Långpasset som blev det jobbigaste jag gjort

Långpass i all ära. Men kanske inte nödvändigtvis dagen efter backintervaller och kanske inte heller tredje helgen på raken. 37 km och 25 km bjöd de senaste två söndagarna på och i dag var det dags för Prins Bertils stig. En chans man bara MÅSTE ta - för stigen är så fin och man kan få ihop alla distanser, det är bara att springa ut en bit och sen vända. Det känns inte ens enformigt att springa samma väg ut och hem för stigen är så omväxlande. Plus att man möter många roliga hundar av olika storlek längs vägen :-)

Jag kände mig trött och seg i morse. Kroppen var segstartad och jag funderade på att strunta i långpasset. Eller springa kortare. För det här kändes ju inte bra... sen insåg jag att min egen hjärna höll på att förstöra för mig. Ju mer jag intalar mig själv att det kommer bli jobbigt och omöjligt, desto svårare blir det. Men jag var nog fortfarande inte helt övertygad.

I första backen tappade jag kontakten med resterande gäng. Och som vanligt ramlade jag ner i det där träsket av att vara sämst och aldrig bli bättre. Vilket händer väldigt ofta när jag springer långpass i grupp och jag börjar se ett mönster. Fast sen fattade jag ju att många av de som sprang om mig tänkte springa kortare - 10 eller 15 km. Jag skulle springa ut i 75 minuter och sen vända och få ihop vad jag nu hann med men helst två mil. Joakim vände och plockade upp mig och så sprang vi tillsammans resten av sträckan. Det var kämpigt. Kämpigare än vanligt trots att jag hade sällskap.

Efter 11 km vände vi och jag fick en kort gåpaus och åt godis, sen på't igen. Det flöt på ett bra tag tills vi kom till en liten backe där jag tappade kontrollen över andningen för att jag blev arg över att det var så tungt och luftrören knöt sig så att jag inte fick nån luft alls och pep och lät. Korkat. Jävligt idiotiskt att låta hjärnan få övertaget. Nåväl, vi fortsatte ändå och med 2 km kvar kom vi till backen där vi sprang intervaller i går. Jag bestämde mig för att springa upp - jag gjorde det hur många gånger som helst i går, så jag visste ju att det skulle gå. Det gick också men jag var rejält flåsig och gick en bit uppe på toppen för att inte snubbla på hala klipphällar.

Sedan var det bara en nerförsbacke kvar och raka vägen tillbaka till hotellet. GPS'en stod på 21,72 km och där kan man ju bara INTE stanna så jag sprang fram och tillbaka några gånger för att runda magiska 22 km. Helt idiotiskt? Japp, jag erkänner. Ibland fastnar jag också för att få snygga siffror!

Och jag gjorde det. Faktiskt. Jag är oändligt tacksam för att Joakim vände, plockade upp mig och höll mig med sällskap för annars hade jag inte fixat det när det var som det var i dag. Hade jag varit ensam så hade jag tappat sugen efter 5 km, gråtit en skvätt och promenerat tillbaka. Nu hade jag draghjälp och sällskap och jag låg faktiskt i rätt pulszon hela vägen förutom två toppar. Givetvis skenade pulsen helt okontrollerat när jag inte fick luft, och efter den där sista backen blev det också en pulstopp. Helt okej.

Däremot ska jag inte springa nåt långpass kommande helg utan nöja mig med ett kortare pass eller kanske ett kvalitetspass i stället. Jag har två PT-pass inbokade och resten av veckan får det bli ungefär vad jag känner att jag orkar med. Vi ska springa distans med B.A.B.Y. Runners Team på tisdag och då kommer jag ta det lugnt för att vara lite snäll mot benen.

Men det är fint att springa längs havet och det var periodvis rätt njutbart. Avslutar med en bild från nerjoggen efter lördagens backpass.