TRE MIL! Utan hjärnspöken - men i ösregn

Jaha, då var det dags för ett mördarlångpass inför maraton. Tre mil hade jag siktet inställt på och jag var förbaskat bestämd. Trots att det blev en lång middag hos mina föräldrar i går med champagne och rödvin och sängdags vid midnatt, helt fel frukost (jag har liksom inte lyckats med gröt-evangeliet riktigt...) och att vi kom hem senare än tänkt i dag så skulle det bara göras. Nu. I dag. I ösregn.

Har man väl bestämt sig finns det ingen anledning att diskutera det heller utan det var bara att köra igång processen så fort vi landade hemma. Fixa lättare lunch (rågkuse, ägg, ost), dricka ordentligt, byta kläder, sätta iPod på laddning, packa ryggsäcken. Vatten, gel, första hjälpen, godispåse, lite pengar, energibar, handskar, nyladdad telefon, leg för säkerhets skull. Packa ner laddad iPod och nyckel, sen iväg.

Första 2-3 km var sega som vanligt, sen släppte det. Petade i mig en gel vid 7 km för att förekomma eventuell väggning, sen började det småregna och kort efter regnade det ganska ordentligt. Till och med inne i skogen blev man genomblöt. Jag funderade en kort stund på att vända men insåg att jag skulle bli dyngsur hur jag än gjorde och att det inte var värt det att komma hem med halva passet gjort. Så jag tuffade på.

 Framme i Torup, mera ösregn. Stack in till Jaktpaviljongen för toalettbesök och grävde fram handskarna, sen ut i motionsspåren. Velade något lite om jag skulle ta en kortare runda och öka på med kilometer därhemma i stället men insåg att när jag kommer hem vill jag ju HEM, inte springa varv på varv runt kvarteret för att få ihop tre mil. Men det var blött och halvmörkt i skogen och jag var ganska ensam därute. Funderade en kort stund på eventuella lönnmördare och våldtäktsmän men insåg det osannolika i att såna typer skulle häcka i en buske i ösregn när det ändå inte är nåt folk ute!

Vid 15 km jublade jag inombords över tanken om att hälften var avklarat. Sen är ju andra halvan av milen i Bokskogen jobbigare än första halvan men jag gick i uppförsbackarna när det behövdes och bara sprang på. Egentligen behövde jag energitillskott nånstans vid 17-18 men att stå i regnet och rota fram en gel kändes ärligt talat inte så lockande så jag dealade med mig själv om att pausa vid Jaktpaviljongen igen och stå inne i värmen några minuter och fixa med energi.

Så det gjorde jag. En gel och några lakritsbitar inombords. Nöjet i att dra på sig kalla blöta handskar efteråt var obefintligt kan jag meddela :-) Men nu var det bara en mil kvar så jag kastade mig ut i regnet igen. På väg förbi slottet passerade jag en kille vars barn hojtade "I dag är en alldeles särskild dag för idag ska jag BADA!" och jag kunde inte låta bli att hojta tillbaka att jag har badat i två mil i dag.... Killen frågade var jag hade sprungit ifrån och jag berättade - och så frågade han om jag ville ha skjuts till Malmö men jag tackade snällt nej och joggade på. När jag kom ut vid golfbanan där det är knappa 8 km hem kändes det segare än segast så jag plockade fram lurarna och drog igång musiken och roade mig med att räkna ut hur många låtar jag skulle hinna lyssna på innan jag kom hem. Jag tappade räkningen ett antal gånger men hjärnan var ju sysselsatt under tiden åtminstone :-)

Vid 25 km kände jag att jag har koll på det här, jag fixar det. Visst var benen lite trötta och ömma men inget dramatiskt - och löpsteget var fortfarande okej. Vid 28 blev jag full i skratt för att jag inte hade behövt Katarinas praktiska tips om att mota bort negativa tankar med att tänka på något mindre laddat - prinsesstårta exempelvis. Och sen var det bara 2 km hem. 2 rätt långa km, faktiskt 2½... för det blir några extra meter när man ska ta sig från slottet till motionsspåren och retur! Men jag kom hem, dyblöt och nöjd, blev omklappad, tog en varm dusch och hittade torra kläder, och så fanns det het chili con carne på spisen. Värme både inifrån och utifrån. Klockrent!

Fixar jag 3 mil ensam i ösregn så fixar jag ett maraton med bra sällskap. Visst?