Race report: Stävie Trail 2014

I dag var det dags att springa Stävie Trail - premiärlopp på två sätt: Dels första loppet på säsongen, dels är det allra första gången loppet går! Det är ett lopp som vill locka ut oss i skogen och samla in pengar till Team Type 1, ett gäng som stödjer diabetesbarn i Afrika. Superbra projekt tyckte vi, så vi nappade och anmälde oss.

Lika lätt och superstark som jag kände mig i går, lika trött och grinig var jag i morse. Oklart om jag har sovit dåligt eller för lite eller bara hade en "off day". Men jag vet att det brukar ge med sig bara jag får tid att vakna - det tog dock lite längre tid i dag än vanligt av nån anledning.

Anyway, det var ju tidig purrning för att hinna få i sig gröt och macka och ägg och te och vatten och packa grejer - sen satte vi kursen mot Furulund där Joakim hade fixat parkeringsplats och sällskap hos en kollega. Det var nog tur, för parkeringskaoset var ett faktum när 400 löpare skulle springa lopp i lilla Furulund.... Vi hämtade nummerlappar, träffade NMT'are, konstaterade att starten kanske skulle bli försenad eftersom det var låååånga köer 9:30. Det meddelades att starten skulle gå 15 min efter att sista nummerlappen var utdelad, och vi beredde oss på lite längre väntan. På med kläderna igen, sen av med dem när köerna var borta och värma upp lite. Beslutsångest över klädval - hur många lager? Visserligen lite kyligt, men soligt, man blir varm när man springer... men det blev bra.

Första startgruppen tror jag kom iväg 10:05, bra jobbat av arrangörerna - andra gruppen där jag sprang startade enligt min klocka 10:08. Imponerande logistik - riktigt bra! Sen var vi iväg, först en kort sträcka på asfalt och så in i skogen där det blev lite flaskhals när stigen smalnade av, men det var helt okej. Jag hittade in i min egen takt, sprang på nån lagom bekväm nivå (i alla fall kändes det så just då), blev omsprungen, tog rygg, sprang om när jag behövde - efter 2-3 km var vi ändå så hyfsat utspridda att det inte kändes som köbildning. Och det var helt ASBRA skyltat därute i skogen. Vi sprang ju i sicksack och slingor och mötte andra löpare mest hela tiden så det hade varit lätt att springa fel, men jag var imponerad av vägvisningen - riktigt bra jobb av arrangörerna!

Små fina skogsstigar, lite lätta backar, vårsol, fågelkvitter... skönt. Baserat på att jag förra veckan sprang knappa 11 km på 1:10 hade jag tänkt att 1:30 var målet för dagen men att 1:20 skulle kännas skönt. Skylten med 500 m kvar dök upp i skogen - tjohoo, varvning och vatten! Kollade klockan efteråt och såg att dryga 39 min hade passerat, perfekt läge för 1:20 alltså. Bara att fortsätta. Hade en kille som tog rygg på mig och hängde på i 3-4 km ute i skogen - sen sprang han om och bara stack. Hrmf. Han hade ju kunnat tacka för draghjälpen ;-)

Vid 10 km började det bli seriöst jobbigt och hjärnan hade mycket för sig. Handskar av, handskar på, buffen sitter snett, byxorna skaver - allsköns märkliga tankar som jag vet bara kommer för att jag börjar bli trött. Vilket kanske just i dag berodde på att jag inte har sprungit långt sen i november.... Men det var bara några kilometer kvar så jag tyckte inte det var läge att ge upp utan det var bara att fortsätta. Haka på nån lämplig rygg kanske eller mala på i eget tempo. Pannben bygger man med NMT-pass och 2 km kan jag springa EFTER ett NMT-pass. Skylten med 500 m var välkommen och jag försökte öka på asfaltsrakan men var ganska trött. Passerade mållinjen på dryga 1:18, supernöjd. Inte bara kom jag in under 1:20, jag höll dessutom ett ganska jämnt tempo med ungefär 39 minuter per varv. Vackert så! Farten behöver jag inte fundera så mycket på, här ska jobbas uthållighet.

Det var ett riktigt trevligt lopp, blåbärssoppa och bulle var klockrent efteråt, vädret var perfekt och organisationen superbra. Särskilt med tanke på att det blev ungefär 4 gånger så många deltagare som arrangörerna hade räknat med från start. Och så är det kul att man kan göra en slinga på dryga 6 km i en sån pytteliten skogsplätt som vi sprang i! Jag har gärna Stävie Trail som säsongspremiär igen.

Väldigt passande ramlar det sen in lite lopp i kalendern som funkar som schyssta träningspass. Salomon Trail Tour i Kristianstad lockar med halvmaradistans och det känns som ett bra långpasstillfälle i fin terräng, dessutom är det ett väldigt trevligt lopp. St Hans Extreme är också närmast givet för att få backträning och för att det är både kräkjobbigt och kul fast lite halvmasochistiskt. Malmömilen tänker jag glatt strunta i (en vecka efter Tjejmarathon finns det inte en chans att jag plågar mig genom ett millopp på asfalt) och så får vi se om jag är sugen på nåt mer eller bara satsar mot Tough Viking sen.