Puh. Alltså St Hans Extreme är baske mig ett av de jobbigaste loppen jag vet. Det är knappt vilsamt nånstans utan antingen går det uppför eller utför! I år hade de visserligen tvingats ändra bansträckningen pga markarbeten vilket innebar att vi slapp springa upp för den där långa, hemska backen, men det var lika många höjdmeter ändå och det var rent vidrigt på sina ställen.
Första varvet var som vanligt lite småstökigt. Kamp om placeringar i klungan, lite tajt här och var, lära sig hitta nya vägar. När jag precis var på väg in för varvning ser jag Joakim passera på andra sidan - då har han alltså hunnit upp över högsta toppen och ner igen innan jag ens är klar med första varvet. Knäckande. Funderar där och då på att bryta, strunta i det, men tänker att jag ska väl åtminstone passera toppen en gång till och så får vi se sen.
Andra varvet blir det värsta - precis som förra året. Det är hysteriskt tungt helt enkelt men jag kämpar envist på. Sen, när jag har passerat toppen en tredje gång, är det mentalt bara 1½ varv kvar så då är det bara att fortsätta. En eloge till alla funktionärer som orkar heja och langa vatten och visa vägen och peppa när det blir tungt!
Sista varvet gick nog på ren vilja. Benen är starka men flåset räcker ibland inte till i backarna så jag får gå emellanåt och det är helt okej. Från amfiteatern till mål passerade jag tre personer och la in ett försök till slutspurt i alla fall!
Men puh. Man mår så förbaskat illa efter det här loppet. Jag är svinigt trött men vet inte om jag kommer kunna sova eller om det blir kaos hela natten som efter Österlenmaran :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar