... när det där med träning inte var en självklarhet i mitt liv. Träning var snarare ett tråkigt måste. Nånting jag gjorde för att inte bli tjock, för att jag "skulle" träna. En del av min perfekta fasad. Ett sorts tvång att gå upp tidigt för att hinna med träningspasset på morgonen så att det var "avklarat".
Det var också en tid när jag mådde ganska dåligt. Alltid trött. Antingen lite småmullig eller lite för mager. Jag la på mig mina så kallade "olyckskilon" när jag slutade träna och överåt sötsaker, bröd och kakor. När det började störa mig tog jag tag i saken och bantade och tränade. Inte för att jag ville, utan för att jag kände att jag måste.
Smärtan var en annan konstant följeslagare. Ont i ryggen. Många kvällar tillbringade jag med en varm vetekudde på ryggen. För att somna tog jag med mig vetekudden, la mig på mage i sängen och parkerade vetekudden längs ryggraden ner mot svanskotorna när det alltid var ont och stelt. Utan att någon kunde förklara vad det var eller varför. Jag tränade för att hålla ryggen i trim men det hjälpte föga. Jag sprang några gånger i veckan utan att bli snabbare eller starkare och på gymmet gjorde jag alltid samma saker, ett kort träningsprogram på 20 minuter. Mådde jag bra? Nä. Not much.
Skillnaden mellan då och nu är total. Träning är lika naturligt som att borsta tänderna eller att andas. Men med en extra förbättring: Jag älskar det. Jag känner mig hemma i gymmet, jag har lärt mig att springa tuffa pass, och att träna utomhus året runt har gett träningen en helt ny dimension av "orädsla".
Jag har tvingats vila i en dryg vecka. Bihålorna har varit det största problemet - träna med lite snorighet stör mig inte men det där skvalpet i bihålorna kändes för osäkert. Nu har det slutat skvalpa fast det fortfarande är lite småsnorigt emellanåt. På måndag ska jag långsamt börja jogga igång mig själv och känna på hur kroppen mår.
Känslan i kroppen just nu är märklig. Välbekant - fast jag har glömt hur det kändes. Kroppen känns tung och trött. Jag sover sämre. Jag är mer lättirriterad, blir lättare ledsen, och stelheten i rygg och höfter kryper fram igen. Som om alla leder är osmorda, som om musklerna har glömt att de finns. Tjejen i spegeln har en trött blick jag inte känner igen och armar och axlar verkar ha krympt (fast det är nog inbillning för så fort går det ändå inte!). Tänk att det kan hända så mycket på fyra år och tänk att jag har glömt bort hur det var att vara jag för bara några år sedan.
Jag är oändligt tacksam för alla som har hjälpt mig att komma så långt - och ännu mera nu när jag har tvingats uppleva hur det kändes innan jag gjorde en total reboot av mitt liv. Löpspåret, gymmet - I'm on my way. Jag vill inte backa bandet längre, inte tillbaka till den där fullständiga ovänskapen med min egen kropp. För den är faktiskt helcool. Och i vinter ska vi göra helt fantastiska grejer tillsammans, kroppen och jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar