Det här var en annorlunda inspirationskväll. Det brukar vara mycket "halleluja" när jag går därifrån men i dag blev det lite mer eftertänksamhet i stället. Det är inte fel det heller, det tar bara lite längre tid innan det landar i skallen :-)
Men vi tar det från början. 400 fruntimmer på Palladium (jag gillar verkligen salen men foajén är inget att hurra för, den är lite för trång!). Goodiebags och presentutlottningar där jag inte vann nåt den här gången heller. Fast nån gång blir det väl min tur! Sen var det Martina Haag som fick inleda och hon var fantastiskt rolig när hon pratade om att börja springa. Sådär när man börjar med att springa 12 minuter i taget, sen 13 minuter dagen efter - och i slitna Converse, en ful reklamtröja och ett par gamla träningsbyxor! Att man upptäcker att det faktiskt går att springa, man anmäler sig till sitt första Vårrus, sen går man från 5 km till en mil, till halvmaraton, till ett helt maraton.... Mycket igenkännande och många skratt! Jag tyckte det var speciellt roligt att Martina var inne på det här med att man har en lite pinsammare musiksmak när man springer för det kan jag helt klart hålla med om ;-)
Efter Martina var det dags för "Husmorsorna" Emma Hamberg och Anette Rosvall. Jag har köpt och gillar deras första kokbok, sen har jag inte riktigt hängt med i svängarna. De pratade dels om att skaffa sig vänner i vuxen ålder och dels om att våga vara lite opretentiösa i matlagningen. Det var också en väldigt underhållande presentation med lite härligt kaos och en fantastisk mimad och poetisk variant på "Flygande Jakob". Våga älska frukt i mat :-)
Paus, mingel, bubbel....
Kvällens Sunshine Story stod Susanne Dalsätt för - soffpotatisen som blev kostrådgivare som blev müslidirektör. Härligt peppande och jag tror på konceptet att våga göra sina drömmar till verklighet! Sist på programmet stod Per Holknekt och jag var lite osäker på vad han skulle kunna bidra med. Tanken när han bokades var väl att han skulle prata om succéhistorier men efter sommarens diverse händelser (lite relations- och alkoholproblematik för den som inte har hängt med i skvallerpressen) var det kanske inte helt enkelt att göra så! Vi bjöds i stället på en väldigt ärlig, väldigt avskalad och otroligt stark presentation. Det är starkt att stå upp som 52-åring och berätta att man ångrar sig. Att man för första gången i sitt liv har vågat söka hjälp. Att ens framgångar i huvudsak beror på att ha haft så dålig självkänsla att man har känt sig tvungen att överprestera för att känna sig "tillräckligt bra". Det har nog inte varit så lätt!
Det största jag tar med mig är Pers mammas ord. De handlade om att vi alla är olika och alla behövs i världen. Den viktigaste delen av mig, den som behövs mest, det är den som INTE är som alla andra. För det som är som alla andra finns ju redan! Och så tar jag med mig att det är okej att göra fel - men att man också ska våga erkänna det och våga be om hjälp för att lösa problemet.
En riktigt bra kväll. Och jag ser fram emot att rota i goodiebagen som jag inte har hunnit kolla upp helt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar