Jo, men faktiskt. I dag var jag på kontoret och jag kom hem med ett allt annat än soligt humör kan man väl säga. Jag tror inte att det var för att jag var på kontoret utan snarare en produkt av det som kommit min väg under dagen - jag hade nog blivit lika grinig om jag varit hemma.
Hursomhelst var jag både småsur och hungrig när jag kom hem och det är inte världens bästa kombination. Men Joakim är en stor pedagog så han undrade bara stillsamt om jag ville springa och om jag ville äta pizza samt i vilken ordning jag ville utföra aktiviteterna.
Springa först var det klara svaret - så vi bytte om och gav oss ut i duggregnet. Springa av sig ilskan kan man göra på första delen av rundan där det är breda grusvägar och en lång seg backe. Därifrån lätt utförslöpa, skogsstig upp till kossabackens topp och sedan ner på en slingrande stig. Kort paus vid bäcken, lyssna på fågelsång och försöka prata lite med kossorna som fortfarande är blyga och lite osäkra på alla dessa människor de träffar! Över bäcken, upp i skogen och senast där har allt ilsket humör lämnat mig.
Jag kom hem betydligt gladare och efter en dusch och en rejäl bit pizza känns det som att bli en ny människa. Visst är det magiskt med löpning ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar