torsdag 11 mars 2021

Ett år med Covid. Ställa om, anpassa, gilla läget - och drömma!

 Det är ett år sedan vi packade våra prylar på kontoret och drog till hemmakontoret - för det vi trodde var några veckor men som blev ett år. Det är ett år sedan Danmarks statsminister stängde ner landet och det kändes som att NU är det allvar, nu händer något som vi aldrig hade förväntat oss. Kanske vår generations motsvarighet till 2. världskriget när vi ser på det i historiskt perspektiv? 

Vid den här tiden för ett år sedan duggade informationerna tätt i löpgrupperna. Vi diskuterade livligt hur vi kunde ställa om och anpassa och landade sedan i en modell som vi tyckte funkade för oss - och den är faktiskt kvar, ett år senare. Nu är det en vana att samlas i mindre grupper och hålla avstånd, att inte ge high-fives och att allmänt tänka efter lite hur vi beter oss. 

Ändå räknar jag mig till de som har haft lite tur. Jag har kunnat jobba hemifrån utan några problem - snarast har jag dragit nytta av möjligheten att springa en lunchrunda i dagsljus. Visst, alla sociala aktiviteter har varit inställda men tack vare löpgrupper och uteträning har jag ändå haft någon sorts socialt umgänge. Och helt ärligt har jag hört SÅ många som har sagt att de har varit så glada för löpträningarna. Särskilt i våras då det var en timme i veckan när inget handlade om coronavirus och vi kunde springa "som vanligt", men även under hösten då många andra aktiviteter var förändrade eller inställda. Löpningen blev någon sorts andningshål i en vardag som var ganska annorlunda.

När vi kom fram emot jul så tyckte jag ändå att nu har vi klarat oss så här långt, nu ska vi väl klara oss tills vaccinet kommer. Men icke. När man väl hade vant sig så skulle det komma en utmaning till på den här flexibiliteten. För Covid fick vi och med det försvann det mesta av min annars ganska goda löpform. Jag var på kontroll hos lungspecialisten för min astma i veckan och fick det nedslående beskedet att det kan ta upp till 6-8 månader innan kroppen är helt återhämtad så att jag inte ska förvänta mig för mycket på träningsfronten. Jahapp. 

Turligt nog hade jag redan innan skaffat mig ett nytt fokus. Kanske att jag visste det lite omedvetet redan att det där med ultralöpning nog inte var värsta grejen sådär i närtid. För Joakim och jag bestämde oss redan i höstas för att uppfylla en dröm - drömmen om en egen hund. Som vi har pratat om i fyra år men tyckt att "så som vi jobbar kan vi inte erbjuda ett bra hundliv så då är det inte rimligt". Men nu sitter jag på hemmakontor minst fram till sommaren och efter det kommer jag inte återgå till kontoret på heltid ändå. Alltså - utrymme för hund. Och i slutet av januari hittade vi rätt ras och rätt uppfödare. 

Om några veckor flyttar en liten Tervueren-tjej in hos oss och som vi längtar. Ett litet lurvigt monster som vi ska lära allt vi kan - en fyrbent kompis som ska med på uteäventyr och så småningom ska vi springa tillsammans. Långsiktig målbild är att nästa vår, då ska vi kunna springa tillsammans hon och jag. 

Vi ställer inte in, vi ställer om. Även om våren fick bakslag och Tegnells mungipor pekar neråt igen, smittkurvorna går på fel håll och vaccineringen går långsammare än tänkt. Vi kan, vi orkar. Tillsammans. 

Inga kommentarer: