Jo, ungefär så var det faktiskt.... Dubbel fobiskola: Fyrahundringar + intervaller i grupp som är starkare än jag. Jobbigt, jobbigt!
Det är Joakims födelsedag i dag men ärligt talat så tog nog de där 10 x 400 mer plats i skallen än födelsedagsfirandet, i alla fall tills de var avklarade! 400 m i sig är ganska tufft och att springa det 10 gånger med en minuts vila mellan varje intervall kräver pannben. För det ÄR äckligt helt enkelt. Mjölksyrestinn blir man och illamåendet gör sig påmint...
Men ångesten då? Jo, det var så här: Efter Katarinas utskällning förra helgen så var jag tvungen att bestämma mig för att ta det här projektet på allvar och göra det hela vägen. Inte bara nästan utan hela vägen in i kaklet. Och jag vet att Katarina har lunchlöpning med Runner's Store på fredagar och att de ofta håller till nere vid Ribersborg eller Kockum Fritid - och hon har nämnt att hon kunde lägga in 10 x 400 i ett sånt pass en träningsvecka där det passade mig. Så jag frågade om det kunde funka denna vecka och visst funkade det. Extra bra eftersom det nu var födelsedag och bra att ha träningspasset avprickat under dagen så att jag slapp klämma in det mellan jobb och eventuellt firande.
Men det ÄR ångestframkallande att springa distansintervaller i grupp. Jag är så van att vara sist och sämst och långsam och hela min inre prestationsprinsessa formligen SKRIKER över upplägget. Jag tror att alla kommer skratta åt mig. Att alla kommer få stå och vänta på att jag ska bli klar med mina intervaller och tycka att jag är jättedålig. Så därför hade jag ångest och orolig mage hela förmiddagen och kände mig superstressad när jag joggade ner mot mötesplatsen.
Jag hade inte behövt vara orolig. Jag hann med uppvärmning, löpskolning och stegringslopp lagom tills gänget kom susande ner och sen var det bara att knyta skorna och bita ihop. "Gänget" var 3 killar plus Katarina. Inget att ångesta över. Jag behöver inte tävla med unga snabba killar och tävla med Katarina skulle inte heller falla mig in. Dessutom skulle jag inte springa med gänget tillbaka till Runner's Store så jag kunde i lugn och ro springa klart mina intervaller även om de var klara. Skönt - då släppte ångesten. Fokus på att springa i min takt - mitt träningspass, ingen annans.
De första intervallerna gick på 1:35 ungefär. Lite för snabbt. Försökte hitta ett rimligt tempo som jag skulle kunna hålla hela vägen och de flesta landade på ungefär 1:40 vilket jag är jättenöjd med. Intervall 6 och 7 var värst. Mjölksyran sprutade, det var evighetsmånga intervaller kvar och vilan kändes på tok för kort. Illamåendet ska vi bara inte prata om.... Det är då det gör skillnad att Katarina står där och peppar mig att hålla ihop det, att nån av grabbarna säger "bra jobbat" när jag kommer flåsandes. Det funkar helt enkelt. Jag hade draghjälp på de första två intervallerna (på distans men det hjälper ändå att ha nån springandes framför sig) men sen blev jag ensam och det var helt ok. Sista grabben dubbelkollade inför sista intervallen om jag skulle med tillbaka och vinkade hejdå och trevlig helg innan han stack iväg så jag kände mig varken dålig eller utskrattad :-) Tryckte in sista intervallen på 1:41 också, haffade vattenflaskan och promenerade tillbaka mot kontoret. Det tog ett tag innan jag ville börja jogga får jag erkänna...
Kom tillbaka till kontoret väl medveten om att ansiktsfärgen var "intervall-lila" :-D Försökte duscha svalt och kleta på lugnande ansiktskräm men inte hjälpte det någe vidare - sminket bara kasade av så det blev inte särskilt vackert. Och lunch? Blörk. På riktigt. Jag mådde så förbaskat illa att jag var totalt o-sugen på lunch. Tryckte en proteinshake och en halv bar för ordningens skull och oändliga mängder kallt bubbelvatten men lunch - näe. Hade haft planer på att gå och köpa en smoothie och kanske en sallad men jag var inte sugen på nånting alls. Bara obehagligt illamående. Mysigt!
Jag inser att det inte låter så himla mysigt men det finns nåt gött med de här tuffa passen. Nån go känsla av att man har utmanat sina gränser, gjort nåt som inte så många andra gör för att det är kräkjobbigt, och att det hjälper mig i rätt riktning. Då kan jag stå ut med att må illa. Fast om jag skulle sluta må illa av ångest före passet skulle jag nog underlätta lite för mig själv.
När jag kom hem efter att ha handlat de sista grejerna till kvällens festlighet (Joakim har fixat precis allting själv så att jag behövde handla tre grejer kunde jag nog stå ut med) insåg jag att jag nog behövde äta och lyckades få i mig en macka och en cola. Det kändes bra. Cola är aldrig så gott som efter ett riktigt tufft pass! Nu har jag fyllt på depåerna med chili, diverse tillbehör, kladdkaka och lite bubbel. Klockrent. Gästerna har gått, mysbyxorna är på, diskmaskinen i gång och köket snart fint och städat igen. Det är HELG. I morgon är det vilodag och på söndag ska jag bara mysjogga en liten runda - sen kan jag bocka av en hel vecka där jag har följt Katarinas program exakt. Det är inte klokt vad jag kan när jag anstränger mig lite!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar