onsdag 26 september 2012

Omtumlande...

Dags att bekänna varför mitt liv har varit så rörigt, ge en status på aktuellt läge och vända blad.

Under semestern insåg jag att jag saknade min löparkompis Joakim något så förbaskat. Kunde inte för mitt liv förstå varför - jag var ju på semester med J, min man, och det formligen kryllade av löparkompisar i Sälen. Dessutom var vi bara kompisar - att klara sig utan varandra i tio dagar borde ju vara en baggis när vi bara brukar ses tre dar i veckan och springa eller träna NMT tillsammans. Eller?

Nja. Hade jag verkligen gått och blivit kär i min löparkompis? Och vågade jag erkänna det för honom också med risken att det inte alls var ömsesidigt? Fast ännu värre - om det nu visade sig vara ömsesidigt, vad skulle jag göra då? Bryta upp från en bra relation som har varat i 16 år, eller vara stenhård och iskall och säga till Joakim att vi aldrig mer skulle ses? Det var jobbigt. Det tog ungefär en vecka med sömnlösa nätter och mycket funderingar. Jag bestämde mig ändå för att jag var tvungen att vara ärlig - mot alla inblandade. Att jag inte kunde med att smyga och ljuga, inte ens för mig själv.

Det visade sig vara ömsesidigt. Dags för nya beslut. Jobbigt läge emellanåt samtidigt som det är fantastiskt härligt att vara nykär och sväva på små rosa moln 98% av tiden.... Nya beslut som slutade med att jag packade mina viktigaste ägodelar och flyttade in hos Joakim för ett tag. Vilket också medför att mitt fasta beslut om att aldrig namnge min "significant other" i bloggen har förändrats - för det blir för rörigt att kalla Joakim för J också även om du som läsare kanske aldrig hade uppfattat att J hade bytts ut....

Det är okej att du som läser dömer mig. Det är okej att tycka att jag är en otrogen häxa eller att jag är modig som vågade ta steget. Det är i slutänden mitt beslut och det är jag som ska leva med konsekvenserna, eller hur? 

Nu vänder vi blad. Det är september, min absoluta favoritmånad för nystarter, så det kan finnas en viss signifikans i att det här händer just nu. Mot en höst full av kärlek, glädje och roliga evenemang. Vi ses därute - i löparspåret, i leran, på gymmet, på startlinjen!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Döma? Nej, verkligen inte. Det är så här som livet är. Oförutsägbart, skrämmande och härligt. Jag önskar er all lycka. Undrar just hur fort ni kommer att springa nu när ni svävar på rosa moln... ;-) Tänk vad som kan hända när man anmäler sig till ett NMT-pass!

Pernille sa...

Tack, Christina. Och att döma efter min prestation på helgens I Form-lopp så funkar de där rosa molnen alldeles utmärkt :-)

steffanie sa...

NMT förändrar livet, på många plan! :-D Grattis till nytt personbästa och grattis till er turturduvor!