efter det tror jag att vi sprang vidare till chinsräcket och där blev det cirkelfys. Löpning, chins, hopp över stock - två varv på den. Andra cirkeln löpning, enbens höftlyft, knä till armbåge.

Vi fortsatte upp till grytan sen om jag minns rätt (här hade jag definitivt kopplat bort all tankeverksamhet och gjorde bara som jag blev tillsagd) och jobbade i två grupper med var sin "skadad" som behövde bäras. Uppåt och neråt, byta konstellation, byta plats, däremellan långt led med armkrok, sitt ner, stå upp, situps. Mera bärande, armhävningar på led. Mera bärande. Ner i botten av grytan, alla i jägarvila, springa var sitt varv runt (inte det lättaste efter några minuter i jägarvila...)

Mera transport ner till gräsplan, två varianter på över/under. Lerigt och blött efter morgonens regn men soligt nu. Inte tänka, bara göra. Hoppa, krypa, hoppa, krypa, stå still i position, vänta, hoppa, krypa, hoppa, krypa..... Jägarmarsch tillbaka, 40 upphopp, stretch och nedvarvning och tack för i dag. Puh. Jag var blöt och lerig och fick täcka bilsätet med en av de plastsäckar som alltid finns i bakluckan av samma anledning!

Hem till dusch och torra rena kläder och lunch som kändes välförtjänt. Skriva inköpslista, handla, sen hann vi med en vända ner till Ribban för att titta på solen, havet och en massa glada hundar innan vi kom hem och lagade mat i dubbla omgångar - en gryta till matlådor och så en god laxpasta till middag i kväll.  En bra lördag som fyllde på energi. Ett långpass, ett gympass, ett Runacademy-pass kvar att bocka av innan jag tar lite tvungen vila. Kroppen orkar, jag ska bara ha med mig huvudet också!

fredag 31 mars 2017

Lätt löpsteg. Att tvingas vänta men samtidigt flyga fram.

Det är mycket metaforer i det här livet just nu känner jag. Mycket i huvudet, mindre fokus på bloggen fast livet rullar på som vanligt. Mitt omtumlande liv.

Torsdag morgon - tidig väckarklocka. Löparkläderna redo, jag drog på mig dem, drack en klunk vatten och stack ut strax före klockan sex. Tidigt, det var inte riktigt ljust, och fåglarna kvittrade för fullt. Jag joggade bortåt Videdalshållet, vände där nånstans, följde cykelbanan tillbaka längs bäcken och rundade av med ett varv i min pyttelilla skog då vid halv sju när i alla fall de som går ut med hunden hade börjat vakna. Det var den lättaste rundan på länge, jag formligen flög fram och hade kunnat springa hur länge som helst. Jag kan inte förklara varför, men jag njöt!

Torsdag kväll var det så dags för provapåpass med Fitnesscoachens löparskola. 9 stycken dök upp och fick lära sig om löpteknik och testa på både löpskolning och löparstyrka. Jag sitter i vänteposition och vet inte i skrivande stund om vi får ihop tillräckligt med deltagare för att kunna köra en grupp. Det är sista anmälningsdag i dag, vi har försökt nå intressenter via alla kanaler - allt jag kan göra är att vänta.

Väntat har jag också gjort på min fantastiska elcykel som jag fick hämta i går! Ett otroligt roligt inköp. Den väger som min gamla cykel ungefär men alltså med eldrift - och när jag cyklar känns det som att sitta på en vältrimmad racer. Eldriften är subtil, den drar inte alls på samma sätt som den fabulösa kommunala elcykeln, och det är ROLIGT att cykla den. Roligt på riktigt. Yay!


På cykelbanan och i löpspåret flyger jag fram, i privatlivet sitter jag i vänteposition. Det är inte många dagar kvar till operationsdag då jag ska bli av med mitt ljumskbråck som jag inte kommer sakna. Men nackdelen med att vara en allmänt frisk person med få sjukvårdskontakter är att jag är lite orolig över det som väntar. Sövning och operation och läkningstiden efteråt. För att inte tala om väntetiden innan jag kan cykla, springa och träna som vanligt. Mest önskar jag att det redan var över men samtidigt är jag glad att jag hinner med några träningspass till innan det är dags!

tisdag 28 mars 2017

Mitt omtumlande liv. Ibland är det som att bo i en torktumlare!

Puuuuh. Andas ut. Det blev lite mycket.

I går skjutsade jag Joakim till stationen och fortsatte sen till jobbet. Jobbade några timmar och tog bilen till Lund för läkarbesök. Specialistkoll på ett ljumskbråck. Inga konstigheter, såklart det ska opereras så fort som möjligt, en liten titthålsoperation. Återkoppling när operationskoordinatorn har kikat i kalendern. Jaha. Okej. Så då får jag vänta lite till.

Jag körde hem bilen och cyklade sen på den kommunala elcykeln till stan, för den skulle nämligen returneras i går. Således blev det sushilunch vid skrivbordet medan jag jobbade. Nån timme senare ringer telefonen - operationskoordinatorn. Om jag vill ha en operationstid nästa vecka? Ehm ja tack. Väldigt mycket ja tack faktiskt. För operation nästa vecka innebär grönt ljus för min roliga plan som jag har i bakfickan. Jag var inte förberedd på att få en tid så snabbt men är väldigt nöjd med det. Så jag meddelade chefen om behov av sjukskrivning några dagar och så jobbade jag vidare.

Cyklade till Centralen och lämnade elcykeln, promenerade upp genom stan och fixade lite ärenden och åt, tog sen bussen hemåt och promenerade sista biten i kvällssolen. Puh. Mycket i huvudet. Dricka te, klappa katter, ringa Joakim, ringa mamma.

Sov sådär i natt men gick upp, åt frukost, cyklade till badhuset. 1100 m avverkade i nån sorts måttligt tempo, dusch, handla mellanmål på Netto, jobbet. Heldag med utbildning i kvalitet och miljö. Fullständigt slut i huvudet när jag cyklade hem, lätt stressad. 45 minuter hemma = klädbyte, te, mackor, andningspaus. Repetera kvällens pass och kolla så jag kan leverera det jag ska. Ner till Bulltofta och typ 80 glada löpare som delades i tre grupper. Camilla och jag delade på basgänget i dag och körde löpteknik, löpskolning och 60-sekundersintervaller.

Löpning i grupp ger alltid mer energi tillbaka och i dag var inget undantag. Fast jag är fortfarande rätt slut uppe i hjärnan och längtar efter att få sova i natt. I morgon ska jag försöka vara rädd om mig och sova lite längre på morgonen och strunta i gymmet. Jag har ju både cyklat, simmat och sprungit i dag och ska hålla två utomhuspass i morgon så det verkar helt rimligt att ta det lite lugnt i morgon bitti.

söndag 26 mars 2017

Men vad är det här för nåt?

Jag fattar inte riktigt vad min kropp sysslar med. Jag hade ju lite halsont förra helgen och kände mig allmänt sliten så jag skippade söndagslångpasset. Hela veckan har det varit lite on/off med halsont och lite snor men inget mer än så. I går kväll efter högintensivt pass på gymmet fick jag ordentligt ont i halsen och tänkte att nu, nu slår det till - och i morse mådde jag inte superbra.

Fast efter att ha ätit frukost och ägnat en stund åt att städa förrådet och plocka ur badrumslådor för att förbereda för att rengöra avlopp så kände jag mig mycket piggare och var sugen på att springa i vårsolen. Så jag bytte om och gav mig ut med tanken att tassa försiktigt, känna efter noga och nöja mig med 4 km.

Det blev 9 km. Kroppen kändes lätt, pulsen låg lågt och fint, andningen funkade, snoret försvann och efter 9 lugna fina kilometer var också halsontet borta. Man undrar ju vad det handlar om. Jag tänkte tidigare i veckan att det kanske var pollenexplosion men om det vore pollen så borde det ha blivit mycket värre efter en timme ute bland träd och buskar. Men jag klagar inte, det är skönt att känna sig pigg!

Eftermiddagen ägnades åt en vända på stan och en finfika innan vi återgick till hemmet och söndagsaktiviteter. Tvätt, matlagning, matlådor, förberedelse av kommande vecka. Totalt sett inga stordåd denna vecka men bra flyt, nästa vecka är superplanerad och om allt går som jag har tänkt mig så finns det fler roligheter på väg :-)

lördag 25 mars 2017

Fredagsmysfys. Lördagsspyfys.

Det blev fredag morgon och jag cyklade mot gymmet ännu en gång. Fredagsfys på programmet. Mysfys. Ingen press, precis som veckans övriga pass. Bara ett krav på att åka till gymmet och följa schemat, men inga måsten annars.

Jag värmde upp med rörlighet och axelrotationer i lugn och ro. Sen blev det militärpress i smithen, bröstpress i maskin (händer aldrig annars men ibland så!), sidolyft i kabelmaskin, smala armhävningar på bosu och lite tricepspressar och bicepscurls. Good enough. Snabb dusch och fullt ös mot Orklas mysiga fik "mitt kök" där jag hade lovat bjuda teamet på frukost. Det var min frukostvecka och jag orkade inte logistiken med att handla och fixa frukost så det var ett bra alternativ. Vi njöt av nybakade scones, ägg, ost, pålägg, rawgröt och fruktsallad. Så gott!

Tydligen åt jag så mycket att jag inte ens var hungrig vid lunchdags utan kom på vid halv två att jag hade glömt att äta lunch men då var det helt onödigt att gå och äta eftersom jag kunde sticka hem vid två om jag skippade lunchen. Så jag åt en näve nötter och jobbade på och sen cyklade jag hem och åt rågbrödsmackor och kramade Joakim som hade kommit hem, och sen stack jag bort till Skölds och hämtade min vårservade cykel - den varianten utan el. Och snackade lite cyklar i allmänhet och elcyklar mer specifikt ;-)

En lugn fredagkväll med spaghetti och köttfärssås och Zootropolis på Viaplay. Så vuxna är vi i det här hushållet!

Lördag morgon och Joakim ville gymma. Jo, jag hade ju varit där tre mornar på raken men visst, nåt lite går det ju alltid att hitta på. Jag värmde upp med rörlighet och latsdrag och tränade lite på chins och sen hade Joakim hittat på en AMRAP till mig. 10 marklyft, 15 kettlebellsvingar, 15 atomic situps och sen 20 russian twist vartannat varv och 20 knä till armbåge i planka vartannat varv. 20 minuters intensivt arbete. Det var rätt jobbigt - jag hann med 6 varv och lite till och sen låg jag och svettades på mattan en stund...

Jag avslutade passet med L-Y-T, rygglyft i camelback och lite plankvariationer och så åkte vi hem och åt lunch och chillade lite. Sen var det dags att handla och planera helgens middagar, Joakim satte sig och pluggade medan jag fixade i ordning moussaka. En himla pysslig maträtt men så himla gott till ett glas rött! Givetvis blir det våfflor sen, ska strax ut och vispa smet :-)

torsdag 23 mars 2017

Ett litet försiktigt benpass var det ja....

Samma tänk i dag som i går. Det räcker att gå till gymmet och följa planen, det behöver inte vara stordåd. Således inga tunga lyft, marklyft och knäböj gick bort och ersattes av andra obehagligheter.

Till exempel såg jag en ledig skivstång och kom på att Malou nån gång satte mig på att göra ett fantastiskt superset bestående av overhead squats och enbensmarklyft med stång. Det räcker alldeles jättebra med en tom skivstång till de övningarna kan jag meddela! Jag fortsatte med utfall med rotation, utfall med viktskiva över huvudet, utfall i sidled och curtsey squats. Varvet runt liksom. Finsk pinne hade en given plats på passet och när jag sen höll på att ta död på mina ben kunde jag inte motstå Maddes patenterade superset av benspark + upphopp. Till slut blev det lite knä/höftstabiliseringsövningar och tåhävningar så var prehaben också i hamn. Jag tippar att träningsvärken gör sig påmind i morgon!

Vidare till jobbet med en takeawayfrukost i högsta hugg och så blev det jobb och jobb - månadsslutet börjar ju närma sig så det finns en del rutinuppgifter att tugga på med mellan allt annat. Sen hade jag pt-kunder inbokade men båda två avbokade i god tid i går så plötsligt hade jag tiiiiid :-) Skyndade mig att boka in en fransförlängning eftersom det var "long overdue", köpte med mig middag hem från stan och landade hemma. Tänkte att jag skulle åka och handla sen men kom på att det var en bra idé att fixa det innan mörkrets inbrott eftersom elcykeln (hur fabulös den än är) har ganska dålig belysning fram och min egen cykel med bra lyse befinner sig hos cykelmannen för vårfix. Snabbrace till Netto alltså och hem igen. Kasta sopor, plocka undan, tömma diskmaskin, packa väska till i morgon.

Inte världens mest komplicerade och planerade torsdag men det räcker gott så. Good enough. Jag har fått gjort ungefär det jag skulle och hunnit med lite återhämtning!


onsdag 22 mars 2017

Du behöver inte förändra världen. Du behöver bara göra lite.

Ibland bygger vi helt oöverstigliga berg för oss själva. Vi sätter målen så högt så vi inte har en chans att nå dem. Vi gör det så oändligt jobbigt för oss att det är lättare att göra ingenting. Visst är det så? Det gäller också för träning. Vi tänker att vi ska åstadkomma fantastiska saker och har vi sen inte energi eller tid just den dagen så struntar vi i träningspasset.

Lite så hade jag det i morse. Det är tio dagar sen jag var på gymmet och tröskeln blir lite högre då, så är det. Att sen kasta sig ut i det tyngsta ryggpasset ever med chins och frivändningar kändes helt ärligt inte superlockande. Så jag bestämde att den här veckan blir det vad det blir. Jag ska ta mig till gymmet som planerat och jag ska följa min sedvanliga split men jag har inga krav på bestämda övningar eller vikter eller ens att tillbringa en viss tid på gymmet. Det ska bara bli av, det räcker så.

Inga krav blev ändå ett bra och genomtänkt pass som tog hänsyn till de viktiga bitarna som behöver fungera. Axelrotationer i prehabsyfte och för att dra igång hjärnan. Latsdrag, liggande rodd, latsdrag i dubbel kabel, omvända kryssdrag. Hela övre rygg fixad liksom. Diagonallyft på balansboll och extra jobb med vänstersidan som inte alltid gör som jag vill. Skalbaggen med stenhårt fokus på inre magmuskler och kontroll. Knä till armbåge på bosubollen - långsamt, kontrollerat. Sist men inte minst plankan med rotationer. Ni ser planen va? Bröstryggen hela vägen, alla vinklar. Sedan diagonaler och rotationer och parera obalanser. Genomtänkt för en löpare. Inte så mycket bodybuilding och tungt, mera teknik och tanke. Som variation är det riktigt bra för mig, det ställer andra mentala krav än de tunga vikterna men jag jobbar ändå igenom det som jag behöver.

Till jobbet då. Där det stod en bil med en kompressor igång ca 2 m från min kontorsstol - visserligen på andra sidan fönstret men det märktes inte, den kunde lika gärna ha stått inne på kontoret. Och där datorn dessutom höll på och hattade med en massa ominstallationer och grejer. Jag stod ut i en timme innan jag kastade mig på cykeln mot Ica för att handla ett par hörlurar för att få en liten egen "ljudtapet" mellan mig och kompressorn. Det räddade dagen! Jag fick undan väldigt mycket under dagen men fick sticka iväg till ett annat rum när jag behövde prata i telefon för det gick inte alls i det oljudet.

Det blev eftermiddag och grabbarna packade ihop så jag fick lugn och ro sista halvtimmen i alla fall och sen cyklade jag hem. Ställde elcykeln och for iväg med den andra till cykelmannen som ska få vårfixa den så välsmord och fin som det bara går - och sen pratade vi lite om årets modeller av elcyklar. För lite sugen är jag ändå på att ha "inbyggd medvind", det kan jag inte neka. Vi får se hur det blir med den saken.

Hem igen. Mat och andningspaus. En stund på yogamattan. Diska undan, packa och förbereda morgondagen och sen te, soffa och mästerkocken på TV. Just breathe. Skulle egentligen ha sysslat med bokföring och fakturering i kväll men den klarar sig nog utan mig till i morgon tänker jag!

tisdag 21 mars 2017

Simma, cykla, springa. Men jag KOMMER ju ingenstans. Eller?

Simning i morse. Kom iväg tidigt (mirakel händer!) och var i bassängen 07.15. Bra där. Fast tydligen var det många andra som hade samma plan i dag för det fylldes på och fylldes på och fylldes på. Ingen lämnade, flera kom till. Köbildning, rusningstrafik, konstiga omkörningar - näej. Efter 35 minuter gav jag mig och klev upp, jag kände att det inte flöt på alls och tänkte att i dag var det verkligen inget att hurra för. Döm om min förvåning när jag hade hunnit med över 1200 m på 35 minuter.... antagligen mest för att jag bara simmade och simmade och inte pausade en enda gång för då kom jag i ofas med trafiken på riktigt. Men det går alltså framåt även om jag tänker att jag inte kommer nånstans, och nästa vecka kanske det går lättare!

Sen fortsatte jag till jobbet som i dag bjöd på utbildning i kvalitetsstyrning och internrevision - ISO9001 alltså. Hey ho. Inte så värst fartfyllt men nödvändigt om jag vill ha mitt intyg på att jag kan det. Men att sitta 8 timmar på skolbänken är verkligen inte min grej, märker jag, det var riktigt tröttsamt att bara sitta och sitta och sitta. Puh.

Vi var klara 16.30 och jag skulle vara på Bulltofta 17.40 med Runacademy. Ahem. Det tar liksom en halvtimme att cykla hem - bara att sätta fart alltså. Snabbt byte till träningströja under jackan och iväg, tack för elcykeln i det läget! Jag var hemma 17.02, det tar ungefär 10 minuter att cykla till Bulltofta vilket gav mig en knapp halvtimme för klädbyte och mellanmål. Det går om man är effektiv. Jag började med att sätta igång mellanmål. Koka vatten till snabbkaffe, värma mjölk, rosta bröd. Medan allt detta pågick kutade jag upp och hämtade rätt kläder så jag kunde byta kläder medan jag gick på toa.... Blanda nescafe i hett vatten, hälla ner det i varm mjölk = en riktig fulvariant på latte men det funkar. Ost på mackorna och hurra, 14 minuter hade jag på mig att sitta ner och äta!

Full fart mot Bulltofta. Där var det tomt men inte så länge, jag tror alla 80 löpare kom på premiärpasset! Vi var i tre rejält stora grupper som jobbade löpteknik. De som tränat med oss förr körde ett eget pass, alla nya fick en noga genomgång av löpteknikens delar och jag fick nöjet att visa med hela kroppen och förklara lite biomekanik. Älsk på det! Sen sprang vi teknikintervaller så det stänkte om det och avslutade med en benutmaning med knäböj och upphopp innan vi joggade ner och stretchade. Jätterolig kväll.

Det här med Runacademy, det ger liksom mer energi än det tar. Visserligen är jag borta i 1½ timme men att få löpcoacha och springa med ett stort glatt gäng innebär att jag kommer hem med ett stort leende och känner mig stark och energisk i stället för trött och sliten! Så det är helt klart ett vinnande koncept för mig. Och även om jag kommer hem med energi så känner jag också att kroppen är komfortabelt trött och det är lugnt i hjärnan, så när jag lägger mig blir det inga problem att somna. Gonatt :-)