Katarina lärde mig något jävligt viktigt: En vecka i taget. En dag i taget. Ett pass i taget. Varje pass är ett steg närmare målet. Jag har haft väldigt stor nytta av att ta fasta på det. Min kontrollbehovshjärna vill väldigt gärna planera med lång framförhållning men problemet med så långa planeringshorisonter är att "livet händer". Det kommer grejer emellan och planeringen håller inte riktigt och så tjurar man för att man var en dålig människa som inte höll planen och ja... sen går det åt pipsvängen. Ibland går det åt pipsvängen fast det inte hade behövts, för om man bara hade haft lite flexibilitet i planeringen hade det nog gått enklare.
Jag "grovplanerar" fortfarande träningsveckan på söndagar. En snabb koll av kalendern, vilka dagar instruerar jag, har jag andra aktiviteter som kan sätta käppar i hjulet, vilka dagar är det extra viktigt att få till träningen för att det ska funka mentalt... Sen gör jag ett tänkt upplägg för veckan. Just nu handlar det om att klämma in tre styrkepass och ett pass intervaller (löpning). Det är i kvantitet ganska lite träning jämfört med hur det har sett ut tidigare men jag har mycket större fokus på kvalitet. Det lämnar också ganska stort utrymme för det jag kallar "bonuspass" - dvs extrapass som jag kör för att jag har lust, inte för att jag måste. Det kan t ex vara ett NMT-pass, ett pass i buren på Friskis eller ett extrapass löpning eller styrketräning. I tillägg till det här cyklar jag fortfarande till jobbet i snitt 4 dar i veckan vilket blir dryga 7 mil.
Men sen - när jag har grovplanerat - släpper jag fokus på veckan och tänker bara till nästa dag, nästa pass. Det här ska jag göra i dag. Bra. Det här ska jag göra i morgon, då behöver jag plocka fram/packa ner/förbereda/boka.. Förberett = lätt att genomföra.
Ibland händer livet. Som när man måste hoppa in och instruera fast man hade tänkt träna själv. Eller man har ont i ett knä och känner att det där med löpning inte är nån höjdare i dag. Eller att man verkligen, verkligen behöver ta sovmorgon i stället för att åka till gymmet i ottan. Och det är okej. Det går nästan alltid att lösa - och handen på hjärtat, vad är ett missat pass om det nu skulle bli så? Varje pass är ett steg närmare målet, en pusselbit i målbilden.
Det där med mål är fortfarande viktigt - jävligt viktigt. Jag fungerar väldigt dåligt utan tydliga mål eller med flum-mål som "jag tränar för att må bra". Ja, fast om jag inte vet vart jag ska, hur ska jag då kunna röra mig i rätt riktning? Jag har långsiktiga mål, halv-långsiktiga och kortsiktiga mål. Jag har projekt med avgränsad tid (som att yoga varje dag i två veckor) och träningsperioder som den just nu där 3 månader handlar om att bygga muskler. Jag vet att den perioden kommer avlösas av en maxstyrkeperiod och att jag behöver muskelmassan för att jobba med maxstyrka. Jag vet att det arbetet i sin tur ger mig förutsättningarna för både mitt halvlångsiktiga mål som är nytt personbästa på maraton och mitt väldigt långsiktiga mål som är att springa 78 km. I Alperna.
Men att bara ha enormt långsiktiga mål är svårt - därför sätter jag delmål, periodiserar, projektarbetar så att jag kan ha ett tydligt fokus. 78 km ultramaraton är alldeles för luddigt och ogreppbart. 120 kg marklyft och milen på 45 minuter är greppbart, tydligt, nära i tid.
Och just det: När jag har nått mitt mål, avslutat en fokuserad period eller så, då brukar jag ta "ledigt" nån vecka eller två. Träna det som känns lustfyllt, vila lite extra, testa nya gruppträningspass och sånt. Sen, efter 1½ vecka ungefär, blir jag sugen på att skapa struktur igen. Jag planerar, strukturerar upp, letar upp eventuell hjälp för att nå målet (PT, löpcoach, annat) och drar igång nästa period mot nästa mål. Men hela tiden - ett pass i taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar