Söndagslångpasset som .... ehm.... inte RIKTIGT blev som vi hade tänkt oss. Fast långt blev det!

Jo. Nu är det jag som ser till att få kläm på det där med karta och kompass alltså....

Vi kände oss söndagspigga och redo för det planerade långpassen. 35 km Skåneled, Österlencirken. Torparebron - Andrarum - Agusa - Torparebron. Hur svårt kan det vara? Inledde dagen med en snabb runda för att handla och sen tog vi ett extramellis och stack iväg med lastade vätskeryggsäckar. Rätt odramatiskt - 3½ mil, vadå, det fixar vi väl?

Bilen parkerad på rätt plats, kissepaus, packa om, snöra skorna och iväg. Rundan inleddes med några rejäla klättringar i Brösarps backar och man kan bara säga att andningen inte riktigt var med där i början men det tog sig sedan. Vi lufsade på, leden var väl utmärkt och nånstans vid dryga milen tog vi en paus utanför Christinehof och åt lite bars etc. Vidare norrut mot Agusa. Där nånstans var markeringarna lite besvärliga men med hjälp av kartan redde vi ut det (trodde vi alltså) och fortsatte.

Vid 23 km började jag få det ganska besvärligt. Jag mådde illa, hade löparknäkänningar i höger knä och ont i höger ljumske, blåsor under båda fötterna och ja - det var väl inte så kul. Men nu var det ju bara dryga milen kvar så jag sa till Joakim att springa före och så kunde vi ses vid bilen om inte annat. Jag stretchade noga och promenerade en kilometer för att sen börja varva 1 km löpning och 500 m gång, det funkade jättebra. Joakim uppdaterade per telefon om vart han var och hur det såg ut så att jag hade koll. Vid 31 km ungefär blev det lite klyddigt så han väntade in mig och vi fortsatte tillsammans.

Tur det, för kort efter blev vi av med ledmarkeringarna och letade runt i skogen ett bra tag innan vi hittade dem igen. Då är det skönt att vara två! Vi fortsatte genom skogen och räknade ner, nu var det ju inte långt kvar. Jahapp, 35 km på klockan och ingen parkering i sikte. Kartan gav inte så mycket hjälp. Enligt Google maps var vi ganska långt borta från bilen (???) och rörde oss dessutom på fel håll.

Hm. Men vi har ju följt markeringarna hela vägen? Ja, fast där vid Agusa gick det att vika av på en norrgående led och det var kanske där vi hade hamnat... Vi såg ljus lite längre fram och siktade ditåt. För att hitta nån som kanske kunde berätta för oss var vi var och hjälpa oss fixa en taxi eller nåt bort till bilen. Vi kom till en skylt om naturreservatet och kunde på kartan där se att vi var betydligt längre norrut än vad vår karta täckte och inte hade en aning om var vi var. Plus att det började mörkna och bli kallt. Inget kanonläge precis!

Well, vi knatade bort mot det upplysta huset och vad ska jag säga - tack gode gud att det finns snälla människor i världen. Snälla människor som ställer upp och skjutsar två löpare i nöd knappa två mil tillbaka till parkeringen där bilen stod. Det var inte vår stoltaste stund, helt ärligt, men lyckas jag bara klura ut deras adress så ska jag baske mig skicka en tårta eller nåt annat trevligt till dem!

Vi kom tillbaka till bilen, frös, bytte kläder, åt lite medhavd skaffning och styrde kosan hemåt. Hemma vid nio i stället för vid sju. Men med 37½ kilometer på klockan i alla fall :-) Nästa gång vet vi var vi riskerar att springa fel, för vi ska baske mig ha rätt på den här rundan också!